Lättläst

Ghost: Som en tjuv i natten, av Bjarke Schjødt Larsen

Illustrationer Andreas Erstling

“Som en tjuv i natten” handlar om Danny, Dannys pappa, Khalid, Carlos, Dannys fosterpappa Peter,  Dannys fostermamma Lisbet och Dannys syster Doris.

Andra karaktärer i boken är en vakt, “han”, Dannys pappas kollega, “han”, Emil, Carlos gäng, “männen”, en polis, “han”.

Det vill säga det är 9 “han”, plus de 4-5 männen i Carlos gäng, och 2 “hon” i boken.

Dannys lillasyster Doris roll i berättelsen är att vara den som Danny är orolig för, och som han måste rädda när hon blir kidnappad och bunden vid en stol av Carlos gäng.

Boken handlar om brottslingar, gängkriminalitet, hämnd, våld, kraftmätningar, superkrafter, slughet och makt.

Det är många beskrivningar av Dannys otroliga vighet och snabbhet, och av hans ädla känslor och motiv att alltid vilja hjälpa de som blir orättfärdigt behandlade. Vid ett tillfälle blir Danny skadskjuten, men han binder ihop såren själv och tar sig hem, (och sen hör vi inget mer om skottskadorna). 

Dannys fosterpappa är en argsint och våldsam man som på illustrationerna har stora svällande muskler, knutna nävar och ett bistert ansiktsuttryck. Dannys fostermamma sitter ofta hopsjunken, hon gråter, och hon säger ingenting för hon blir alltid avbruten av sin man.

Boken är lättläst, men språket blir staccato-aktigt och flyter aldrig på. Det är Danny själv som berättar vad han gör, tänker och känner.

Den magiska/tekniskt extremt utvecklade dräkten som Danny kommer över är spännande att läsa om. Dräkten klarar av precis vad som helst och gör Danny osårbar. 

Men storyn i sig, de många våldsbeskrivningarna, de enda tjejerna i berättelsen som är hjälplösa, bundna och gråter, och mångfalden av tuffa, hårda, starka, arga män, tillsammans med det hackiga språket, gör den här boken till en sorglig historia på mer än ett sätt.

Författaren, Bjarke Larsen, är en pseudonym för Salina Larsen. Man undrar om författaren har tagit ett traditionellt manligt förnamn av oro för att killar inte ska vilja läsa boken om den är skriven av en kvinna?

Farliga monster av Maria Fröberg

Illustrationer Anna Södergård

“Farliga monster” är en berättelse om Maja som ser fram emot halloweenfirandet på skolan, samtidigt som hennes föräldrar gör allt för att avråda henne från att vilja gå dit. 

Som läsare tror man att föräldrarna antingen är överbeskyddande eller väldigt skrajsna av sig. Men sakta förstår man att de har fog för sin rädsla, de har nämligen ett riktigt monster i familjen, Farbror Boris, som snart kommer på besök.

Genusmässigt så är boken delvis normkreativ; Maja är entusiastisk och orädd, mamma och pappa är mycket oroliga och rädda. 

Illustrationerna är relativt könsstereotypa. Pappan har i och för sig ett förkläde på sig på nästan alla bilder. Men i övrigt är mamman och pappan traditionella, hon har kjol, han har byxor och rutig skjorta, hon har axellångt hår, han har bara tre hårstrån på huvudet, han är längre än henne och på sista bilden står pappan och håller en beskyddande arm om mamman, samtidigt som mamman håller en förskräckt hand framför sin mun.

Maja är en liten kopia av sin mamma, med samma hårfärg och hårlängd, men hon har byxor, inte kjol på bilderna.

Folkrace-tävlingen (Sonjas verkstad) av Ingrid Jönsson

Illustrationer Sandra Fröjd

Karaktärerna i boken är 

Pappa Stefan som kör när familjen är på väg till folkracetävlingen. Men han blir magsjuk och lämnar över ratten till Mia.

Mamma Mia som tidigare har kört folkrace. Hon vägrar först att tävla istället för Stefan, men säger till slut okej då. Mia får bra slutplaceringar på alla sina race och blir segrare i en av finalerna. När hon står på högst upp på prispallen i tävlingskläder och sprutar pommac över publiken ser hon gladare ut än på någon annan bild i boken.

Sonja som har en bilverkstad, Stefans mamma. (Kanske är det hon som är ursprunget till familjens bilintresse?) Sonja är mycket entusiastisk och peppar de andra.

Eddie, Stefans och Mias barn, bilintresserad.

Jon, Eddies kompis, som är på sin första folkracetävling.

My, Eddies lillasyskon, som bara gillar rosa bilar.

Boken är trevlig, engagerande och delvis normkreativ.

Sonja är en härlig karaktär och Mias glädje när hon vinner, och inte längre bara är mamma, är inspirerande. Sonjas och Stefans övertygelse om att Mia kommer att klara tävlingen, är också mycket positiv ur ett könsperspektiv. 

Alla “han” har kortklippt hår (Eddies hår är lite längre än Jons, och han har ett pannband som han använder som ett hårband). Alla “hon” har långt hår.

Stulna tänder (Rysmans rysliga butik del 2) av Magdalena Hai

Illustrationer Teemu Juhani

Rysmans rysliga butik är en lite tokrolig lättläst serie med fem olika karaktärer; Nina som har lite av en huvudroll, Pärra, som är ett snällt och lite försiktigt spöke, Kalle, som är en bläckfisk som ställer till det för de andra, Herr Rysman “en småtokig herre”, som äger butiken, och Irma som har regnbågsfärgat hår och säljer glass. I den här delen lär vi också känna vampyren Lukas, som är kär i Irma. Nina har mycket långt hår, Pärra kort, Herr Rysman inget alls och Irma långt uppsatt hår.

I första delen i serien fick Nina jobb i butiken. Den här delen börjar med att hon jobbar, det vill säga städar (skottar spökgegga och polerar skrattande döskallar). 

Vampyren är olycklig för han har tappat sina tänder, och Nina och Pärra letar efter dem. Nina är modigast, hon är inte rädd för tandtrollen som bor på vinden, “Vad är det att vara rädd för?” säger hon. Pärra däremot, flyr. “Nina tog en borste och började vifta med den. Bort med er, era usla kräk!” 

De fortsätter jakten på andra våningen där det finns spår överallt. “Nu börjar saken klarna!”, utropar Nina. Pärra vill ge upp jakten “Vi kan inte ge upp nu” säger Nina. “Jag kan nog gissa vart den är på väg! För jag kom just på vem skurken är! sa Nina bestämt.”

De kommer fram till Kalle Kalamaris dörr. “Öppna i lagens namn! ropade Nina”, “Lämna genast tillbaka alla saker, röt Nina” till Kalle.

När vampyren får tillbaka sina huggtänder säger Nina “Du får tillbaka dem på ett villkor: att du aldrig försöker bita Irma igen”. 

Men Irma säger att det är okej att nafsa lite…

Det är Nina som leder de andra i sökandet, hon för anteckningar, drar slutsatser och löser till sist mysteriet. 

Farligt avfall (Journal X) av Kit A. Rasmussen

Lättläst 9-12 år

Boken huvudpersoner är Anton och Kalle, som är bästa kompisar.

Ramberättelsen utgörs av att Anton rotar i en container med skräp bakom kriminalpolis Malms nedbrunna hus. Malm är död och Kalles pappa, som är polis, säger att det nog var mordbrand. Anton hittar en metallåda full med journaler från ouppklarade brott.

I den här delen i serien läser de i en av journalerna om ett lik som hittades i en container. Offret, Berit, hade ansvar för farligt avfall på den återvinningscentral där hon arbetade. “Vi ska hitta den skyldiga”, säger Kalle. “För Berits skull.”(s.15)

Anton och Kalle är bokens  hjältar. De måste vara både smarta och modiga när de undersöker fallet. De är mycket bra kompisar, som både skojtävlar; “Anton tar ett skutt upp från soffan och rusar mot trappan. Kalle hinner ifatt och håller fast honom i armen. Så dyker han under Antons arm och springer uppför trappan.”(s.11), samarbetar och stöttar varandra. Anton och Kalles undersökningar tar de till riktigt farliga platser, och till möten med riktigt farliga människor. Men med tur och skicklighet så klarar de sig, och löser brottsfallet.

Bokens övriga karaktärer:

Antons mamma som blir arg på Antons pappa när han slängt batterier i soppåsen.

Chefen på återvinningscentralen, Rita, “en dam” med lila glasögon, långa röda naglar och klackskor.

Klasskamraten Nanna som vet allt om återvinning och som gör både Anton och Rita lite irriterade genom sina utläggningar.

Klasskamraten Sigge som är fascinerad av zombier och tycker att historien om ett lik i en container är jättespännande.

Läraren, “han”, som ryter “Nu räcker det!” åt Anton när han fortsätter fråga Rita om liket i containern.

Kunderna på Steens bar, Henry som är ilsken och våldsam, Ejnar som också är ilsken och irriterad och Lena som är mycket tillmötesgående och vänlig.

Polismannen som säger “Bra jobbat, killar”. 

Offret, Berit Vik, som ett flertal gånger beskrivs som “kvinnan” och “tanten”. “Tänk om Berit gick här, säger Anton. Och så stod mördaren gömd bakom containern.” “När hon kom närmare hoppade han fram och slog ner henne. Sedan kastade han henne i containern, säger Kalle.”(s.28)

Både offret och skurken i den här boken är kvinnor. 

Skurken Rita är skrupellös, pengahungrig och mycket falsk. Hon lurar Anton och Kalle fullständigt, men genom att hon själv inte använder våld utan låter en man göra detta åt henne, så klarar sig barnen oskadda.

Boken ger en mycket stereotyp bild av kön med smarta, modiga killar, ett kvinnligt offer vars döda kropp talas om ett flertal gånger, arga män (läraren, Henry), en snäll och vänlig kvinna (Lena), respektingivande män (polismannen), en kille som älskar zombier (Sigge), och en kvinnlig skurk som beskrivs med feminina tecken (långa röda naglar och klackskor), som inte använder våld utan överlåter detta på en man.

Bodil på kyrkogården av Mårten Melin

Illustrationer Maria Borgelöv

En bok som inte ger en könsstereotyp bild av kön, förutom att det handlar om en kille som måste hjälpa/rädda en tjej som är i nöd. Bodil är empatisk, självständig, trygg, orädd och företagsam.

Bodil är inte rädd för att vara på kyrkogården på kvällen. Hon tycker det är lugnt och skönt där. Men hon tycker det är sorgligt att så många dör hela tiden så hon börjar gråta. Bodil blir inte heller direkt rädd när hon ramlar ner i en nygrävd grav. Hon ropar så att någon ska höra och hjälpa henne upp. Mannen som kommer gående blir däremot mycket rädd, framför allt för att han just sett en spökfilm och hör någon ropa nerifrån en grav.

Bodil måste tala om för mannen att det inte finns några spöken. Sedan föreslår hon att hon ska få bjuda på kaffe som tack för hjälpen och de går därifrån tillsammans.

Branden (Saga-sagor) av Josefine Sundström

Illustrationer Emma Göthner

Saga och Samir är bästa vänner och grannar i ett radhusområde.

I den här delen av Saga-sagor ska Saga och hennes mamma gå och bada. Men när mamma bara vill sola och läsa så går Saga själv ner och badar. Hon träffar Samir och de badar tillsammans. Sedan går de till Samirs mamma som ger dem pengar för att själva gå och köpa glass. 

När de står i glasskön märker Saga att det luktar bränt och ryker från en container bredvid kiosken. Hon väntar först på att Samir ska göra något, men när han bara står och stirrar så blir hon själv tvungen att skrika “Det brinner!” så att de vuxna runt omkring reagerar.

En brandbil kommer och släcker och sedan får Saga och Samir beröm av både brandmännen och kioskägaren.

Bokens centrala ämne är Sagas ovilja att stå i centrum, men hur hon kommer över sitt obehag när det verkligen gäller “Fast hon inte tycker om att höras bland främmande människor måste hon våga.” 

Ur genussynpunkt är Saga den lite blyga tjejen, och Samir är mer framåt och orädd. 

När de badar stänker Samir på Saga och hon tjuter “Hjälp”. 

När Samirs mamma frågar om de klarar av att handla själva säger Samir “Klart vi gör”, men Saga är tveksam. 

När den ena brandmannen pratar med barnen tittar Saga ner i marken, och det är Samir som berättar att det var Saga som upptäckte branden.

Men Saga är bokens hjälte då Samir inte får fram ett ord när han ser att det brinner, “han står liksom förstenad och tyst och bara glor på röken”. 

Det är två mammor som är med sina barn på badplatsen.

Samir har kortklippt hår, Saga långt hår. Samir har badbyxor, Saga baddräkt.

Samirs lillasyster Joline har kort hår, gula byxor och ögonfransar (inga andra karaktärer i boken avbildas med ögonfransar).

Av de två brandmännen är den ena en “han” med kortklippt grått hår. Den andra könsbenämns inte annat än som brandman.

Vanlige Vilmer av Joanna Nadin

Illustrationer Lucía Serrano

Argasso förlag

Vilmer har kortklippt hår, randig grön/turkos tröja, brun/roströda byxor och blå skor.

Pappa har kortklippt hår, glasögon, vit arbetsrock, skjorta. Han är en “fantastisk” uppfinnare som byggt en tidsmaskin.

Mamma har långt hår, schal, kläder i kahkifärg. Hon är en “briljant” upptäcktsresande som upptäckt en bortglömd grav.

Dora, 4 år, har halvlångt hår och skoluniform. Hon är en mycket skicklig trumpetspelare.

Farfar har ett rekordlångt näshår, flint, glasögon, skjorta, grön pullover, bruna byxor och slips eller fluga.

Hunden Sigge dansar can-can i rosa balettkjol och stor rosa/lila hatt.

Alla familjemedlemmar utom Vilmer hade gjort eller kunde göra något fantastiskt. Men “Vilmer var helt och hållet vanlig.”(s.13) När det är talangtävling i skolan säger farfar till Vilmer “Oroa dig inte. Alla är bra på något”(s.19)

Så Vilmer prövar på något nytt varje dag för att upptäcka vad han har talang för, men alla bara skrattar åt hans försök. Det är bara farfar som stöttar honom och säger “Det kommer en dag imorgon också”.

Till slut inser de att Vilmers speciella talang är att få andra att skratta.

Illustrationer:

Pappan sitter vid sitt ritbord.

Mamma står och tittar på när Vilmer hoppar i sin säng.

Läraren har rosa kjol med rosa blommor, halvlångt hår med hårspänne och röda skor.

Barnen i skolan: alla med långt hår har klänning eller kjol eller kläder i rosa, alla med kortklippt hår har byxor och tröja i brunt, grön, blått eller rött.

Rektorn, Sara Sträng, har kortklippt hår, kjol och stövlar.

Utseendemässigt så är alla karaktärer i boken könsmässigt traditionella, utom hunden Sigge som har balettkjol och rosa hatt när han uppträder.

Beteendemässigt så är de som är “han” könstraditionella, men de som är “hon” mer normkreativa; mamma är upptäcktsresande, Dora är trumpetspelare.

Monstret i gruvan (Bråfalls hemlighet del 3) av Charlotte Cederlund

Illustrationer Anders Végh Blidlöv

Serien om Bråfalls hemlighet handlar om Astrids äventyr i Bråfall tillsammans med mormor, Myra och Astrids lillasyskon Love.

I den förra delen träffade de på jätten Grojk, och i den här delen kämpar de mot ett stort monster som kommer upp ur en gammal gruva. 

Myra slås omkull av monstrets svans, mormor går fram för att hjälpa henne. “Ni stannar här”, säger hon till Astrid. “Nej”, säger Astrid, “Vi håller ihop”. Monstrets svans träffar mormor rakt i magen och hon tappar taget om Myras arm. Astrid får tag i Myras hand men dras med i fallet rakt ner i gruvan.

Där nere hittar Astrid efter ett tag Myra, men när de ska ta sig därifrån attackerar monstret. Då tar Myra Astrids hand och pressar sin andra hand mot monstrets kropp. På det sättet kan Myra se in i monstrets minne. Hon ser att monstret tidigare var en människa som hette Karl och som hittade en guldskatt i en gruva. När han tog på sig ett av armbanden förvandlades han till ett monster.

Nu vill monstret bli av med armbandet som gör ont. Myra försöker ta loss det men misslyckas. Hon pratar med monstret som låter dem klättra upp på dess hals och följa med upp ur gruvhålet. Där uppe kan jätten Grojk slita sönder armbandet. Monstret är enormt men jämfört med jätten Grojk så är det litet. 

Sedan blir istället Grojk besatt av guldarmbandet och vill inte släppa det ifrån sig. Då tillkallar Myra en mängd fåglar som attackerar Grojk. När armbandet ligger på marken ropar Love “Vi måste ta det”, men Astrid hindrar honom. Hon slänger sin jacka över armbandet och kan sedan plocka upp det och slänga alltihop ner i gruvan.

Karl som varit förtrollad i 80 år och inte längre har hem eller släktingar, får följa med mormor hem.

När Astrids mamma ringer och säger att hon har ordnat så att de kan få göra den uppskjutna resan till Teneriffa vid jul istället, så säger Astrid att hon hellre vill åka tillbaka till Bråfall igen.

Den här boken har ett tydligt genusperspektiv. Karaktärerna som är “hon” respektive “han” skiljer sig inte åt vad gäller styrka, intelligens, mod eller empati. 

Mormor, Astrid, Myra, Love och jätten Grojk är alla starka, modiga, smarta och empatiska.

Den största och starkaste av dem alla är jätten, “hon”.

Trollens ledare är en “hon”. Det onda monstret, “han”, är egentligen en människa som ångrar sin girighet och vill bli befriad.

Wilma (Trädets hemlighet) av Helena Dahlgren

Illustrationer Elisabeth Widmark

En bok om att känna sorg (Wilma), att bli mobbad (Nour), en mobbare (Sebbe) och om naturens kraft.

Wilma har ett ställe att gå till där de problem som tynger henne känns lite lättare. Hennes lillebror Kalle ligger på sjukhus med cancer och ingen vet om han kommer att överleva. Wilmas ställe är en stor ek i närheten av skolan. En dag hittar hon en lapp inne i hålet i eken, där någon skrivit om sina känslor. Wilma skriver ett meddelande på baksidan av lappen, hon föreslår att de ska träffas vid eken.

Den som har skrivit lappen heter Nour. Hon är helt svartklädd och har en stjärna målad på kinden. Wilma “hade aldrig sett henne med en kompis”(s.43) Nour kommer i ett par dyblöta skor utan skosnören, “Någon tyckte det var kul att sno mina skor på gympan och doppa dem i toan”(s.62). Hon berättar att det var Sebbe och hans gäng. Sebbe är en “lång kille i 6C. Nästan alla var rädda för Sebbe. Till och med lärarna.” 

Både Wilma och Nour känner sig mindre ledsna, mindre rädda och mer trygga när de sitter vid trädet.

När de pratar med varandra hörs ett muller, sedan ett vrål, och marken skakar. Nour förstår att trädet hör vad de säger och att det vill dem något.

Plötsligt står Sebbe där. Han skruvar på sig och säger “Jag tror vi måste snacka.”

Där slutar boken och läsaren vill såklart veta vad som händer härnäst.

Skuggan i stallet av Katarina Genar

En mycket kort bok på bara 12 sidor. Men författaren lyckas ändå få till en hel (spök)historia.

Alla personer i boken är “hon”; Fatima, Malva och Jenny.

Fatima blir räddad av sin häst (som är en “han”).

Det grå skåpet av Mia Öström

(Lättläst 9-12 år)

En riktigt kuslig, väl sammanhållen, väl berättad och mycket lättläst skräckhistoria.

Bokens huvudperson är Elias.

Hans mamma älskar att gå på loppmarknader och köpa gamla saker, något som Elias inte tycker är lika roligt, när man faktiskt kan köpa nytt.

Nu har mamman köpt ett skåp som står i köket. Ett grått och slitet skåp som är mer än 200 år gammalt.

Efter ett tag inser Elias att det är något konstigt med skåpet. Det verkar ha ett eget liv.

Vad Elias älskar mest av allt är att spela fotboll. Han tränar skott ensam nere på gården. Där ser han fotbollsgänget spela på stora gräsmattan, men han vågar inte fråga om han får vara med dem. “En tjej är målis. Hon räddar nästan alla bollar. När någon gör mål skrattar hon bara.” (hur vet Elias att hon är en tjej?)

Elias mamma säger “Du borde spela i ett lag”. “Mamma är bäst”, tänker Elias, “Men hon vet inget om fotboll.” En annan gång när Elias berättar att han kanske ska få vara med de andra och spela match, säger mamma “Klart du får vara med.” “Elias suckar. Hon vet verkligen inget om fotboll.”

En dag träffar han "målvaktstjejen" (Ester) nere på gården. Elias andas in och går fram och säger hej. Sedan tränar de tillsammans. 

När skåpet gör konstiga ljud och Elias inte kan sova, så frågar mamma om han vill sova hos henne, och det vill han.

Mamma berättar att skåpet tidigare stod i ett hus bredvid en bondgård. Elias cyklar till det öde huset. Han träffar en arg gubbe som berättar den konstiga berättelsen om familjen som bodde där tidigare.

När Ester frågar om Elias vill vara med och spela match nästa dag, blir Elias så glad att han springer upp för trapporna till lägenheten på våning 15.

Men det grå skåpet får Elias att tro att fotbollsgänget inte vill ha honom med.

Till slut är det Ester och fotbollsgänget som räddar livet på Elias när han själv håller på att sugas in i skåpet och försvinna för alltid.

När skåpet sedan är borta känner Elias att han måste åka till ödehuset för att leta efter det. “Men han vågar inte själv. Kanske vill Ester följa med?” Han berättar allt för Ester, men när de kommer fram till huset vill Ester sticka därifrån. De träffar gubben som berättar att huset ska eldas upp eftersom det kan vara farligt. 

Samtidigt som huset brinner hör Elias röster från människor i olika åldrar som säger Tack, tack, tack.

Uppvaknandet (Den längsta resan) av Camilla Linde

Illustrationer Maria Fröhlich

Bokens huvudperson är Allena som är på en resa i rymden. Hon föddes på rymdskeppet och kommer att leva hela sitt liv där. Hon tillhör klassen arbetare som sköter om rymdskeppet för att de passagerare som ligger nedsövda i 433 år, ska kunna väckas när skeppet är framme på den nya planeten där forskarna tror att det ska finnas liv.

Men Allena undviker helst det dagliga arbetet med städning och mätning, och upptäcker istället själv rymdskeppet via ventilationsrören. 

En dag när hon är i sovkammaren vaknar en av de nedsövda. Han heter Sirius och ville aldrig bli nedsövd och resa iväg, men tvingades av sina mammor.

Sirius är oftare osäker eller rädd, jämfört med Allena. Det är Allena som har kunskaper, om rymdskeppet och om livet där. Det är hon som leder Sirius, hon som tar beslut och agerar. 

När Allena inte är med de andra arbetarna och städar säger hennes pappa; “Låt henne vara. Du vet att hon inte gillar att städa.” Men Allenas mamma säger “Det finns faktiskt regler ombord. Hon kan inte göra som hon vill hela tiden.” 

När rymdskeppet strax efteråt får problem, är det bara Allena och Sirius som kan rädda de andra. När Allena får instruktioner att ta sig till huvuddatorn är det sin pappa hon pratar med.

Allena och Sirius tar på sig rymddräkter och tar sig ut ur rymdskeppet.

”Allena var också rädd, men hon förstod vad de måste göra.”(s.46) “Allena var förvånad över hur säker hon lät. På insidan var hon så nervös att hon skakade.”(s.51)

Allena släpper rymdskeppet och svävar ut i rymden fram till en lucka under vingen. Där upptäcker hon en liten svart dosa som de måste få loss tillsammans. När den lossnar svävar den iväg och Allena kastar sig efter den.

Sedan får hon beröm av sin pappa “Det var modigt, det du gjorde. Du räddade oss alla.”(s.67)

Det är Sirius som vet vad dosan är för något, genom att han byggt sådana i skolan.

Sirius menar allvar med att han inte vill bli nedsövd igen och vakna upp på den nya planeten. Han tar på sig en rymddräkt, tar sig ut, och hotar med att koppla loss sig och sväva ut i rymden.

En tjuv på slottet (I monstrens rike) av Johanna Strömqvist

Illustrationer Mattias Andersson

Boken utspelar sig på ett slott i monstrens rike. På slottet bor Saga och hennes mamma och pappa, hennes vän Mickel, Sagas mormor Ärla och kocken Ulrik.

Det är ett färgrikt äventyr och ett mysterium, med ett fint och rörande slut.

Mickel är huvudet längre än Saga.

Mickel har skjorta, väst och byxor. Saga har klänning.

Mickel har kort hår. Saga har mycket långt hår.

Saga ger monstren mat,

kokar choklad till Ulrik, 

får lektioner av sin mamma, 

får de stora drakarna att lugna sig,

bär plankor, 

hittar en ledtråd i en bok om monster, 

vet var drakarna bor. 

När något håller på att öppna deras fönster på natten ropar Saga “Hjälp” och drar i Mickels arm.

Mickel studerar språk, 

visar Saga korttrick, 

berättar roliga historier, 

står vid en sågbock och sågar,

steker äpplen. 

När någon är i köket ropar Mickel “Stopp där!” och tar tag i figuren.

Natt på kyrkogården av John Sazaklis

Illustrationer Giada Gatti

(originalspråk engelska)

Lättläst 9-12 år

Boken börjar med att Gustav får en hund av sina föräldrar.

Hunden vill alltid gå till kyrkogården när de är ute och går. Där nosar han på alla gravar.

En kväll börjar hunden gräva vid en gravsten. Gustav får inte med sig hunden förrän den grävt upp... en arm..

Det regnar och åskar och Gustav ser något röra sig nere i hålet. Han släpper kopplet och rusar hem. När han är hemma knackar det på dörren, men ingen är där. Gustavs mamma går ut. Gustav och hans pappa följer efter. På husets baksida är hunden och ett skelett.

Gustav förstår plötsligt, han skrattar och frågar hunden “Är det här din förra ägare?” Hunden skäller glatt och viftar på svansen. Sedan leker hunden och skelettet apport med armen. 

Efter det gräver hunden ett djupt hål i trädgården och skelettet får ett nytt hem. 

Första halvan av boken är skrämmande, Gustav blir verkligen livrädd på kyrkogården.

Andra halvan är humoristisk och lite makaber. Nu är inte Gustav alls rädd, utan vill hjälpa hunden och den förre ägaren.

Den könsmässigt mest traditionella karaktären i boken är Gustavs pappa, som på flera illustrationer lägger sina armar beskyddande om mamman. Men det är mamman som först går ut för att ta reda på vem som knackat på dörren. Hon lyser på skelettet med sin ficklampa.

Gustav är en “rund” karaktär, han är först mycket rädd men skäms inte för att erkänna att han är rädd, han har humor samt känner empati med hunden och den förre ägaren.

Noas resa (Den magiska djuraffären) av Lin Hallberg

Illustrationer Jonna Björnstjerna

Serien Den magiska djuraffären är ett bildäventyr med kortfattad text (i versaler).

Bilderna liksom böljar fram över sidorna i grönt, rosa, blått, gult och lila.

Den här berättelsen handlar om Noa som är rädd. Han står utanför sjukhuset där hans mamma blivit inlagd. Hon har sagt åt honom att gå till skogen där hans vän Rut bor. 

Noa hittar inte vägen, men får hjälp av en hund att hitta till skogen. Rut bor i en husvagn tillsammans med sin mamma.

När Noa berättar för Rut hur orolig han är så säger hon “jag har en plan”. Nästa dag får Noa komma till den magiska djuraffären där en “tant” som vet allt om djur först föreslår att Noa ska ha en giraff eller en orm som sällskap. Men eftersom Noa ska resa långt (till sin moster) så blir istället en duva det bästa sällskapet.

Noa reser ensam buss till mostern. Efter ett tag trivs han lika bra hos mostern som hemma. Men duvan har hemlängtan. Noa måste säga farväl till sin vän och låta den flyga hem igen.

Noa uttrycker många känslor. Han är oftare rädd och osäker, eller sorgsen, men också glad, förväntansfull och lycklig. Framför allt framgår hans känslor av minspelet i illustrationerna. 

Noas vän Rut är empatisk, förstående och hjälpsam. 

Noa tycker mycket om djur och på bilderna ser man hur glad han blir av att springa med den främmande hunden, klappa Ruts katt, gå med sin duva i famnen och leka med mosters hund.

Det är fler “hon” än “han” i boken, fem respektive två. 

Alla “hon” i boken, mamma, Ruts mamma, Rut, moster och “tanten”, har längre hår. 

Alla “han”, Noa och mannen på bussen, har kortare hår.

Pom och Rio på loppis av Anna Hansson

Illustrationer Mads Ellegård Skovbakke

Pom och Rio är två barn som inte könskategoriseras i bokens text. 

Och illustratören har lyckats väl med att använda olika könsmarkörer utan att det blir enkelt att själv könsbestämma karaktärerna med hjälp av dessa.

Pom har kort, blont, hår med en lång lugg. Pom har också örhängen; två gula/guldfärgade ringar, lila jacka, lila byxor och lila skor. Hen är längre än Rio. 

Rio har längre, lockigt hår, nästan ner till nacken, som är lilafärgat. Hen har en rosa/blå keps, turkos tröja med något som kan vara en enhörning på, mörkblå byxor och mörkgröna skor. 

Den sammanlagda bilden är av två barn, två individer, inte av kön. 

Berättelsens fokus ligger inte heller på utseende, eller på könsstereotypt beteende, utan på humor och handling.

Bilderna är färgrika och fulla av action, trots att handlingen “bara” är att Pom och Rio samlar pengar för att kunna gå på loppis, där de köper ett skrin som de kämpar med att öppna.

Lite text, men mycket handling, mycket humoristiska bilder. Och mycket normbrytande.

Magi stinker (Xander och de regnbågskräkande enhörningarna) av Matthew K. Manning

Illustrationer Joey Ellis

(Lättläst 9-12 år)

En bok med många könskategoriseringar, spyor, slem, stank, förruttnelse, torkad hud, trasiga kroppar, sopor och regnbågar.

Huvudperson är den mobbade och magiälskande “grabben” Xander, som har en tjejbästis, Karin, som han är lite kär i. Xander har långt svart hår och keps med lampor på, Karin har också långt svart hår, (inget på huvudet). Hon är mycket längre än Xander. 

Xander letar alltid efter tecken på magi, älvor, troll, pysslingar och portaler till andra världar. Den enda som inte verkar reta och skratta åt honom för detta är hans bästa vän, Karin.

Enhörningarna i boken är allt annat är söta, vackra och väldoftande. De har tvingats ut från sin egen värld efter att de smittats av viruset från en asteroid, som förvandlat dem till zombieenhörningar som försökt äta upp sina godisdoftande vänner Vaniljböna, Sockervadd och Citrondroppe. De kommer till jorden där de byter namn från Druvsorbet, Brylépudding och Hallonsylt till Kraxi, Stank och Blurp.

Nu stinker de, är trasiga och slemmiga eller förtorkade, de rapar och spyr och är motsatsen till vad de varit. Kraxi är en “tjej-enhörning”, och den som ser bäst ut av de tre. Hon börjar först berätta för Xander var de kommer ifrån, men avbryter sig själv, “Förlåt. Jag har alltid varit dålig på att berätta.(__) Det är nog bäst att Blurp berättar.” “Okej, grabben”, säger Blurp. “Lyssna nu för jag har mycket att berätta.”(s.38)

När Xander föreslår att han ska hjälpa de tre enhörningarna säger Blurp “Och du menar att du ska göra det?”, Kraxi försöker lugna ner Blurp. “Äh! Killen tål det” säger Blurp då.

Kraxi är den förnuftigaste av de tre, Blurp den “tuffaste”, och Stank kan bara säga sitt eget namn, och rapa regnbågar. 

En bok om en kille och enhörningar är alltså en bok som betonar det äckliga, slemmiga, stinkande. Men det är också en bok om en riktig vänskap mellan Karin och Xander, och om Xanders vilja att hjälpa enhörningarna till ett liv på jorden utan risk att bli upptäckta och utsatta för vetenskapliga experiment av de vuxna. Det handlar också om hur Xander kommer över sin skräck att tala inför publik.

Illustrationerna av Xander och Karin är normbrytande vad gäller Xanders hår och Karins längd.

Beskrivningen av Karins faster är lite förbryllande; “Hon hade jeans och en skjorta. Grått hår som var uppsatt i en hästsvans. Kanske var hon lite för gammal för att klä sig så” tänker Xander.(s.89)

En egen mobil (Elsa-Star) av Lena Lilleste

Illustrationer Johanna Arpiainen

Bokens framsida är helt i pastellfärger; turkos, ljuslila, rosa, gult och mintgrön.

Elsa har långt ljusblont hår och blå ögon. Det är hennes födelsedag och hon ligger i sängen och väntar på mamma och pappa som ska komma med frukost och presenter. Elsa har mörkturkosa påslakan med blixtar på, en turkos och en rosa kudde. På bordet bredvid sängen ligger en rosa anteckningsbok. På en hylla på väggen står några böcker och ett rosa smyckeskrin. Elsa drömmer om att bli en känd youtuber som har massor av kompisar, men hon behöver en egen mobiltelefon till det.

Föräldrarna kommer in. Mamman har långt hår i hästsvans, blå byxor och gul tröja. Pappan har mycket kort hår, ljusblå byxor och grå tröja. Elsa får “en vacker dagbok med fjärilar på”. I den kan du skriva vem du är kär i, säger mamma. Sen får hon en miniräknare, och sist ett stort, mjukt paket som… visar sig innehålla en guldskimrande mobiltelefon. “Jag svimmar!” säger Elsa. Hon välter ut chokladen och kastar sig i mammas famn. Pappa säger “Åh nej! Nu blir det fläckar!” och börjar genast städa upp.

Elsa är så glad så hon börjar gråta.

När Elsa åker till skolan står mamma vid spegeln med läppstift och mascara. Hon säger att Elsa inte får ta med sig mobilen till skolan, men det gör Elsa ändå. Elsa har på sig lilablå byxor, en orange träningsjacka och röda gymnastikskor. Klasskompisarna Bella och Stella blir avundsjuka på att hon ska få starta en egen Youtube-kanal.

Efter skolan spelar Elsa in sin första video. I slutet av videon vinkar hon och kastar slängkyssar.

I köket håller mamma på med födelsedagstårtan. Mamma lägger upp videon på Elsas nya kanal. Elsa tittar på sin egen video om och om igen. “Den är så bra!” säger hon själv.

Basket med varulvar (Vilka monster!) av Benjamin Bird

Illustrationer Patrycja Fabicka

(Lättläst 9-12 år)

Bokens huvudperson är Simon, som har halvlångt blont hår, lila tröja och mörkblå kortbyxor. 

Simon vaknade med ett skrik. Något hade bitit honom i handleden. Var det deras valp?

Höga dunsar hörs utanför huset. (Simon ser mycket rädd ut på bilden.) Han kikar försiktigt fram bakom gardinen. “SVOSCH! Två starka lampor lyste in på honom!” 

Det var lamporna vid basketplanen. Och det var ljudet av bollen han hade hört. 

Simon går ut för att spela lite. Han säger till pappa som står och diskar. 

Men de som spelar är inte några vanliga basketspelare, de är varulvar. De varulvar som pratar med Simon är båda “han”. Precis när Simon ska säga att han vill inte vara med och spela för han är ingen varulv, så lyser fullmånen fram och tjock päls börjar växa ut på hans kropp.

“Förlåt, sa en av varulvarna. Men vi behövde en spelare till.” 

“Jag är med” morrade Simon.

Simons långa hår gör att boken ger ett normkreativt intryck.

Tjuvar i farten? (Nico) av Hubert Ben Kemoun

Illustrationer Régis Faller

En bok om solidariskt handlande och kraften i att stå enade tillsammans.

Nicolas och mamma är i klädaffären och Nicolas får välja sin favoritjacka. Den är mörkblå, med åtta fickor och en stor UNIVERSUM-logga i gult på ryggen. Den ser ut som en pilotjacka tycker Nicolas.

Men efter gymnastiken i skolan så har jackan försvunnit från omklädningsrummet.

Nicolas börjar gråta tyst. Kompisarna försöker trösta men de vet inte vad de ska säga. 

Nicolas sitter ensam kvar i bara underbyxorna. Till slut knölar han ner sina andra kläder i väskan och går ut i bara keps och underbyxor. Alla tittar häpet på honom och fröken undrar hur det är. “-Gå genast in och klä på dig!” säger hon, men Nicolas vägrar. “-Jag går inte in och klär på mig! lyckades jag mumla mellan två snyftningar.” “Fröken Norin var chockad över att jag vågade trotsa henne.”

Nicolas har en klump i halsen, skäms, fryser och lyckas inte lugna ner sig. Istället förklarar Farid och Hugo för fröken vad som hänt.

Nicolas är bestämd med att han inte tänker klä på sig förrän hans jacka är tillbaka.. 

“-Nico har rätt!” säger Alice. “Hon knäppte upp sin gröna täckjacka, tog av sig tröjan och slängde kläderna på marken”. Jessica, Cathy och Sara håller med. Alla tar av sina jackor, kappor och tröjor. Farid tar även av sig byxorna. 

Nu blir fröken tvungen att leta efter Nicolas jacka.

Fröken hittar jackan. Hon berömmer även klassen för att alla ställde upp så bra för Nicolas. Nicolas börjar gråta igen. “Men den här gången grät jag inte för att jag var ledsen utan för att jag var glad.”

I texten är det kanske inte klart om alla klär av sig nakna på överkroppen. Men illustratören har tolkat det som att alla med kort hår är nakna på överkroppen, medan alla med långt hår fortfarande har sin tröja eller linne på sig när barnen i samlad trupp går tillbaka till klassrummet. 

I texten tar Alice av sig sin jacka och tröja och alla tog “av sina jackor, kappor och tröjor”. Men på bilderna är det inte så. Bara de med kort hår, gissningsvis killarna, har bar överkropp. Däremot verkar alla ha tagit av sig sina byxor/strumpbyxor.

Familjen Skurk och jakten på snömannen av Anna Hansson

Illustrationer Jonas Olsson

Mamma, Pappa, Flora, Mozart och dinosaurien Rex kommer alla från rymden. Mamma och Flora har långt hår, Pappa och Mozart har kort hår.

-Sätt dig ner och ät nu, säger mamman till pappan. Pappan försöker få syn på snömannen med sin kikare. Flora, Mozart och mamman tycker att pappan är tokig som inte fattar att snömannen är påhittad. 

Sedan går pappa ut på jakt efter snömannen. Övriga familjemedlemmar går för att vara med i en snöskulpturtävling. “En lång man med rosa jacka och gul mössa läste upp reglerna.” De bestämmer sig för att göra sitt rymdskepp i snö. 

Pappan kommer springande och säger att han behöver hjälp att fånga snömannen. “Det klarar jag inte själv. Snömannen är jättestark.”

Mamman och barnen lämnar tävlingen och följer med pappan.

Utanför affären väntar de på snömannen, sedan kastar de sig över den stora, bruna, håriga figuren som kommer ut…

Men det visar sig vara “en helt vanlig dam i fuskpäls”. 

Sedan springer de tillbaka till tävlingen, bara för att upptäcka att tiden är slut så de hinner inte bygga klart sitt rymdskepp, men vinner ändå tävlingen för sin “minibuss”.

Babian-Bert flyttar in av Maria Fröberg

Illustrationer Anna Södergård

Lättläst med versaler

En lite tokrolig bok om Alba som vill ha ett husdjur, men mamma och pappa tycker att de är “fåniga”. Då ringer det på dörren och Djur-Britt erbjuder en babian som ingen vill ha. Mamma och pappa blir blixtkära i den, Alba är mindre förtjust. Hon ville ju ha ett gulligt djur. När Alba kallar babianen för Fjärt-Bert blir pappa arg; “Man ger inte folk öknamn. Det är elakt!” Babianen lever rövare i hela huset, men föräldrarna har överseende med allt. Alba ringer Djur-Britt och ber om råd. Bert kanske har tråkigt för att han är ensam hemma hela dagarna?

Alba får en idé och tar med Bert till förskolan. “-Bert kan avlusa alla barn åt er varje morgon” säger hon. Bert visar sig även vara en fantastisk pedagog. När han är hemma är han lugnare, men han smular fortfarande ner, och fiser. “Men det gör inget. Det gör Alba också.” “Och varje kväll svingar de sig i lianer nere i källaren och vrålar som Tarzan.”

En bok vars text ger en ganska otraditionell bild av kön. Alba är först tjurig, men sedan företagsam och orädd. Illustrationerna är relativt könsstereotypa. Alla “hon” har långt hår, alla “han” har kort hår. Pappa har blå tröja och gröna byxor. Alba har kjol. Djur-Britt har läppstift och rouge. Mamman vattnar blommor och bjuder babianen på smörgås.

Pappan sitter i en fåtölj och läser, blir arg och skäller på Alba samt borstar babianens tänder.

Det stora sjöslaget (Nästan modiga pirat-apor del 2) av Michael Anthony Steele

Illustrationer Pauline Reeves

Det här är ett fartfyllt äventyr med mycket action, mycket humor, och så den självsäkre kapten Banan-skägg som möter sin överman i kapten Viola Bell, en bulldog.

Boken inleds med att pirataporna Fossy och Fez förklarar för matros Klas att ett sjöslag inte handlar om att trumma. Men (till en början) handlar det inte heller om våld, utan om prickskjutning med kanon genom ringar placerade på tunnor i vattnet.

Pirat-elefanterna, pirat-girafferna, pirat-hönsen och pirat-mössen är alla med och tävlar. Då dyker pirat-hundarna upp. Deras kapten är en stor bulldog, Viola Bell, pirat-apornas kaptens ärkefiende.

 -Men där är ju min gamla kompis. Kapten Banan-stjärt själv!, säger Viola. Sedan flinar hon bara åt kapten Banan-skäggs ilska. -Nu ska jag visa hur man gör, säger hon sedan, och skjuter mitt-i-prick. -Och så går det till när vi vinner sjöslaget, i år igen, säger Viola.

Bilden på Viola Bell visar ett stort bulldogshuvud med lockigt hår, piratkavaj, randig tröja, träben och ett par byxor med rosa tryck på.

Viola fortsätter att vara överlägsen och ber att få titta på pokalen som hon säger är så gott som hennes. Men den är stulen, kvar står bara en tunna med bananer. Alla tittar på pirat-aporna.  -Det var verkligen uselt gjort, Banan-klägg, säger Viola.

Då beslutar domaren (“han”) att nästa uppgift i tävlingen är att ta fast pirataporna, som flyr i panik.

Alla de andra piratskeppen följer efter, men bara pirathundarna hinner ifatt dem. Sedan blir det svärdfäktning när hundarna bordar piratapornas skepp. När de andra piratdjurens skepp kommer så måste pirataporna lägga ner sina svärd. Sedan tvingas kapten Banan-skägg gå på plankan.

 -Dags att ta en simtur, säger Viola och petar på honom med sitt svärd...

Flickan på vinden av Laura Djupvik

Illustrationer Camilla Kuhn

Originalspråk norska

Boken inleds med orden “Ute på landet står ett gammalt hus.(__) Ingen vill bo här.”

Det är en ganska ruggig historia om att gömma sig, lite för väl, när en leker kurragömma…

Suggestivt och kusligt, som en bra spökhistoria.

Genusanalys:

Inledningsvis utspelar sig boken “För länge sedan (....) på den tiden då flickorna hade klänning och pojkarna kortbyxor.”

Men vad är egentligen skillnaden jämfört med nutiden? Klänning är fortfarande ett uteslutande feminint plagg. Vi lever definitivt inte i en tid då pojkar har klänning, även om det nu är vanligt att även flickor har kortbyxor. (Eller är det kanske plagget långbyxor på barn som författaren menar är något som förändrats sedan den tiden?)

Hundra år senare kommer nya barn och leker i huset. På bilden ser vi sex barn, två av dem har långt hår och klänning, två har kort hår och kortbyxor, två har halvlångt hår och kortbyxor. 

Skillnaden mellan förr och nu, vad gäller kläder, ter sig som minimal.

Vulkanen (Glimma del 9) av Marie Helleday Ekwurtzel

Illustrationer Lena Furberg

Bokens huvudperson Lilly är fodervärd till islandshästen Glimma. I den här delen i serien reser hon till Island tillsammans med bästa vännen Stina.

Lilly är ihop med Simon som också ridit på ridskolan i flera år. “Han satt i halmen och deppade”, dels för att hästen som han rider har blivit halt, dels för att Lilly ska åka iväg och kanske lär känna någon snygg islänning som får henne att glömma honom.

När de kommer till Island och hästgården där Lilly och Stina ska bo lär de känna Rona, 13 år och hennes storebror Sigge, 16 år. “Han hade isblå ögon, ljus lugg och var en riktig snygging…”. Stina tycker att Sigge är “så snygg att jag nästan dör!”

Sigge är en mycket självsäker och tävlingsinriktad person. Hans syster kritiserar honom för att han alltid tänker på att tävla. Sigge säger bland annat; “Jag ska också vinna VM.”, “Tänk på att ni får rida med en blivande världsmästare.”, “Då får vi se hur många vinster det blir idag”.

Det är Sigge (som också är äldst), som oftast leder och instruerar de andra. “Det blir många timmar i sadeln idag, sa han. Orkar ni det?”, “Gör i ordning era hästar. Så ska jag hjälpa er rida fram sedan”.

När Sigge själv blir diskad på grund av att en liten sten hamnat innanför ena bootsen på hans häst och orsakat ett litet sår, så blir han ilsken “Gruset yrde när han sparkade i marken”.

När de är ute och rider möter de “tre killar på mopeder”. En av mopedkillarna och Sigge börjar diskutera och skrika åt varandra om vem som har rätt att vara på området. Mopedåkarna utmanar ryttarna på en tävling. Sigge tycker att det är bäst att anta utmaningen. De måste vinna för att kunna rida i fred i framtiden. Rona tycker att det är dumt att tävla, men Stina som är lite förtjust i Sigge säger “Klart vi ska slå de där fåniga mopparna!”.

När ryttarna är på väg att vinna råkar ledaren för moppegänget ut för en olycka och de måste hjälpa honom att ta sig hem igen eftersom hans kompisar kört därifrån.

Killen berättar att han hatar hästar för att hans bror dog när han “red en besvärlig häst som stegrade sig”.

När Lilly och Stina kommit tillbaka till Sverige får de veta att Tomas, som killen heter, ska börja rida igen och att Sigge ska hjälpa honom att komma igång.

Lilly och Stina uttrycker då och då oro, för de tävlingar de ska vara med i, för hästarna som lever själva uppe i bergen under sommaren, för risken för jordbävningar och vulkanutbrott. Men de vill alltid vara med och de gör alltid sitt bästa, och lyckas också mycket bra med allt de företar sig.

En bok som ger en traditionell bild av kön. Men som också ger en bild av killar som rider. Och av tjejer som, även om de uttrycker osäkerhet ibland, aldrig är rädda för att pröva något nytt.

Den magiska nomen (Nomerna del 3) av Jan Kjær

Karaktärerna i boken benämns bara som “han”.

Huvudperson är Menza som har tråkigt för att han inte kan magi, och han går runt och retar de andra nomerna för att få lite kul.

“Den gamle” lyfter upp Menza genom att hålla honom i ena örat.

“Du har glömt något ute i skogen” säger han.

Menza går ut i skogen, hittar en konstig sten som gör att hans fantasi kommer igång.

I fantasin är han en stor trollkarl, men full rustning och ett svärd. 

Ett stort monster dyker upp och Menza tillkallar fyra krigare. 

De har pilbåge, lasso och spikklubba och tillsammans “slåss de mot det onda monstret” och vinner.

Menza går lycklig tillbaka till de andra nomerna.

Världens bästa fint! (Fotbollstvillingarna 2, Lättläst) av Måns Gahrton

Illustrationer Kristian Eskild Jensen

Den lättlästa varianten av boken “Världens bästa fint!” betonar könskategorier och ger en ganska traditionell bild av kön, (till skillnad från originaltexten som jag upplevde som mer normkreativ).

I bokens första mening betonas att “Kim är en tjej och Konrad en kille.” Troligen görs detta för att Kim har ett namn som inte är hårt könskodat, och för att hon har ganska kort hår. Men samma betoning fanns inte i den tidigare, icke lättlästa, varianten av boken.

Killarna i boken beskrivs könstraditionellt.

Putte (lillebror) hojtar att han är bäst i världen på fotboll. Konrad vill visa Putte vem som är bäst. Målvaktstränaren Mario är lång, har mycket kraftig nacke och stubbat hår. Han ropar “Kom igen, killar!”, minns sedan att Kim är en tjej och retas lite med henne “Du spelar ju med både killar och tjejer. Så är du tjej eller kille?” 

Det finns killag och tjejlag och “de flesta killarna skjuter lite hårdare än tjejerna”. Någon förklaring till detta ges inte. Skjuter de hårdare för att det förväntas av dem för att de är killar, eller skjuter de hårdare för att deras teknik och benmuskler är bättre än tjejernas?

Konrad är bra på matte, Kim på engelska. 

När Konrad försöker sig på en avancerad fint och misslyckas så skrattar de andra killarna i laget åt honom.

Det normbrytande i boken är dels att Kim är en rund karaktär som både är en mycket modig och skicklig målvakt, och dels att Kim och Konrad hela tiden stöttar varandra och hjälper varandra att nå sina mål.

Kim är inte tyst och blyg, hon säger till tränarna;  “Vi måste våga mer. Det är vad jag tycker.”

Och hon vågar pröva nya metoder som målvakt. När hon misslyckas finns Konrad där som peppar.

Fint om syskonskap och om en normbrytande tjej, men en bok som ger en traditionell bild av maskulinitet.

Småkryp och skolresa (Kompisböckerna) av Pernilla Gesén

Illustrationer Jeanette Milde

Bokens huvudperson är Ringo som har lite halvlångt hår och en tröja med ett band på (Ringo spelar gitarr). Ringo har två pappor och en storebror, Marvin.

Bokens tema är Ringos rädsla för småkryp. 

Klassen ska åka på camping. Ringo och Cassandra funderar på vad de kanske kommer att få uppleva. (På illustrationerna lyser Ringo på en björn med en ficklampa medan Cassandra bjuder den på honung. På en annan bild hjälper Ringo Cassandra att klättra upp för ett berg.)

Joel säger att han vill fånga insekter. Han har en liten låda med sig på bussen med en skalbagge i. Cassandra och Maddox vill också samla skalbaggar, myror och spindlar.

När de går genom skogen vill Ringo hålla Marvin i handen när de andra barnen undersöker en myrstack.

Barnen går ut i skogen och Elias vill fånga en spindel de ser i ett nät, men Cassandra säger att de inte ska förstöra det fina spindelnätet.

Vid en bäck kastar sig Cassandra ner och sköljer ansiktet med iskallt vatten.

De får se en humla som flyter på ett blad. “Vi måste rädda den!” säger Maddox.

Ringo får en nyckelpiga på sin hand och blir livrädd. Marvin visar hur fin den är och får Ringo att lugna sig och istället studera den och känna sig modig.

Ringo berättar att han är rädd för insekter och hans vänner berättar att de också är rädda för något. Maddox är rädd för mörker, Cassandra för tandläkaren och Elias för vuxna som skriker.

Elias ser djur som sina leksaker. Cassandra och Maddox talar också först om att fånga insekter, men när de är ute i skogen blir fångandet förvandlat till att studera och beundra, inte samla i lådor. Cassandra hindrar Elias från att fånga en spindel och förstöra dess nät.

Boken ger en relativt traditionell bild av kön. Det är Elias (han) som vill fånga djur. Det är Ringos pappa och storebror som fiskar. Det är Cassandra (hon) och Maddox (hon?) som vill rädda insekterna.

Men boken ger också exempel på normkreativitet. Ringo är rädd och orolig, men får stöd av sin storebror (som tar honom i handen när de går och som visar honom att nyckelpigan är fin, inte farlig). 

Som i många barnböcker så är det framför allt illustrationerna som är könsstereotypa.

Bokens första illustration är en bild på klass 1A. Där har alla med långt hår ögonfransar, och alla med kort hår inga ögonfransar alls (förutom Cassandra som har ganska kort hår och ögonfransar).

På bilderna i boken är de flesta dock avbildade med ögonfransar.

På klassfotot har den ena läraren kort hår och skägg, (inga ögonfransar), röd tröja och blå byxor, den andra läraren har långt hår i tofs, (ögonfransar), stort pärlhalsband, blommig klänning med rosa skärp som framhäver den smala midjan och gula strumpbyxor med röda prickar.

Alla, utom Ringo och Cassandra, har ett könsstereotypt utseende. 

De vuxna är könsuppdelade när de sätter upp tält. 

De två kvinnorna lagar mat (grillar) och två killar kommer med fisk som de fångat. 

Men kvinnorna är skickligare än männen på att sätt upp tält.

Illustrationerna är gjorda i en blandteknik med foton och teckningar som gör de otroligt levande och fascinerande.

Det är en fin historia om rädsla och olust inför det som kryper och surrar.

Skynda, skynda (Klass 1b, del 24) av Helena Bross

Illustrationer Christel Rönns

En bok om vikten av att slippa stressa och få tid till det man tycker om.

Boken ger en traditionell bild av kön.

Barn och vuxna har könstraditionell hårlängd och kläder (förutom en fritidsledare som har långt hår).

Killarna spelar fotboll och bygger koja, gör pilbågar och leker jakt.

Det normbrytande i boken är att Linus gråter vid två tillfällen.

Alla barn med “pojknamn” i klass 1b har mycket kort hår.

Alla barn med “flicknamn” har halvlångt eller långt hår.

Tjejerna har tjockare hår än killarna, något som är traditionellt i barnböcker. (Vilket gör att när tjejerna har en mer kortklippt frisyr så ser det ändå ut som om de har mer hår.)

Klassläraren Peter har tunt hår som går ner en bit i nacken. Han är klädd i blå byxor och grön tröja. Fritidsledaren Sanna har långt blont hår med rosa hårspänne och en rosa klänning. Den andra fritidsledaren John har tunt långt hår samlat i en tofs bak i nacken samt ett litet getskägg.

Linus och Edvin bygger en koja i skogen. De leker att de ska gå ut på jakt och samlar pinnar som ska var pilbåge och spjut.

John och Sanna ropar att de ska skynda sig tillbaka till fritids. De förstår inte att Linus och Edvin är mitt inne i en viktig lek.

Linus mamma hämtar. Hon har axellångt blont hår och orange klänning. När de går och handlar börjar Linus studera intressanta frukter, men mamma stressar och säger Skynda dig, du ska på fotbollsträning. 

Fotbollstränaren har mycket kort hår, blå tröja och grå byxor. Linus spelar i ett lag med andra korthåriga.

Linus sover tillsammans med sin gosenalle Bruno, som han ska ha med till gosedjursdagen i skolan nästa dag.

Men på morgonen är de försenade, och stressar igen. Mamma har fyra armar som samtidigt packar väskan, dricker kaffe och äter en banan.

I skolan kommer Linus på att han inte fick med sig Bruno och börjar gråta. Läraren försöker trösta. De andra barnen försöker hitta en lösning, men det går inte.

Mamma hämtar sist av alla på fritids, hon är stressad igen, men nu får Linus nog. “Jag vill inte skynda mig!” säger han och börjar gråta igen. Mamma håller om Linus och så sitter dom länge. Som tur var är det fredag och de behöver inte stressa på ett par dar. Iallafall inte om Linus hoppar över fotbollsmatchen och gör något som han hellre vill; leka med Edvin i kojan.

Sen går Linus och Edvin på jakt (för att leka att de dödar djur antagligen).

Den farliga duellen (Riddarskolan) av Magnus Ljunggren

Illustrationer Mats Vänehem

En bok med mycket action, mycket humor och mycket roliga bilder.

Boken ger en traditionell bild av kön.

Egon, Urban och Fiona går på Riddarskolan. Egon och Urban har kort hår, Fiona har långt hår. Deras lärare heter Rodrick.

Ett teatersällskap kommer till borgen. Rodrick är eld och lågor.

Greta presenterar sig som chef för teatern. Hon bugar för Rodrick.

Det börjar regna och en skådespelare vid namn Bibbi säger “Jag tål inte att bli blöt”, och anmärker på hur smutsigt det är på borgen och att riddarna troligtvis inte har tvättat sig.

Den svarte riddaren, en man med skägg och gigantiskt stora armmuskler säger att han vet iallafall hur man har kul och så stänker han ner Bibbi. 

Senare sitter alla uppradade på bänkar för att titta på teatern. Flertalet har skägg, en person har håret i hästsvans. Bibbi spelar en prinsessa som hotas av en drake (som spelas av de tre barnen). Då blir två riddare i publiken (som tror att teatern är på riktigt) upprörda och rusar fram.

Alla skrattar åt dem, och deras heder kräver att de utmanar skådespelarna på duell.

Skådespelarna är rädda, men Egon har en idé. Den går ut på att skrämma de två riddarna så de inte längre vill duellera. 

När riddarna ser den fasansfulla uppenbarelsen (de tre barnen som står på varandra) som utmanar dem faller de på knä och ber om nåd. Svarte riddaren storgråter. 

Straffet blir att de själva spelar med i pjäsen där den Röda riddaren spelar prinsessan och Svarta riddaren spelar prinsen. “Kyss mig” säger prinsessan (men det får vi inte se på bild).

Det mest normkreativa i boken är nog att teatersällskapet har en kvinnlig chef och att hon bugar, inte niger för Rodrick.

Basket (Kort om sport!) av Emmanuelle Ousset

Illustrationer Anne-Olivia Messana

(originalspråk franska)

En mycket instruktiv bok för de som vill lära sig om basket.

Den här bokens intention är normkreativ. Texten innehåller nästan inga könskategorier alls. Istället används ord som spelare, lagkamrat, samt några personnamn. 

Det är framför allt genom illustrationerna som kön kommer in i bilden och könet verkar visas genom hårlängd.

Nybörjarna spelar tillsammans, långhåriga tillsammans med korthåriga, men de har olika omklädningsrum. 

Äldre barn och vuxna spelar uppdelat; långhåriga för sig och korthåriga för sig.

Huvudpersonen i boken har långt hår. 

Barnens tränare heter Agnes och har långt hår. 

Boken inleds med texten “Du gillar att hålla på med bollar och skulle vilja spela basket. Och nu har mamma följt med dig till en klubb nära där du bor.”

På bilden ser vi tre personer med långt hår inne på ett kontor, genom ett fönster ser vi baskethallen där sex personer med kort hår spelar match.

Tränarna heter Agnes och Kim. Agnes har långt hår och är smal, Kim har kort hår och är mycket muskulös. Agnes har tävlat i basket och är utbildad tränare, Kim är förälder till ett av barnen i nybörjargruppen.

På nästa bild ser vi vad som ser ut att vara tjejernas omklädningsrum. Alla har långt hår i tofs eller hästsvans, och flertalet har rosa/röda kläder. (Barnen med kort hår har inga kläder i rosa eller rött.)

Bilden som beskriver basketplanen visar tre spelare med kort hår.

Bilden som visar basketspelet har tio spelare med kort hår (eller rakade huvuden).

Bilden som visar basketregler har nio spelare med kort hår. 

Nybörjargruppen består av barn med både långt hår och kort hår (man får anta att barnen delas upp efter hårlängd/kön senare). 

Det är Agnes som instruerar barnen och lär ut spelteknik.

På illustrationerna för “Stora matcher” är det två bilder med tio personer med kort hår, och en bild med personer med långt hår (men där två har kort hår). Det står inte att det handlar om dam- respektive herrlag, men av hårlängden att döma skulle det tolkas så.

Sista uppslaget berättar om Michael Jordan “en av världens bästa spelare någonsin”. Men boken avslutas med att det viktiga är inte att vara superduktig, utan att ha kul.

Kelvins kaniner (Djurgänget) av Jenny Alm Dahlgren

Illustrationer Ingrid Flygare

Boken ger en relativt traditionell bild av kön. De som benämns som “han” har kort hår, de som benämns som “hon” har långt hår. Alla han har byxor, alla hon har byxor eller kjol. Mamma har halsband, örhängen och läppstift. Kelvin klär sig fin i blå skjorta, Svea i rosa byxdress. På vissa ställen är boken könsmässigt normkreativ, t.ex så gråter både pappa och Kelvin när farmor går bort.

Det är en mycket fin, trevlig och samtidigt sorglig och gripande bok med bra text som beskriver precis det som behöver beskrivas, och med fina, uttrycksfulla bilder.

Kelvin tycker inte om sitt krusiga hår, han vill ha rakt hår. Senare kommer han på att han ärvt sitt krusiga hår av farmor, och då tycker han om det.

Farmor och Kelvin har byggt en kaninbur och en hage, nu är det dags att köpa kaniner!

Farmor lär Kelvin allt om hur man sköter kaniner.

Svea följer med Kelvin hem varje dag. Kelvin tycker att Svea är fin, Svea tycker det samma om Kelvin. 

En dag är en av kaninerna borta. Mamma och pappa tror inte att den klarat sig, men Kelvin är säker på att den finns i närheten. Och så förstår han att det inte var två honor han köpte...

Attack från yttre rymden (Monsterdeckarna) av Mårten Melin

Illustrationer Jimmy Wallin

En fantasifull, annorlunda och normkreativ bok med läckra illustrationer.

Leo och Loretta är ute i skogen för att plocka bär och svamp. Leo har kort hår, blå jacka och grön väst, Loretta har halvlångt hår, gul jacka och orange tröja.

Plötsligt faller något ner från himlen. “Vi springer dit!” säger Loretta. 

Det ligger en rymdvarelse på marken. Loretta tar upp den och säger “Så gullig hen är”. Hon tycker att de ska bära hem den och ta hand om den tills den mår bättre. 

Men Leo hittar en massa svamp och vill gärna plocka lite först.

Rymdvarelsen visar sig inte vara så gullig som Loretta först tyckte. Den är ledare för andra rymdvarelser som förstenar alla jordbor för att ta över planeten.

Som tur är har Loretta en idé. Leo förstår inte vad som är på gång men hänger med Loretta. Med vattenpistoler fyllda med svampsoppa bekämpar de rymdvarelserna. 

“Nu ger ni er av härifrån! säger Loretta. Och rymdvarelserna släpar sig ombord på sitt rymdskepp och åker iväg.

Skojar du, Märta Grön? (Barnen i Lyckeskolan) av Ebba Berg

Illustrationer Carl Flint

Barnen i Lyckeskolan är en serie lättlästa böcker med normkreativt perspektiv.

Den här delen handlar om humor, och om att lyssna på och respektera varandra. 

Märta och Noa är kompisar på skolan och båda tycker om att leka med språket och hitta på nya ord. Men Märta tar leken för långt när hon hittar på namn på Noa som han inte tycker om, och inte slutar när han säger åt henne att sluta. 

Klasskompisen Abel hjälper Märta att förstå varför Noa inte längre vill leka med henne. Märta säger förlåt och de kan börja leka och ha roligt igen.

På illustrationerna är eleverna könstraditionellt tecknade. Märta har långt hår i flätor, Noa har kort hår. Märta har rosa tröja, Noa en grön. Det enda normkreativa i deras utseende är Noas strumpor; han har en röd och en orange strumpa.

Imhoteps armé (Mumierna vaknar) av Benni Bødker

Illustrationer Peter Snejbjerg

Lättläst 9-12 år

Karaktärer i boken: 

Jag-berättaren Magdi (han), en äldre kvinna, en gammal kines, matroser inne på Dragon’s Cloud, professorn i egyptologi von Förster (han), en grupp hamnarbetare “muskulösa män med tatueringar”, en servitör (han), trettio beväpnade män

År 2600 f.Kr. två män som balsamerar, översteprästen Imhotep (han), Farao Iri-Hor (han) 

Sammanlagt omkring femtio män och en kvinna.

Von Förster är en fanatisk vetenskapsman, Magdi är hans förnuftiga och empatiska tolk.

Imhotep var en maktgalen överstepräst hos Farao Iri-Hor, som blev balsamerad och som nu väckts från det döda och tänker samla ihop en armé av mumier från hela världen.

Professor von Förster vill återskapa den maskin som de gamla egyptierna hade konstruerat och som kan skapa Ra-strålar som är hundra gånger starkare än solljus. Magdi lyder först professorn men drar sig ur när han förstår att von Förster tänka bränna ihjäl de uppvaknade mumierna.

Manlighet i den här boken kan beskrivas med ord som muskulös, beväpnad, elak, fanatisk, våldsbenägen, maktgalen. 

Bara tre karaktärer beskrivs som empatiska eller hjälpande.

Liam sover över (Luna och Liam) av Malin Stehn

Illustrationer Maria Källström

Den här boken handlar om att sova över hemma hos någon annan. Förväntningar och planer, och sedan den ovana verkligheten som kan göra det svårt att sova. 

Boken ger en mycket traditionell bild av kön.

Könskategorier betonas direkt i boken. Liam och Mohammed beskrivs som “pojkarna”. Liams syskon Luna betonar också kön när hon säger att “Du kommer att sakna din snälla syster”.

Liam har mycket kort hår, Luna har halvlångt hår. Liams pappa, Mohammed och Mohammeds pappa har också kort hår. 

“Pojkarna” bygger koja på vinden och fäktas med två paraplyer “så att svetten rinner”. På väggen hänger ett svärd, “Wow!”, säger Liam. “Pojkarna” leker att deras koja ligger i en skog full av tjuvar och svärdmonster. Mohammeds storasyskon Bella kommer och hämtar de till maten, hon skrämmer dem på skoj. “Typiskt systrar”, säger Liam. Mohammed ropar “Undan med er alla monster! Här kommer vi med blixtar och laser!”, “Vi är monsterjägare!” ropar Liam. “Alla monsters fasa”.

När de ska se på film säger Mohammed “Jag älskar monster, död och blod!” “Pojkarna” kommer inte överens för Liam tycker inte om läskiga filmer. Sen ser de på en rolig film om monster.

När de ska sova känner sig Liam inte trygg längre. Det är konstiga ljud i huset, kan det vara monster?

Bella kommer till undsättning och gör att Liam känner sig trygg igen.

Den vita fjäderns hemlighet av Ewa Christina Johansson

Illustrationer Åsa Carlsson 

Lättläst 9-12 år

En bok med mycket dramatik, mystik och 1700-tals historia.

Bokens huvudkaraktärer:

Ella och Ida, tvillingar

Ida är noggrann och ordentlig, Ella är lite mindre ordentlig.

Ester, klassens lärare - en skrupellös tjuv och kidnappare

Agata, guide på den historiska gården - en mycket liten gumma, med oanade krafter

Alla fyra karaktärer är starka, bestämda och handlingskraftiga personer.

Ella och Ida har förmågan att se sånt som andra inte kan se. De ser brandröken på en gård som brann för tvåhundra år sedan.

Bokens huvudperson och modiga hjälte är Ella. Hon måste rädda sin tvillingsyster Ida som plötsligt försvinner. 

Ella jagas av Ester som tror att hon tagit fjäderpennan som är nyckeln till hela mysteriet.

Även Agata tror att Ella är en tjuv som tagit ett historiskt värdefullt föremål.

Ella är en lugn och trygg person. När bara Agata och Ester är kvar på gården tänker hon “Jag borde kunna finta bort dem.”

Mysteriet med varelsen (Splej 11) av Torsten Bengtsson

Illustrationer Katarina Strömgård

Lättläst 9-12 år

Det här är en bok med ett bra genustänk, med ett undantag; teknik är killarnas område.

Youtube-kanalen Splej är Peo, Lollo, Ester och Jamal.

I den här delen vill Klara och Sara vara med i Splej. De säger att de har en rymdklubb och forskar om rymden. Men deras metoder för att få vara med är ganska dåliga. De lyckas lura de andra rätt länge, tills Peo och Ester kommer på sanningen.

Det är Peo som är jag-berättaren.

Peo är ganska ofta rädd. Han tycker inte om att cykla genom en mörk skog. Han tycker inte om att vara ensam hemma när det är mörkt. Han tycker inte om att vara ensam i “Döda skogen” där det på ett ställe funnits en galgbacke förr i tiden.

Peo har ett nära förhållande till sin mamma. Han berättar vad de gjort under skoldagen och när hon ger honom en varm kram låtsas han att hon är lite jobbig fast han egentligen tycker att det är trevligt.

Peo och Ester är tillsammans och delar av boken handlar om deras vänskap och kärlek.

Trots sin rädsla är det Peo som är bokens hjälte. Det är han som förstår att artikeln var tidningens aprilskämt, det är han som klär ut sig till Alien och hör vad Klara och Sara planerar, det är han som skrämmer dem, det är han som säger att de ska be om ursäkt och det är han som kommer med förslaget att de ska starta en egen Youtube-kanal som gör att allting slutar lyckligt.

Lolla är den som alltid vill stå framför kameran och vara programledare när Splej gör en videoinspelning. Lollo har mycket självförtroende, så mycket så hon nästan blir lite dryg “Jag är den naturliga programledaren. Ingen kan ta min plats!” Lollo är en ivrig person som vid ett tillfälle, tillsammans med Jamal, kör över de andra i gruppen i sin iver att göra något.

Ester är en bra vän som stöttar Leo. Hon är lite mindre ivrig, och mer eftertänksam än Lollo. Hon kontrollerar fakta och tänker förnuftsmässigt och logiskt.

Jamal, är i likhet med Lollo, ivrig och snabb. Han har en tendens till översitteri. Ibland behandlar han Peo nedvärderande, t.ex. när han säger att skuggorna mellan träden som Peo tycker sig ha sett kanske är hans fantasier nu igen, och när han ber Peo hämta lite ved och tända en brasa åt de andra. När det knackar på dörren blir Peo lite orolig och Jamal säger “Vad tror du om att öppna och se efter?” och blinkar mot de andra.

Men Peo är inte den som tyst tar emot detta, ibland blir han arg och säger “Men jag måste väl få berätta vad jag ser”, och “Jobbar jag här, eller?”

När gruppen ska göra en ny video så är det Lollo och Ester som skriver manus, och Peo och Jamal som förbereder kamera, ljud och ljus. Det ges ingen förklaring till varför det är killarna som har hand om tekniken och tjejerna som skriver.

På illustrationerna har tjejerna långt hår och killarna kort hår (Peos hår är lite längre än Jamals). Alla har byxor, tröja, jacka.

För ovanlighetens skull så äter en i gruppen vegobiffar till middag, kött verkar annars vara normen för barnböcker 6-12 år.

Danny räddar världen av Jonathan Emmett

Illustrationer Martin Chatterton

Originalspråk engelska

Det här är en helt igenom könsstereotyp bok om Danny som inte är rädd för någonting. 

Humorn i boken ligger i att föräldrarna (mamma och pappa) börjar se det här som ett problem. De försöker hitta någonting som Danny är rädd för eftersom de tycker att han måste lära sig att vara rädd också. 

Under sitt sökande utsätter de Danny för enorma faror, men Danny blir aldrig rädd. Inte förrän han tror att mamma och pappa övergivit honom. Då blir han rädd.

Hade den här boken haft en tjej som huvudperson så hade den varit normbrytande. 

Men nu är den bara könsstereotyp med den totalt orädda killen som blir hjälte och “räddar världen från en säker undergång”. 

Bilderna i färg är uttrycksfulla och fartfyllda. Dannys mammas hår som går från perfekt friserat till extremt tilltufsat beroende på vad hon går igenom, är en rolig detalj. 

Pappa har kort hår och byxor på alla bilder, mamma har långt hår, läppstift och kjol eller klänning. Danny har kort hår som står rakt upp, röd t-shirt och blå jeans. 

Virus (Kopian del 2) av Sandra Schwartz

Illustrationer Flemming Schmidt

(originalspråk danska) Lättläst 9-12 år

Kopian är en serie böcker om könsstereotypa killar. 

Oskar är huvudperson, Verner är Oskars kompis, Andy går i deras klass.

I del ett köpte Oskar en kopia av sig själv på nätet, en kopia som sedan visade sig vilja ta över hans liv.

Konkurrens är ett centralt tema i böckerna:

Oskar och Andy håller båda två på med spel. “Vilken nivå har du kommit till i War Zone? frågar Andy. -Ha! Har du inte kommit längre? Jag är på nivå 13! Loser!”

“Oskar blir röd i ansiktet av ilska. Skulle Andy vara bättre än han?”

Verners bästa ämne i skolan är matte. Men även där visar sig Andy slå honom. “Nu är det Verners tur att bli röd i ansiktet av ilska. Ingen är bättre än han, och absolut inte Andy!”

“-Jag ska krossa honom, säger Oskar och blänger efter Andy. -Jag också, säger Verner.”

De inser båda att Andy har köpt en kopia av sig själv, och det är den perfekta kopian som de tävlar mot. De bestämmer sig för att rädda den riktiga Andy, trots att de inte gillar honom så värst mycket. 

Oskar kan sägas vara en bild av den hegemoniska, dominerande, maskuliniteten. Verner är bilden av den lite mer underordnade, intellektuella, typen. Han klarar inte av att klättra över staket, han är inte fysiskt stark, han är inte lika modig som Oskar, och han gör det Oskar säger till honom att göra.

Oskar är mycket självsäker och bestämd; “Vi vet att du har en kopia av dig själv. Ta hit den!”, “Ta hit lådan”, “Din kopia är farlig. Du måste göra dig av med den.”, säger han till Andy.

Andy, som är lika självsäker som Oskar, skrattar bara. 

Bilden av Andys mamma är ett annat exempel på könsstereotypi. Hon är lång och blond och klädd i en åtsittande röd klänning med en midja som en geting. Verner tappar hakan när han ser henne. (Det visar sig att den de möter är den perfekta kopian av Andys riktiga mamma).

Det visar sig att det värsta som kunde hända har hänt. Men Oskars mod och initiativförmåga, och Verners intelligens, gör att de klarar av det ändå. Oskar är den sanna hjälten som under svåra omständigheter lyckas avvärja en stor katastrof.

Det är en spännande bok som slutar med en cliffhanger.

Snurra på Saturnus (Rymdklubben E.T. del 3) av Marie Helleday Ekwurtzel

Illustrationer Anna Westin

Eskil, med halvlångt hår, och Tova, med mycket långt hår, keps och halvlånga byxor, håller på att försöka lära sig att rocka med rockring för det ska tävlas i det på skoldiscot.

Tora svänger på höfterna.

Eskil säger att han känner sig som Saturnus med ringarna. “Eskil kunde mycket om rymden och planterna.” Tora kan inte lika mycket, så Eskil förklarar för henne. 

“En kille” går förbi. “Hej!” ropar Tova. “Vill du vara med?” Killen som heter Peter säger att han kan pröva och det visar sig att han är jätteduktig på att rocka rockring. “Vilken tur att du kom förbi!” säger Tova, för nu kan han lära de andra. 

Peter säger att han inte ska gå på discot för “Ingen av de andra killarna i min klass ska gå dit. De tycker det är töntigt att dansa.” Och så vill han inte göra bort sig inför Alina som han är kär i. (På illustrationen har Peter mycket kort hår och Alina mycket långt hår.)

Tova blir entusiastisk och vill hjälpa Peter att våga. “Rymd-klubben E.T. har fått ett nytt uppdrag”, säger hon till Eskil.

Tova är hela tiden en mycket framåt person som planerar och talar om för Eskil vad han ska göra. Hon är trygg och säker. “Häng med! Det här blir den bästa kvällen i ditt liv, Peter!”, säger Tova. 

Eskil står för den naturvetenskapliga kunskapen och håller små föreläsningar för de andra då och då. De lyssnar med intresse. 

Tillsammans reser de i fantasin ut i rymden och låtsas att de landar på Saturnus när skoldiscot börjar. 

Alina har långt mörkt hår och en vit klänning och avbildas som en prinsessa i illustrationen när de leker att de är i rymden. 

När Eskil talar om tyngdkraften som den starkaste kraften i hela universum så säger Tova att kärleken är en annan väldigt stark kraft i universum.

När tävlingen i rockring börjar visar det sig att Peter och Alina är duktigast av alla. Alina är på väg att bli tvåa, men då tappar Peter, som en sann gentleman, sin rockring och hon segrar.

Den här boken är både traditionell och normbrytande. Eskil är traditionellt manlig med sitt intresse för naturvetenskap och sitt föreläsande. Tovas självsäkra beteende, hennes planer och ledarskap är normbrytande. 

Peter är traditionell i sin inställning till dans och de andra killarna, och normbrytande i sitt intresse för och skicklighet i att rocka rockring.

Byte på söndag! av Thomas Halling

Illustrationer Johanna Arpiainen

På bokens baksida står det att den handlar om “En nio årig tjej med mycket vilja.”

Men man kan nog säga att hennes föräldrar är minst lika viljestarka.

Bokens tema är skilda föräldrar och hur det är att byta hem varje vecka.

Isa har, efter år av tjat, äntligen fått en kattunge av pappa och vill inte flytta till mamma när veckan är slut. (En ensam kattunge i en lägenhet? Den problematiken lyfts aldrig utan det handlar om Isas och pappas behov, inte kattens.)

På illustrationerna har Isa halvlångt hår i pagefrisyr. Pappa har kort hår.

Mamma och pappa har för övrigt inga namn, de heter bara mamma och pappa.

Pappa har klätt sig fin för han ska träffa någon, han har blå kostym, vit skjorta och svart slips.

Tilde, Isas bästis, har långt lockigt hår.

Mamma har långt hår uppsatt i en knut i nacken.

En bok som ger en traditionell bild av kön.

Hemmaplan av Alan Gibbons

Lättläst 9-12 år

Den här boken ger många beskrivningar av traditionell maskulinitet.

Det är bara killar och män med i boken.

Det handlar om fotbollslaget Granarna som håller på att åka ner i division två.

Framför allt handlar det om lagkaptenen Jordan och om de två flyktingkillarna som börjar spela i laget. Efter varje kapitel kommer ett antal faktarutor om flyktingar för att öka förståelsen för deras situation. Historien berättas ur Sams perspektiv. 

Jordan är en fräck och orättvis lagkapten. 

“Vad är det för fel på dig?” skriker han när Sams uppmärksamhet tillfälligt är på spelarna på planen bredvid. “Det enda du behöver nu är en stor röd näsa och jättelånga skor. Sen skulle alla fatta att du är den största clownen på hela planen.”

Han knuffar till Sam i bröstet; “Du är värdelös.”

Jordan är en duktig fotbollsspelare, självsäker och med ett mycket dominerande sätt att agera på planen. Tränaren Jack säger bara ifrån när Jordan verkligen går för långt i sitt trakasserande av de andra spelarna.

Sam tar det lugnt men till slut blir han så uppretad att han hotar Jordan med “en fet smäll”. Jordan kallar honom i sin tur för “en fegskit”. Sam knuffar Jordan hårt i bröstet, Jordan knuffar tillbaka. “De grep tag i varandras tröjor, redo att börja slåss på riktigt.”

Tränaren försöker reda ut det hela. Han säger till Sam att man måste kunna “hantera dumheter” utan att ta till våld, men också att det inte är okej att någon snackar skit.

Sam lär känna Hasan som spelar i ett lag för bara flyktingar i olika åldrar. Hasan säger att han önskade att han var med i ett pojklag med jämnåriga. Hasan har också bra självförtroende. När Sam berättar att de håller på att hamna sist i tabellen, säger Hasan “Då behöver ni mig definitivt.”

Hasan tar med sin vän Faisal som också är flykting. Faisal pratar inte alls; “han har sett för många hemska grejer”, säger Hasan. Hasan och Faisal är enormt duktiga på fotboll, mycket duktigare än Jordan, vilket Jordan inte står ut med. Jordan tar till våld: “Han rusade mot Hasan och raspade dubbarna nerför hans vad.” 

Efteråt  varnar Sam för Jordan och säger “Han gillar inte när någon får honom att verka dålig.”

Jordan skyller på andra när han själv inte lyckas prestera, och han vill absolut inte att Faisal ska spela forward som han själv. 

Sam är ofta förnuftets röst. Den schyssta, förstående, rättvisa manligheten som vet att samarbete är bättre än konkurrens. Jordan vill bara själv glänsa och vara bäst. 

Utanför planen blir Faisal trakasserad av en grupp tonåringar, som jagar honom, kastar saker på honom och slår honom. Trots att han kommer till matchen blåslagen så gör han flera mål åt laget så att de vinner. (den tåliga hjälten)

När de ska gå hem frågar Sam “Känns det okej att gå hem själv?”, och föreslår att några i laget går tillsammans med Faisal. När de möter tonårsgänget och deras glåpord säger Sam; “Ni ska låta honom vara från och med nu."

Jordan slutar spela i laget och Sam blir lagkapten istället. 

Att vara egoistisk, skylla på andra, förhärliga sig själv och förnedra andra är en form av maskulinitet som inte är ovanlig, men författaren vill visa på att det går att motarbeta den. 

Den maskulinitet som Sam står för; att samarbeta, att lyssna på och bry sig om varandra, att säga ifrån när andra trakasserar gör i den här boken att det går mycket bättre för laget och får alla spelarna att må bättre.

Cirkusdeckarna och godismysteriet (Lättlästa mysterier) av Dan Höjer

Illustrationer Tomas Antila

I texten i boken är man mycket noga med att könskategorisera karaktärerna:

“En kvinna kommer fram och hälsar. Välkomna. Jag är godistanten Margot.”

“Vid ingången till fabriken står en gubbe i vit rock. (--) Godistanten kisar mot mannen.”

“En kvinna med fläta sitter och gråter.”

“På väg ut möter de en man med en skottkärra framför sig. Han verkar vara vaktmästare.”

“En liten kille sitter mitt bland godiset.”

På första bilden av Katinka och Kaspar så har Katinka mycket långt hår, en gul kjol, stora blå örhängen och ögonfransar. Kaspar har kort hår, byxor och inga ögonfransar.

Andra karaktärer har även de könsstereotypiskt utseende, de som benämns som kvinna har långt hår, de som benämns som man har kort hår.

Den enda som avviker är den lilla killen som sitter mitt bland godiset”. Han har blå tröja och blå byxor och en lila kjol på sig.

Katinka framställs som obetänksam när hon proppar i sig godis före föreställningen. Kaspar tittar på henne oroligt och säger “Ta det lugnt.”

Ett jättestort problem (En minecraft-zombies dagbok) av Zack Zombie

(Lättläst 9-12 år)

Den här boken handlar mycket om slem, spott, snor, tappade kroppsdelar och brutna skelettdelar.

Den läsare som inte tycker att förruttnelse och slem är läckert, kan bli lite äcklad till slut.

Boken handlar också om mobbning. Om att den som mobbar ofta själv blir mobbad.

Så är det iallafall i den här boken med den jättelika Mutant som visar sig vara snäll, inte elak, trots att han är mobbaren Mikes gigantiska andra hand.

Nästan alla i boken är “han”.

Det är Zack, Erik, Skeletto, Smygo, Slimey, Jeff, gympaläraren (“han”), Mike Magma, Mutant, gubben Jenkins och Zacks pappa. 

En “hon” som nämns är den som Zack är kär i: Lilly Lik. En annan är Zacks mamma.

Bokens humor är att allt som vi människor tycker är normalt, gott och trevligt tycker zombierna är konstigt, äckligt och läskigt.

Tvärtom-humor är alltid roligt.

Boken bygger på spelet minecraft, så för de som spelar kan det vara roligt, men ur genussynpunkt är det trist.

Jätten i berget (Bråfalls hemlighet) av Charlotte Cederlund

Illustrationer Anders Végh Blidlöv

(Lättläst 9-12 år)

Huvudpersonerna är Astrid, Love, mormor, Myra och jätten Grojk. 

Ett troll som heter Sipa har också en viktig roll.

Totalt fem “hon” och en “han”, ganska otraditionellt i en äventyrs- och fantasybok.

Något som visar på en genusmedveten författare.

Love, som är yngst, är en ganska traditionell kille. Han “slukar” bullar. Han säger “Coolt!” om Myras förvandling. Han vill inte säga att han är trött och behöver vila, så istället säger storasyster Astrid att hon är trött så att han får vila. 

Men han viskar “Astrid. Jag är rädd”, när de gömmer sig för trollen, och Astrid tar hans hand.

Alla utom Astrid har förmågan att se magiska väsen. Hon måste ha en salva på ögonen för att kunna se det de ser. Myra är ett med skogen och naturen, hon är hälften skogsrå, hälften människa. Mormor och Myra är mycket modiga.

Den mest normbrytande i det här gänget är jätten Grojk som är gigantisk, och som har enorma arm och benmuskler. Hon har långt hår med en tofs med guldringar på ena sidan ansiktet. 

Alla karaktärer är goda, förutom trollen. Det största trollet, Sipa, är orädd och elak och säger åt de andra trollen att binda fast mormor. 

Alla “hon” i boken har långt hår, Love har kort hår.

Erik skejtar av Torsten Bengtsson

Illustrationer Jonas Anderson

(Del 36 i serien.)

Eriks bästa kompis är Lea. Hon kan skejta, och nu har Erik önskat sig en skejtboard till sin födelsedag. 

Erik har kort hår. Lea har också kort hår, en aningens längre än Eriks bara.

Erik har inga ögonfransar. Lea har ögonfransar.

Erik har en skjorta och byxor på sig, Lea en träningsoverall.

Lea visar hur man gör tricks med skejtboarden. På bilden är Lea i luften ovanför sin skejtboard. Hon har ett snett leende, som om hon vet precis vad hon håller på med. Erik står och håller sin skejtboard tryckt mot kroppen. Han tittar på Lea med stora förskrämda ögon.

“-Du är grym, säger Erik.”

Erik åker rakt mot en trappa, och blir så paralyserad att han inte klarar av att hoppa av brädan. Men han står kvar på brädan när den landar.

Nu ser Erik mycket självsäker ut på bilden. “-Kom igen, Lea! ropar han. Vi åker igen!”

Den här boken ger inte en traditionell bild av kön eftersom det är Lea som håller på med en sport som killar traditionellt håller på med. 

Lea är mycket skicklig och tycker om att visa upp för Erik vilka tricks hon kan göra.

Erik är först mycket osäker. Men när han klarar av att flyga ner för trappan med skejtboarden så blir han direkt självsäker.

Erik går från att aldrig ha stått på en skejtboard, till att direkt bli skicklig på det.

Lisen på stan av Cecilia Sundh

Illustrationer Anna Nilsson

Lisen på stan är en vardagsberättelse om Lisen och hennes mamma som ska köpa present till farmor. 

Lisen tycker att det är roligare att titta på sånt som hon själv gillar, och det visar sig att mamma tycker likadant…

Lisen tittar på parfym och nagellack, och mamma provar kläder till sig själv.

Men sen är det det där med att använda toaletter ute på stan. Ibland kanske en väljer att hålla sig istället, och det kanske inte alltid går så bra…

När Lisen väl kommer till en toalett så får hon inte av sig byxorna och det blir blött överallt. “Lisen gråter och gråter”. 

Men mamma får med henne tillbaka till klädaffären och mammas kompis som jobbar där kommer med ett par nya byxor. 

Huvudpersonernas intressefokus i affärerna är könstraditionella (parfym, nagellack, kläder).

I illustrationerna är Lisens utseende och kläder är inte typiskt “flickiga”. Hon har halvlångt hår, vit och mörkblå tröja, orangebruna shorts och glasögon. Och de nya byxorna hon får är ett par gröna snickarbyxor.

Det hemska skrattpulvret (Rysmans rysliga butik 1) av Magdalena Hai

Illustrationer Teemu Juhani

(original på finska)

Bokens karaktärer:

Nina (9 år)

Butiksägaren Herr Rysman 

Irma (ägare till glasskiosk)

Butiks-spöke Pärra (gjord av grön spök-gegga)

Kalle Kalamari (bläckfisk)

I inledningen prestenteras Nina som “Hemskt envis… nej, bestämd!”

Nina är inte rädd av sig. 

Hon vill tjäna pengar för att kunna köpa en cykel. I Herr Rysmans skyltfönster står det “Hjälp sökes”. Nina går in och säger “Jag har ett par riktigt bra idéer till ert skyltfönster.”

Herr Rysman har fått skrattpulver på sig och Nina och butiksspöket Pärra hjälps åt att leta efter ett motgift. Nina hittar det på en hylla högt upp under taket. Hon tar med det och strör över Herr Rysman. Sedan presenterar hon sig och säger “Jag vill gärna bli ditt nya butiksbiträde.” Herr Rysman säger  “Men ibland är det ganska kusligt här”, “Jag är inte det minsta rädd!”, svarar Nina.

Den här boken blandar traditionellt och icke-traditionellt. Karaktären Herr Rysman är en traditionell äldre man i kavaj och fluga, men han ligger på golvet och kan inte sluta skratta.

Nina ser ut som en traditionell flicka, men hennes tveklösa handlingsinriktade beteende är normkreativt. 

De inledande adjektiven envis - bestämd, är intressanta. “Envis” kanske kan sägas vara ett feminint kodat, lite negativt adjektiv, och “bestämd” manligt och positivt kodat.

Livat på Lingonvägen av Janina Kastevik och Sarah Utas

Illustrationer Matilda Salmén

På första sidan avbildas familjen:

Igor och Pappa Rabi har kort hår och blå och gröna kläder (byxor och tröja/skjorta).

Ester, Olga och Mamma Moa har långt hår och röda, rosa och gula kläder.

Ester har kjol och Mamma Moa en lång rosa klänning.

Igor och pappa har inga ögonfransar alls.

Ester, Olga och mamma har långa ögonfransar.

I “Fel låt” är det musikskolans uppvisning.

Sam går in på scenen med ett stort leende och fiolen under armen, och ropar “Hej mamma!” till någon i publiken.

Olga är nervös och går framåtböjd, med ett oroligt uttryck i ansiktet mot pianot.

I “Du är inte min morfar!” ska Igor och morfar baka hemma hos morfar.

Morfar gillar hårdrock och har affischer på hårdrocksband på väggen. Det hänger även två elgitarrer på väggen. Morfar har en grytlapp med en dödskalle på. Han har svarta tofflor som ser ut som monster, håret i en tofs bak i nacken och tatueringar på armarna.

När Igor går hem själv från parken går han fel och öppnar dörren till en “tant”.

Hon har prickiga lila strumpbyxor, en vit och svartrandig klänning, rosa kofta, ett stort blått halsband, grön basker, halvlångt rött hår, rosa läppar, målade blå ögonfransar och ett litet halsband med en feministisk symbol på. Hennes tofflor är hälften så stora som morfars. På hennes väggalmanacka står det “Punk”.

På sista bilden spelar “tanten” och morfar elgitarr och Igor äter bulle.

Fröken Spöke och mumien av Kerstin Lundberg Hahn

Illustrationer Åsa Rosén

Lättläst 6-9 år

Boken handlar om ett museibesök där Hassan blir upprörd då han tror att de lät döda den egyptiske kungens katt då kungen dog, för att den skulle följa med honom i graven.

Det är tre elever som följer med Fröken Sparre till museet: Ebba, Ivar och Hassan

Hassan känner till museets utställning om Egypten och föreslår att de ska gå dit.

På museet händer mystiska och läskiga saker. Barnen reagerar lite olika.

Ebba visar åtta uttryck för rädsla, Ivar fyra och Hassan blir bara rädd en gång.

Vid ett tillfälle tar Fröken Sparre Ebba i handen för att hon ska känna sig trygg.

Ivar är den som är ivrigast att få se mumien.

Hassan har mycket kunskap om Egypten och läser och förklarar för de andra. Han förklarar också för museets personal att Fröken Sparre är deras lärare, och inte ett spöke som hon själv säger.

Hassan representerar förnuft och kunskap, han tror inte heller att mumien spökar, utan att det är en guide som klätt ut sig.

Ivar tycker först att det ska bli spännande att få se en mumie, men när konstiga saker börjar hända blir han rädd. Han tror inte att det är någon som skojar, utan att det är spöken.

Ebba tycker både att det är spännande och lite läskigt att de ska få se en mumie. Hon är den som blir mest rädd. Men hon tror först att det är Fröken Sparre som skojar med dem.

Vid första genomläsningen verkar inte boken vara könsstereotyp. Men vid en noggrannare analys ser man att det är tjejen, Ebba, som är dubbelt så rädd och orolig som de andra. Det är också henne fröken håller i handen för att lugna. 

Det är också en av killarna, Hassan, som står för förnuft och vetenskap. Men han är även starkt empatisk mot djur, vilket är könsnormsbrytande.

Ivar är traditionellt manlig. Han tycker det är coolt med mumier, och han reagerar på att den egyptiske kungen ser ut att ha kjol på sig.

Fröken Sparre är kanske den minst könsstereotypa. Hon står för trygghet, hon är orädd, men också empatisk och omhändertagande. Hon är också annorlunda genom att hon skämtar om sig själv och är inte auktoritär som lärare. Och hon tycker att det är bra med kjol, oavsett kön, eftersom det är ett skönt plagg att ha när det är varmt.

Bodil spelar fotboll av Mårten Melin

Illustrationer Maria Borgelöv

Lättläst 6-9 år

Bodil har tittat på en fotbollsmatch på TV och vill själv börja spela.

Hon går direkt och köper en fotboll och sen går hon och hunden Tofu till fotbollsplanen. Men där är det upptaget.

Då går Bodil till en parkeringsplats och spelar. Men råkar skjuta sönder en billykta och får betala tvåtusen kronor till bilägaren.

Då går hon till parken istället. Där skjuter hon iväg ett bra skott, men träffar en kille på cykel som faller omkull och har sönder sina glasögon. Bodil får betala dem också.

Fotbollsplanen är fortfarande upptagen så Bodil spelar lite på trottoaren under tiden. Hon får återigen in en bra träff. Och krossar ett fönster. Det börjar bli dyrt för Bodil att spela fotboll.

Då kommer en av spelarna från fotbollsplanen som tycker att hon verkar skjuta riktigt hårda skott, och undrar om Bodil vill vara med och spela.

På planen skjuter Bodil igen, och det blir mål! 

Fast självmål…

Men ingen blir arg, alla bara skrattar.

Karaktärerna i boken är

Bodil (hon), hunden Tofu (han), bilägaren (hon), killen på cykeln (han), mannen i fönstret (han), Sara, fotbollsspelare (hon). 

Tre “han” och tre “hon”.

Bodil har halvlångt hår med ett band över pannan, tatueringar på armarna, en senapsgul fotbollströja som det står Fischer på, och bruna kortbyxor. Det är svårt att säga vilken ålder Bodil skulle kunna vara, men kanske omkring 13 år.

Bokens huvudperson utmanar könsnormer.

Bodil är trygg i sig själv, handlingskraftig och tänker positivt.

Hennes utseende är inte könsstereotypt.

En mycket rolig och positiv bok som inte ger en traditionell bild av kön.

Bokhunden Edgar blir hjälte av Ingrid Jönsson

Illustrationer Anna Westin

Den här boken innehåller alla de traditionella “han” med kort hår och “hon" med långt hår. 

Samt en "han" som blir hjälte.

Men brandmännen bryter med könsnormer genom att det är “både killar och tjejer”.

En av brandmännen kommer fram till hjältehunden Edgar.

“Brandmannen har en bricka i händerna. På den ligger en jättestor smörgåstårta. - Den här skulle vi äta på stationen i eftermiddag, säger hon. Men du får den i stället.”

Kloakmonstret checkar in (Monsterhotellet) av Anna Hansson

Illustrationer André Högbom

Högt uppe på ett berg i Lappland ligger Monsterhotellet.

Där bor och jobbar varulven Bosse och hans barn Ulv och Ylva.

Sedan gammalt bor där även farmorspöket. Hon hatar att städa. 

Ulv har mörkbruna byxor och bar överkropp. Ylva har gröna byxor och mörkbrunt linne. 

Ulvs öron står rakt ut. Ylvas öron hänger ner och ser ut som två hårtofsar.

Pappa Bosse har samma färg på pälsen som Ulv (Ylva har en annan färg). Han har på sig ett vitt köksförkläde och en kockmössa.

Farmorspöket har en hellång klänning, turkosa skor och en lång turkos halsduk på sig. 

Ylva ser att både ett kloakmonster, som luktar kloak, och nästroll, som har mycket bra luktsinne, är inbokade på hotellet dagarna efter varandra.

Tillsammans försöker Ylva och Ulv fundera ut hur de ska lösa det så att hotellet inte luktar på samma sätt som det gjorde förra gången kloakmonstret bodde där. Ylva gör en skiss över hotellet och hur kloakmonstret kommer att röra sig. 

Sedan kommer pappa Bosse. Han blir helt förskräckt när han upptäcker det som Ylva redan upptäckt. Ulv förklarar för pappa vad han och Ylva tänkt ut. Pappa pustar ut.

Kloakmonstret (“han”) pratar tvärtomspråket, vilket är väldigt roligt :) 

Den här boken är bara könsstereotyp i sina illustrationer. Där könskodas karaktärerna på olika sätt: Ylva har inte bar överkropp som Ulv. Hennes öron ser ut som om hon hade långt hår. Ulv och hans pappa har samma färg på pälsen. Farmorspöket har klänning.

I texten så är Ylva och Ulv lika påhittiga, kluriga och kloka. Möjligtvis är Ylva lite mer företagsam. 

Pappan har en underordnad roll och gör i stort sett bara det som barnen säger åt honom att göra. 

Peggy Pirat och spökskeppet av Anna Hansson

Illustrationer Jimmy Wallin

Peggy Pirat har lånat mammas och pappas sjörövarskepp när de tagit lite ledigt. 

Boken börjar med att Peggy står vid rodret, och hennes vän Ville ska fiska. 

Peggy har långt svart, lockigt hår i två tofsar. Hon har en stor rosa/röd sjörövarhatt, vit t-shirt med ett bälte över axeln, och en röd scarf knuten runt halsen, rosa kjol och rosa skor.

Ville har kort, smålockigt blont hår, glasögon, en röd skjorta och mörkblå shorts, vita sockor och blå skor. 

Ville upptäcker något i vattnet och fiskar upp en flaskpost. Ville tar ut papperet ur flaskan och ser att det är en karta. Peggy tror att det är Guldön som syns på kartan.

Ville vet inte vad Guldön är så Peggy förklarar att där ligger kapten Långskäggs skatt nedgrävd. Ville frågar oroligt “Vi ska väl inte leta efter den?”, och Peggy svarar nej, för han som grävt ner den är en livsfarlig pirat. Sedan säger hon åt Ville att försöka få upp någon fisk istället. 

Plötsligt får de syn på ett spökskepp. Ville blir förskräckt och gömmer sig. Han ropar åt Peggy att segla till stranden fort. Peggy ser spökena på skeppet och säger sedan till Ville och hunden Rufus att hoppa i vattnet. 

Ville tar med sig flaskposten.

Alla tre simmar till stranden och gömmer sig där. 

Gastarna går också iland. En av dem har långt hår och klänning.

Peggy ser att kaptenen på spökskeppet är kapten Långskägg. Hon tror att det är kartan de letar efter. 

Ville kastar flaskan till gastarna.

Kaptenen tar av sig hatten och bugar. Ville och Peggy vinkar till spökskeppet som seglar iväg. 

Boken är könsnormsbrytande på vissa sätt, och könstraditionell på andra sätt.

Peggy är den modigaste av de två. Det är hon som har sjörövarhatt och som styr skeppet. Det är hennes föräldrars skepp som hon lånat, och Ville och hunden följer med henne.

Peggy är könsnormsbrytande genom att hon är den som leder, styr, visar, har kunskap och mod, traditionellt manliga egenskaper.

Peggys kläder är, förutom den stora sjörövarhatten, traditionellt feminina med kjol och skor i rosa. Hon har långt hår.

Ville är räddare än Peggy. Han gömmer sig och vågar inte titta. Med sina glasögon och sin rädsla är Ville stereotypen för en icke-macho kille.

Villes kläder är traditionellt manliga med skjorta och blå byxor och skor. Han har kort hår.

Kaptenen på spökskeppet är en man. 

När jag vågar -  av Elin Säfström

Lättläst 9-12 år

En berättelse om mod och heterosexuell kärlek. Om Danne som är hemligt kär i Katja.

Danne upplever ofta att han inte vågar. 

I simhallen vågar han inte hoppa från trampolinen, utan klättrar ner igen. 

Danne tycker också att han har en ful kropp, med tunna ben, smal överkropp och beniga armar.

Emils kompis skriker “Men hoppa för fan!” när han står på trampolinen. 

Senare i duschen kastar Emil sina blöta badbyxor i ansiktet på Danne och säger “Du är så jävla feg.” Och Danne håller med.

Men när Abdul och Micke retar Danne så svarar Emil dem argt att de själva inte var så modiga heller.

Sedan säger han åt Danne att han måste sluta vara så himla mesig.

På rasten hittar Danne ett kuvert i sitt skåp. Det är en ledtråd i en skattjakt. I skattjakten måste Danne utmana sin rädsla. Han hör Emils ord i huvudet och sedan går han in i “arga tantens” trädgård. Han hittar ett nytt brev och blir jagad av “tanten”, som springer som en gepard trots att hon “är minst sjuttio”.

Senare blir han arg på sig själv för att han inte vågar gå till festen på fritidsgården som Katja pratat om. Så han klättrar han upp för brandstegen till skolans tak för att leta efter nästa ledtråd i skattjakten. På lappen som han hittar där står det att han ska gå in på toaletten på festen i fritidsgården. 

Men när han kommer dit ser han Emil, som sagt att han var upptagen den kvällen, stå och kyssa Katjas kompis Zaida. Danne tror att Emil inte ville att han skulle komma dit, så han går därifrån, arg.

Danne visste inte att Emil gillade Zaida. Själv har han inte heller berättat för Emil hur han känner för Katja. 

Danne säger att Zaida och Katja är modiga. Det var Zaida som kysste Emil först, och Katja dansade ensam på dansgolvet. 

Under lunchen sitter de tillsammans allihop, och när Abdul och Micke börjar retas och kallar de för kärlekspar så sitter inte Danne tyst som vanligt, utan säger ifrån.

Efter skolan går de alla fyra tillsammans, och Danne vågar fråga Katja “Har du lust att hitta på något?”

Den här boken ger en tydlig bild av traditionell maskulinitet. Det handlar om att vara modig och att ha en vältränad kropp.

Vänskapen mellan Danne och Emil visar också på traditionell maskulinitet. Att vara feg och mesig är inte ok. Emil säger åt Danne att han måste sluta vara så feg, och Danne är också arg på sig själv för att han vågar så lite. 

Danne och Emil retar varandra “på skoj”, men står också upp för varandra gentemot andra som retas. De pratar inte om känslor med varandra. 

Danne beskriver tjejerna i boken som modiga. De vågar göra saker som han själv inte skulle vågat. 

Danne utmanar sin rädsla flera gånger i boken, och blir till slut ihop med tjejen som han länge varit kär i.

Kom då, Harry! (Ella & Alex del 2) av Stina Jonsson

Illustrationer Susanne Fredelius

Lättläst 6-9 år

Ella och Axel är kompisar. Ella älskar hundar, men hennes pappa vill inte ha någon hund. Ella sparkar till en sten när hon berättar om det för Alex.

Då föreslår Alex att de ska gå ut och gå med Lillys hund Harry. 

I hundrastgården träffar de Hanna som är ute och går med Doris, en hund av samma sort som Harry. Hundarna leker tillsammans. Men när de ska gå hem vill inte Harry följa med. 

Läsarna ser att hunden har en annan färg på sitt halsband nu, men Alex och Ella förstår inte vad felet är.

Hemma hos Lilly förstår de vad som har hänt, och så går de hem till Hanna och byter hund.

Barnen i den här boken är inte könsstereotypiska på något annat sätt än genom illustratörens bilder där alla “hon” har långt hår, och alla “han” kort hår.

På bilderna är hundarna också könskodade genom färgen på sina halsband; Harry har ett blått halsband, och Doris ett rosa. Men Ella och Axel uppfattar inte denna könskodning.

Rolf flyger i luften av Rune Fleischer

Lättläst 6-9 år

Rolf har basker, fluga, vit skjorta, röd jacka, gröna halvlånga byxor, bruna skor

I handen har han en mörkblå handväska med guldfärgat knäpplås. 

Rolf är kortare än de andra vuxna i boken och han har en mindre cykel än dem.

Rolf är ordentlig och följder regler

De andra cyklar fort och slarvigt. 

Flytta på dig! ropar “en dam”.

Rolf krockar med en man som kör på fel sida. 

Mannen blir arg när hans krockhjälm löses ut och därmed blir oanvändbar.

Rolf är “den lille mannen” som råkar ut för saker och som hittar på annorlunda (roliga) lösningar på problem. Rolf är inte någon hegemonisk man, han är kort, inte muskulös, han har mycket lite hår. På första bilden har han även en liten handväska.

I den här boken ligger läsarens sympati hos Rolf genom att andra människor är otrevliga mot honom trots att de bryter mot trafikregler. Och genom att Rolf inte är otrevlig tillbaka, utan hittar på lösningar.

April, april, Nora! av Kerstin Lundberg Hahn

Illustrationer av Ingrid Flygare

Lättläst 6-9 år

Boken handlar om aprilskämt. Huvudpersonerna är Nora och hennes bästis Leon. De går båda på samma fritids. På fritids jobbar Samira och Kalle. 

Leon berättar att han ska lura sin pappa genom att hälla grön färg i mjölken. Nora tänker att det skämtet ska hon göra på fritids när Samira ber henne hämta “den gröna mjölken” till sitt kaffe.

På morgonen blir Nora lurad av sin mamma att alla lärare är sjuka. När hon går upp har lillebror tejpat kranen så vattnet sprutar på Nora. -April, april! ropar han. 

I skolan säger läraren att frysen har gått sönder och alla måste hjälpa till att äta upp glassen. Nora tror att det är ett aprilskämt så hon stannar kvar i klassrummet och får därmed ingen glass.

När hon kommer till fritids så har Leon redan färgat mjölken grön och lurar Samira. Nora blir så arg så hon får tårar i ögonen, för det var ju hon som ville skämta med Samira på det sättet. Hon rusar ut och sätter sig på en mur bakom skolan. Samira kommer dit och undrar hur det är med henne. Nora berättar och Samira säger att hon behöver Noras hjälp för att lura Kalle. 

Nora fyller munnen med banan och grön färg och låtsas kräkas framför Kalle. Kalle blir alldeles förskräckt och Nora ropar -April, april! Alla skrattar och Samira och Nora gör high five.

När Nora kommer hem vill hon lura familjen också. Hon häller färg i mjölken och när pappa ska göra vit sås rinner grön mjölk ur paketet. Pappa blir först förvånad, sedan skrattar han. De gör en grön lasagne tillsammans. Maten är klar precis när mamma kommer hem.

På bilderna har Nora, mamma och Samira långt hår, läraren Anna har halvlångt hår. Leon, Kalle, pappa och lillebror har kort hår. Det är lika många “han” som “hon” i boken.

Nora är en “rund” karaktär som blir lurad, blir arg, gråter, luras, skrattar, gör high five. 

Det enda könsstereotypiska i boken är hårlängden som är tydligt könsuppdelad.

Kobragift av Kit A. Rasmussen

Lättläst 9-12 år

En bok med flera mord och giftiga ormar.

Huvudpersoner: Kalle och Anton, bästa kompisar

Andra karaktärer i boken: Erik Janson, Villy Berger, Malm - en polis som dött i en mordbrand och Hanna Janson, änka efter den döde forskaren Rasmus Janson (totalt 6 “han” och 1 “hon”)

Det här är en lättläst deckare med en mordgåta som Kalle och Anton försöker lösa.

Det börjar med en mordbrand. 

Anton klättrar ner i en container där man samlat skräpet efter branden. Han hittar en metallåda med sekretessbelagda polisutredningar.

Bokens andra tema är Antons längtan efter ett husdjur. Men hans mamma är allergisk.

Anton och Kalle går på gatan, Anton är irriterad och sparkar på stenar. En av dem flyger iväg och träffar en parkerad bil. Kalle hoppas att inte ägaren såg något.

Anton säger att han kan se på folks ögon om de ljuger. Men mamma ljög inte, hon är allergisk.

Anton retar/skojar med Kalle och säger att om Kalles pappa skaffar en polishund så kunde Anton gå ut och gå med den och Kalle får plocka upp bajset.

Kalle försöker boxa till Anton men han hoppar undan. Kaller retas/skojar tillbaka och säger att Anton kan ha en spindel i sitt rum för den kan säkert hitta något att äta bland allt skräp där. 

Kalle och Anton går igenom mapparna i lådan som Anton hittat. I en av dem står det om en man, forskaren Rasmus Janson, som dött av ett ormbett. Anton “blir grön i ansiktet”, han är livrädd för ormar.

I journalen står det att polisen misstänkte mannens fru och son. Kalle säger att de kan cykla till huset där han bodde. Huset är gammalt och slitet, taket trasigt, trädgården igenvuxen. Anton är väldigt rädd för att det ska finnas ormar i gräset men vill inte erkänna det för Kalle; “Inte för att jag är rädd, men det är nog bäst att bara du går in.” “Du måste följa med” säger Kalle. De är båda två ganska uppjagade när de tar sig genom det höga gräset fram till dörren. De knackar på och en kvinna med helt vita ögon öppnar, hon är blind.

Kvinnan, Rasmus Jansons änka Hanna, låter dem komma in och titta på en av ormarna. Anton blundar och försöker låta bli att skrika. Ändå låtsas han intresserad eftersom Kalle sagt att hans kompis vill ha ett husdjur. Hanna säger att hon misstänker sin son för att ha dödat sin pappa, eftersom pappan brydde sig mer om ormarna än om honom.

Sedan går Kalle och Anton hem till sonen, Erik. Erik tycker inte alls om ormar, och visar ärret efter ett giftigt ormbett han fick när han var liten. Anton önskar att han inte sett Eriks ärr, han tror att han kommer drömma mardrömmar om det. 

Därefter går de och pratar med en vän till Rasmus, Villy Berger som arbetar på zoologiska museet. Villy berättar att Rasmus var trött på ormar och ville göra något nytt. Han berättar också att Hanna blev blind efter att ha fått gift i ögonen av en spottkobra.

Sedan vill Kalle att de går till djurbutiken för att lära sig mer om ormar. “Aldrig i livet!”, säger Anton. Men “en stund senare står de i djuraffären”. Killen som jobbar i djurbutiken “skojar” först med dem och låtsas att en ofarlig mjölksnok är farlig. Sedan berättar han hur man ska handskas med en orm för att slippa bli biten. 

Efteråt säger Kalle att de ska gå tillbaka till Hanna. Anton vill inte. När de går genom trädgården säger han “Shit. Shit, shit, shit. Så läskigt. Jag pallar inte.” 

Hanna blir glad när de kommer. “Det är matdags!” säger hon och tar upp en levande mus ur en bur. Anton mår illa och blundar när ormen får musen. “Vilka fegisar ni är”, säger Hanna. “Alla äter den som är svagare. Det gör vi människor också”. 

Hanna säger att det nog bara är bra att hon blev blind, för då kan hon förstå ormarna bättre eftersom de också använder andra sinnen än synen. När Hanna berättar att det bara är hon som kan ta upp ormarna för de litar bara på henne, så inser Kalle att det måste vara hon som fick kobran att döda hennes man. 

Hanna är glad och stolt över att få visa upp sina ormar för Kalle och Anton, men när Kalle säger “Varför använde du en orm för att döda Rasmus?”, så förlorar hon fattningen. Hon tappar en orm, och råkar slå i handen i ett terrarium så att den giftiga kobran kommer lös. 

Anton börjar skrika. Kalle blir som förlamad av rädsla. Hanna letar febrilt efter den tappade ormen. “Ni får inte göra honom illa”, säger hon. 

När Hanna får veta att giftkobran också kommit lös blir hon livrädd; “Han får inte komma ut! Han är arg på mig”, säger hon. Hanna, som tidigare kallat Kalle och Anton för “fegisar”,  lyckas ta sig ut i trädgården. Samtidigt erkänner hon att hon lät ormen döda sin man för att ormarna var viktigare för henne än vad han var, och han hade tänkt göra sig av med dem.

Kalle och Anton är ensamma med giftkobran. “Ta ett lakan”, viskar Kalle. Anton kastar lakanet över ormen och rusar sedan själv ut i trädgården. Kalle ser en kvast som står borta vid väggen. Han rusar dit, tar kvasten och slår den mot ormen så att den hamnar precis vid ormens huvud. Med hela sin vikt tvingar han ormen att ligga kvar. “Ring polisen, och Villy”, säger han till Anton.

Det är mycket dramatik i boken. Kalles, och framför allt Antons, rädsla är mycket påtaglig. Rädsla är liksom med hela tiden i boken genom att Anton är så livrädd för ormar. Till slut är han tvungen att göra något trots att han är så rädd. Men Kalle blir den riktiga hjälten som håller fast ormen tills hjälpen kommer. 

Det är också en deckargåta som Kalle och Anton löser, med sina egna liv som insats.

Är boken realistisk? Kanske inte mer än vad deckare brukar vara.

Att Anton behåller lådan med sekretessbelagda journaler känns inte helt realistiskt. 

I Danmark är giftormar förbjudna som husdjur, men Rasmus var forskare och hade rätt att ha ormarna hemma?

Hanna älskar ormarna och låter en av dem döda sin man för att han inte vill ha kvar dem...

Boken är ganska obehaglig. Är detta för att göra den mer attraktiv för den som vill läsa något spännande om farliga djur?

Den handlar mycket om rädsla. Kalle bryr sig inte om Antons ormrädsla, och Anton själv vill helst inte visa den för Kalle. Anton tvingas delvis övervinna sin rädsla, men boken slutar med att han säger att han nog vill ha en hamster som husdjur. Det vill säga han framstår lite som en omanlig mes i slutet av boken. Kalle som fångade och höll fast en livsfarlig kobra är bokens manliga hjälte. 

Hanna, den hängivna och tuffa, men galna ormälskaren hamnar hos polisen. 

Prins Flugo av Tedd Arnold

Flugo är Buzz tama fluga. I “Prins Flugo” ska Buzz hitta på en egen saga.

Flugo tycker att den ska handla om en stilig prins som flyger till slottet och räddar en vacker prinsessa. En jätte som bor i slottet jagar flugprinsen- och prinsessan och slår dem till marken. Men då kastar prinsessan iväg sin krona rakt på jättens näsa så att han faller omkull och sätter sig på kronan. Jätten får ont i baken och springer därifrån. 

Flugprinsen är lite längre än flugprinsessan. Han har en mörkblå mantel, hon har en röd. Han är brun, hon är rosa. De har båda gröna vingar. 

Ur genussynpunkt ligger den här bokens humor i att den stilige flugprinsen vill rädda och skydda den vackra prinsessan, men det är istället hon som räddar de båda från den farliga jätten. 

I övrigt är boken traditionell i sin berättelse och i de könsstereotypiska skillnaderna mellan de båda flugornas längd, utseende och kläder. 

Det mystiska paketet (Skoldeckarna)  av Lena Lilleste

Illustrationer av Lena Forsman

Lättläst 6-9 år

Max och Penny är Skoldeckarna. I den här boken åker klassen på utflykt till ett museum med uppstoppade djur. När barnen ska äta sin matsäck smiter Max och Penny därifrån. De ser hur museets vakt får tusen kronor av “en elegant dam”, som i sin tur får ett litet paket av vakten. Max och Penny följer efter “damen” för att lösa mysteriet med det mystiska paketet.

När de kommer tillbaka ljuger de för fröken och säger att de varit där hela tiden, och fröken ljuger och säger att det vet hon väl för hon har alltid koll.

Max är kortare än Penny. Han har halvlångt rött hår. Penny har längre mörkbrunt hår i två tofsar. Penny har ögonfransar. Max har inga ögonfransar alls. Penny har rosa läppar. Max har inga läppar alls. Alla barn och vuxna i boken har byxor på sig, utom den “eleganta” damen. Hon har en rosa jacka, knälång kjol, röda pumps, en röd handväska, långt grått hår och solglasögon. 

Klassens fröken har stort, lockigt, långt rött hår, glasögon, brunrutiga byxor och rosa läppar. 

Vakten har några få korta hårstrån, uniform, glasögon och slips. Damens son har kort ljust hår och är tandläkare.

En helt igenom könsstereotypisk bok. Det enda icke-könsstereotypiska är att Penny är längre än Max. Illustratörens könsmarkörer blir nästan komiska genom att Max varken har ögonfransar eller läppar för att det ska framgå att han är en kille. 

En minecraft-zombies dagbok - Bok 1 "Mitt liv som zombie"

En lättläst bok för åldern 9-12.

Boken handlar om zombien Zack som lever ett vanligt zombieliv i minecraftvärlden. Människornas liv är lite annorlunda, och i dagboken reflekterar zombien över hur olika hans människokompis Erik lever.

Zack berättar om sina andra zombievänner och bekanta. Det är Smygo, Skeletto, Erik, Jeff, lillebror, Jack, Mike Magma, Slimey, Piggy, farbror Wither, gubben Jenkins, pappa, Jeffs farbror, mamma, Lilly Lik, en ful häxa och läraren fröken Ben. Totalt fjorton "han" och fyra "hon".

Jeff vill alltid bevisa att han är bättre än Zack. Jeff beskrivs som snyggare och mer utvecklad. Zack vill gärna ha Lilly Lik som sin flickvän, även om han säger att “Tjejer är bara problem!” I slutet av boken bevisar han att han “är bättre än” Jeff, och då blir Lilly Lik hans flickvän.

Märta och hemlisen av Erika Eklund Wilson

(Lättläst 6-9 år)

Det här är den sextonde boken om Märta som älskar hästar.

Märtas bästa kompis heter Maja. De brukar rida på två olika ridskolor; Kattis ridskola och Lottas ridskola med islandshästar. Kattis beskrivs som “arg jämt”. Lotta som “snällare än Kattis”. Majas mamma har också börjat rida. Märtas mamma är rädd för hästar.

Alla karaktärer i boken har långt eller halvlångt hår som sticker ut utanför ridhjälmarna.

Märtas värld är (i den här boken) befolkad enbart av människor som benämns som “hon”. 

Hästarna heter Julia, Saga, Freja, Dolly, Popcorn, Disa och Linus.

Farligt spel IRL  av Per Berg

En lättläst bok för åldern 9-12 år.

Karaktärer i boken: Albin och hans mamma.

Albin har haft influensa. Nu är han bättre men stannar hemma för att kunna prova ett nytt spel han laddat ner. Han kunde inte testa det kvällen innan för “han vet att mamma skulle blivit galen om hon märkt att han spelade sent på kvällen”. 

Det Albin gör i spelet visar sig sedan upprepas i verkligheten. Det börjar oskyldigt med guldmynt och ballonger i trapphuset. Men blir sedan mindre roligt med en död grävling och en clown med kniv.

När mamma upptäcker att Albin spelar trots att han fått spelförbud, efter att han spelade när han var hemma sjuk, blir hon arg och drar ur sladden till datorn. 

Efter det hör Albin att det bankar hårt på ytterdörren och mamma går och öppnar.

“Sedan hör han det hesa kraxiga skrattet från en clown…”

Där slutar boken. Vi vet inte hur det går, men det ser väldigt mörkt ut för mamman. 

Albin som vet vem det är som kommer och är i sitt rum, har kanske en chans att klara sig.

Läskiga huset - Tvättstugan. av Mårten Melin

Illustrationer av Stina Hjelm

En lättläst bok för åldern 9-12 år.

Jina har flyttat till en ny lägenhet tillsammans med mamma och lillebror Sam.

En av grannarna heter fru Jansson. “Jag visste inte vad hon hette i förnamn, på hennes dörr stod det bara Jansson.”, berättar Jina. På bilden har fru Jansson kort grått hår, örhängen, en kort klänning och grå tofflor. 

Sam berättar för fru Jansson att de ska vara ensamma hemma ikväll. “Får ni det för mamma?” undrar fru Jansson. “Jadå”, svarar Jina, “Vi är inga småungar”.

Sam tycker att fru Jansson låter som en häxa. Men Jina säger att “Hon är bara en vanlig, gammal tant.”

Innan hon går ut på fest ber mamma Jina att gå upp till tvättstugan högst upp i huset och hämta tvätten senare på kvällen, när den torkat.

I tvättstugan träffar Jina en häxa med grön hud, en stor vårta på näsan och en spetsig hatt. En riktigt elax häxa som liknar fru Jansson. Jina är jätterädd, men hon lurar ändå häxan och lyckas klara sig därifrån.

Beteckningen “fru” används femton gånger på bokens trettio sidor. Frågan är varför denna könskategoriseringen är nödvändig. Att Jina inte vet vad Jansson heter i förnamn gör ju inte att hon måste kalla henne fru. Om ordet fru används i bemärkelsen gift kvinna, så betyder det att Jina vet att Jansson är eller har varit gift, men hon vet inte hennes förnamn. Eller så används ordet fru bara som en könsbeteckning ungefär som herre, eller tant. Frågan är fortfarande varför denna könsbeteckning måste vara med.

Ava tycker inte om att läsa (Kompisgänget) av Sylvaine Jaoui

Illustrationer av Annelore Parot

(orginaltext på franska)

Kompisgänget är Elias, Ali, Tim, Sara och Mia.

Några av barnen i skolan pratar om en bok de har läst. En del säger att läsning är löjligt eller tråkigt, andra att det är jättekul eller grymt.

På rasten har de delat upp sig i två läger, för och emot läsning. Genusmässigt är det ingen skillnad mellan hur många som tycker om, och inte tycker om att läsa. 

De två lägrena råkar i slagsmål, på bilden ser vi bara ett stort moln där några ben och knytnävar sticker ut tillsammans med ett par skyltar. 

Nästa dag är det en av eleverna med kort hår och glasögon, Ali i Kompisgänget, som säger: “Nu slutar vi slåss...och pratar om saken istället! Nu kan ni väl prata lugnt och sansat med varandra. Ava och Mia, ni får börja!”, säger han. 

Sedan förklarar eleverna var och en varför de tycker om, respektive inte tycker om, att läsa.

Samtalen leder dock ingen vart och Ali säger då “Jag kanske har en idé!”

Han tar hjälp av de andra i Kompisgänget, som alla gillar att läsa. De går till bibliotekarien och Ali ber henne om hjälp. 

Sedan förbereder de ett läskalas på biblioteket.

De som tidigare inte gillade läsning säger sedan att man måste bara hitta en bok man tycker om, och läsa den på en skön soffa, medan man äter godis eller frukt, då blir läsning roligt.

Ali har en central roll i den här boken. 

Det är han som tar tag i problemet. Det är han som ganska bestämt säger åt sina klasskompisar att prata med varandra. Han dirigerar det första samtalet, lite som en lärare mer än som en klasskamrat skulle göra. Det är också Ali som hittar en lösning på problemet, en lösning som alla gillar.

Även fast bokens titel är “Ava tycker inte om att läsa”, så är det Ali som är huvudperson.

Skuggan (Läs på egen risk) av Petrus Dahlin

Illustrationer av Johanna Kristiansson

Läs på egen risk - är en serie med lättlästa böcker som bygger på vandringssägner.

Det här är en bok som medvetet bryter med olika könsnormer. 

Det enda tydligt könsstereotypa är hårlängd. Alvaro och pappa har kort hår. Miranda, Bella och Jenny har långt hår. 

Alvaro framställs som ett barn, som har alla sorters känslor. Han är glad, modig, försiktig, bestämd, rädd, livrädd, orolig, lättad. Pappa framställs som en förälder, som gör alla sorters sysslor, som är omhändertagande och stöttande. 

Alvaro, som har kort mörkbrunt hår, har varit hemma hos Bella, som har rött hår samlat i en tofs uppe på huvudet. När Alvaro ska gå hem frågar Bellas mamma om hon ska följa Alvaro på vägen. Alvaro svarar “Nej, jag är inte rädd.” Vilket är en lögn, för “Trots att Alvaro gått vägen många gånger förut tycker han alltid att det är lite läskigt.”

Den här kvällen känns det som om någon förföljer honom.

Alvaro kommer hem. Pappa, som har grått, kort hår och skägg, rutig skjorta och ett ljusblått förkläde på sig, står vid köksbordet med en stekpappa kött(eller vego)bullar. 

Alvaro berättar om sin rädsla för storasyster Miranda, som har långt brunt hår och glasögon. Hon bara skrattar och säger att Alvaro var rädd för sin egen skugga när han var liten. 

När han ska gå och lägga sig tycker han att hans skugga rör sig av sig själv. Han kastar sig undan skuggan och slår huvudet i dörren. Pappa kommer rusande. Alvaro gråter och pappa tröstar.

På natten får han sova i pappas säng.

Nästa dag känner sig Alvaro sjuk. Pappa kommer med en kopp te till honom.

När pappa går och handlar tänder Alvaro en lampa och studerar sin skugga på väggen. Han knyter näven och ryter “Det är jag som bestämmer!”

Då blir skuggan plötsligt ett monster. Alvaro blir livrädd och rusar ut i pyjamasen. Han möter pappa som säger “Men Alvarogubben, vad händer?”. När pappa vill gå in börjar Alvaro gråta och så berättar han för pappa vad som hänt. Pappa tröstar och sedan går de in. Pappa är inte orolig, han har en lugnande arm om Alvaros rygg. Nästa dag får Alvaro stanna hemma igen. Pappa är också hemma och de spelar tv-spel tillsammans. Pappa säger att nästa dag ska de åka till någon som kan hjälpa honom med skuggan.

Experten Jenny lyssnar och säger att Alvaro måste bli vän med sin skugga. 

När de ska gå hem råkar pappa säga “Vad bra att du fick prata med en psykolog”, och Alvaro förstår att pappa och Jenny tror att han bara hittar på!

Nästa dag i skolan är kompisarna glada att Alvaro är tillbaka. När han kommer hem undrar Miranda om han vill laga mat tillsammans med henne. Det vill Alvaro gärna. 

På natten vaknar han av en mardröm. Skuggan är där och den börjar prata med Alvaro. Den säger “Du behöver inte vara rädd. Jag är inte farlig.” Alvaro tittar mot läsaren med skräckslagen blick. Men sedan säger han till skuggan “Vi kan väl vara vänner”. “Kanske det, säger skuggan.

Pappa, med förkläde och diskborste i handen står utanför dörren och hör att Alvaro pratar. “Sov nu, Alvaro! ropar han”. 

Alvaro släcker lampan, men när han tänder den igen ser han fler skuggor på väggen.

Och nästa morgon när pappa ska väcka Alvaro….

"Ett eget djur" av Ann-Charlotte Ekensten

illustrationer av Carolina Ståhlberg

Boken berättas av Linus som älskar djur. Hen vill gärna ha ett eget djur, men mamma som är veterinär, säger att det räcker med djuren på hennes jobb.

En dag åker de för att hälsa på Linus kompis Sam, som har en katt och en häst. 

Mamma kör bilen.

Linus har rödbrunt kort hår med lång lugg, kortärmad huvtröja i beige och blekt orange, grön långärmad tröja och ljusbruna byxor. 

Sam har kort mörkbrunt lockigt hår, lila ridväst, långärmad gråbrun tröja och blå ridbyxor.

Sams katt har fått en unge. Linas tittar på katterna och på bilden ser hen ut att verkligen njuta av det hen ser.

“Helst vill jag gosa ner näsan hos dem. Men det är bäst att inte störa.”

De går till stallet och hälsar på Sams häst. Sam kramar om hästen och lägger kinden mot dess huvud och blundar. Linus lutar också huvudet mot hästen och ler. 

Då kommer mamma med kattungen och säger att den kan få flytta hem till dem.

Linus blir väldigt glad. 

På sista bilden skrattar både Sam och Linus.

Både Linus och Sam är ömsinta och känslofulla.

Boken handlar om kärleken till djur och i illustrationerna visar båda karaktärerna hur lyckliga de blir av att vara med djuren.

En mycket positiv och trevlig bok som bryter med traditionella uttryck för manlighet.

“Sola” (Taynikma del 3) av Jan Kjaer

Älvan Maya ber Sola, som använder solljus för att hela sjuka, om hjälp för att rädda Skogens ande som blivit tillfångatagen av orker.

Boken är illustrerad i en serietidningstradition där kvinnors ben och bröst ofta synliggörs.

Sola har en kortkort klänning som är djupt urringad.

Solas egenskaper är mjukhet, omsorg och helande. När byns läkare, “en stor man”, dyker upp tillsammans med en beväpnad man och motar bort henne, så måste hon packa ihop och ge sig av.

De fyra orkerna som fångar henne är ungefär tre gånger så stora som hon. 

Men Sola lyckas ändå rädda den tillfångatagna Skogens ande. Träden väcks till liv och de fångar in orkerna med sina grenar. 

“Sola kommer fram. Hon har med sig skogens djur. Hon ropar till orkerna: Ut ur vår skog! Och kom aldrig tillbaka.”

En helt igenom könsstereotypisk bok med traditionella manliga och kvinnliga egenskaper.

"Turbo i fjällen" av Ulf Sindt

Ulf Sindt har skrivit många böcker om Turbo, 10 år. Turbos bästa vänner heter Simon och Olle, och i den här boken åker de tillsammans med Olles föräldrar till deras stuga i fjällen. Dramatiken i boken utgörs av att Turbos skidor blir stulna. Turbo blir ledsen för skidorna var en gåva från hans morfar. Hans vänner blir arga och vill försöka fånga tjuven.

Det finns sju stycken karaktärer som benämns som han i berättelsen:

Turbo, Simon, Olle, som har huvudrollerna

Olles pappa som har en central roll. Han visar barnen skidbackarna och äter lunch med de i restaurangen nästan varje dag. Vad Olles mamma gör nämns inte.

En man utklädd till björn, tjuven och en polis har biroller.

Fyra stycken karaktärer benämns som hon. De har alla biroller i berättelsen:

Turbos mamma, Olles mamma, Tjejen i receptionen, En polis

Turbo är jag-berättaren. Han har en lite mer försiktig framtoning än kompisarna. Simon och Olle ger många exempel på uttryck för beslutsamhet, mod och självförtroende, egenskaper som traditionellt kopplas samman med manlighet:

-Jag ska vrida öronen av tjuven, sa Simon.

-Först måste vi få tag på honom, sa Olle.

-Jag vill ta fast tjuven, sa Simon.

-Då tar vi tillbaka skidorna, sa Olle.

-Och vrider öronen av tjuven, sa Simon.

-Vi ska ta fast tjuven, sa Olle.

-Ja, vi är detektiver, sa Simon.

-Du kan lita på oss, sa Olle.

-Tänk om vi kan ta fast tjuven! sa Olle.

-Jag ringer polisen, sa Olle.

-Vi måste se till att han inte kan åka härifrån, sa Simon.

-Vi vet att du har tagit skidorna, sa Simon.

-Jag har ringt polisen, sa Olle. 

-Du är en tjuv! ropade jag högt.

Olle tog snabbt mannens bilnycklar och kastade dem i snön.

Boken visar många exempel på manlig auktoritet i form av en pappa.

Olles pappa visar barnen hur man gör när man åker skidor och var de olika backarna finns.

Han talar om för dem vad de får och inte får göra.

Han ger beröm (manligt godkännande)

"Han köpte liftkort och såg till att vi fick på oss skidorna."

"Olles pappa åkte med oss hela dagen.

Han visade oss backarna och hur vi kunde åka."

"Olles pappa sa att vi var duktiga."

Olles mamma nämns inte alls.

Boken visar också exempel på auktoritet i form av polisen.

Två poliser ger barnen beröm och godkännande när de lyckats fånga tjuven.

"-Bra gjort, sa de. Ni har varit väldigt duktiga och modiga."

Så vad gör kvinnorna i den här boken?

Turbos mamma går och handlar kläder med Turbo inför resan.

Olles mamma säger att de måste ta det lugnt när de är själva i backen.

Olles mamma kommer och hämtar hem barnen när Turbos skidor blivit stulna.

En polis med tofs håller i tjuven.

Tjejen i receptionen säger att hon ska bjuda på middag om de tar fast tjuven.

Turbo i fjällen är en könsstereotypisk bok som fokuserar mycket på traditionell manlighet och där kvinnor bara har biroller.

"Zombie-sjöjungfrurna anfaller" (Nästan modiga pirat-apor del 1) av Michael Anthony Steele, illustrationer Pauline Reeves, 

Hegas förlag

Boken handlar om de fyra pirat-aporna som tillsammans seglar ett skepp. 

Kapten Banan-Skägg är förstås kapten. En skrytsam och skrävlande sådan. Det är kaptenens själviskhet och girighet som skapar humorn i boken.

Styrman Fez (han) håller ordning, Tekniker Fossy (hon) är noggrann och duktig på att konstruera saker och Matros Klas (han) är längst ner i hierarkin, den som får göra sånt som ingen vill göra.

Tre han och en hon, varför? Kanske beror det på att boken riktar sig framför allt till killar? Eller för att skeppsbesättningar traditionellt har bestått av män? Eller kanske för att om det är tre killar och en tjej så upplevs det av många som om könsfördelningen faktiskt är 50/50?

I den här första boken i serien har Tekniker Fossy byggt en maskin som pumpar luft genom en lång slang ner i havet. Där nere har Klas varit och letat skatter hela dagen. När han till slut kommer upp igen har han med sig en gyllene treudd. Styrman Fez läser i en bok om piratskatter att det är kung Neptuns treudd av guld, och att den har en förbannelse.

Plötsligt slår blixten ner intill skeppet och strax börjar ap-sjöjungfrur klättra ombord. De har blont hår med en blomma i håret, två små snäckskal på bröstet och fiskstjärtar.

Deras ögon lyser rött och de har vassa klor. Fossy berättar för de andra att det är zombie-sjöjungfrur och att de äter aphjärnor.

Men Kapten Banan-Skägg blir inte rädd. Han skriker bara ARRR och berättar hur mycket farligare saker han varit med om. På en av bilderna står han och drömmer om hur han lägger armen om en sjöjungfru.

Kaptens första plan är att fly. När inte det går kastar de ruttna bananer på sjöjungfrurna. När inte heller det fungerar klättrar de upp i masten. Sjöjungfrurna klättrar efter. Kaptenens nästa plan är att glida längs en lina ner till aktern. Klas är sist:

“En sjöjungfru kastade sig mot Klas. Hon tog tag i linan nedanför honom. Nu gled han rakt ner mot hennes vassa tänder!”

Då går linan av och Klas tappar treudden. Förbannelsen bryts när treudden faller i havet och zombie-sjöjungfrurna blir till ap-sjöjungfrur.

En av sjöjungfrurna säger “-Tack kapten. Ni räddade mig och mina systrar från den hemska förbannelsen.”

“Det var min plan hela tiden, min sköna”, säger kaptenen och bugar sig.

Det här är framför allt en humoristisk bok. Det är också ett spännande äventyr, men kaptenens orädda och småtokiga beteende gör att den aldrig blir läskig. 

Ur genussynpunkt är den traditionell och konservativ. Undantaget är Fossy som är skeppets tekniker och konstruktör. Zombie-sjöjungfrurna är också ganska otraditionella genom att de är livsfarliga för skeppsbesättningen. Men i slutet blir de feminina och tacksamma och kaptenen får vara den stora hjälten som ödmjukt bugar sig för den "sköna".

"Sam gillar INTE super-hjältar"

en bok av

(originalspråk franska)

Den här boken är skriven i  min-pappa-är-starkare-än-din-pappa-traditionen. Det handlar om Stefan som gör alla skolkompisar nyfikna när han berättar att hans pappa är en rymd-superhjälte som har fått ett topphemligt och farligt uppdrag, och att Stefan måste följa med och vara hans högra hand.

Boken berättas av Sam som inte alls gillar superhjältar, utan vetenskaplig forskning, och har Einstein som idol.

Berättelsens huvudpersoner är Stefan, Stefans pappa och Sam. Genom hela texten ligger fokus på Stefans pappa och vad de andra barnen tror att han ska göra för topphemligt uppdrag. Stefans mamma nämns en gång.

På bilderna finns Stefans mamma med på en bild, och hon är för ovanlighetens skull i barnböcker, längre än sin man. 

Sam, hans pappa och en av skolkompisarna är mörkhyade.

Syftet har kanske varit att utmana könsnormer genom att låta Sam vara intresserad av vetenskap och inte bry sig om manlig styrka eller superkrafter. Men naturvetenskap har genom tiderna varit ett manligt område. Och boken fokuserar nästan uteslutande på Stefan och hans pappa. Stefan berättar om pappans starka muskler, och skolkompisarna fantiserar om olika typer av hjälteuppgifter som kan tänkas vara pappans nya uppdrag. På ett uppslag leker Stefan att han är superhjälte.

Slutklämmen är att Sam avslöjar att Stefan och hans familj egentligen bara ska åka till en stuga vid havet. Han gör skoj av Stefans skryt. Och på slutbilden är de andra barnen arga på Stefan som lurat dem, samtidigt som Sam skrattar och blinkar mot läsaren för att han har fått sakerna som kompisarna försökte muta Stefan med för att få honom att berätta om sin pappas uppdrag.

Sammanfattningsvis: en könsmässigt traditionell bok som till en viss grad vidgar normerna för etnicitet men som befäster normerna för kön.

"Tjuvar och tjafs" av Marie Oskarsson

en lättläst bok med korta kapitel i serien Vänner 4-ever

Tjuvar och tjafs handlar om att bli misstänkt för något som en inte har gjort.

Det handlar om vänskap, och om vikten av att prata med varandra istället för att misstänka och bli arg.

Barnen i den här boken har lite olika karaktärer.

Julia och Edvin är mer aktiva, otåliga och utagerande än de andra.

Jack är aktiv, men inte otålig och mer eftertänksam än Julia och Edvin.

Stella, Mirjam och Emilia är mer passiva.

Emilia beskrivs som lugn och långsam och tycker om att läsa.

Julia är den karaktär som är minst könsstereotyp.

Hon är aktiv och självsäker.

När de spelar kula knuffar Julia till Emilia och säger

-Kolla på mig. Så här gör man.

Hon träffar pyramiden.

-Ha ha, jag är en mästare! ropar Julia och gör high five med Emilia.

När Emilia sätter sig för att läsa kommer Julia.

Julia kastar sig upp i soffan så hon nästan landar på Emilia.

Hon rycker åt sig boken, bläddrar snabbt och kastar undan den.

-Äh, den är ju tråkig

Sedan kommer fritidspersonalen Krille och säger åt Julia att hon måste komma och plocka upp efter sig i ett annat rum.

Senare spelar de King och Julia är irriterad och säger

-Ska vi spela, eller? och drar en hård serve till Edvin.

De två killarna i berättelsen; Jack och Edvin är båda aktiva och självsäkra.

I början av boken håller Jack på att bygga en pyramid av stenkulor.

Edvin vinkar till Julia som kommer gående, medan Mirjam, Emilia och Stella bara står och tittar.

När Julia träffar pyramiden säger Edvin -Vänta bara! Jag vinner tillbaka dem som ingenting.

När Emilia missar skrattar Edvin högt. -Bra försök!

Senare, när några av barnen tror att Emilia har tagit Julias kulor så säger Edvin

-Jag kan gå och snacka med henne

Jack är lite mer eftertänksam än Edvin. Han är den enda som inte tror att det är Emilia som tagit Julias kulor.

-Är du verkligen säker på att det är Emilia som tagit dina kulor, frågar Jack.

Sammanfattningsvis en delvis könsstereotypisk berättelse men med en huvudkaraktär, Julia, som inte alls är könsstereotyp.

“Hjälp! Det var inte mitt fel” av Jo Salmson

är en lättläst bok i “Hjälp!-serien”.

När det gäller barnens och de vuxnas etniciteter så är boken normbrytande, flertalet i boken har mörk hudfärg och/eller mörkt hår och bruna ögon. Könsmässigt är boken inte direkt normbrytande. Linn, My, Leonita och rektorn har långt hår, flätor, hårspännen och kläder i traditionellt feminina färger. Björn, Samir, Tyko, musikläraren och kocken har kort hår och kläder i traditionellt maskulina färger. 

Men några av barnens beteenden bryter med det könsstereotypa. Exempelvis så är Linn arg och förstör för de andra barnen med flit och Björn är tyst och säger ingenting när hans lerfigur blir förstörd.

Förutom barnens relativt könsstereotypa utseende (hårlängd, typ av kläder, färger på kläder m.m.), så upplever jag att boken överlag handlar om en grupp barn som inte beter sig direkt könsstereotypt, och inte heller blir könsstereotypt bemötta av de vuxna.

Titta en kanin! - ExtraLättattLäsa - av Helena Bross

“Titta en kanin!” är en lättläst bok med versaler, i serien om Axel och Omar, med bilder av Kadri Ilves.

Boken inleds med ett persongalleri med bilder på Axel och Omars respektive familjer. På bilderna har Omar och hans pappa mycket kort, nästan stubbat, mörkbrunt hår. Hans mamma har mycket långt, lockigt, tjockt, brunt hår. Och lillasyskon Heba har samma lockiga bruna hår, men inte lika långt som mamma. Axel har kort, lite burrigt, mycket blont hår. Mamma har samma blonda hår, ganska kort och uppklippt i nacken. Axels pappa har kort, lite rödaktigt hår. 

Alla med snipa har ögonfransar, alla med snopp saknar ögonfransar på bilderna. I själva berättelsen har sedan alla ögonfransar. Jag gissar att den första, introducerande bilden är äldre och att illustratören efter hand kommit att teckna lite mindre könsuppdelande? På bilderna i berättelsen är Axels pappa ett huvud längre än hans mamma. Mamman är klädd i en rosa klänning och tights, och pappan i vit tröja och blåa byxor.

I berättelsen har Axel och Omar på sig en randig gul respektive en röd tröja, bruna respektive blå långbyxor som inte räcker ner till skorna. Det får dem att se lite gammaldags “gossaktiga” ut. På bilderna ser Axel och Omar oftast snälla eller oskuldsfulla ut. Förutom på en bild där Omar blir arg på en katt som jagar en kanin. På den bilden hytter Omar med näven, ser arg ut och skriker “Dumma katt!”. Axel och Omar känner att de måste hitta den skrämda kaninen. När de gör det tar de med sig den hem till Axel. 

Ägaren till kaninen kommer sedan för att hämta sitt djur. Barnet presenteras inte med namn utan “Det är en flicka och hennes pappa” som kommer. Flickan påpekar att kaninen är en kille och inte någon “Fluffy” som Axel och Omar kallat den. Flickan som sedan presenteras som Nora, har en blå klänning, randiga strumpbyxor och röda tygskor, och halvlångt svart hår i pagefrisyr. 

Jag skulle säga att “Titta en kanin!” är en relativt könsstereotyp bok. Alla karaktärer har könstypiska kläder och frisyrer. En persons eller ett djurs könskategori poängteras också som något viktigt att känna till.

Jämfört med Margareta Nordqvist “Hipp Hopp” befäster den här boken kön på ett kategoriskt sätt.

Hipp Hopp - en ExtraLättattLäsa-bok av Margareta Nordqvist

Barnen i den här boken heter Bella, Sofi, Eddi och Lillis. 

Bella har blont hår uppsatt i en tofs, en långärmad röd tröja som ser ut som en kort klänning, svarta byxor och mörkröda skor. Sofi har mycket långt ljusblont hår utan någon speciell frisyr, en ljusblå T-shirt, vinröda byxor och ljusblå skor. Eddi har mörkbrunt halvlångt hår utan någon speciell frisyr, en enkel röd T-shirt, svarta byxor och svartvitrandiga skor. Lillis är yngre än de andra, hen har rött hår uppsatt i två små tofsar, en regnbågsfärgad långärmad tröja, orangea byxor och grå sandaler.

På första bilden läste jag barnen som fyra flickor. Men sen ändrade jag mig och tolkade Eddi som en pojke. Fast i den här boken är det bättre att läsa barnen som just barn, för inga könsuppdelningar görs. 

Bella åker och besöker de andra ute på landet. Sofi och Eddi älskar hästar, Bella säger att hon är lite rädd för dem för att de är så stora. När de varit och tittat på gårdens hästar så går de hem och visar Bella sina käpphästar. Bella vill såklart göra en egen. Sedan tävlar dom med sina käpphästar. Bilden där alla hästar i hagen står i en hög och tittar på barnen när de gör sig startklara för att sedan springa omkring inne i hagen när barnen tävlar är helt underbara!! Alla bilder är fantastiskt fina och uttrycksfulla. 

Man blir mycket glad av den här boken på grund av det positiva innehållet och de härliga bilderna. Och på grund av att kön inte är viktigt. De är bara fyra barn som älskar att leka med sina käpphästar.