Kapitelböcker 9-12 år (juli-dec)

Kodnamn MarvinX (Milkyway del 1) av Catherine Bergman

Illustrationer Malin Wedsberg

Matteo är “hemmasittare” och datageni.

Frans och Shirin är vänner och när Frans får en mobiltelefon på sin födelsedag, som hans pappa hittat i soprummet på sitt jobb som städare, så hjälper Matteo till att skriva klart koden till mobilens program.

Det är Shirins mamma som konstruerat den extremt smarta telefonen, som skulle varit en hemlighet, men som nu är i de tre barnens händer.

Shirins mamma och Matteo är båda lika duktiga på programmering och mobiltelefoner. 

Frågan är om Frans kan behålla telefonen, eller om Shirin lyckas spåra upp den.

På illustrationerna har Shirins mamma, Parisa, kavaj, kort snäv kjol, mycket långt hår och skor med nästan 1 dm höga klackar.

Dimmornas träsk (Draconia 2) av Patrik Bergström

Illustrationer Filippo Vanzo

Marius, (“han”), följer med Daria, (“hon”), och Castor, (“han”), när de ska leverera silver till Skugghem i Dimmornas träsk där den elaka drottningen Angeline härskar. 

Det visar sig att Castor är drottningens son, och hon vill ha det örhänge som han fick med sig som liten, så att hon ska kunna härska med hjälp av dess makt.

Marius älskar äventyr och han är mycket modig och mycket skicklig. Bland annat så klättrar han upp för ett högt torn där Castor sitter inspärrad, bara med hjälp av små skrevor mellan stenarna i tornet.

Daria är en mycket tuff person som levererat silver till landet där vampyrer bor i många år. Men på den här resan tar sig en vampyr ända fram till resenärerna, och Castor räddar Darias liv genom kraften i sitt magiska örhänge.

Drottning Angeline, “en liten blek kvinna med svart hår”, är helt igenom elak och maktgalen. På illustrationerna ser hon inte liten ut, hon har långt hår, välformade bröst och getingmidja. Angeline har låtit släpa sin andre son, Creon, i kedjor längs gatorna varje dag i femton år på grund av att han inte ville lyda henne när han var liten, och för att han lät föra bort sin bror och det magiska smycket.

Berättelsen innehåller många beskrivningar av våld, misshandel och överfall. Historien är fokuserad på action, men har även flera beskrivningar av karaktärernas känslor.

I slutet av boken kämpar Marius, Castor och Creon tillsammans mot den maktfullkomliga Angeline. Castor får tillbaka sitt svärd och han säger till svärdet “Jag har saknat dig, gamle vän”(s.177) När drottningen håller på att ta livet av sin son Castor, skär Marius sig själv i handen och låter Creon, som är en vampyr, dricka av hans blod så att han blir ung och stark igen. Angeline tar ifrån Creon hans vampyrkrafter och då kastar Creon en påse silver på sin mor så att de både förgörs tillsammans.

Castor blir sedan, motvilligt, kung i landet. En ädel, rättrådig kung och en mäktig magiker.

Antalet karaktärer i boken som är “han”: sex centrala karaktärer plus alla kökspojkarna, vakterna och fångarna, totalt omkring 20 st. Antalet karaktärer i boken som “hon”, 3 st. 

Det är bara de manliga karaktärerna som använder sin förmåga, makt, magi och skicklighet för att göra gott. Daria, är endast intresserad av pengar, och drottningen som har mycket makt och magi, är helt igenom ond.

Inget flyt (Dagbok för alla mina fans) av Jeff Kinney

Illustrationer av författaren.

Gregs familj utgörs av Greg, mamma, pappa, storebror Rodrick och lillebror Manny.

Det är mamman som leder och styr familjen. Det är oftast hon som bestämmer vad alla ska göra. Det är också mamman som tar hand om det minsta barnet, treåringen Manny.

Greg vet att det inte är någon idé att diskutera med mamman om hon bestämt något.

Greg berättar att “Vi visste alla att när mamma får en idé i huvudet så går det inte att få henne att ändra sig.” (s.168) 

Han säger ofta att “mamma sa att”. Pappan yttrar sig mycket sällan i boken. Han blir som ytterligare ett barn som står och tittar på mamman när hennes beslut lett till en viss (ofta dråplig) situation.

I “Inget flyt” ska familjen få låna farbror Garys husbil för att kunna åka på familjesemester.

Pappan drömmer om ett campingliv där man kan stanna husbilen var som helst, och laga sin egen mat utomhus. Allra helst egenfångad mat, som fisk.

Rodrick och Manny vill gärna köpa andra vapen än fiskespö att fixa mat med.

Pappa kör husbilen.

Pappa grillar.

Pappa räknar ut hur man tömmer avloppstanken.

Mamma har hand om det minsta barnet, Manny.

Ett par karaktärer i boken är normkreativa:

Badvakten från äventyrscentret är en “hon”.

Skogvaktaren är en “hon”.

Gregs mamma pratar med ett gäng killar som går förbi på campingen och ber att Greg ska få vara med dem på deras “sommarkul”. Killarna fiskar och pratar om superhjältar, vilket djur man skulle välja att slåss mot om man var dömd till döden. Sedan börjar de bråka och slåss.

De gör bus och spelar kickball där de tacklas våldsamt, kastar bollen på varandra och kastar varandra. När de blir attackerade av “tonåringarna” som skjuter vattenmeloner så bestämmer de sig för att ge igen och hämtar sina vattengevär.

I slutet av boken urartar campingen totalt och det är 3-åriga Manny som räddar alla genom att styra in husbilen under den trasiga bron och avfyra en signalpistol.

Spökröster av Katherine Arden

I likhet med den första delen “Gömställen” så är det här är en riktigt bra spökberättelse. Den här delen har kanske lite fler inslag av klassisk spökberättelse, men det finns lika många inslag som är oväntade och annorlunda. 

Författaren Katherine Arden är mycket skicklig och har en perfekt berättarstil och en förmåga att skapa trovärdighet för det “konstiga”, ovanliga och omöjliga. Hennes stil påminner om Samuel J. Halpin (“Den bleknande barnen i Riddlingskogen), och om Francis Hardinge (“Gökungen”). 

“Spökröster” är också en berättelse om förväntningar och föreställningar om andras förmåga. Coco är liten, och andra ser henne som "en liten flicka”. De förväntar sig inte att hon ska vara så strategisk, smart och modig som hon kan vara.

Men det är osäkra, försiktiga Coco som räddar livet på sig själv och sina vänner och ser till att föräldrarna inte behöver förlora sina barn för alltid.

En verkligt magisk, läskig, quirky och originell bok.

Giftgrodans hämnd (Bleckmossen) av Oskar Ekman 

Illustrationer Carolina Ståhlberg

Huvudpersonerna i serien om Bleckmossen är Emil, Siri, Amir och Amanda.

Amir och Amanda är ihop. Emil och Siri är kära i varandra, men Emil vågar inte ta första steget, och Siri vill inte ta första steget om Emil inte är modig nog att också göra det.

“Giftgrodans hämnd” handlar om handel med utrotningshotade djur. Det är en realistisk berättelse med skrupellösa vuxna som gör vad som helst för pengar. Social klass är även ett centralt tema.

Boken berättas omväxlande av Siri, Emil och Amir.

Boken har två starka, modiga, handlingskraftiga tjejer; Siri och Max. Övriga karaktärer är könsmässigt traditionella, men Emil är inte stereotypt manlig.

Alla de som sysslar med affärer med kött från exotiska djur är män.

Illustrationerna är gjorda i mangastil och lägger stort fokus på hår. De fyra huvudpersonerna har alla stort hårsvall, men Siri och Amanda har längst hår. Bilderna visar framför allt scener ur boken där tjejerna är livrädda och killarna modiga. 

Författaren har ett tydligt genustänk. De olika karaktärerna har lite olika förhållande till genus. Amanda och Amir tycker att det är självklart att killen tar hand om tjejen han är ihop med, beställer mat åt henne när de är på restaurang, följer henne till dörren när hon ska hem m.m. 

Siri är helt emot sådant beteende. Och när hon märker att hon själv faller in i det “spelet” så blir hon arg, “Hon hade betett sig som en ….brud. Skam över dig Siri Marklund, tänkte hon.”(s.21) 

Amir vill gärna framstå som manligt modig,“Skulle han verkligen göra det? Var inte feg nu, tänkte han. Du är kungen.”(s.196) Amir skäms när han bär omkring på Amandas hund “en bländvit hårboll med pastellfärgade tofsar på huvudet” (s.77) Men samtidigt pratar han med den och tar hand om den när den mår dåligt “Amir tryckte hunden närmare intill sig. Är du rädd? Det är inget farligt.”(.78)

Emil styrs inte riktigt på samma sätt efter en strävan att vara maskulin. Men samtidigt vill han absolut inte framstå som feg. Och han blir arg på sig själv för att han blir så osäker när han är med Siri.

Siri är inte så fokuserad på sitt utseende som Amanda är, “Behöver du inte fixa dig?” säger Amanda, “Herregud, tänkte Siri” (s.12).

Siri svär “Amenvafanihelvete”(s.31). Och åt mobbaren Håkan som trakasserar Emil och Amir säger Siri “Stick Håkan”, och vinkar med fingrarna (s.51)

Siri möter medvetet sin egen rädsla: “Jag vill absolut inte hålla Gunnar. Och just därför måste jag väl testa.”(s.82) (“Gunnar” är en leguan) 

Siri är modig, rättfram och självsäker. Det är hon som vill undersöka vad som händer på det låsta lagret. Hon vill inte att de ringer polisen förrän de har tagit reda på mer. Hon planerar och räknar ut hur de ska gå tillväga. Hon övertygar de andra att de ska gå in i butiken som haft inbrott. Siri är på gränsen till obetänksam, men hon har ett starkt driv, mycket mod och tänker klokt även när det är farligt. Hon är även fysiskt skicklig, Siri “tryckte upp dörren med en flygande hoppspark”, “Hon skar snabbt och effektivt upp tejpen med en fickkniv”. 

Emil är också modig när det gäller att rädda oskyldiga djur och människor, “Vi måste ta oss in där, sa Emil. Vi måste rädda de djur som fortfarande lever.” 

När de andra flyr ifrån en hämndlysten illegal handlare så stannar Emil kvar för att försöka rädda Håkan. Även Siri stannar kvar. 

I djuraffären där Emil börjar jobba finns en kanin som Emil blir mycket fäst vid “Jag blev helt kär”(s.80) säger han till Siri.

Djur är ett centralt tema i boken. Amanda är vegetarian. Amir och Emil tycker att de är coola när de äter pizza och kebab med antilop och krokodil. Amanda reser sig och går därifrån. Men allihop vill hjälpa till och stoppa den handel med utrotningshotade djur som de upptäcker försiggår i deras närhet.

Den i boken som framför allt kämpar mot giriga män(niskor)s handel med exotiska djur, Max/Maxime, framställs däremot som en excentriker. Hon är beredd att offra ett av barnen för att rädda djuren; Emil säger “Så din jävla groda är viktigare än en människa?”, “Det stämmer, sa hon lugnt. Oändligt mycket viktigare. Vi människor är inte utrotningshotade. Tvärtom.” (s.204) (Samma tema finns i Kung Pow “De fem demonerna” av Lindholm & Lindqvist där en galen forskare försöker utplåna mänskligheten för att rädda djuren.) 

I början av boken är Max en mycket hotfull och obehaglig man. Max/Maxime vill dölja sin identitet och Emil tror först att det är en man som anställer honom. När de senare hittar Max/Maxime bunden så “upptäcker” Emil att “Han var en ...hon”, genom att Max/Maxime har satt upp håret i en knut, och Emil ser att hon har “höga kindben och stora gröna ögon”. 

De flesta männen i boken är hårda och tuffa. Förutom Siris pappa som jobbar med garner.

Tonvikt läggs vid Amandas hår, “Amande tittade på honom under sin långa röda lugg” (s.8),

Amanda “justerade sina långa röda lockar” (s.13), Amanda “strök en hårslinga bakom örat” (s.18)

Siri omnämns vid ett par tillfällen som “liten”.  Vem trodde Siri att hon var? Så liten och ändå så kaxig.”(s.128) tänker Amir, “Okej, lilltjejen”, säger mannen som handlar illegalt med djur till Siri.(s.216)

Gravens gåta av Mårten Melin

Illustrationer Mattias Olsson

En fin och kreativ spökhistoria med ett könstraditionellt upplägg där han är hjälten och hon är den som blir räddad till livet.

Mattias Olssons läckra illustrationer flödar över sidorna, men det är texten som känns mest levande.

Huvudpersonernas utseende är även det könstraditionellt; han har kortklippt hår, hon har långt.

Ariel tjugofyra/sju av Håkan Lindquist

Illustrationer Joanna Hellgren

Det här är en ganska tung bok, där ett barn som levt tillsammans med en missbrukande mamma berättar om sitt liv.

Men det är också en bok som behandlar kön på ett normkreativt sätt. Framför allt är det huvudpersonen, Ariel, som aldrig talas om eller talar om sig själv i termer av kön, och vars handlingar, intressen, erfarenheter, känslor och tankar inte kan sägas vara könsspecifika. Ariel är helt enkelt ett barn.

Däremot så är de flesta andra karaktärer i boken könade, och Ariel talar om andra personer som kön.

Att inte köna Ariel är ett medvetet grepp från författaren, kanske för att göra Ariels erfarenheter mer allmängiltiga. Men det finns även ett problematiserande av könskategorisering när Ariel ska skaffa ett pass tillsammans med sina omsorgspersoner, Joel och Mattis.

Joel berättar för Ariel att alla människor könas vid födseln genom sitt personnummer. Men att “det är många som vill ändra på det där. Många som menar att myndigheterna inte behöver veta om en människa är pojke eller flicka, plus att det föds många barn där det är lite otydligt om det verkligen är en pojke eller flicka”(s.155) Samt att det finns väldigt många som vill kalla sig något annat än pojke eller flicka/man eller kvinna.

“Vi skulle kunna vara hen allihopa, sa jag. Så behöver ingen bry sig”, säger Ariel till Joel.

“När är det egentligen viktigt för någon annan att veta vilket kön jag har?” frågar Ariel.

“De behöver väl inte veta vad jag är. Det har de väl inte med att göra.”(s.156)

Boken är alltså skriven så att Ariel hela tiden framstår som ett barn, inte ett kön. Ariel har egenskaper, sätt att prata, sätt att vara m.m. som kan uppfattas som dels traditionellt “feminina” och dels traditionellt “maskulina”. Detta, samt att ingen talar om Ariel som kön, tillsammans med illustrationerna som inte heller är könsstereotypa, gör att läsaren tvingas se Ariel som ett barn, inte ett könat barn.

Men i övrigt använder boken könskategorier för att beskriva andra människor omkring Ariel.

Nattexpressen av Karin Erlandsson

Illustrationer Peter Bergting

Det här är en bok med ett fantastiskt fantasifullt inre, med ett mycket (köns)traditionellt ramverk.

När personer av olika anledningar, t.ex. genom att de blir senila eller dementa, börjar “försvinna bort” från sina närmaste, så kan de anhöriga söka efter dem med Nattexpressen. Tåget har 22 stationer, alla helt olika, och mycket fantasifulla ställen. Genom att den anhöriga tar med sig något som tillhör den “försvunna” personen, så kan den lockas till stället och de kan träffas som personen var innan den började “försvinna”.

Bokens karaktärer

Han - En genialisk konstruktör, Danjas morfar, som konstruerat Nattexpressen och alla stationerna

Han - En mekaniker, konstruktörens medhjälpare, Konrads pappa

Han - En konduktör, Ulf, som tar hand om Danja på resorna och förklarar hur allt fungerar

Han - En kille som alltid har kostym och slips, Konrad

Han - Danjas pappa som håller tal för gästerna och skjuter fyrverkerier

Hon - Danjas mormor som bakar bullar, och har hand om saker i en sekretär

Hon - Danja som letar efter sin älskade mormor och inte blir trodd av sina föräldrar

Hon - Danjas mamma, som mår mycket dåligt när hennes mamma försvinner

Hon - Den underliga, elaka “huvdamen” och “värdinnan”  som i slutet av boken visar sig vara lokföraren Birgit

Hon - Danjas syster Nanda som är tuff, “cool” och bär på en hemlighet

Hon - Marina, Konrads oroliga mamma

Bästa bandet av Emma Fäldt

(Cuervo publishing)

“Bästa bandet” är en bok om Ella, Nina, Samira, Alice och Noel som går i 4:an. 

Historien berättas ur Ellas perspektiv. Ella är en snäll, humoristisk och omtänksam person. Hennes bästa vän Nina är utåtriktad och med en mycket stark vilja och förmåga att få andra att göra som hon vill.

Samira är en lugn person som inte jagar upp sig i onödan.

Alice gillar sport, är snäll och samarbetsvillig.

Noel är en glad och humoristisk person.

I likhet med andra böcker där huvudpersonerna håller på med musik, så är själva musicerandet en mycket liten del av det som beskrivs i handlingen. Fokus ligger på personernas relationer och känslor.

En gång om året tävlar skolorna i området i “Music four”, en musiktävling där bara fyrorna får vara med. Ella och Nina “har längtat efter att få vara med i Music Four ända sedan de gick i ettan.”(s.7) Ella spelar piano och Nina sjunger. 

De får med sig Samira som spelar trummor. Hugo erbjuder sig att spela gitarr i bandet, men Nina tycker inte att han är tillräckligt cool, plus att hon vill att de ska vara ett tjejband. Istället frågar de Alice som också spelar gitarr. 

Nina vill att de ska kalla sig Candygirls. Sammi undrar om namnet måste vara något med girls. Alice föreslår Candy Cool. Nina bestämmer att det blir Candy Cool Girls.

När sedan Alice skadar ena handen på en handbollsmatch så måste de hitta någon annan som kan hoppa in. De provspelar med Cissi men Nina är inte nöjd med henne, trots att hon spelar bra. Hon tycker inte att Cissi passar i bandet för att hon är “skvallrig” och pluggar jämt. Noel är intresserad av att vara med, och Nina bestämmer att “Vi måste ha med Noel”(s.36) Hon föser ut Cissi ur musiksalen och säger “Vi får se hur det blir. Vi hör av oss.”(s.36)

Relationerna mellan bandmedlemmarna kompliceras genom att Nina är kär i Noel, och Noel visar sig vara kär i Ella. Ella känner sig trängd och avvisar Noel. Men när hon ser Noel och en annan tjej dansa tillsammans på skoldiscot, så ångrar hon sig.

Nina är en central karaktär i boken. Hennes engagemang och driv gör att de andra ibland tycker att hon är en bra ledare, och ibland att hon går för långt i sitt bestämmande och ganska tuffa behandling av andra. 

Ella är en lojal bästa vän som bara vid ett tillfälle tappar humöret och skriker åt Nina efter att Nina läst Ellas meddelanden på telefonen, “Du styr ju allt och dessutom rotar du bland mina meddelanden.”(s.49)

Samira håller sig ofta i bakgrunden och lägger sig inte i diskussionerna. Men när Nina bestämt något igen säger hon “Ah men vad fan, vad har hon nu fått för sig?”(s.47) Och när de andra diskuterar ett konkurrerande band som skrivit elaka saker om Candy Cool Girls på sociala medier, suckar Samira “Alltså ni två, att ni orkar bry er ens.”(s.103)

Noel får stå ut med en del trakasserier eftersom han är kille i ett band som heter Girls. Någon har målat dit långt hår och kjol på ett foto av Noel (s.87). Men han bryr sig inte.

Boken ger en traditionell bild av kön. 

Framför allt är det Nina som står för den traditionella feminiteten. För Nina är killar det samma som personer som en blir kär i. Hon “slänger med sitt hår och skrattar högt” (s.79) när killen hon är intresserad av är i närheten. Utseende, kläder, smink, hår, är mycket viktigt för Nina. Hon tränar in dansrörelser som hon ska använda på scenen och “Den långa ljusa hästsvansen svänger åt alla håll när hon dansar.”(s.17) Samtidigt är hon inte undfallande eller osäker i sin femininitet, utan tvärtom mycket självsäker och bestämd att få som hon vill.

Ella är också traditionellt feminin. T.ex. när Alice kommer tillbaka från sjukhuset säger Ella “Heeej, huuuu ääär det?”(s.29) Men Ella gör inte samma uppdelning mellan killar och tjejer som Nina gör. För Ella är andra jämnåriga inte så mycket kön, som de är personer. Och hon pratar och skämtar med Noel på ett naturligt och avslappnat sätt när de har sällskap till sina respektive musiklektioner.

Noel är också en person som inte lägger alltför stor vikt vid kön. Han tycker om att dansa och spexa, och han tycker det är oproblematiskt att vara enda killen i bandet. Men han vägrar ha gröna slingor i sitt hår, och när bandet träffas hemma hos Alice för att se på Eurovision så tar han med sig en killkompis, Adam.

Samira är nog den person i boken som är mest normkreativ. Hon har ett mycket rakt sätt att kommunicera på, och är orädd socialt.

Skuggans hemlighet (Isjuvelen del 2) av Karin Stigsdotter Gustafsson

Serien om isjuvelen är en deckar/fantasy/äventyrsberättelse. Men ur genussynpunkt är det de tre huvudkaraktärerna som är intressanta att titta närmare på.

De tre huvudpersonerna i serien är Kakan (jagberättare), Mante (ett av Kakans storasyskon) och Mogge (Kakans bästa vän).

Om det inte vore för de obehagliga äventyr som de kastas in i, så skulle de här tre vara ett mycket lyckligt gäng.

De lever ett härligt liv i byn Påskallavik. Mante, som är äldst, är intresserad av fiske, läser fisketidningar och gör i ordning flöten och krokar, Mante tycker också om att tälja, och att bygga saker. Mante är en mästare på stenkastning (kasta macka?) i sjön, och på att spotta långt mellan framtänderna. Fotboll är också ett intresse, “Mante började som vanligt trixa med fotbollen”(s.13). Mante har tidigare varit bästis med Micke, men på senare tid så vill Micke inte träffa Mante längre eftersom hon är tjej. Och Store-Lasse, som är ny i byn, tyckte först att det var kul att vara med Mante och brottas, tävla m.m. Tills han fick veta att Mante var en tjej, då slutade han tvärt och började mobba henne istället.

Mante är en person med stor integritet. Allvarlig, noggrann, eftertänksam och självständig. Hon gillar att bygga saker, “Jag tänker börja bygga något. Om ni är ordentliga för en gångs skull så kan ni få hjälpa till.”(s.60) När Kakan retar henne kallar hon Kakan och Mogge för “småglin”. Mante är “tuff”, stark, självsäker och orädd. Hon står för förnuftet i gruppen, och den som känner ansvar för de andra. Men när de skojar och leker så är hon lika fnissig som de andra “Vi låg i en skrattande hög”(s.111). Mante visar sällan känslor och har ingen direkt empati med djur, men när lillasyskonet drömmer mardrömmer så tar hon hand om henne och ger tröst.

Mogge är en mycket glad, entusiastisk och social person. “Mogge kan pigga upp vem som helst”(s.28) Socialt är han helt orädd, men när det börjar hända läskiga saker så vill Mogge inte vara med. “Mamma mia, pep Mogge. Jag vill hem”(s.33). Han är så rädd så han gråter när de är mitt uppe i ett farligt äventyr, men Mante säger “Nu måste vi lösa gåtan”(s.135).

Kakan tycker mycket om att vara med Mogge, att cykla snabbt, spela spel, skojbråka och bara ha det kul. Allt som hon och Mogge gör tillsammans är roligt, men i skolan har de börjat reta henne och säga att hon är kär i Mogge. Det här har gjort att hon nu undviker honom i skolan och de ses bara på fritiden. Kakan tycker också om att vara med Mante, och att småreta Mante när hon får en chans. Kakan är, till skillnad från Mante, inte så ordentlig av sig “jag är inte så bra på att städa efter mig”(s.10) 

Kakan älskar äventyr, “jag har alltid längtat efter något extra. Efter ett stort och underbart äventyr! Med skogar, berg och lägereldar”(s.78). Men hon tycker inte om den känslighet som gör att hon ser övernaturliga saker, hör viskningar, drömmer starka drömmar och känner på sig saker. Det är obehagligt och skrämmande, och hon känner ofta att hon inte har någon kontroll. Framför allt tycker hon inte om att de andra kallar hennes upplevelser för fantasier. Hon rackar ner på sig själv och tycker att det är något fel på henne; “Nähä. Ingen ville lyssna på mig, som vanligt. Jag är nog för knäpp för det.”(s.59) Hon tänker att hon har “öppnat sig för andevärlden” p.g.a att hon läste allt hon kunde hitta om spöken när hon var liten för att försöka bli av med sin mörkerrädsla.

Kakan tänker att hon vill göra en hinderbana. “En riktigt tuff bana! Då skulle jag kunna träna hårt och bli lite mindre klantig. Jag skulle kanske kunna bli lika snabb och stark som Mante.”(s.60)

När Kakan till slut får nog av alla sina upplevelser, och att inte ha någon att prata med skriker hon “Men snälla! Lyssna! Ni måste hjälpa mig!”(89). “Aldrig låter du mig prata till punkt!” skriker hon åt Mante.(s.90)

Både Mante, Mogge och Kakan drar sig inte för att använda svordomar, de har ofta ett sätt att prata som är direkt och rakt på sak. “Men skit i det, sa jag.”(s.33), ska vi spela?, undrar Mogge, “Det kan du ge dig på!, sa jag”(s.103), “Nä nu...sa jag låtsasargt och dunkade båda knytnävarna i bordet.”, “Men titta då, din grisuggla! röt jag på skoj mot Mogge.”(s.104)

Om vi tittar på huvudkaraktärerna ur ett genusperspektiv så visar den här boken hur könskategorisering hindrar personer att må bra och ha det roligt och trevligt tillsammans. Både Mante och Kakan, som inte är könsstereotypiskt kvinnliga, utan breda, levande karaktärer, möter omgivningens stereotypiska tänkande där tjejer och killar är tillsammans för att de är kära i varandra. 

Det är sorgligt att läsa om hur tre personer som så tydligt älskar livet och älskar att ha roligt, blir hämmade och begränsade av den sociala påtryckningen där kön är något som ska hållas isär och vara olika.

Kakan bidrar själv delvis till det könsstereotypiska tänkandet när hon retar Mante för att Mante har “stora fötter” (s.35)

Illustrationen på bokens framsida ger en mycket rättvisande bild av de tre karaktärerna. Vi ser de tre komma springande, Kakan springer först, framåtlutad med knutna nävar, Mogge ser rädd och orolig ut men springer koncentrerat, Mante har ett allvarligt uttryck. 

Kakan har håret i en hästsvans, Mante och Mogge har kortklippt hår.

I god tro av Christina Wahldén 

“I god tro” är en bok med ett mycket tydligt genusperspektiv. 

Det är också en socialrealistisk bok med mycket patos.

Hawa bor med sina föräldrar och sex yngre syskon. Hennes favoritställe är biblioteket där Barbro är bibliotekarie. Där finns även Nettan från föreningen Kriminellas revansch i samhället, som jobbar som biblioteksassistent. 

Nu ska klassen göra praktik och Hawa ville egentligen praktisera hos polisen, men det blev istället budfirman Bosses bilar (som ägs av Amir). Där får hon själv sköta bokningen av bilar och lastbilar. Men en av de anställda, Zac, verkar ha något skumt för sig. Och snart är Hawa honom på spåren.

Hawa är inte rädd för att prata med vuxna, att fråga, undersöka och komma på idéer på hur hon ska ta undersökningen vidare. När hon blir äldre vill hon utbilda sig till polis, men hennes detektivarbete är redan ganska utvecklat. Hon har lärt sig hur man spionerar utan att synas, hur man tar reda på information från myndigheter m.m. 

Till stor hjälp har hon Barbro som är minst lika intresserad av deckararbete som Hawa. Barbro verkar vara mer orolig för vad bibliotekschefen ska säga när biblioteket startar ett café, än vad hon är för att ge sig ut på hemligt (och ganska farligt) uppdrag för att samla bevis.

Assistenten Nettan är precis lika entusiastisk. När Hawa kommer till biblioteket möter hon “en stor karl med valrossmustasch som är klädd i orangea kläder med reflexer på. Han knyter sina skor. På ryggen står det VÄGVERKET med stora bokstäver.” (s.93) Det är Nettan. Och när de måste följa efter Zac med bil så försöker Barbro “sätta sig på förarplatsen men Nettan sliter undan henne och sätter sig själv bakom ratten. Hon drar bak stolen så långt det går. -Nu blir det biljakt! ”(s.102)

Hawas vän Sana är en entusiastisk fotograf. Hon följer med Hawa till garaget där Zac har de stulna mopederna för att hon vill ta bilder. Och när de ska följa efter Zacs lastbil klär Sana ut sig till fågelskådare i grågrön väst med en massa fickor med kameragrejor, och en och stor kikare. Sedan hoppar Sana in bak i lastbilen för att kunna fotografera lasten. Hon utsätter sig för mycket stor fara, men kan bara tänka på vilka bra bilder hon tagit.

Hawa är den som står för förnuft. Hon är metodisk och lugn, för anteckningar och har gott om tålamod. Hon får beröm av chefen för att hon “är så artig och ordentlig”. Hawa brygger kaffe, städar bakom disken, städar och torkar rent i receptionen (delvis för att hon söker efter information), hon ler stort mot alla kunder och klarar av jobbet utan några problem. Hon är ofta mycket modig och gör saker som innebär en fara, men som leder henne vidare i detektivarbetet.

Hawa känner också ett stort moraliskt ansvar att hjälpa till när hon ser att andra far illa. I den här boken är det Adea som blir utsatt för misshandel av sin man. Hawa gör allt hon kan för att hjälpa till utan att mannen får veta något. Och när både kvinnojouren och polisen är oförmögna att göra något så ser Hawa till att Adea kan fly med sina barn hem till Barbros syster.

Kön är centralt i boken, framför allt genom att flera av männen i de familjer vi lär känna lägger enorm vikt vid att fruar måste lyda sina män. När Barbro startar Tjejernas bokkafé på biblioteket, för att även kvinnorna ska ha någonstans att träffas och dricka kaffe, så samlas  några farbröder utanför och en av dem säger att “kvinnorna ska vara hemma. Det där får vi allt sätta stopp för”. 

Hemma hos Hawa är det mamman som tar hand om de sju barnen. 

Hawa, Sana, Nettan och Barbro ger en normkreativ bild av kön (men varför Barbro måste ha höga klackskor och rött läppstift när hon klär ut sig till “lapplisa” är oklart). 

De är alla handlingskraftiga, kunniga och modiga. 

2039 - Framtidshistorier för orädda

av Åsa Anderberg Strollo och Andreas Palmaer

Boken består av 12 noveller om framtiden

På bokens framsida ser vi en bild av två springande barn. Den som har kort hår springer framåtlutad och mycket fokuserat, med huvudet framåt och handlederna raka. Den som har långt hår springer lätt bakåtlutad, ofokuserat, med huvudet bakåt och handlederna böjda.

Boken ger en normkreativ bild av kön genom att både de karaktärer som är “hon” respektive “han” ger flera exempel på när de 

• instruerar andra, 
• agerar intelligent och självständigt, 
• hjälper och bryr sig om andra 
• blir arga.

I andra hänseenden är bilden av kön mer traditionell:

En “mamma” upplevs som “tjatig”.

En pappa är kemist och specialtekniker.

En “hon” tycker att en dammsugare väger mycket och “pustar när hon lyfter upp den tunga tingesten”.

En mamma steker kotletter, en annan mamma försöker lära sin son att laga mat. “Att laga mat är det värsta Remus vet. Och inte blir det bättre av att mamma lägger sig i.”(s.112)

En farfar sågar ner träd. 

En pappa hämtar en yxa och en järntång.

Men det finns även exempel på det mer normbrytande:

En pappa gråter.

Ambulansföraren är “hon”.

En “han” svimmar av rädsla.

De mest normbrytande berättelserna är de där huvudpersonen endast benämns som “jag”, inte med egennamn eller med någon form av könsklassificering. Som i novellerna “2040 - Den sista hund-hunden” och “2050 - Spelet”. 

Poltergeisten (Spöksyn del 1) av Cecilia  Rojek

“Poltergeisten” handlar om Tuva, 12 år, som flyttar från Visby till Gamla stan i Stockholm. Hennes pappa har fått jobb som chefskonservator på Naturhistoriska riksmuseet och plötsligt har gammelfarmor avslöjat att hon äger ett hus (palats?) i Gamla stan som kallas Stiernkranska huset. När de kommer dit välkomnas de av den tidigare vaktmästaren som bor kvar i ett hus på gården. Han säger “Tänka sig att någon har vågat flytta in i Gamla stans mest hemsökta kåk. Det är modigt det.”(s.10)

Tuva har tidigare haft en nära och fin relation till sin pappa, men nu har han inte tid att göra saker med henne längre, han har knappt tid att prata. Tuvas relation till sin mamma är minst sagt komplicerad. Mamman är mycket orolig av sig. Tuva tycker att hon är “hysteriskt orolig”. Mammans oro gör att Tuva har svårt att anförtro sig åt henne, då mamman ofta överreagerar. Istället gör mammans gråt och oro Tuva argsint.

Tuva har lämnat sin bästa vän i Visby, och till en början har de ingen kontakt (p.g.a att hans föräldrar beslutat ta en paus från allt digitalt). Tuva känner sig ensam, men lär känna Dante, som kommer på besök i trädgården. Men mamma och pappa beter sig mycket konstigt gentemot honom. Hon har också sin katt som ger henne trygghet. Och hon blir vän med den f.d. vaktmästaren, Bertil. 

Skolan är en kall och ogästvänlig plats på grund av de två mobbarna med stenrika föräldrar, Franka och Lovisa. Lärarna vill inte se den terror de utövar mot andra tjejer, bland annat för att deras föräldrar donerar stora summor till skolan, och för att mobbarna är skickliga lögnare som får de vuxna på sin sida. Tuva får en vän i Blenda. Men Blenda är själv livrädd för Franka och Lovisa och säger att det är ingen idé att försöka kämpa emot dem.

Tuva är en stark och modig person. Hon struntar ofta i mammans förhållningsorder som hon ser som överdrivna. En trappa upp i huset ligger paradvåningen, men hon får inte gå upp dit eftersom det tidigare brunnit där. Men med en pirrande känsla tar Tuva nyckeln och går dit iallafall. 

Det börjar hända oförklarliga saker som gör Tuva rädd, men hon förstår efter ett tag att det är någon som vill henne något. Någon som vill att hon ska göra något. 

Men när något händer tolkar föräldrarna det som att det är Tuva som är obstinat och har sönder saker, skriver med sylt på väggen m.m. När Tuva talar om spöken tror de att hon har låtsaskompisar och är rädd att hon hallucinerar. Och när läraren i skolan hör av sig är det Tuva som blir anklagad för misshandel av mobbarna. Föräldrarna, som bara lyssnar på läraren och inte på Tuva, blir alltmer oroliga. 

Som tur är kan Tuva prata med sin bästis Nils via facetime, och visa honom allt som händer i huset. Nils tror på henne, stöttar henne, och är själv mycket intresserad av de övernaturliga händelserna. Tuva får också stöd av Bertil (och hans fru Ingeborg). Dante är också en vän, även om han bara dyker upp och försvinner lika plötsligt. Senare får Tuva också starkt stöd av sin gammelfarmor. Och när kuratorn Johanna i slutet av boken byts ut, så får hon upprättelse av den förstående kuratorn Jonas.

Många av karaktärerna i boken ger en ganska traditionell bild av kön.

Mamma är nervös och orolig. Hon gråter mycket ofta. Pappa är trygg och gemytlig. Han kallar sin fru och Tuva för “tjejer”;  “Nej tjejer, nu tänker vi på något roligare”.  “Men vad är det som händer här, tjejer?” (s.39) Bertil är trygg och snäll och kommer med sin verktygslåda. Dante kallar Tuva för “fina Tuva” och säger att han saknat henne. Nils spelar basket och visar upp hur skicklig han är med basketbollen. Han trycker i sig ostbågar och chips, “Nils stoppar munnen full med chips”, “Nils tar en näve ostbågar”. Men han är också känslig, en gång ser han gråtfärdig ut, en annan gång är han på väg att börja gråta. Han har mycket humor, en gång börjar han fnissa hysteriskt. Och han ser Tuvas mod “Du är modig som ett lejon, Tuvan.”(s.187), “Du är en sann hjälte, Tuvan, och jag är grymt stolt över dig.” (s.217) Vänskapen mellan Nils och Tuva är normkreativ genom att den är just en vänskap, inte en knoppande kärleksrelation. 

De två mobbarna Franka och Lovisa är inte könsstereotypa i sin tuffa framtoning och sin våldsamhet. Men det går inte att känna någon respekt för deras beteende, de är bara elaka (bl.a. på grund av att de själva blir dåligt behandlade av sina föräldrar). Läraren Conny är extremt självupptagen och fåfäng. Kuratorn Johanna är en maktmissbrukare som man som läsare har mycket svårt att tåla. 

Tuva är den karaktär som visar upp flest känslolägen och egenskaper. Hon är nyfiken, modig, rädd, intelligent, snäll, artig, bestämd, arg, eftertänksam, påläst, hungrig, tänker logiskt, förstående, en bra vän, drivande, och ofta mer vuxen än sin mamma. 

Men det som kanske framför allt kännetecknar Tuva i boken är hennes gråt. Hon gråter oftare än sin mamma, men av mer förståeliga anledningar. “Tuva stryker tårarna ur ögonen”s.8, “Tuva stryker bort tårarna med baksidan av handen”s.14, “Allt blir suddigt när ögonen svämmar över av tårar”s.37, “Tårarna börjar rinna nerför Tuvas kinder”s.101, “nästa sekund sjunker hon ihop och börjar gråta”, “Tårarna bara forsar ur henne.”s.105, “Pappa stryker bort några tårar från Tuvas kind”s.141, “Så sorgligt, viskar Tuva och känner hur det bränner bakom ögonlocken”s.148. Och i slutet av boken när de både läskiga och jobbiga händelserna hopar sig gråter Tuva upprepade gånger, men hon gråter flera gånger på grund av att hon känner en sådan empati, och lättnad när hon äntligen får förståelse från omgivningen.

För lagets bästa av Angelica Öhrn

“För lagets bästa” är enormt välskriven. Texten, känslorna och fotbollsintresset flödar. Storyn hänger ihop på ett fantastiskt fint sätt, och alla karaktärer är mycket trovärdiga och intressanta att läsa om. Författaren beskriver barnens tankar, känslor och handlingar på ett sätt som känns mycket realistiskt. Spänningen och konflikterna byggs successivt upp och slutet är riktigt gripande.

Kapitlen berättas omväxlande ur Adams och Ilyas perspektiv. 

Adam är fotbollslagets stjärna, en självsäker och egocentrerad spelare. Han bor med mamma, pappa och syskon i en lyxvilla, men under det senaste året har hans pappa sovit mest hela dagarna på grund av utbrändhet. Nu börjar det bli osäkert om de kommer att kunna bo kvar i huset, de har inte ens råd att köpa nya fotbollsskor till Adam när de gamla blivit för små.

Ilyas spelar fotboll för att hans pappa driver på honom. Pappan är enormt engagerad i Ilyas fotbollslag. När pappan som liten var ett ensamkommande flyktingbarn till Sverige, så var drömmar om fotboll det som fick honom att överleva. Själv tycker inte Ilyas att det är roligt att spela. När han och kompis Emil som sexåringar började med fotboll hade de två tränare som fokuserade på samarbete mellan lagmedlemmarna, men efter att Rasmus började i laget och hans pappa Robert blev huvudtränare så har spelet och jargongen blivit mycket hårdare. Ilyas får ofta höra av sina medspelare, däribland Adam, att han är dålig. De suckar eller skriker när han gör misstag och Ilyas försöker att delta så lite som möjligt på träningar och matcher.

Förändringen börjar när Robert får ett nytt jobb och slutar som tränare. Istället ska Pernilla, en före detta landslagsspelare, träna laget. Pernilla har en helt annan syn på hur ett lag blir bra och når framgång. Hon ser direkt att Ilyas har en mycket bra förmåga att läsa av spelet, och hon låter honom pröva nya spelpositioner i laget än back. Adams tendenser att styra och racka ner på de andra vill hon få stopp på. Under de individuella utvecklingssamtalen säger att hon att han gör andra barn i laget ledsna, något som får Adam att börja tänka och reflektera.

Men Rasmus, Walid och Jonte har fått nog av Pernillas mesiga taktik. De provspelar för ett annat, tuffare lag, IF Vargarna. Samtidigt har Emil, Wilmer och Bobo fått nog av att ständigt bli utskällda av sina medspelare för att de inte är tillräckligt bra, och bestämmer sig för att sluta med fotbollen. 

Ilyas som plötsligt upptäckt att han tycker att det är roligt att spela under Pernillas ledarskap, vet inte vad han ska ta sig till om laget plötsligt upplöses. Han tar mod till sig och går hem till Adam, vars spelsätt har förändrats sedan de fick Pernilla till tränare. 

Adam har stannat hemma och låtsas vara sjuk för att han inte vill tala om för Rasmus att hans familj inte har råd att låta honom spela i IF Vargarna. Han känner att han har blivit sjuk som sin pappa, som bara kan ligga och sova hela tiden. Han har slitit ner fotbollsaffisherna i sitt rum och beslutat sig för att nu är det slut med fotboll, även om det känns som om det var sitt hjärta han slet ut. När pappan inser hur dåligt Adam mår, och hur mycket han behöver sin förälder, så får han ökad kraft och ork. 

När Ilyas knackar på hemma hos Adam spelar de först lite fotboll tillsammans, pappan gör fika åt dem, och sedan berättar Ilyas varför han är där. Att Pernilla håller på att bli sparkad, att han vill fortsätta med fotbollen, att Emil, Wilmer och Bobo tänker sluta, men om Adam säger förlåt till dem så kanske de kan fortsätta vara ett lag.

Nästan alla karaktärer i boken är “han”, den enda huvudkaraktären som är “hon” är fotbollstränaren Pernilla. 

Något som kanske är lite för bra för att vara sant, är att alla talar om Pernilla som en tidigare medlem av fotbollslandslaget, inte damlandslaget. Ingen av de tuffare killarna talar om henne som en tjej, utan endast som en f.d.landslagsspelare. 

Den tidigare tränarens krav på att Pernilla ska sparkas känns däremot mycket realistiskt, även om det inte heller här talas om kön, eller mesiga tjejer, som grund för kritiken.

De två huvudkaraktärerna Adam och Ilyas är runda karaktärer som känner glädje, oro, sorg, rädsla, tilltro, osäkerhet m.m. De biter båda ihop kring sina känslor, men när föräldrarna stöttar dem så forsar alla tårar fram, och de mår så mycket bättre. Även Adams och Ilyas respektive pappor är runda karaktärer med rikt känsloliv och förmåga att lära sig lyssna.

Framtid - 11 berättelser för mellanstadiet

Tio noveller och en tecknad serie om framtiden, som kan vara om flera tusen år, eller imorgon.

Huvudpersonerna i de elva berättelserna benämns som Elton, Rasmus, Elias, Lilly, Minna, Harriet, Sigrid, Du, Jag, Ci och Jag.

Sammanfattningsvis kan man säga att framtiden är ganska mörk. Där förekommer mobbning, hierarkier, ödesbestämda val, och en jord förstörd av människan. Människor könsklassificerar fortfarande varandra och äter fortfarande djur.

“Födelsedagen” av Kerstin Lundberg Hahn. Berättelsen om Elton är en historia om ett framtida klassamhälle där bara de rika har tillåtelse att vistas inne i Kupolen där livet på jorden återskapats i form av solljus, växtlighet och hav. Elton vill ta sig in i Kupolen, bara för en kort stund, men hans vän, Malte, är orolig och springer hem igen. Elton får tårar i ögonen när han får se havet.

“Spegeln” av Karin Aspenström. Berättelsen om Rasmus handlar om ett barn som blir mobbad, och gömmer sig inne på toaletten varje rast. I spegeln ser han plötsligt “en vuxen mans ansikte”(s.29). När han går ut från skolan har han flyttats 10 år fram i tiden. Där träffar han sig själv och får veta att hans liv kommer att förändras helt när han byter skola. Tillbaka i sin egen tid igen får han mod att säga till mobbaren Ludde “Jag tycker lite synd om dig som inte kan stava.”(s.37)

“Marsiangräverskans dotter av Oskar Källner” I berättelsen om Lilly är huvudpersonen också mobbad. Hon har flyttat från Jorden till Mars, där hennes mamma som är forskare grävt efter fossil, men blivit utskrattad för sina teorier och istället fått jobba med avfall och återvinning. Lilly är en hjälte när hon följer efter sin hund som springer in bland klipporna “Äsch, vad är det värsta som kan hända?” tänker hon. Hon får sedan slunga sig med allt längre hopp från sten till sten och ta sig in i en liten öppning i klippväggen,  “Snabbt, så att hon inte skulle hinna tänka efter och stoppa sig själv”, för att hitta hunden. När hon rasar ner i en grotta hittar hon fossil som ger mamman rätt i sina teorier. Men ventilen på hennes syrgastuber har skadats i fallet, “Det var inget hon kunde fixa här. Det krävdes verktyg.”(s.48) Hon kämpar sig upp igen, hon hade klättrat mycket i träd hemma på jorden, vilket gjorde det lättare för henne att ta sig upp. Men tvingas sedan skicka iväg sin hund efter hjälp, då hon inte har tillräckligt med syre för att ta sig hem.

I den fjärde berättelsen, “Nicrophorus vespilloides” av Oskar Kroon, sitter huvudpersonen (som beskrivs som “du”) i en bil tillsammans med pappa och två småsystrar. De reser långt, systrarna är irriterade och gnälliga och skriker att de behöver kissa, pappan försöker hålla koll på vägen, samtidigt som han lugnar barnen, samtidigt som han försöker lyssna på ett naturvetenskapligt program på radion. Bak i bilen sitter huvudpersonens älskade hund. Den här historien berättas samtidigt i dåtid och framtid, det vill säga före och efter olyckan, och är extremt sorglig.

I “Brevet från framtiden” hjälper Minna sin pappa och farföräldrar att städa ur vinden. Där hittar huvudpersonen brev som är skrivna på 2030-talet. Minnas bästa vän heter Noel, “Noel! ropade jag över hela skolgården. Kom!”. När de ska gå och prata med de som flyttat in i farföräldrarnas hus säger Noel “Kom igen, du är modigare än jag”.(s.77) Minna känner sig inte alls modig, men ställer ändå en fråga.

“I badhuset” är en serie av Alma Thörn, där Harriet har skräckvisioner av att inte klara av simningen veckan före lovet. Harriets vän Tilly stöttar henne. Tilly har mycket kortklippt hår.

I “Blomstertid” av Gustav Tegby har växtligheten tagit över jorden och utplånat människorna. En del har dock lyckats fly och lever i luftskepp ovanför molnen. Eftersom barn som inte nått puberteten inte påverkas av de sporer som dödar alla andra, så hissas barnen ner till jorden för att hämta provianter från övergivna affärer. När huvudpersonen Elias hittar sin döda pappa och syster rusar han fram men vännen Aischas “starka armar slet honom bakåt” (s.103). En skrämmande och ganska obehaglig berättelse.

“Drömfrukten” av Maria Turtschaninoff beskriver ett framtida samhälle som har starka drag av dåtidens skråväsen och förindustriella samhälle. När alla barn nått en viss ålder paddlar de ut till ett speciellt träd. När de äter av trädets frukter så drömmer de om sitt framtida yrke. Alla har ett bestämt livsyrke, nätbindare, kanotbyggare, brobyggare, knivmakare, snickare, sångare, krukmakare, fiskare, fågeljägare etc. Och de flesta är helt nöjda med detta. 

Huvudpersonens far är kanotbyggare, morbror brobyggare, mamma fågeljägare, faster knivmakare.

En “pojke” blir flöjtspelare men slutar när han är “en vuxen man med hustru och barn” och stannar sedan “hemma bara, skötte barn och hushåll och getter. Mormor tyckte att det var konstigt, en vuxen som inte arbetade, men han var nöjd.”(s.113)

Jagberättaren kan dock inte tänka sig ett liv utan att få rita, och känner sig mycket rädd och orolig för framtiden. Men landets drottning säger “Du har alltid ett val”. Något som jagberättaren tar fasta på.

En framtidsberättelse som känns lika mycket som en historisk berättelse.

“Uppdrag superskurk” av Ida Kjellin utspelar sig i en tid då man upptäckt att superhjältar finns på riktigt. De superhjältar, och superskurkar, som huvudpersonen Sigrid nämner är Superman, Batman, Spider-Man, Pingvinen, Jokern, The Riddler, Doc Ock, Green Goblin, alla “han”. Sigrid tänker att det måste vara mycket bättre att vara en superskurk än att konkurrera med andra superhjältar och med poliserna om att få hjälpa andra. 

Den tionde berättelsen, “Venus Marbella” av Anna-Clara Söderlund utspelar sig på Noacchis Terra dit huvudpersonen, Ci, blivit skickad och nu arbetar som ambassadör. Ci talar om “mina vuxna” (föräldar?). Alla på den nya kolonin har följeslagare som är extremt intelligenta humanoida robotar. 

Huvudpersonen könsklassificeras inte. Inte heller hens “vuxna”. Men den nykomling som Ci får ta hand om beskrivs som “hon”.

Den sista berättelsen, “Fossilet” av Jack Werner består av två parallella historier. En där jagberättarens mamma hittar ett fossil i ett berg, på en plats där hon tror att det tidigare varit vatten. I den andra berättelsen ror en person som benämns som “du” ut i en tjärn för att fotografera, men tappar sin telefon i vattnet. Alla personer runt omkring huvudpersonerna könskategoriseras; mamma, pappa, farfar. Men inte huvudpersonerna själva.

Slutstation av Mia Öström

Iris kommer tillsammans med sin mamma och mammans nya kärlek, som Iris kallar “Skägget”, till den gamla tågstation som Skägget köpt och nu tänker renovera.

Det regnar i stort sett varje dag, stationen är ödslig och golvet i ett rum är borta och man ser ner i den djupa jordgrunden. Mamma, som tidigare alltid lyssnat på och intresserat sig för Iris, ser henne knappt längre. Mamma skrattar åt allt Skägget säger och gör allt som han vill och är långt från den självständiga, starka mamma som hon var tidigare. 

Skägget är stereotypen för en machoman. Han äter bara kött och potatis och fnyser åt grönsaker, han köper dyra verktyg (men aldrig en födelsedagspresent till Iris), han retar Iris på alla möjliga sätt och säger saker som att hon borde vara på ett läger och träffa jämnåriga istället. Iris känner sig alltmer osynlig. 

I det här eländet upplever Iris konstiga saker på den gamla tågstationen. Men hon har ingen att prata med, ingen att vända sig till. Hon får ett kassettband av någon okänd person, på bandet säger en kvinna “Du som lyssnar. Jag ber dig: hitta det som är gömt. Annars kommer stationen aldrig att få ro.”

Iris är verkligen ensam och osynlig. Och när hon går in till byn viskar "tanterna" om henne bakom hennes rygg, “Stackars flickebarn” Och en "gubbe" säger “Vad som helst kan hända en liten flicka. Akta dig”. 

Det är bara när Iris träffar Elis som jobbar i byns affär, som hon får någon som hon kan prata med. Elis är några år äldre och står för en trygghet som Iris länge önskat sig i formen av ett storasyskon.

Där hemma går det inte så galant för Skägget att få till ett golv som han hade trott. Han skadar sig, skriker och svär. Varje dag är det nya problem. När det återigen rinner vatten nere i jordgrunden skriker Skägget till Iris mamma “HAR DU GRÄVT SÖNDER LEDNINGEN? Klart jag inte har, sa mamma iskallt. Jag har grävt fram läckan.”

Mamman och Skägget kämpar med lera, vatten, trasiga ledningar och grävlingar. Skägget är även jägare och går ut i skogen och skjuter en ekorre som han ska äta till middag. Mamma, som tidigare alltid brytt sig om djur, accepterar även detta och tillreder ekorren åt honom. (Iris tycker synd om djur som skjuts i skogen, men hon äter gärna köttbullar.)

När Skägget blivit biten av grävlingen och Iris inte kan sluta skratta åt honom, tappar han fattningen helt, och siktar på Iris med sitt gevär för att få henne tyst.

Sedan säger han “Jag skojar ju bara. Har ni ingen humor.” Men det här blir en ögonöppnare för mamman, som slutligen ser sitt eget barn igen.

Arbetet med tågstationen får sedan ett våldsamt och abrupt slut när Skägget hittar en låda under jorden i husgrunden som han försöker öppna med sin nya vassa yxa, hugger sig själv i benet och håller på att förblöda.

Det här är en bok som ger en relativt traditionell bild av kön.

Skägget är en machoman utan några som helst hänsyn för andra människor. 

Mamman blir sinnebilden för en kvinna som inte kan se några fel alls med den hon är kär i, som gör allt han vill och accepterar allt. 

Iris är en relativt självständig och modig person, men andra talar om henne som flickebarnet, och hon talar även om sig själv på detta sätt till slut. Hon vågar inte berätta om sina övernaturliga upplevelser för Elis; “Han skulle bara tycka att hon var en barnslig unge. En liten flicka. Ett flickebarn.” 

Elis kör omkring på den nedlagda järnvägen med en dressin, men Iris sitter alltid bara på flaket, hon cyklar aldrig själv. 

Den gamla "gubben" som kallas “Dunken” är en ensam ungkarl vars hem är obeskrivligt smutsigt. 

Av Iris beskrivningar förstår vi att mamman tidigare var en mycket självständig person. Hon fick barn genom insemination och Iris har alltid sett henne som en stark “vargmamma”.

De flesta personerna i boken (inklusive de som levde under 1940-talet då en parallell berättelse utspelar sig) är olyckliga. 

Som tur är så slutar denna mörka historia på ett lyckligt sätt.

Nåt trassligt inuti av Cina Friedner

Isa är bästis med Aisha, som är den populäraste tjejen i tjejgänget. 

Aisha, och flera av de andra tjejerna, är förtjusta i Ian Wretling i klassen ovanför, men enligt Isa ser han “helt vanlig ut”.

Det är snart lucia och det är femmorna som ska lussa för resten av skolan. Isa vet att Aisha gärna vill bli lucia och Isa tycker själv att Aisha skulle vara perfekt för det, med sitt långa hår och vackra sångröst. Men lucian ska lottas fram, och lotten faller på Isa. 

Så här långt ger boken en mycket traditionell bild av kön.

Men hemma lever inte Isa något traditionellt familjeliv. Hennes pappa mår ofta psykiskt dåligt och behandlas under perioder på en låst psykiatrisk avdelning. Han får mediciner som gör att han också mår fysiskt dåligt. Han känner sig ofta mycket trött och orkar bara träffa familjen korta stunder. 

Isa har många traumatiska minnen av pappans sjukdom, minnen som ger henne hjärtklappning och panikångest. Framför allt är det ett minne då hon hittade sin pappa på en bänk och han inte klarade av att ta sig hem själv. 

Att träffa sin pappa i det lilla gråa mötesrummet på den psykiatriska avdelningen är också något som är svårt att vänja sig vid. Samtidigt måste alla ta hand om lillasyster som har mycket svårt att acceptera att inte pappa kan vara hemma hos henne.

En dag träffar Isa Ian på sjukhuset. Hans mamma är inlagd där. Genom att de träffas när de hälsar på sina föräldrar så lär de känna varandra. Men när tjejgänget märker att Isa är vän med Ian utan att hon berättar hur hon har blivit det, så tar de avstånd från henne. 

Bokens ramverk är alltså en mycket könstraditionell värld där tjejerna är för sig och killarna för sig. Där det finns tydliga hierarkier inom de olika kill- och tjejgängen. Där killar är stjärngossar och tjejer tärnor. Där relationer mellan killar och tjejer oftast är kärleksrelationer.

Men inom detta ramverk finns Isas pappa som är den svaga i familjen. Den som klarar av väldigt lite, som måste tas om hand och stöttas. Isas pappa är också en varm och kärleksfull person som verkligen vill vara en riktigt nära och bra pappa, men som inte klarar av det.

Där finns också Ian som blir vän med Isa, en vän som förstår precis vad Isa går igenom och hur trassligt hennes liv är med en förälder som inte mår bra.

Brunnens fånge av Linnea Dahlgren

Illustrationer Lisa Medin

Brunnens fånge är en spännande skräckberättelse, och en berättelse om familje- och vänskapsrelationer.

Det handlar om en pappa som på impuls köpt en torp ute i skogen där han, de två barnen och deras två vänner (samt den ena vännens lillebror) ska spendera en tid tillsammans.

Huvudpersonen heter Jackie, hon känner ofta på sig saker, men det är sällan som någon lyssnar på hennes varningar. Jackies bästa vän heter Felix. Han blir ofta mobbad i skolan av, vad Jackie kallar “idiotgänget”. Felix är en mycket positiv, och mycket snäll person “en obotlig optimist”(s.14). Han är glad och livlig, har humor, tycker om spökberättelser och älskar att sjunga högt. Men han blir retad för att han inte ser konventionellt manlig ut. Felix har långt hår och använder ibland smink. När Felix blir trakasserad blir Jackie arg och knuffar mobbaren. Hon tänker:“Jag kan redan känna de hårda slagen som jag kommer få för att jag vågade göra motstånd.”(s.17)

Jackies storasyster Caroline vill gärna ta ansvar och vara som en vuxen gentemot Jackie. Caroline gillar att titta på katastroffilmer, och när strömmen går ute i torpet är det hon som startar dieselmotorn, ordnar med toaletterna och tar fram motorsågen. Mellan Caroline och hennes vän Aini växer känslor förutom vänskap.

Carolines lillebror Jasim är en av de som mobbar Felix. Jasims högsta dröm är att bli fotbollsproffs. Men ute vid torpet börjar Jasim höra en röst i huvudet, han kan höra vad monstret tänker.

Jackies och Carolines pappa är en varm och impulsiv person. 

Huvudpersonen Jackie är ofta rädd, men tvingar sig att övervinna rädslan när nöden kräver. Det är hon som blir berättelsens hjälte och som vågar det som ingen annan vågar.

Boken handlar dels om de olika personernas relationer till varandra, och den ökade förståelse för varandra som det hemska äventyret ger dem. Dels är det en riktig skräckberättelse om barnens gemensamma kamp mot ett fruktansvärt monster.

Flertalet av personerna i berättelsen är normkreativa. Felix själv menar att “han inte kan ändra på hur han är, det spelar ingen roll att andra försöker få honom att vara sig själv. Han kan bara vara sig själv.”(s.19) 

Boken hävdar alltså rätten att få vara “sig själv”. Vad jag förstår så identifierar Felix sig som en “han”, så det handlar inte om en identitet som trans. Men det är inte heller en problematisering av begränsande mansroller, utan snarare ett hävdande av individens rätt att få vara avvikande utan att bli retad.

Det är också en bok som ger en mycket positiv bild av att äta växtbaserad mat, något som annars är ganska ovanligt i barnböcker.

Alla "hon" har långt hår, förutom Jackie som har relativt kortklippt hår. Alla "han" har kortklippt hår, utom Felix som har mycket långt hår.

Spökhusets hemlighet av Kristina Ohlsson

I “Spökhusets hemlighet” kommer syskonen Alba (12 år) och Ellen (7 år) för att bo hos sin morbror Baltzar i Stjärndalen två veckor före jul. 

Boken börjar lite långsamt, men sen blir det riktigt spännande. 

Och enormt mycket snö.

Baltzar har köpt ett miniatyrhus av ett av de gamla husen i staden, och “dock”huset får stå inne i Albas och Ellens rum. Men snart hörs röster inifrån huset, och en stentomte med kors på ryggen flyttar på sig trots att Alba försöker gömma undan den.

Alba inser att Ellen är i stor fara och hon gör precis allt hon kan för att skydda, och rädda sitt lillasyskon. Det är Alba som är bokens hjälte, och modiga detektiv.

Boken fokuserar ganska mycket på kön och könskategorier.

Ellen beskrivs som att hon har “smala axlar” (s.7), och hennes hår beskrivs som att “Ellens brunlockiga hår studsade hit och dit” (s.12).

Syskonen omtalas vid ett par tillfällen som “flickorna” och “tjejerna”. Grannen Daniella säger “Lek nu med huset, flickor.” och “Ta hand om tjejerna, Baltzar.” Baltzar säger “Det är jag och flickorna.”

När Daniella och morbror Baltzar bär ner huset från vinden så är det Daniella som tycker att det är tungt; “Det var ett eländigt hus att vara tungt, sa Daniella och stönade.”, “Daniella gjorde en grimas och sträckte på ryggen.”(s.23) 

När Alba hör röster inifrån miniatyrhuset så ser hon inte barnen som pratar, men hon vet ändå att det är en flicka och en pojke. Flickan “lät rädd och ynklig. Pojken försökte trösta henne. Var inte orolig, viskade han. Det lät som om flickan började gråta.” (s.32)

När Ellen får en nalle av affärsinnehavaren så niger hon.

När morbror Baltzar ska snickra inne i sin verkstad så får inte Ellen vara med.

Alba är mycket ansvarsfull. När hennes kläder bildar vattenpölar inne i leksaksaffären så säger hon förlåt, och ber om en trasa för att torka upp efter sig.

När Ellen är rädd sträcker Alba ut armarna. “-Det blir bra, viskade Alba och kramade Ellen.” (s.134)

Alba är rädd och orolig många gånger. Men hon är också bestämd, och övervinner sin rädsla. När negativa tankar riskerar att ta över så motar hon bort dem. 

Hon undersöker okända miljöer ensam, frågar sig fram och tar reda på all information hon behöver. Alba är intelligent, stark och mycket modig.

Karaktären Vera är också mycket stark och smart.

De fem demonerna (Kung Pow del 4) av Ola Lindholm & Johan Lindqvist

Illustrationer Kevin Olberg

Huvudkaraktärer i böckerna om Kung Pow är Mästare Ju, hans lärling Sam, och datageniet Aisha, (som åker rullstol). 

I den här fjärde delen i serien har Aisha fått en mycket mer aktiv roll än i de tidigare böckerna.

Mästare Ju är fortfarande lika självsäker, lika glad i att döda, lika road av spel på sin mobil och lika mästerlig som alltid i kampsporten Kung Pow. 

Lärlingen Sam, som enligt Mästare Ju aldrig blir fullärd, tvekar ofta på sin mästare och tycker att han ibland beter sig idiotiskt. Men läsaren märker att Mästare Ju alltid har fullständig koll på läget, och att han använder sig av rollen som fåntratt för att lura omgivningen.

I “De fem demonerna” har Aisha rest till USA för att “ta reda på varför en död kropp hade ett stort hål i sig”. Sam och Mästare Ju har åkt på semester för att äntligen få bara vila, men det första som händer är att Aisha ringer och skriker för full hals; “Sam, lyssna! Ni måste komma hit!.” “Vi måste åka till USA.”, säger Sam till Mästare Ju; “Aisha är i fara.” (s.26)

När Sam och Mästare Ju kommer till USA upptäcker de en forskningsstation i öknen där Doktor Dana Darwin håller på att odla fram djur som ska kunna tillintetgöra människorna. Enligt henne förstör människan endast jorden, och den bör lämnas ifred åt djuren. Därför ska alla människor dö genom ett supervirus som hon tänker sprida med hjälp av myggor.

Sam och Ju får kämpa hårt för att klara sig mot de andra monsterdjuren, och för att ta sig ut ur anläggningen levande.

Ett av monsterdjuren flyger till staden där Aisha sitter och försöker skapa ett vaccin mot viruset. Hon tar med sig ett basebollträ och rullar ut för att se vad det är för ljud, “Fågeln var precis framför henne. Aisha svingade sitt basebollträ med full kraft. Men hon missade”.(s.98) Det är sex män som räddar henne genom att skjuta fågeln som har fastnat med klorna i rullstolen när den flyger iväg med Aisha. “Buster och hans bröder visste hur man sköt” (s.100)

Samtidigt har Dana Darwin släppt lös myggorna som ska sticka människor på Los Angeles flygplats för att dessa sedan ska resa iväg och smitta resten av jordens befolkning. Det är tack vare Aishas datakompetens som de GPS-styrda myggorna istället flyger till det berg där Aisha sitter. Hon klär av sig kläderna och låter myggorna sticka henne, sedan hoppas hon på att det vaccin hon tagit fram ska fungera…

Aisha är en hjälte i boken, men hon är också någon som ringer till Sam efter hjälp, och som måste räddas av sex pricksäkra män. 

Sam och Mästare Ju är som i tidigare böcker omänskligt starka, tåliga och skickliga på alla sätt. De kan hoppa 5 meter rakt upp i luften, hoppa ut ur en helikopter, deras händer tål att ta tag i taggtråd och svinga sig över, de är extremt pricksäkra, klarar av att vara inne i en tryckkammare, Sam, som är 12 år, kör bil i rasande fart, när Sam blir slagen med järnrör av tre män så är det de som skadar sig, inte han.

Buster och hans bröder är “sex stora män”, “riktiga råskinn”. Buster “spottade framför sig. “Ni har tre sekunder på er att svara.” Han tog ett steg framåt. “Sedan krossar vi era skallar!” (s.31) Männen vill “skydda sig själva och sina familjer.” 

Förutom att Aisha behöver hjälp så inleds boken också med att en rånare tar tag i en flickas nacke och sliter henne till sig. Flickan skriker rakt ut, och “Sam var tvungen att rädda henne.” (s.10)

Det är spännande, blodigt, mycket humor och många pricksäkra, ädla, hårdhudade och starka män.

Det är Aisha som är villig att offra sitt eget liv för att rädda mänskligheten, men, som Mästare Ju säger “Dö kan väl vem som helst göra.”

Kvarter nr 3 av Dan & Lotta Höjer

“Kvarter nr 3” handlar om Liam och Anna.

Liam är den aktiva karaktären. Anna är mycket aktiv i prologen, men hon är också obetänksam, något som leder till hennes död. Hon sitter längst ner i huset när hon hör att någon går uppför trapporna och bryter sig in i deras lägenhet där hennes pappa är, full, utmattad och deprimerad (efter att Annas mamma dött). Istället för att springa upp och se hur det är med honom, så följer hon efter inbrottstjuven. Tanken är att stänga honom ute uppe på taket och sedan “se till att pappa ringer polisen”, men istället för att stänga igen takluckan efter honom så upptäcks hon och “blir helt paralyserad”. “Hon försöker röra sig nedåt men rädslan gör att hon inte kan lyfta på fötterna en enda centimeter.”(s.13) Hon blir ryckt av mannen upp på taket. Där försöker hon ta sig tillbaka till takluckan igen, men hon har en sådan fart att hon rullar nerför kanten på taket och faller fem våningar ner till sin död. 

Liam träffar Anna trettiofem år senare när han går förbi kyrkogården. Liam har också förlorat sin mamma, och har en pappa som blivit inlagd på sjukhem. Han blir kär i Anna. Hon i sin tur behöver hans hjälp med att rentvå sin pappa som sitter i fängelse, anklagad för mord på sin dotter. Anna bönfaller Liam att hjälpa henne att hitta bevis som ska rentvå pappan, och Liam gör allt som Anna ber honom om. “Du måste gå tillbaka” säger Anna. “Nej, jag vill inte!” säger Liam (s.103), men han gör ändå som Anna vill.

Anna beskrivs som “liten och blek”(s.25). Någon beskrivning av Liams utseende ges inte.

Anna ber om hjälp, kräver att få hjälp av Liam. Själv är hon bunden vid Kvarter nr 3 där hon är begraven, och kan bara träffa Liam korta stunder.

Liam agerar detektiv. Han är bokens hjälte. Han forskar, tar reda på, tar sig in på olika ställen, följer efter, frågar ut, springer det fortaste han kan etc. Han träffar på den som dödade Anna, men överlever p.g.a att han har tur. Liam agerar dock aldrig obetänksamt utan han är hela tiden smart. 

Övriga karaktärer i boken är framför allt män; Annas och Liams pappor, inbrottstjuvarna och ägarna till företaget Hansson Säkerhet, kantorn, parkskötaren. Några kvinnor har biroller; två poliser, en granne och en advokat. 

Den mörkaste skuggan av Camilla Jönsson

Bokens huvudperson heter Frida, och hon är också bokens hjälte.

Men utan hjälp av den bleka, ofta försvinnande Theodor, så hade hon inte klarat sig levande ur den här berättelsen.

Frida är nyfiken och orädd, (men absolut inte oförsiktig eller obetänksam). Hon vågar inte slappna av när hon träffar nya människor. Hon är en empatisk och snäll, men tuff person.

Frida lägger märke till saker som andra inte verkar uppfatta. Ondskan i boken (en “han”), känner av att Frida är speciell, och spionerar på henne. 

Boken inleds med att Frida har fått flytta till ett familjehem och ska börja i en ny skola. 

Frida har lärt sig av sin pappa att man aldrig får visa sig svag. Hon får en vän direkt i Molly som går i samma klass. På skolgården ser Frida hur ett par tvillingar ger sig på en kille. Tvillingarna är små och spensliga, svartklädda, (den ena har byxor, den andra kjol, nästa dag har den som hade byxor klänning och den med kjol byxor), med halvlångt svart hår och blek hud, och de är övernaturligt snabba och hör allt. Frida talar om de båda som “hen”. Den enda som lyckas få stopp på dem är Theodor.

Tvillingarna heter Kim och Mio och är inte könskategoriserade i boken. Deras frisyr och kläder omöjliggör också en sådan kategorisering. De är elaka karaktärer som tycker om att utnyttja sina övernaturliga förmågor och se andra lida.

Frida tycker inte om gympa eller friluftsdagar, och gör vad hon kan för att slippa dem. Värst av allt är omklädningsrum “Det finns inget värre än att stå där helt naken med en massa andra tjejer”(s.38)

Hon dröjer sig kvar i korridoren istället för att gå till gympasalen och upptäcker en yngre kille som sitter och gråter. När tvillingarna kommer tillbaka för att trakassera honom, och frågar vad Frida gör där, så blir hon arg. “Det var en sak att de trakasserade småglinen, men mig skulle de minsann inte få köra med”(s.39) De kallar henne “knarkarunge” och säger åt henne att dra. 

En annan gång när tvillingarna skrattar åt henne skriker hon “Vad fan vill ni, era sjuka jävlar!”(s.55)

Under friluftsdagen försvinner två ungdomar, och det är bara genom Theodors försyn som Frida och Molly själva kommer tillbaka till de andra.

När de ska ta bussen tillbaka till skolan ber Frida Molly att hjälpa henne så att lärarna tror att hon är med på hemresan. Frida känner att hon måste stanna kvar ta reda på var Theodor är, så att inte han också råkar illa ut. 

Tvillingarna och Theodor är “Skuggans” medhjälpare. De ser till att ordna lämpliga offer åt honom som han kan suga ut all energi ur och bara lämna tomma gråa skal efter sig. Men Theodor har tröttnat på att vara Skuggans slav. Och när Frida säger att de måste göra vad de kan för att stoppa honom, så går han med på det.

Frida är en mycket trovärdig karaktär, och en stark och empatisk människa.

När Molly blir bortförd av tvillingarna tänker Frida “Jag måste rädda henne”. Men det är Theodor som kommer “uthoppande med Molly i famnen” ur det brinnande huset.

I slutstriden kämpar Frida med intelligens, skicklighet och mod. Men i det mest avgörande ögonblicket stoppar Theodor henne; “Låt mig”, sa han och slungade sen iväg flaskan med mer kraft och pricksäkerhet än jag skulle ha klarat av.”

Kom igen, Jonny! av Elin Lindell

Jonny säger om sig själv att “Jag är lite av människans svar på bokhyllan Billy”(s.18). Hans bästa vän Elias säger att Jonny är “medelsnygg”. 

Elias är en klassisk nörd. Han är intresserad av vetenskap, naturvetenskap, fysik, matte m.m, men är inte duktig på eller intresserad av fysiska aktiviteter. Han ser mycket bra ut i sina långa ögonfransar och mörka lockar. Jonny tror att det är därför han blivit ihop med klassens populäraste tjej, Melissa. 

Melissa är inte blyg för att säga vad hon tycker t.ex. på klassrådet. Hennes bästa vän heter Naima, och hon är inte heller rädd för att säga ifrån i klassen. När Nicolai retar Jonny säger Naima “Käften, Nicolai”(s.25).

Nazli, som Jonny gör sin prao tillsammans med, tycker mycket om att skämta och skoja. Hon härmar deras arbetsgivare Soran, och Jonny härmar kollegan Sussi.

När Jonny råkar bränna av Nazlis hår i en av deras rollekar, klipper hon det kort. Nästa gång Jonny ser henne tar han henne för en kille.

Jonny och Elias har en vänskap som är lika delar könstraditionell och icke könstraditionell. De bråkar och retas. Elias säger att han blir sjösjuk om hammocken gungar för mycket och Jonny lovar och svär att inte gunga högt. “Sedan gungade jag så högt att kedjorna gnällde och Elias blev helt blek i fejset”(s.13) De går och tittar på när deras flickvänner spelar fotboll för Elias säger att “Det ingår i ditt uppdrag som pojkvän till en fotbollsspelare”(s.85) Och när det regnar står de under samma paraply och Elias lägger armen om Jonnys axlar. Naima springer förbi och ropar “Gay!”, (men det visar sig att det är hon själv som är gay).

Jonnys pappa ger en icke traditionell bild av kön. Han jobbar i skolköket och kan aldrig låta bli att ropa till Jonny “Hej, gullegubben. Jag har längtat efter dig”, trots att han vet att Jonny tycker att det är vansinnigt pinsamt. Jonnys och pappans relation är varm och kärleksfull och mycket fint beskriven.

Generellt ger boken både en traditionell och en icke-traditionell bild av kön:

Mammans nya kille Krister, mekar cyklar och säger att Jonny och han kan öppna en cykelverkstad tillsammans. Krister och Jonny lyssnar på hårdrock. En kille ger Jonny en fistbump. Jonny sladdbromsar med cykeln. Arbetsledaren Soran beskrivs som en stor och stark man som nästan kramar sönder Jonnys hand när han hälsar. Jonny beskriver sitt eget hår som “strävt” och Nazlis som “lent och skönt”(s.121).

Jonnys mamma snusar. Jonnys pappa jobbar i skolköket. Jonnys pappa är öppet kärleksfull och varm. Jonny fixar symaskinen själv när tråden trasslar sig, även när en tjej frågar om han behöver hjälp. Jonny kramar sin mamma och pappa. När Jonny berättar att hans pappa är sjuk kramar Elias honom. Jonny får låna kläder av Naima, en tröja med enhörning och ett par mjukisbyxor med ordet “Babe” på baken. Jonny skäms inte att ha de på sig, och gå hem i dem. Jonny och Elias sitter ner på toaletten när de kissar. “Jag tror vi är de enda killarna i klassen som sittkissar”(s.157), säger han.

Boken innehåller ett flertal förlöjliganden och nedvärdering av kvinnor.

Elias säger till Jonny “du är t.o.m sämre än Ann-Sofi [deras lärare] på fotboll”

Jonny high fivear Ann-Sofi “för att hon inte ska bli ledsen”(s.23) 

Om valborg säger Melissa “Det kommer bli den fetaste musiken, den fetaste brasan och dom fetaste brudarna”(s.27)

När Melissa och Naima “skrattar samtidigt låter det som ett studiebesök på bondgården” tycker Jonny.

En person i grannskapet beskrivs som Psyk-Sylvia (s.43 )

När Jonny inte kan häva sig upp på simbassängkanten tänker han att det här “hade känts ovärdigt till och med för min mormor”(s.73).

Jonny brukar ha hörlurar på bussen. “Fast ibland är det någon tant som gnäller på att mina hörlurar läcker”.(s.76)

En mamma på bussen med barnvagn struntar i barnet och pratar i telefon.(s.80)

Motsvarande beskrivningar av jobbiga, fåniga, mesiga killar eller män är endast:

En gubbe på bussen som har armsvett.

Sammanlagt en bok som blandar det könsmässigt traditionella med det icke-traditionella.

Det är också en bok som ger en mycket fin, kärleksfull och gripande bild av relationen mellan Jonny och hans pappa.

Morris Mohlin på djupt vatten av Maria Frensborg

Illustrationer Kalle Landegren

Morris är 14 år och bor i Umeå med mamma, pappa och systrarna Astrid och Elsa. Hans bästa vän heter Johar. Morris är kär i sin kompis Mirre. 

En rolig bok där man får skratta högt många gånger.

Bokens humor kretsar kring Morris kärleksbekymmer, och kring att det mesta goda han försöker göra, blir till små katastrofer. 

Språket i boken innehåller mycket slang, (många engelska slangord), och är ganska rått, men kärleksfullt. 

Förhållandet mellan Morris och Johar är fysiskt, tufft och vänskapligt. 

Morris och Johars språk och beteende är ganska könsstereotypiskt.

Exempel på Morris språk och handlingar: 

“Vem vet hur många klena patienter hon lyckades ragga upp.” (Om Mirre när hon låg på sjukhus:),  

“langa över honom vid tretiden” (om hunden han ska vakta), 

Morris vill “ringa upp direkt och skrika nåt obscent” (till Morris rival Hussein:),  

“Yeey! My man, där satt den!” (när Johar kommer på en idé) , 

Morris händer är “pisskalla”, 

Morris kallar Johar för “noob”, 

när Johar låser in sig på toaletten med Morris mobil säger Morris “Öppna, ditt wacko! Annars sparkar jag in handtaget”, 

när Morris ser sin mamma sitta i pappans knä och bli matad med prinsesstårta på deras silverbröllopsdag säger han “Yuck! Get a room! Eller, jag menar, grattis.”, 

Morris “sladdar in i parken och släpper cykeln i gruset.“, 

“Jag pressar upp min bästa vän mot väggen.”, 

“Med en dåres hastighet rullar jag ner mot stan på min trimmade elcykel.”, 

Morris vänder ett Oreokex i munnen, 

Morris “tar spjärn mot väggen för att fösa ner Johar på golvet”, 

“Kom igen! ropar jag och lappar till honom över armen.”

Exempel på Johars språk och handlingar

“Hånglar du upp dig själv nu igen.”, 

“då snusar jag hellre min farmors avföring”, 

“Men jag dödar dig om du golar.”, 

“Ser ut som skit, om jag ska vara helt ärlig.”, 

“Golare får inga polare”, 

“Men chilla Gunilla”, 

Johar “dimper ner på sängen”, 

Johar spottar en stor loska på marken, 

Johan ligger högst upp i klätterställningen med ett vippande grässtrå i munnen, 

“I en hög båge flyger Johar genom luften” (när hoppar från gungan:) , 

Johar går på Aikido, 

Johar “är sällan den som bangar”, 

Johar fjuttar iväg en lång loska, 

Johar däbar och vickar på rumpan, 

Johar rullar ihop sitt skrivhäfte till en batong och slår Morris i huvudet, 

Johar knuffar till Morris hårt.

Morris beskriver Mirre på ett romantiskt sätt, hon har en “ljuvlig mun” och ett “ljuvligt leende”. 

Men Mirres stil är ungefär densamma som Morris och Johars: 

Om sin arbetsgivare säger Mirre “Hon är värsta nazibitchen”, och innan praktiktiden är slut spottar hon “i tantens matlåda”, 

“Mirre sprätter iväg sin glasspinne mot soptunnan”, 

hon skämtar lika friskt som Morris 

och när Morris ska cykla iväg sätter sig Mirre på sadeln, Morris sätter sig bakom på pakethållaren och så åker de iväg mot solnedgången..

Morris och Johars könsmässigt traditionella beteende tar upp större delen av boken, Mirres normbrytande beteende är bara en mycket liten del. 

Ett normbrytande tema i boken är att Johar gillar killar. Han busvisslar åt supersnygga Hussein och säger “Alltså, jag dör, vad han är het.” 

Även några bifigurer i boken bryter lite med könsnormer; på museicaféet tassar “en kille i vitt spetsförkläde” fram till deras bord, och på apoteket “vaggar biträdet iväg och letar en stund bland hyllorna innan han meddelar” att varan är slut.

Men det är flera kvinnor som förlöjligas i boken. Grannen Erna som behöver en hundvakt kallar sig själv för “mattepatte” och “kliar sig i örat med en nyckel” samtidigt som hon sätter sig på ett par hörlurar utan att märka det. Morris blir också lurad av Johar att tro att Erna ska åka på en träff tillsammans med nakna frimärkssamlare. Läraren Jenny har “tjuriga rynkor runt munnen” när hon säger till Morris och Johar på engelskalektionen. En illustration visar en bok av “Tatjana Svetluktskij”.

Inga farbröder/gubbar/killar blir förlöjligade på samma sätt.

Manlighet är ett centralt tema i texten. Boken utmanar könsnormer genom att Morris och Johar misslyckas med eller gör skoj av manlighetens normer. Samtidigt reproduceras normerna genom att traditionell manlighet är något åtråvärt och viktigt för dem. 

Boken gör t.ex. skoj av övergångsriter och mandomsprov för killar, men samtidigt är det något som Morris verkligen vill göra; “Det känns ändå som en viktig grej, som ett naturligt nästa steg i jakten på Mirre.”(s.68). 

De går till djuraffären i syfte att köpa något djur de kan döda för att därmed bevisa sin manlighet (så som massajerna dödade lejon för att bli riktiga män). Johar (som har en tamråtta som heter Gullan hemma) säger att självklart skulle han kunna döda ett djur. Men när han får se chinchillan i buren blir han alldeles mjuk i hjärtat och vill ta med den hem. Morris känner likadant, “[b]ara tanken på att ta livet av den söta lilla varelsen med de intelligenta ögonen får mig att börja svettas.”(s.22)

De misslyckas även med att välta en bänk. De får tag i snus, men känner sig mer illamående än manliga efteråt. 

Däremot känner sig Morris mycket manlig när han tar över pappans jobb att natta lillasyster.

Bilden av tjejer är på samma sätt både reproducerande och utmanande av normer. Johar säger att saker som “tjejer går igång på” är “Snabba bilar. Pengar. Dyra kläder. Bling-bling.”  Men sedan säger han att bara vara en väldigt schyst och rolig kille också kan fungera.

När de är i en affär och ska köpa snus berättar Morris “Först nu ser jag att det är en tjej bakom disken. En med läppar och hår och rumpa och hela kittet.”(s.79) Det här citatet sexualiserar tjejer samtidigt som det gör skoj av sexualiseringen, (eftersom de flesta människor har både läppar, hår och rumpa).

I bokens slutscen är sensmoralen tydlig: det bästa när man tycker om någon, är inte att försöka vara någon annan, eller att försöka imponera och vara “en riktig man”, utan bara att vara sig själv, hur töntig man än tycker att man är.

Ärret av Petrus Dahlin

“Ärret” är en bok om självkänsla. Om behovet av bekräftelse, önskan att vara någon speciell, någon som andra lägger märke till på ett positivt sätt. 

Vi förstår i början av boken att Zandra (som ändrat första bokstaven i sitt namn för att bli mer zpeciell) bär på en skuld som hon själv inte vill kännas vid. Något har hänt som har tvingat henne att flytta och byta skola. Vi förstår också att den som råkade illa ut, och som nu är död, tänker ta hämnd på Zandra. Och döden ger den personen obegränsade möjligheter…

Ur genusperspektiv ger bokens karaktärer en traditionell bild av kön. Zandra lägger mycket tid på att sminka sig. Trots att hennes mamma nu förbjudit henne att vara på sociala medier så har hon skapat ett konto där hon lägger upp bilder på sig själv, för att få känna känslan av att vara sedd och få uppskattande kommentarer. Zandras bror spenderar helst all ledig tid på onlinespel och är i övrigt butter och fåordig. Zandras mamma är även hon könsmässigt traditionell. Hon sviker också sina barn lite grann när de åker på semester till Lanzarote för att “riktigt rå om varandra”, men när en trevlig man dyker upp gäller inte detta längre.

En bok som är både mycket realistisk och surrealistisk.

Flickan utan ansikte av Ingelin Angerborn

Illustrationer Elin Sandström

En “minimysrysare” om Signe och Fanny som ska vara barnvakt åt Fannys kusin Ines en kväll. Ines bor i ett hus bredvid kyrkogården, och på vägen dit upptäcker Signe och Fanny en grav bestående av sju små liggande stenkors. 

Fyraåriga Ines pratar sedan om en Ester och Hjalmar som hon säger att hon leker med på nätterna. När Ines mamma åkt och Signe och Fanny nattat Ines och själva sitter och tittar på film, så börjar underliga ljud höras. Signe och Fanny turas om att ge ljuden naturliga förklaringar, men Signe är aldrig lika säker som Fanny på att det inte spökar. 

En bok som befolkas nästan uteslutande av karaktärer som är “hon”. 

Ingen av karaktärerna är normbrytande. Signe och Fanny är båda lika rädda. Ines är gullig och snäll. Ines mamma är snäll och omtänksam.

Det är en välskriven bok för de barn som vill att det bara ska vara lite lagom läskigt. Det är också en sympatisk bok, om döda som inte vill bli glömda.

Besten av Ally Condie och Brendan Reichs

“Besten” är fortsättningen på boken “Avgrunden” där fem barn/ungdomar upptäcker en husbåt på en otillgänglig plats vid Stillhavskusten. En plats där det går rykten om ett havsmonster, Leviathan. En trappa ner i husbåten hittar barnen en interdimensionell virvelström. Emma är den första att hoppa ner i vattnet. Hon kommer upp igen på stranden tillsammans med ett av sina fantasidjur. Till en början är det här en rolig lek för barnen, men ganska snart inser de att det finns oanade faror, och i den här andra delen förstår de att det är bara de som kan stoppa en gigantisk katastrof, en exploderande spricka i tid och rum.

De fem barnen är Nico och Opal, som är bokens berättare i vartannat kapitel, Emma, Tyler och Logan. Logan är Nicos före detta mobbare, som nu blivit en i gänget, en av “Fackelbärarna”. 

De fem barnen är alla olika personligheter. Logan är stor, stark, tuff, gillar fartfyllda sporter, mat och att tjäna pengar. Emma är den äventyrligaste, den som söker action och nöjen. Hon drömmer om att få jobba med film. Tyler är den oroligaste och försiktigaste av dem, han har ett stort intresse för gamla böcker, myter och lokalhistoria. Nico är relativt lugn och intellektuell, men också den som leder de andra och gärna agerar självständigt. Opal är också lugn och reflekterande, men i den här boken är hon den som blir kontaktad av ett väsen från en annan värld. Hon har en känslighet som gör henne mer mottaglig.

Genusmässigt är bilden av Logan traditionell. Han är bilden av den fysiska maskuliniteten; tuff, stark, inte intellektuell. Men när allt ställs på sin spets är det bara Logan som inte vågar göra sitt yttersta för att rädda världen. NIco räddar då hans ansikte genom att ge honom en annan viktig uppgift. 

Bilden av Emma är den nöjeslystna tjejen som gillar action, som är orädd och som tycker om att stå i centrum. Emma är inte heller intellektuell, utan snarare den som handlar först och tänker sen, ett drag som normbrytande tjejer ofta ges i barnböcker. 

Tyler är bilden av den intellektuella “nörden”, som läser mycket, bildar sig och kan mycket om lite ovanliga saker. Han är ofta orolig och ofta rädd och försöker hindra de andra från att göra farliga saker. Men precis som i sagorna om den lilla rädda killen som tvingas ut på äventyr, så bemöter Tyler sin rädsla, använder sig av sin kunskap och sin ärlighet, och blir en hjälte som lyckas kommunicera med monstret.

Nico är bilden av den hegemoniska manligheten. Den manlighet som kan vara både smart, stark, beskyddande och en modig ledare. Vid 15 tillfällen talar Nico om för de andra vad de ska göra (Tyler gör det 3 gånger, Logan 0 gånger, Emma 1 gång, Opal 8 gånger). 16 gånger agerar Nico självständigt (går ensam in i ett hus, kör båten, bokar bord på caféet, lämnar en båt på ett strategiskt ställe, hoppar först i vattnet m.m.) (Tyler gör det 4 gånger, Logan 6 gånger, Emma 7 gånger och Opal 14 gånger). Nicos känslor är inte machoaktiga, han blir arg vid ett tillfälle, men känner sig oftare rädd, frustrerad, panikslagen, rörd eller känner på sig något. 

Opals hår beskrivs oftare än de andras utseende. Hon har en lång svart fläta slängd åt sidan, hon drar några lösa hårslingor bakom öronen. Att det är en tjejs hår som betonas är vanligt i barnböcker. Opals känslighet och mottaglighet är också ett könsstereotypiskt drag. Det visar sig också att den röst som börjar tala i Opals huvud, och de syner hon ser, är det som leder till den stora katastrofen. Den feminina känsligheten och mottagligheten leder alltså till något dåligt. Opal är annars en “rund” karaktär, som är både intellektuell, handlingsinriktad, rädd och mycket modig. Vid två tillfällen kliver hon åt sidan för att Nicos manlighet inte ska förminskas. Hon ger honom båtnycklarna och låter honom köra båten, och hon ger efter när han säger att han måste hoppa i och försöka ta sig genom den interdimensionella virvelströmmen själv, trots att Opal säger att det är hon som simmar bäst. “Låt mig göra det här. Det är min tur att leda nu.”(s.235)  säger Nico, trots att det är i huvudsak han som sagt åt de andra vad de ska göra. Det är Opals känslighet och hennes förmåga till empati som slutligen sätter stopp för den katastrof som håller på att drabba världen. 

En mycket spännande bok, med delvis mångfacetterade karaktärer, om än något könsstereotypa. Det är också intressant att det inte finns någon ond “han” eller “hon” i boken, utan farorna och ondskan är mycket mer komplex.

Salamandergåtan av Jørn Lier Horst

En deckarbok som ger en extremt stereotyp bild av kön.

Huvudpersoner i boken är Cecilia, Une och Leo. Den utspelar sig i skärgården. 

Une har bott på platsen i hela sitt liv. Hon har en egen båt.

Cecilias mamma och pappa köpte Pensionat Pärlan sommaren innan, men samma år hittades Cecilias mamma drunknad. 

I början av boken kommer Leo till pensionatet med sin mamma som ska arbeta där som hotellchef.

Boken inleds med att Cecilia hittar ett lik på stranden. Hon upptäcker också fotspår bredvid den döda mannen. 

Efter detta är det framför allt Leo som leder barnens detektivarbete. 

Leo har en dyr och bra teknisk utrustning. Han har en mycket bra mobil och en bärbar dator med stor kapacitet, samt en kamera med långt objektiv. Han laddar över bilderna han tar till datorn där han använder sig av ett avancerat fotoredigeringsprogram. Han har även ett bildigenkänningsprogram. 

De tre barnen är ungefär lika bra på att hitta och upptäcka saker, samt att göra slutledningar. Cecilia är den som alltid vill vara försiktig, och aldrig göra något de inte får göra. Une är inledningsvis ganska drivande, men blir snart lika tveksam och försiktig som Cecilia.

Det är oftast Leo som förklarar saker för de andra två. 

Vid åtta (8) tillfällen agerar Une självständigt, eller säger åt de andra vad de ska göra. 

Vid fyra (4) tillfällen gör Cecilia det. 

Och fyrtiotvå (42) gånger gör Leo det. 

Une

Une säger “Vi tar cyklarna”, “Vi kollar fyren bestämde hon och cyklade först”, Une kände på alla dörrar. Une säger “Vi följer efter”. Une kör båten och manövrerar in den till träbryggan. Une går in först. Une säger “Vi sticker härifrån”. Une säger åt Cecilia “Ta linan!” och ber henne kasta den till Leo som ramlat i vattnet.

Cecilia

Cecilia är den försiktigaste av de tre. Hon är ofta orolig eller rädd. Hon vill alltid göra det som är korrekt. Hon vill inte göra något som känns farligt och hon försöker ofta hindra Leo, men gör ändå alltid det han bestämmer. Vid ett tillfälle försätter Cecilia de tre i fara när hon skräms av hunden, sätter några stenar i rullning nerför berget och gör så att de farliga männen upptäcker dem. I slutet av boken agerar Cecilia trots att faran är akut. Hon följer Leos exempel och fyller händerna med sand, men hon lyckas inte träffa mannen i ansiktet med sanden. När Leo kastar sand på mannen och sedan fäller honom genom att köra huvudet i hans mage så han tappar pistolen, kastar sig Cecilia på mage över vapnet. Sedan lyckas hon få iväg pistolen till Une (som i sin tur blir av med den).

Leo

Leo säger att de ska kolla gästlistan. 

Han säger åt Cecilia att skriva ut den, vilket hon gör och sedan ger hon den till honom. 

Leo säger att de borde kolla upp inbrottet. 

Leo säger att Unes hund inte bör följa med dem. 

“Fort! fräste Leo. Tillbaka!” 

Leo säger att de måste ta reda på vems mobil det är. 

“Ska vi gå igenom vad vi vet?” säger Leo. 

Leo föreslår att de talar om för polisen vad de vet. 

När de åker ut i båten lossar Leo förtöjningen och hoppar ombord.

Leo säger att de bör undersöka utlänningarnas rum. 

Leo säger att han kan hämta nycklarna när Cecilia vägrar. 

Leo låser upp dörren. 

“Vi går in i den andra killens rum” säger Leo. 

Leo hittar ett kuvert fullt med pengar under en säng. 

Leo söker på nätet efter ett namn de hittat upp upptäcker att det är en person tidigare straffad för narkotikasmuggling. 

Leo hyssjar på Cecilia och säger att de ska skugga en man. 

Leo suckar åt Une och Cecilia och undrar “Vad är det med er?” 

Leo säger att då tar vi väl bara en promenad, och börjar gå med sin stora kamera.

“Hyssj!” säger Leo till Cecilia “och drog ner henne bredvid sig i gräset. Han får inte se oss.” Leo ber Une att få hunden att hålla alldeles tyst. 

Leo fotar hela tiden misstänkta människor, spår och fynd de gör. 

När Cecilias pappa ber henne lägga en kudde i ett av pensionatets rum säger Leo “Jag kan följa med” och tar nyckeln. 

Leo går själv fram och ställer frågor först till motorcykeltjejen sedan hennes kille för att ta reda på om de verkligen är ett par. 

Hunden hittar en plånbok i sanden som Cecilia säger att de måste ge till hennes pappa; “Men först måste vi kolla lite mer” säger Leo och tar plånboken ur Unes händer. 

Une undrar vart de två utländska gästerna är på väg; “Det finns bara ett sätt att ta reda på det”, säger Leo och reser sig. 

Mot utsiktsplatsen, säger Leo; “Cecilia hann inte protestera förrän Leo hade satt sig på cykeln. 

Leo ropar att hunden inte ska följa med. 

Leo kryper genom gräset upp på berget. Une och Cecilia kommer efter. 

“Vi sticker ner dit!” säger Leo, “Det är en grej jag måste kolla. Leo slängde sig upp på cykeln utan någon vidare förklaring.” 

“Gå inte där! säger Leo till Une när hon håller på att förstöra fotspåren.

“Nu händer det något!” säger Leo när han tittar ut genom fönstret i tornrummet, “Han drog på sig långbyxor och högg tag i kameran.” 

“Vad gör vi?” frågar Une. “Vi tar båten!” säger Leo bestämt. 

Une kör båten och Leo säger “Sakta ner!”, “Den kommer rakt mot oss! Vänd!”. 

Une kör rakt in i en våg och Leo tappar kameran i havet. Sedan faller han själv överbord. Båten går på grund och alla tre kravlar upp på stranden. 

När de är under pistolhot låtsas Leo ramla, och fyller händerna med sand. Sedan kastar han sanden i ögonen på mannen som hotar de med pistol och kör huvudet i magen på honom så han faller omkull.

Cecilia misstänker att Leo tror att Une är en kille. Une beskrivs så här: “Hon gick klädd i stora, pösiga kläder. Hennes ansikte påminde mest om en killes. Lite fyrkantigt, med fräknar och brunt, krusigt hår som spretade åt alla håll. Hon lät inte som en tjej när hon pratade heller. Rösten var hes. Dessutom uppförde hon sig som en kille och hade i stort sett samma intressen som sina bröder.”(s.58)

Utseendebeskrivningar i boken:

Kvinnor: 

Leos mamma beskrivs som “en kvinna i knälång kjol, tajt tröja och med kortklippt, ljusblont hår. De högklackade skorna hade gjort att hon inte hunnit fram lika fort.”

Cecilias mamma beskrivs som “en kvinna som log med vita tänder. Hon hade klara, blå ögon och ljust hår som låg i mjuka lockar över axlarna.” “De stora, blå ögonen fångade ljuset från lyktorna och gav henne en alldeles speciell, strålande blick.”

Kvinnan som sitter bak på motorcykeln beskrivs så här “Hon skakade ut det långa, ljusa håret som hade varit samlat under hjälmen och tittade sig i spegeln på styret.”

Män:

En av de misstänkta männen beskrivs så här; “Det var något mjukt och på samma gång spänstigt i rörelsen. Den svarta t-shirten satt som klistrad mot kroppen och magmusklerna syntes genom det tunna tyget. Hans sätt att bete sig fick Cecilia att tänka på honom som en panter.”(s.51)

En annan misstänkt man beskrivs så här “Han var stor och kraftig, med svart t-shirt, en mage som putade ut över byxlinningen och med långt, svart hår i hästsvans och spretigt skägg i samma färg. Musklerna i hans överarm spändes när han lyfte den (telefonen) till örat.”(s.70)

Min mamma är en ängel av Gunilla Lundgren

Illustrationer Amanda Eriksson

En bok om romska barn som bor i Sverige, och ett romskt barn som kommer till Sverige från Rumänien tillsammans med släktingar för att samla pengar genom att panta burkar och att tigga.

Boken ger en mycket traditionell bild av kön. Men bokens huvudperson, Flori Luminitza Pippi, är ett mycket självständigt barn som föredrar frihet framför trygghet. 

Under tiden i Sverige bosätter hon sig i en skrotad bil på Järvafältet och delar upp sin tid på att ensam samla burkar, leta efter sin sedan länge försvunna pappa, vara på biblioteket, tigga utanför en moské och åka till Stadsmissionen för att få mat och kläder.

Angelica som bor i en stor romsk familj i Rinkeby, är först mycket negativt inställd till de rumänska romer som hon ser laga mat på en parkeringsplats och tigga utanför mataffären. Men när hon lär känna Flori så ändrar hon helt inställning. Hon får en bästa vän, och hon får förståelse för det liv som romerna lever i Rumänien. 

Det är en mycket snäll och positiv bok, förutom relationerna mellan de romer som Flori reser till Sverige tillsammans med, relationer som beskrivs som hårda och extremt könsstereotypa.

I Angelicas familj är också traditionella könsvärderingar allenarådande. Men här finns mycket kärlek, omsorg och värme, tillsammans med de strikta reglerna.

Boken är ett samarbete mellan författaren Gunilla Lundgren och Barnens romska skrivarklubb Le Glaténge Pen Club i Rinkeby.

Diamantkungen (De tre tigrarna del 1) av Peter Lindström

“De tre tigrarna”, är Ester och bröderna Harry och Sigge. De bor på Åsögatan på söder i Stockholm och har precis har gått ut femman på skolan Katarina Södra.

De drömmer alla tre om att bli detektiver, precis som de sett i tv-serier och filmer.

Ester har gjort ett avtal med Alfred, fastighetsskötaren om att de städar vinden så får de låna det tomma vindsrummet som högkvarter. Hon har även ordnat ett städjobb i källaren, de ska få tvåhundra kronor om de städar alla källarrum. Harry förhandlar genast upp priset, femhundra säger han och “räckte över näven för att skaka hand på affären”. “Ja, du var mig en tuff förhandlare”, säger Alfred.

Alfred ger Ester nycklarna till källaren. Han berättar också om en diamanthandlare som tidigare bodde i huset, som dog utan att lämna efter sig vare sig pengar eller diamanter. Många har sedan dess sökt efter de försvunna diamanterna...

Ester är den mest företagsamma i gruppen. Harry är den som är bäst på fysik. Sigge är snäll och ganska rädd av sig. Han är också störst av de tre.

Ur genussynpunkt är Harry kanske den som ger en mest traditionell bild av kön. Han är den klassiskt intellektuelle experten på naturvetenskap. Han har glasögon, är kortast i växten av de tre, är bra på uppfinningar och fysiskt kluriga lösningar.

Ester och Sigge avviker mer från könsnormerna. Ester genom att hon agerar mycket självständigt, har ett mycket bra självförtroende, och sällan är rädd. Det är också oftast Ester som pratar med de vuxna karaktärerna i boken. Sigge blir lätt rädd, men skäms samtidigt inte för det. Han är en “mjukare” personlighet, trots att han är störst (och starkast?) av de tre, och gärna tar det lugnt och gosar med katten. Harry talar vid ett tillfälle lite nedvärderande till Sigge; “Du är väl inte rädd, Sigge?”, men genom att Sigge också är störst och ofta får göra det som Harry och Ester inte själva vill göra, så blir bilden av Sigge inte någon som är underlägsen, utan mera någon som har kontakt med sina känslor.

Författaren använder sig ganska ofta av könskategorier. Till exempel så benämns Harry och Sigge som “killarna” eller “bröderna”. 

Två äldre människor i boken beskrivs som “en äldre dam” respektive “en äldre man”. Alltså inte dam - herre, respektive kvinna - man, utan dam - man.

Bilden som författaren målar av “bröderna” är könsmässigt traditionell. Deras mamma säger åt dem att inte hitta på några dumheter. Så fort Harry och Sigge hittade på något kul på gården brukade någon skälla på dem. Harry och Sigge sätter upp en bilbana genom hela lägenheten. Sigge vill köpa en grön cykel med 21 växlar.

Beskrivningen av Ester är mer en beskrivning av ett barn, än ett kön. Hon har en mycket kärleksfull pappa som vill spendera tid med henne och som hjälper henne med lösningar på problem.

Historien berättas i huvudsak ur Esters perspektiv. Det finns många exempel på Esters företagsamhet:

Det är Ester som ordnar vindsrummet där de träffas för att diskutera mysteriet. 

Det är Ester som för anteckningar för att skapa ordning i det som händer. 

Ester ordnar med städjobb så att de kan tjäna pengar. 

Ester får nycklar av Alfred. 

Ester är den första som provar den nyinköpta kikaren. 

Ester ställde sig på knä intill den trasiga rutan. Hon tog upp mobilen och fotade ruta och rummet. 

“Vi går in och spanar efter ledtrådar” (s.22). 

Ester tog täten genom den slingrande korridoren.

Ester hoppade upp och satte sig på bänken. 

“Förresten, vänta här! Jag kollar vilken lägenhet han bor i.” 

“Ester slog sig ner på stolen och lade upp fötterna på skrivbordet.” 

Ester forskar om Diamantkungen på biblioteket. 

“Ester sprang de sista trappstegen upp till lägenheten och tryckte på Alfreds ringklocka.” Ester kommer på hur de ska göra för att spana på “Råttan”.

 “Jag behöver komma ut ett tag. Nu sticker jag och köper glass!” 

Ester får syn på de misstänkta och följer ensam efter dem. 

Ester övertygar de andra om att vad de vill är att sätta dit personer som gör något dumt. 

“Nu behöver vi en plan”. 

Ester hoppade upp på tvättmaskinen. 

Ester upptäcker att katten är fuktig och jordig. Hon undersöker golvet under tvättmaskinen som katten kom ut under. 

“Nu gäller det. Kom så smyger vi dit” 

“Nu gällde det att handla snabbt” tänker Ester. Då såg hon en möjlighet. Det fick bära eller brista. 

“Och ni borde inte stjäla någon annans diamanter! fräste Ester tillbaka” (s.87)

“Med mobilen i handen tog Ester täten”

De kommer till en tegelvägg i slutet av tunneln. Ester lyser omkring sig. “Vänta! Där är ett hål!” “Med ena foten tog hon spjärn mot väggen och hävde sig upp mot hålet. Sedan ålade hon sig ut genom öppningen och hoppade ner.”(s.94)

“Kom! Nu är det bråttom.96

Ester pratar med Alfred. “Vi måste sätta dit Anna och Råttan innan de sticker.” “Först måste du ringa polisen. Sedan får du följa med och försöka stoppa tjuvarna.”

Ester rycker upp dörren till Annas hus och går först upp för trapporna.

Alfred säger; “Om du stänger dörren, Ester, så ställer jag dit spaden som ett lås.”

“Men det är därför vi har blivit detektiver. För att stoppa tjuvar som du.”(102) säger Ester till Anna.

Djuret (en Signe Holm-deckare) av Petter Lidbeck

“Djuret” är tredje delen om Signe Holm, en person som har unika observations- och deduktionsförmågor.

I första delen fick Signe flytta hem till Elsa och hennes familj, när Signes mamma dog. I andra delen hälsar Elsa på hos Signe i London när hon flyttat dit till sin pappa och hans nya partner. I tredje delen har Signe flyttat hem till Elsa igen på grund av att hon inte trivdes i sin skola eller med pappans partner.

Elsa ser det som sin uppgift att hjälpa Signe att klara av den sociala samvaron i skolan. Men nästan genast misslyckas hon då hon märker att klasskamraterna fnissar åt Signe och Elsa själv sjunker i anseende. 

Boken handlar delvis om sociala spel, om hierarkier och sociala smörjmedel som lögner. Jag upplever att i den här delen i serien betonas Signes annorlundaskap mer. Författaren låter Elsa, som är jagberättaren, oftare påpeka att Signe är speciell. Att de speciella förmågor hon har hänger ihop med att hon inte fungerar som andra. Och det är när Elsa mer eller mindre tvingar Signe att visa upp sin förmåga att minnas i extrem detalj hur klasskamraterna ser ut, som både hon själv och Signe ökar i anseende och Elsa kan bära sitt huvud högt igen.

Signes förmåga att registrera och att, helt utan känslor, tänka logiskt och se samband, gör att hon är bättre än andra på att lösa mysterier. Signe upptäcker en medvetslös man i skogen som slagit i huvudet. När han återfår medvetandet talar han upprört om “djuret”. Signe följer spåren till det närliggande slottet där Barbro Excell arbetar med att utforma morgondagens robotar som knappt går att skilja från människor.

Barbro är den klassiskt briljanta, men farliga, experten. Med den skillnaden att hon har ett gott hjärta och inser att hennes forskning inte kan tjäna mänskligheten på det sätt som hon önskat.

En ganska kort (103 sidor), lättläst, välskriven och spännande deckare som också är ett levande och empatiskt porträtt av någon som är annorlunda. I den första delen i serien tolkade jag Signe i första hand som en briljant tjej. I den här delen upplever jag att fokus ligger mer på att hon är en annorlunda person.

Det brinner Chamir! av Angelica Öhrn

En bok om klimatförändringar.

I den tredje boken om hästen Chamir så har Julia blivit elva år, och hennes föräldrar har köpt hennes älskade häst.

Men sommarlovet som skulle bli det bästa någonsin, med långritt och bad med hästarna, blir inte alls som Julia tänkt sig.

Det är 30 grader varmt och skogarna börjar brinna i Sverige. Julia försöker att fortsätta livet som om allt var normalt, men hon drömmer upprepade mardrömmar om hur skogen och stallet brinner, hästfodret tar slut och hästarna måste avlivas.

Genusanalys:

Julia är orolig, nervös och rädd för vad som kan hända. Men när det värsta händer blir hon den som ser till att skogen inte brinner upp.

Elin, Julias bästa vän, är mycket medveten om klimatförändringar och försöker få andra att förstå allvaret i situationen.

Julias mamma är också orolig och nervös för ekonomin och bristen på hästfoder. Julias mamma berättar att när hon var i Julias ålder så oroade hon sig också väldigt mycket.

Elliot, Julias lillebror, älskar käpphästträning och tävlingar. Han är mycket entusiastisk och älskar verkligen sin käpphäst.

Casper, Julias storebror, föredrar fotboll framför hästar. Men han är med Elliot och hoppar med käpphäst ibland. Och när det blir tävling struntar han och Elin i att det är pinsamt att hålla på med käpphästar, och gör Elliot lycklig genom att också vara med och tävla.

Julias pappa är lugn och trygg.

Sammanfattningsvis så kan Julia och hennes mamma sägas vara “känslomänniskor”. 

Elin, Elliot, Casper och Julias pappa är lugnare, tryggare personer.

Julia, Elin och Casper har könsmässigt traditionella intressen (hästar respektive fotboll).

Elliots intresse för käpphästar är normbrytande.

Rick av Alex Gino

Rick är elva år.

Hans mamma och storasyster Diane har långt, svart hår och blek hy.

Hans pappa har ljusbruna lockar och kraftiga, håriga armar.

Rick har “pappas hår”.

Föräldrar och andra vuxna i boken använder sig ofta av hot och bestraffning för att få barnen att göra som de vuxna vill. Ricks föräldrar är hårda, men också mycket kärleksfulla.

Enligt Ricks pappa så utvecklas intresset för det motsatta könet när man börjar sexan och är 11-12 år. “Pappa lade handen tungt på Ricks axel. “Rick ska börja sexan. En helt ny värld kommer att öppna sig för honom. Flickor…”(s.12) “Fanns det några söta flickor?”, “man har aldrig så mycket att göra att man inte hinner titta på en flicka”, “du kommer att ha gott om tid att upptäcka alla sevärdheter, om du förstår vad jag menar”(s.36)

Mamman poängterar att det kan lika väl vara pojkar som Rick kommer att intressera sig för.

Rick själv har inga direkta känslor gentemot någon av dessa kategorier. Han tänker att det är något fel på hans gilla någon-nervceller.(s.37)

Ricks bästa vän Jeff däremot, talar mycket om tjejer, för honom är också att börja sexan som att ta steget in i en värld av sexualitet.

Rick tycker att “alla verkade tro att han skulle förvandlas till något slags hormonmonster bara för att han började sexan”(s.38)

Rick och Jeff har varit bästisar i tre år. Jeff har kort brunt hår “som stod ut som lösa spikar”. Jeff är mycket självsäker och utagerande. Han har vid ett par tillfällen slagit till andra barn. Jeff talar om tjejer som “heta”. Han avpersonifierar dem och intresserar sig bara för deras utseende med fokus på bröst och rumpa. “Kolla den där heta saken!”(s.25) “Ja, henne skulle jag gärna se mer av, om du fattar vad jag menar. Utan kläder.”(s.26) “jag behöver inte veta vad hon heter.(__) Har hon någonting där uppe?” Han la händerna på bröstet.”(s.34) “du märker väl om någon som sitter precis framför dig har en snygg häck”(s.34).

Jeff har också bestämda åsikter om personer som inte är hetero. “En massa bögar som ska träffas. Äckligt!”(s.68) Han tror att lesbiska kvinnor är för fula för att vara straight, att lesbiska kvinnor som håller på med tuffa sporter egentligen vill vara män(s.71) och att killar “som klär ut sig till tjejer” är “missfoster”(s.142)

Jeff delar upp andra i veklingar, och tuffa personer som han själv. Han tar alla tillfällen att hävda sig själv. Jeff tycker att allt som inte är häftigt och våldsamt är nördigt och bara för idioter. Att gråta är något som småungar gör.

Rick och Jeff har ofta mycket roligt tillsammans t.ex. när de spelar videospel. Men Rick känner att det blir allt svårare att tyst acceptera Jeffs sätt att vara gentemot andra.

När Rick inte är med Jeff föredrar han lugnare filmer och hobbyer. Han har prövat på baseball men tyckte inte om risken att “träffas av en flygande klump gummi, garn och kohud”(s.15) Ricks favoritsysselsättning är att sätta snurr på små mynt och han jobbar på att driva det till perfektion. Rick och hans storasyster brukar titta på tävlingar i kalligrafiskrivning på teve.

Beskrivningen av Rick är av en trygg person. Han börjar i en ny klass och har inledningsvis inga vänner men det är inget som han blir orolig av. Han är sällan nervös, aldrig nojjig. När han för första gången ska uppträda inför publik lyckas han utan problem intala sig själv “att han stod vid köksbänken hemma”(s.200) Rick är en ordningsam person. Han är eftertänksam och ärlig, och tycker inte om att behöva ljuga, men gör det ibland för att undvika konfrontationer med bästa vännen Jeff. 

Läraren i Naturorientering, Mr Vincent, uppvisar ett könsstereotypiskt, heteronormativt och mycket ohistoriskt tänkande när han använder filosofen Platon som ett exempel på en man som efter jobbet har en fru hemma som väntar på honom med middagen färdig. Något som eleverna i klassen använder för att tala om för läraren att Platon inte var gift, var gay och kunde få laga sin mat själv.(s.59ff) 

De berättar också att det finns en klubb som heter Regnbågen “för alla som är HBTQIA+”. På deras affischer står det “En plats där du kan vara dig själv” och “När du har frågor”. Rick blir intresserad, men det krävs mycket mod innan han till slut tar sig över tröskeln till möteslokalen.

De som kommer till Regnbågen är mellan 11 och 13 år och identifierar sig på olika sätt; som bisexuell, supergay, lesbisk, ibi (icke-binär), transtjej, hetero med queera mammor, hetero men stolt allierad m.m. Rick tror att kanske kategorin asexuell (förkortat ace) och aromantisk passar honom. När han googlar orden hittar han fler subkategorier som grayromantisk, graysexuell, demiromantisk och demisexuell.

När Rick vågar prata om sina tankar med farfar och sin syster så säger de att han är för ung för att veta att han hör till kategorin asexuell. Men Rick känner sig ganska säker; “Jag vill inte göra sådana saker med tjejer som de flesta killar pratar om. Och jag vill inte göra det med killar heller.”(s.134) (Rick är 11 år.)

En stor del av boken beskriver Ricks (obligatoriska) träffar med sin farfar, som inte alls är någon gaggig tråkmåns till gamling som Rick först befarar, utan en intelligent person som Rick kan prata om känslor med och som älskar samma teve-serie som Rick. Farfar visar sig tycka om att “klä ut sig till kvinna”. Det vill säga han tycker om att ibland ha klänning, make-up och peruk med långt hår. Farfar är dock noga med att betona att han identifierar sig som man, inte kvinna.

Ett av bokens centrala tema är Jeffs syn på tjejer och på att inte vara hetero, något som Rick genom att vara tyst godkänner. Men i slutet av boken utmanar Rick Jeffs sexualiserade syn på tjejer; “du pratar om tjejer som om de är maträtter på en meny”(s.163)

Bokens bild av kön och sexualitet är essentialistisk och knuten till specifika kategorier med specifika identiteter. Det finns inget rätt eller fel, utan alla har rätt till sin specifika kategori, men den underliggande idén är att dessa är medfödda. (Även Jeffs dominerande manlighet och fördomsfullhet framstår nästan som en medfödd identitet.)

Alla har rätt att känna efter vilken sort de är, och sedan respekteras som den sorten.

Klänning, kjol, långt hår, smink och smycken klassificeras som feminina, men kan användas av respektive kategori på olika sätt.

Den gåtfulla fyren av Ann-Charlotte Persson

En mycket fint ihopvävd berättelse med två huvudpersoner; Sam och Ester. 

De kommer båda till en fyr där de tillfälligt ska bo. Sam för att hans pappa hyrt rum där över sommaren för att skriva sin bok, Ester för att hon och hennes mamma är på jakt efter förklaringen till vem Esters mormor egentligen var.

Både Sam och Ester har saker som de mår dåligt av och som de döljer för omgivningen. Sams mamma har träffat en ny kille som är aggressiv och våldsam, Sam vill inte längre bo med de båda. Ester tror att hon kan ha orsakat sin mormors död genom att hon snokade i mormors hemligheter och gjorde henne arg och upprörd när mormor hade problem med hjärtat.

Miljö- och personskildringarna är mycket bra, det är levande beskrivet och lättläst. Samtidigt är temana berörande och viktiga. Framförallt är de olika temana, handlingen och de olika personernas känslor mycket fint sammanvävda till en helhet.

Till en början är inte beskrivningarna av Sam och Ester specifikt könsdifferentierade. Men det är bara Esters utseende som vi får veta något om: Sam attraheras av Ester vid första ögonkastet och han tänker beundrande på hur hon ser ut; “det hjärtformade ansiktet”, “det långa ljusa håret räckte ända ner till midjan”(s.15) och “de vackra isblå mandelformade ögonen inramade av naturligt svarta långa ögonfransar”(s.51).

Sam är inte någon cool machokille. Men han är noga med att aldrig gråta. Sam håller vid ett flertal tillfällen tillbaka tårar som vill ut. Han sväljer hårt för att få bort klumpen i halsen, han biter sig så hårt på insidan av kinden att han känner blodsmak i munnen. Allt för att inte börja gråta, och det gör han aldrig.

Ester däremot gråter vid flera tillfällen. Många gånger låter hon bara tårarna flöda utan att försöka stoppa dem. Hennes sätt att hantera smärta och sorg är att gå undan och sätta sig ute på de branta klipporna med armarna runt knäna och gråta. Sams sätt är, förutom att stålsätta sig, att ge sig ut och springa och ta ut sig helt.

Ester beskrivs som en duktig klättrare och en snabb löpare, hon är skickligare än Sam på att klättra och springa. Men det är ändå Ester som blir räddad av Sam när den gamle fyrmästaren hotar henne ute på klipporna. Sam har precis snubblat på sin snabba joggingtur och skadat handleden allvarligt (han får den senare gipsad), trots detta klättrar han nerför klipporna för att ta sig fram till Ester som skriker och gråter. “Försiktigt höll han om henne. (__) Ester snyftade och klamrade sig fast vid Sam.”(s.102)

Bara min (Två världar del 2) av Pia Hagmar

“Bara min” är en ytterst välskriven bok med fina karaktäriseringar. 

I centrum för handlingen står Juli, 12 år, och hennes föräldrar som håller på att skilja sig. Både pappan och mamman verkar redan ha hittat nya partners. Mamman vill bo på Irland och starta ett café där, och hon vill att Juli också flyttar dit. Pappan vill precis lika mycket att Juli stannar hos honom i Sverige. Han har lovat henne en egen ponny och Juli söker efter den rätta hästen för henne.

Boken är könsmässigt traditionell, ingen karaktär är direkt normkreativ. Men det är mycket fina skildringar av de olika personerna och deras känslor.

Ibland kanske författarens vuxna tänkande lyser igenom lite i jagberättarens (Julis) röst, men överlag är det mycket trovärdigt, lättläst, intressant och engagerande.

Berättelser om en (inte så bra) bästa kompis (Nikkis dagbok #14) av Rachel Renée Russell

Nikkis dagbok #14 handlar om när bandet som Nikki är med i ska få vara förband åt Bad boys på en turné. 

Nikkis värsta hatobjekt, den odrägliga, vackra och rika Mackenzie, vill också följa med och lyckas få en plats som sociala medier-praktikant.

Medlemmarna i Nikkis band är Nikki, Cloe och Zoey (sång), Violet (keyboard), Marcus (bas), Theo (gitarr), Brandon (trummor). Men boken handlar väldigt lite om musik. Fokus ligger istället på shopping, kläder, frisyrer, smycken och smink för de tre tjejerna (Violet lämnas utanför).

En ganska stor del av boken består även av Quiz där läsaren ska få veta vilken av medlemmarna i Bad boys som hen passar ihop med. Tillsammans med långa beskrivningar av killarna i det bandet.

Att få åka på turné innebär inte repetitioner av låtar för de tre tjejerna, utan det innebär framför allt att bli stylade. Stylisten tar sig en titt på tjejernas ögonbryn och säger “Det ser ut som om två knubbiga, extra lurviga larver har kravlat upp på era pannor och DÖTT!”

“Ja, det var sant!” skriver Nikki, deras ögonbryn “behövde plockas ordentligt”. Stylisten totalsågar deras nyinköpta kläder och tjejerna håller helt med om att de är “som äckliga, modehandikappade djurparksdjur”. 

Violet, som sitter i rullstol, lämnas i stort sett utanför berättandet. Hon nämns någon gång ibland bara. Oftast är det de tre bästisarna som gör allt tillsammans. När de ser på en konsert backstage så står Violet på andra sidan scenen tillsammans med de tre killarna i bandet. Hon är i stort sett aldrig tillsammans med Nikki, Cloe och Zoey, vilket får det att verka som att hon finns med i historien bara för att göra boken mer politiskt korrekt.

Några historier i boken är roliga. Framför allt den som handlar om när Nikki, hennes pappa och lillasyster åker ut i en trampbåt som slutar fungera. Alla blir hopplöst desperata, Nikki är den enda som gör något konstruktivt när hon upptäcker att det sitter fast en vattenflaska i propellern. Men även hon misslyckas och det hela slutar med att de blir räddade av musikproducenten som Nikki länge försökt få kontakt med.

Men allra mest handlar det om kläder och utseende, och om hur läckra killarna i bandet Bad boys är, och om hur förskräcklig Mackenzie är. Rikedom, pengar och lyx är extremt åtråvärt och beundransvärt. Nikkis dagbok är lite grann som en humoristisk version av pockettidningen Starlet med sitt fokus på yta, utseende och romantik.

En bok som ger en helt igenom traditionell bild av kön. 

Illustrationerna visar tjejer med perfekt hår, smala kroppar, många smycken, klackskor och kläder med mycket volanger, blommor, paljetter etc.

Ett bättre jag: Projekt Libra av Carin Gerhardsen & Petter Lidbeck

En bok med flera modiga och intelligenta kvinnor/tjejer.

Huvudpersoner: Amanda, Rasmus (Amandas klasskamrat), Bim (Amandas moster), Juanita (Amandas tvillingsyster). 

Bokens skrupellösa skurkar; Teresa Leboucher som experimenterar med människor, och en av hennes medarbetare, Angela.

Andra centrala personer i boken: Laurence, som måste få en ny lever för att inte dö. Anwar, föräldralös, som luras att tro att han ska få utbilda sig till läkare när han i själva verket ska utnyttjas medicinskt för att Laurence föräldrar betalar Teresa en enorm summa för en ny lever åt sin son (ovetande om hennes metoder).

Det handlar mycket om klass och om pengar, status och framgång.

Spänningen i boken skapas genom att det finns personer som (under en täckmantel av godhet) gör de mest avskyvärda saker mot andra. Teresas syn på människor är att de går att dela in i värdefulla och värdelösa, och med ny teknik går det även att skapa den värdefulla sorten, perfekta människor. Det är också en helt biologisk syn på människan där t.ex. jämnmod och lojalitet är egenskaper som antas sitta i generna.

Bim, Teresa och Angela är alla intelligenta, mentalt starka kvinnor. Angela är också mycket stor och stark. Hon är i total avsaknad av empati. Bim är lugn, modig och tekniskt kunnig; hon kopplar om en hiss så att hon kan åka upp till den förbjudna högsta våningen.

De tre barnen, Amanda, Juanita och Rasmus är alla otroligt modiga och gör allt de kan för att rädda livet på oskyldiga människor.

Amanda och Juanita följer efter Angela ner i sjukhusets källare där knappt levande människor förvaras och används som organbank. Juanita klarar sig ut igen men Amanda fångas, hon gråter upprepade gånger så hon skakar. Hon spänns fast på en brits och en kontrollant beordras att ta livet av henne. 

Under tiden hittar Rasmus Anwar och flyttar honom från det rum han förvaras på. Men Angela får tag i honom också. Han bakbinds och slängs in i en skrubb.

Det känns som om boken gör ungefär det som den framgångsrika forskaren Teresa Leboucher gör; under en täckmantel av kärlek, medmänsklighet och godhet frossas i omänsklig grymhet och kyla.

Friläge av Jake Maddox

Illustrationer Sean Tiffany

Boken ger en normkreativ bild av kön genom att en av huvudpersonerna är en tjej som spelar ishockey bättre än alla de andra. Och genom att den andra huvudpersonen, Jack, har två tjejkompisar som han tränar hockey med.

“Friläge” handlar om Jack, centerforward i laget Krigarna, och om hans äldre syskon Becca (16 år), som är målvakt i pojkarnas high school-lag.

Jack är trött på att hela tiden stå i sin systers skugga, alltid få frågor om henne, alltid få höra hur fantastisk hon är. Han vill bli lika framgångsrik som hon, fast som center.

“Jag är Jack Wickman, tänkte han. Inte bara Becca Wickmans lillebror.”

“Alla beundrade hans syster.”

“Beccas skicklighet i buren var så imponerande att tränarna hade flyttat henne till pojklaget.”

(Vad boken implicerar är att det “normala” är att alla killar är bättre än alla tjejer på ishockey. Så när en tjej är skickligare än alla andra tjejer, så blir hon uppflyttad till killarnas nivå.)

“Någon hade hängt upp en affisch som föreställde Jacks syster i naturlig storlek. Texten löd: VÅR BÄSTA KRIGARE.” 

Jacks träningskompisar Megan och Brooke, som spelar i tjejlaget, är enormt imponerade av affischen. “Visst är den cool?” sa Brooke. “Hon är superbra. Jag är säker på att hon blir proffs.” “Hur känns det att bo ihop med en superstjärna då?” frågade Brooke.

Jacks lagkamrat, Mason, säger om Jacks situation “din syrra är nummer ett. Och du nummer två.”

Till och med tränaren säger under en match “Jag önskar att du ville visa lite mer av din syrras tuffhet på banan.”

Bokens centrala karaktärer är Becca, Megan och Brooke (hon), Jack, Mason, tränaren Vorwald och Jacks pappa (han).

Jacks relation till storasyster Becca är bokens fokus, men även relationen till Mason är ett  tema. Gentemot Becca känner sig Jack avundsjuk. Gentemot Mason är han arg och irriterad för att Mason inte gör sitt absolut bästa för laget. Han och Mason ryker nästan ihop och börjar slåss. Jack känner att han inte kan lösa sina problem och börjar träna alltmer intensivt istället. Han är tyst och arg tills Becca säger att hon är ledsen för vad hon sa när hon var irriterad. Jack säger också förlåt, och sedan hjälper Becca till så att Jack blir vän igen med Mason, Megan och Brooke.

På bilderna har en av tjejerna, Megan, kort hår. Becca och Brooke har långt hår. Alla killar har kort hår.

 

Sommarkollot av Linda Wahlund

Illustrationer Li Söderberg

Det här är en intressant och spännande bok om hur någon som varit utanför, ensam och mobbad plötsligt får chansen att bli någon annan, ha vänner och känna sig helt normal. Kanske till och med vara som en tuff tjej!

Ella, som inte har några vänner, får roa sig själv bäst hon kan under sommarlovet när mamman jobbar. Hon står utanför grinden till ett sommarkollo och tittar in när någon säger “Hej, det måste vara du som är Nathalie! Så roligt att du kom till slut.” 

Ella hamnar i ett spindelnät av lögner, hon får vänner och är accepterad, men hur länge ska det hålla?

En bok som ger en traditionell bild av kön.

Dels är det de blyga tjejerna som inte gör något väsen av sig, och de tuffare tjejerna som ser ner på de andra.

Killar som är för sig och tjejer för sig. 

När killar och tjejer någon gång leker tillsammans så skojretas de.

Spöksomrar av Mårten Melin

Illustrationer Lina Niedestam

Boken består av tre “romanetter”.

Den första av de tre berättelserna i boken är könsmässigt relativt traditionell. I nutid handlar det om bästa vännerna Nova och Elsa, och i dåtid om kärleksparet Julia och Johan.

Både Nova och Elsa är modiga. 

Vi får inte veta om de hade långt hår, eller färgen på deras hår, något som annars är vanligt när det handlar om kvinnliga karaktärer. 

Själva spökhistorien är mycket bra, även om den inte är nyskapande.

Den andra berättelsen är också könsmässigt traditionell. Det handlar om Sebastian som älskar att spela Minecraft. Hans mamma älskar allt som är vintage och hon köper en gammal säng till honom som han egentligen inte vill ha, och som han kommer att ångra att han sa ja till. Sebastian lär känna granntjejen Ajla; “Hon hade långt, svart hår”. 

Det enda normkreativa med berättelsen är Ajlas lillayster Emela som är lika intresserad av Minecraft som Sebastian.

Det är en bra spökberättelse.

Den tredje berättelsen är en sådan som gör att en känner att läsning faktiskt är något helt fantastiskt! Det är spännande, nyskapande och mycket oförutsägbart. En riktigt, riktigt bra spökberättelse!

Huvudkaraktären, Hanna, är inte könsstereotypisk. Hon har ett rakt och enkelt sätt att prata och vara på.

Hanna träffar tre tjejer nere vid stranden, författaren betonar vid flera tillfällen att de är just tjejer. “Tjejen i mitten hade långt, blont hår”. Återigen är det en tjejs hårlängd och hårfärg som poängteras.

Hanna blir nästan omedelbart kär, men känner Nicki likadant?

Boken har fem illustrationer som är mycket fint gjorda.

Alla karaktärer i boken är levande beskrivna och intressanta att läsa om.