Kapitelböcker 9-12 år (jan-juli)

Marodörernas mästare (Den otursförföljde Max Crumbly del 3) av Rachel Renée Russell

Det här är en bok som använder sig mycket av könsstereotyper.

Relationen mellan Max och Erin är en relation där Max i varje stund vill vara en riktig kille, en macho-kille, en superhjälte och en gentleman, och där Erin följer dessa kille/tjej-spelregler för Max skull. 

Vad Max är allra mest rädd för är att framstå som en tönt, som en misslyckad kille. En riktig kille är lång, muskulös, klarar allt, är aldrig rädd, aldrig nervös, behöver ingen hjälp och tar hand om tjejer. 

I en stor del av boken är Max också rädd för att bli tagen av polisen och slängd i fängelse, trots att han, såklart, är helt oskyldig. Max är en mycket oskyldig och snäll person överlag, vilket är det som skapar charmen. Han blir mobbad av en elak kille som bland annat låser in honom i hans elevskåp. Humorn ligger i hur illa det ofta går för Max, samtidigt som hans önskedröm är vara cool och framgångsrik. När han blir deprimerad kallar han sig själv för tönt. Det är tur att han har en så smart och snäll vän som Erin.

I början av boken har Max på sig Erins isprinsessdräkt i brist på andra kläder, och han skäms enormt över att han har “tjejkläder”.

Erin är traditionellt feminin. Men hon är också “smartast i hela skolan”, och hon älskar vetenskap.

Hon ber Max att vara försiktig så han inte skadar sig. 

Det är framför allt Max som har idéer. “Max, vad ska vi göra?! viskade Erin nervöst.”

När Max längtar efter en hamburgare himlar Erin med ögonen och ger honom en hård blick. Max tänker “Men för SJUTTON, tjejen! Nu förstår jag verkligen varför så många superhjältar arbetar ENSAMMA!”

När de klarat sig ifrån inbrottstjuvarna säger Max “Jaha, jag tror att vi ska se till att du kommer hem först, Erin!” Det här är antagligen det gentemannamässiga sättet att bete sig, men det låter som om Max pratade med någon som var mycket yngre än han själv. 

Så Max får följa Erin hem. De hittar en cykel och en kärra och som tur är slipper Max den omanliga erfarenheten av att sitta i kärran, det får Erin göra och Max drar henne med cykeln.

Men det är Erin som föreslår att hon ska hacka sig in i skolans säkerhetssystem så att hon kan titta på övervakningsfilmen för att se om Max är med på den eller inte. Det är en genialisk plan, men skurkarna är tyvärr ännu smartare. Till slut när Max ser Erins tårar tänker han “Om de ville ge sig i kast med mig, så var det...GAME ON!”

Precis som i serien om Tom Gates så har Max en kaxig och jobbig storasyster. Max storasyster har på sig en ansiktsmask som får henne att se ut som ett monster. Megan i sin tur säger åt Max att han ser ut som tjejen från Frost-filmen i sina (lånade) kläder.. 

Max småsyskon har mycket könsstereotypiska intressen; Brianna gillar enhörningar som kläs fina för att gå på fest, Oliver gillar dinosaurier, racerbilar och rymdskepp.

Alla illustrationer är mycket könsstereotypa. Men kanske för att visa att Max inte är den coola kille som han drömmer om att vara, så har författaren/illustratören gett honom lite längre hår än andra killar i boken. 

Sprickan mellan världarna (Landet Verdisia del 3) av Andreas Kundler & Lisa Linder

Sprickan mellan världarna är en enormt välskriven och oupphörligt spännande bok. 

Som läsare fångas en från första sidan, och spänningen och intresset behålls igenom bokens trehundra sidor.

Det är dubbelt så många “han” som “hon” i boken.

Det finns kvinnliga karaktärer som är modiga, smarta och handlingskraftiga i boken, men det är ändå en bok som ger en traditionell bild av kön med framför allt killar som tuffa och modiga.

Huvudpersonen i boken heter Anton. Han har tidigare varit i landet Verdisia och där lärt känna Elsie.

Andra viktiga personer i boken är Jacob (som tränats till soldat av sin pappa), och Boel (vars mamma är med i Verdisias motståndsrörelse).

Den mörka kraften i boken står Patak för, en man som är flera hundra år gammal och som vill ta makten över allt.

Både tjejer och killar, kvinnor och män i boken är aktiva, agerande, modiga, beslutsamma och använder mer eller mindre våld. Men om man jämför de sju tjejernas agerande med de fjorton killarnas, så är killarna mer aktiva, mer bestämmande, mer självsäkra, hårdare och tuffare. De tänker och agerar mer rationellt, använder mer fysisk styrka och talar om för andra vad de ska göra. De är också skickligare, fysiskt mer aktiva och planerar mer.

Huvudpersonen Anton är en sympatisk karaktär som läsaren lätt identifierar sig med. 

Han är självuppoffrande och omtänksam och ständigt längtande efter Elsie som befinner sig på andra sidan. På skolan blir han mobbad av Totte och hans gäng, men i landet Verdisia har alla stor respekt för honom på grund av det han gjort för folket där.

Det är framför allt i slutet av boken som Anton måste agera självständigt och blir bokens hjälte. Han klättrar på hustak, krossar fönster med foten, tar sig med taxi och flyg till Frankrike, där han till slut möter ondskans man, Patak. Genom att minnas vad olika lärare sagt till honom så inser han vad han måste göra för att rädda världen.

Jacob har tränats av sin pappa sedan han var 8 år och fick lära sig att skjuta och dricka whiskey. Pappan har tränat honom i att stå ut med smärta, att klara sig utan mat och sömn, att aldrig ge upp, och att lära sig lyda order som en soldat. Han har fått lära sig att stänga av tankar och känslor, och inte känna någon empati eller förståelse för andra.

Sakta inser Jacob vad hans pappa har offrat för att han och Jacob ska tjäna Patak, och få del av det liv Patak utlovar. Han vänder sig mot sin pappa och övermannar honom.

Tillsammans med Boel hamnar han i en extremt farlig situation. Men det är Jacob, inte Boel, som ser till att de tar sig ur den och att de finns vid Antons sida vid slutstriden. Jacob är (och har ju även tränats till att vara) logiskt och rationellt tänkande, planerande och fysiskt stark.

Beskrivningarna av Jacobs och Boels växande kärlek är också könstraditionell. Det är Jacob som är den agerande; “Sen var hon i hans famn.” “Han tryckte henne hårt intill sig”. “Han la händerna mot hennes kinder. I nästa sekund kysste han henne”. 

Jacob hjälper Boel på olika sätt när hon inte klarar av något själv (som att ta sig över ett staket eller få upp ett handtag som fastnat), och han instruerar henne när hon inte kan tänka själv för att hon är så rädd.

Antons och Jakobs respektive pappor framställs som varandras motsatser. Jakobs pappa är sinnebilden för en machoman, och Antons pappa den kärleksfulla, omsorgsfulla pappan som visar sina känslor.

Jacobs pappa är en helt hänsynslös person, som gör precis vad som helst för att nå sitt mål. 

Totte är en klassisk mobbare. Han och hans gäng hotar, förnedrar och fysiskt misshandlar Anton. Anton blir räddad från Totte av Boel en gång, och av Elsie en annan gång.

Petrus är överbefälhavare i motståndsrörelsens armé. Han ger order, är sträng, hotar och är hotfull. De andra i armén lyder honom och visar stor respekt.

Albert är en annan person med pondus och integritet. Albert har mycket kunskap som han delar med sig till de andra av.

Patak är en maktgalen man som själv blev utstött och trakasserad när han var liten. Han har samlat personer omkring sig som gör exakt vad han säger och som är villiga att offra sig själva för ett högre mål. Patak har inga känslor alls, endast maktbegär.

Av kvinnorna/tjejerna är det framför allt Elsie och Kerstin som står för handlings- och tankekraft. Elsie har krafter som Anton inte har. Hon kan klättra som en spindel uppför en kyrka. Hon kan flyga med Anton i sina armar. Elsie hjälper tre andra “övergångare” när de håller på att duka under. Vid ett annat tillfälle hjälper Elsie Anton genom att slåss mot och döda en av de demoner som Anton måste kämpa mot.

Kerstin, Boels mamma, har kommit över från andra sidan för att kämpa mot Patak. Hon är enormt skicklig i att lura och planera. Hon är också en mycket kärleksfull mor. 

I första hälften av boken är Boel en ganska aggressiv och frustrerad person. Hon kan vara bestämd och smart. Hon saknar sin mamma, och när pappan vill sälja mammans tavlor eller träffar en ny kvinna så blir hon mycket upprörd. 

Men i senare delen av boken då Boel samarbetar med Jacob så blir hon allt mer handikappad. Hon får den klassiska rollen som bakbunden kvinna när de blir tillfångatagna. När Jacob gör det möjligt för henne att fly så har hon svårt att både springa och tänka klart. Hon kan inte ta sig över ett staket utan Jacobs hjälp. Hon får inte upp ett handtag utan hans hjälp. Hon trycker sig intill Jacob. Hon är chockad och skrämd och beskriver det som att “Det var som en sås i hjärnan”. 

Boel visar många känslor, hon “började skaka i hela kroppen”, hon “grät länge, länge”, hon föll ner på knä “darrande och snyftande”, “Hon hade nästan spytt av trötthet och nervositet”, “Fasan grep tag i henne och hon fick svårt att andas”. hennes “ögon var uppspärrade av fasa”, hon “skrek till när hon kände en iskall hand i nacken”. 

Övriga kvinnliga karaktärer är medhjälpare till de manliga, men de har mycket lite inflytande.

Ella och alla djuren av Matt Haig

Illustrationer Emily Gravett

En bok om miljöansvar, om djurs känslor och människors tendens att mest bry sig om makt, ytlighet och hur många likes de får på sociala medier.

Huvudpersonen Ella har ett stort intresse för djur. “Det fanns nog professorer i zoologi vid väldigt fina universitet som kunde mindre än hon.”

Förutom sin inlästa kunskap, så har hon även en förmåga att kunna höra vad djur tänker, och att kunna prata med dem via tankarna.

Ellas mamma dog när hon var liten, och omständigheterna kring hennes död gör att Ellas pappa inte vill att hon ska berätta för någon om sin speciella förmåga. Han vill inte heller att Ella tankepratar med några djur. Han vill inte förklara varför, bara att det “leder till tråkigheter”.

Ellas familj bodde i jungeln när Ella var liten, och mamman arbetade med att försöka rädda regnskogen undan affärsmännen, skogsarbetarna och bönderna som födde upp kor.

Ellas bästa vän heter Leonora. Leonora bryr sig mycket om sitt utseende. Ella är motsatsen. När Leonora säger att Ellas hår ser lite tråkigt ut och behöver fixas så säger Ella “Är det? För mig är det bara hår.” 

Leonoras föräldrar är vloggare och beskrivningarna av hur de desperat arbetar för att få så många visningar som möjligt är roliga.

Ellas mormor, Flora, har samma talang som Ella att kunna kommunicera med djur. Flora har en skäggagam, Platon, som har möjlighet att se inte bara det som varit och det som är, utan även vad som kommer att hända. 

Trots att Ella lovat sin pappa att inte prata med djur, så möter hon djur som pratar med henne och talar om att de mår inte mår bra av människornas behandling av dem.

Ella låter kaninen som sitter instängd i en trång bur i skolan, få komma ut till skogen igen när den ber om det. 

Ella och Leonora hamnar allt längre ifrån varandra. Leonora börjar vara i ett tjejgäng “där alla såg ut som kopior av Leonora”. De mobbar Ella. 

Ella får en ny vän i Ramesh, vars mamma är chef för stadens djurpark. Ramesh har varit mobbad på sin tidigare skola, bland annat för att han har långt hår och inte äter djur eller djurprodukter. I illustrationerna har Ella och Ramesh precis samma frisyr.

Vid ett tillfälle beskrivs hur “Vinden blåste håret rätt i ansiktet på honom.” (s.163) Det är intressant att i ca. 95% av de barnböcker jag läst, så har tjejer/kvinnor långt eller halvlångt hår, men håret är mycket sällan i vägen för dem på det sätt som det är för den här långhåriga killen…

Ella är en mycket snäll och lydig person. Hon försöker göra både som pappa och mormor säger (även när de säger motsatta saker). Hon får utstå mycket av sin före detta bästa vän, men bara en gång ger hon igen.

Ellas pappa är livrädd för att hans dotter ska råka ut för samma öde som hennes mamma. Han vill till varje pris skydda henne, men till slut måste även han inse att Ella måste använda sin förmåga för att sätta stopp för Mortimer J. Mortimer som vill ta kontroll över alla djur.

Till sist blir Ella hjälten som med handlingskraft, mod och intelligens möter ondskan i form av en man med samma förmåga som Ella har. 

Mortimer J. Mortimer tar ifrån Ellas pappa all manlig värdighet genom att säga “Stackars gamle Santiago. Alltid för sen, för svag, för löjlig för att bli hjälte”.

Pappan i sin tur tar ifrån Mortimer hans mänskliga värdighet genom att säga “Att vara elak måste vara en plåga för dig. Du har förlorat dig själv. Du är ingenting. Du är ett svart hål.”

Vad Mortimer vill göra förblir ganska oklart. Han säger själv att han vill skapa en bättre värld genom att låta djuren ta över. Men samtidigt är det han som ensam vill ha kontrollen över djuren. Ella säger att han bara bryr sig om makt, inte om djur.

Ella sätter stopp för Mortimers planer, och blir respekterad av Leonora och hennes gäng, och sedan återgår det mesta till det vanliga igen. Förutom att djurparken får stänga. 

Karaktären Ella är normkreativ framför allt genom sitt ointresse för yta och utseende, och genom sina enorma kunskaper.

Häxan av Idriz Idrizi

Det här är en bok om tjejers vänskap och mobbning, om häxkonst, lesbisk kärlek, våld och psykisk sjukdom.

Celia, som går i 6an, har varit bästis med sin klasskompis Lova sedan de gick i förskoleklass. Men efter en händelse på en fest vill inte Lova ha något med Celia att göra längre. Lova börjar hänga med de coola i klassen och börjar trakassera Celia. 

En ny tjej, Nellie, börjar i klassen. Hon blir vän med Celia och vill lära henne magi och häxkonst. Nellie lovar att hon kan ritualer som gör att det som Celia har velat så länge nu, att hennes pappa tar kontakt med henne efter skilsmässan med mamman, kommer att hända.

När pappan ringer Celia börjar hon tro på Nellies och hennes egna häxkrafter.

Hon tror också att de genom att göra en annan, mörkare ritual, kan göra så att Lova får känna av hur det känns att bli utstött, ensam och trakasserad.

Så här långt är boken bra och trovärdig.

Men de olika ingredienserna häxkonst, lesbisk kärlek och psykisk sjukdom vävs samman på ett sätt som mer känns som en önskan att skapa effekt, än att skapa trovärdiga och intressanta karaktärer.

Nellie har mycket dåliga hemförhållanden med en mycket känslokall mamma och en pappa som är död. Men Nellies gränslösa och våldsamma beteende får ändå ingen rimlig psykologisk förklaring. 

Nellie äter inte djur eller djurprodukter och detta är mycket ovanligt i en barnbok. Men Nellies psykotiska beteende gör att Celias och hennes trygga och omtänksamma mammas djurätande framstår som normativt och positivt.

Skuggbilder av Malin Stehn

En ruggigt spännande och lättläst berättelse med karaktärer och en handling som är mycket trovärdiga. Alla relationer är levande och fint beskrivna. En bok som är lätt att leva sig in i och lätt att fängslas av.

Huvudpersonen Nicki (Nicole) plågas av en återkommande dröm där hon faller i något mörkt och kallt. Det är fascinerande att se hur sanningen om hennes familj sakta men säkert växer fram tills Nicki till slut vet allt..

Ett homosexuellt par är med i boken, men i övrigt ger den en traditionell bild av kön.

Huvudpersonen Nicki, hennes tjejkompisar, killen hon är kär i, hennes mamma och mormor, hennes kusin. Alla är könsmässigt traditionella. 

Det är mamman och framför allt mormor som lagar mat, fixar fika, gör midsommartårta, dukar och diskar.

Nickis morbror, hans man och deras två barn kommer och hälsar på i sommarstugan och deras relation är ingenting som på något sätt ifrågasätts eller läggs särskild vikt vid. Det är bara ett vanligt förhållande i likhet med andra.

Mamman i boken har ett sätt att överlåta lite obehagliga saker till männen i hennes närhet. Det är hennes bror som springer ut för att se hur en inbrottstjuv tog sig in på vinden. Och nästa gång det händer säger mamman “Vi vill gärna att du tittar efter. Jag är inte svag men en stor karl rår jag inte på…”

När tjuven är uppe på vinden för andra gången är det Elias, Nickis kusin, som springer ut och tar bort stegen. När hans pappa klättrat upp på vinden ifrån övervåningen kastar sig Elias själv på stegen för att också klättra upp dit, trots att Nicki och hennes mamma försöker stoppa honom.

Bläckfiskarnas dal av Filip Lindkvist

En fantastisk äventyrsbok med gammaldags och hypermoderna ingredienser.

Bläckfiskarnas dal är en bok om en enslig ö med enormt djupa havsgravar utanför. 

Vi möter råbarkade och fulla sjömän, avancerade robotar, jättebläckfiskar, laboratorium, traditionsbundna och klassmedvetna ledare (Väktare), folktro, hämndlystnad och uppgivenhet inför havets fasor. 

Huvudpersonen heter Ostara och är skickad till ön av sin pappa som inte längre vill veta av henne då hon blivit relegerad från skolan. Han skickar henne till ön där hennes mamma befinner sig. En mycket annorlunda ö i Nordsjön.

Ostara lär känna Aidan (som går i samma klass), och Henrietta (dotter till öns ledare). 

Det är ett gammaldags, traditionellt samhälle som beskrivs i boken. Ett fiskarsamhälle bestående i huvudsak av män som levt ett hårt liv på havet. Sjömän nämns ofta, och det verkar vara just män det handlar om. En gång nämns en kvinna; “Kölhalar-Kerstin”, och en kvinnlig kapten; “Vågryttarens kapten”. Tio av de tidigare Väktare som nämns har mansnamn. Det är en tradition av tuffhet, råhet, mandom, mod och morske män. Till den här miljön kommer Ostaras mamma som forskar om de unika jättebläckfiskarna som lever djupt ner i havet och som öborna kallar sjöodjur och helst vill utrota.

Samtidigt är det ett samhälle som har tillgång till den allra mest avancerade teknik. Ostaras mamma har själv byggt den ubåt där hon bor och forskar. Brendan Malloy konstruerar robotar som är som människor, bara så mycket bättre. 

Med undantag för Ostaras mamma, den geniala professor Stubb, ger boken en traditionell bild av kön. De som är “han” är oftare starka, skickliga, modiga, handlingskraftiga. De som är “hon” är oftare försiktiga, osäkra, fnissiga, obetänksamma, tjatiga. 

Bokens hjälte är inte huvudpersonen Ostara, utan Aidan, hennes vän.

Det finns en miljöaspekt och ett slut som pekar framåt mot mer miljötänk, ömsesidig förståelse och respekt. Huvudpersonen Ostara säger till öns Väktare Tusse: “Är det praktiskt att vilja utrota en hel art bara för att man vill åt deras saker?”, “Givetvis!”, svarar Tusse, “Så har vi gjort i alla tider.” Det är Aidan som får sjömännen och deras ledare att inse att det kan vara värt att försöka lita på och lära känna sina fiender, istället för att kämpa mot dem. Men sättet som de lär känna varandra på är genom brottningsmatcher... Den tuffa manligheten förändras i grunden inte.

Och i större delen av boken är det de kärva, härdade sjömännen, färgade av sin hårda miljö, och de stolta, högfärdiga traditionsbundna (manliga) ledarna som ger boken sin karaktär.

Ord som beskriver männen och pojkarna i boken:

respekterad (Ostaras pappa) 

perfekt (Ostaras pappa vill framstå som perfekt)

tvärsäker (kaptenen har en tvärsäker balans)

full (gubbar på bryggan, sjömännen på krogen)

nervös (den korta killen i klassen)

självsäker (Aidan)

allvarsam (Aidan)

korthuggen (Aidan tackar korthugget)

oberörd (Aidan)

snabb, smidig (Aidan) 

inge trygghet (Aidan lade sina händer på Ostaras axlar)

hjälpande (Aidan vänder sig om och sträcker ut sin hand till Ostara)

instruerande (Aidan till Ostara och Henrietta: “Vi kan inte stanna i båten. Ni två behöver dykardräkter genast.”, “Följ min röst”)

hjälte (Aidan offrar sig själv för att rädda de andra)

uthållig (Aidan)

slutkörd (Aidan, när han gett sitt allt)

medlare (Aidan)

segrare (Väktar Bödvar besegrade sjöodjuren)

plundrare (Väktar Utter gillade att plundra kloster)

jägare (Väktar Tusse)

bra ledare (Väktar Tusse)

vältränad men numera fet (Väktar Tusse)

kraftfull (Väktar Tusse slår näven i bordet)

rapar högt (Väktar Tusse)

robotkonstruktör (Aidans pappa)

kapitalist, egoist (Sigurd, Tusses väpnare)

muskulös (en man)

kraftig (två kraftiga karlar)

Ord som beskriver kvinnorna och flickorna i boken:

försiktig (Ostara klättrade försiktigt iland)

osäker (Ostara kände sig osäker)

lydig (Ostara rättar sig efter Metall-Mammas rutiner)

robotbyggare (Ostara har byggt ett litet robotdjur)

flämtande (Ostara när hon springer efter Aidan)

uttråkad (Ostara)

ångerfull (Ostara; “Aidan, vad har jag gjort?”)

handlingskraftig (Ostara grep tag i en harpun)

ledare (Ostara ropade åt de andra att hålla upp öppningen)

galen, konstig, en skruv lös (professor Amalia Stubb)

briljant (professor Amalia Stubb)

grisliknande (skolpersonal; en grisliknande tant med hornbågade glasögon och en hiskelig brunrosa kofta)

kvittrande röst (skolpersonal)

kort, krokryggig (Gyda, en gumma)

förvånansvärt hårt (“för en så liten dam”)

tindrande ögon (Henrietta när hon ser sin pappa med alla medaljer)

förtjust fnittrande (Henrietta)

erkännande (Henrietta: “Jag är larvig, det vet jag!”)

obetänksam (Henrietta; “Jag...tänkte inte…”)

hopkrupen (sju gummor innanför en gammal stencirkel som ritade underliga symboler i marken)

tjatig, gnällig, noggrann, petig (Metall-Mamma, en robot som ser efter Ostara)

bedjande (kloka gummor med fiskmåsvingar på huvudet som bad stjärnfolket om skydd från havets fasor)

liten (Väktar Tusse om Henrietta; “Kära lilla du”, “Men lilla hjärtat”, “Berätta för dem, flicka lilla”)

liten (Väktar Tusse om “en liten oskyldig flicka”)

bortsläpade (en sjöman försöker släpa ut Ostara och Henrietta ur rummet)

Ja! Nej. (Kanske) (Tom Gates del 8) av Liz Pichon

Illustrationer av författaren

Tom Gates älskar att teckna. Han kan liksom inte låta bli att göra det, på alla lektioner.

Nu har de fått i uppgift av magistern att rita olika ansiktsuttryck i ett skissblock. Och det gör Tom, på lektionstid gör han inte mycket annat verkar det som.

Den tydligaste genusuppdelningen i boken är att de flesta “hon” är tråkiga och/eller tjatiga, och de flesta “han” sympatiska och roliga. Den enda “han” som är riktigt tråkig och jobbig är Toms skolkamrat Marcus som sitter bredvid Tom och som aldrig upphör att irritera honom. Marcus skryter, snor Toms idéer och fäller dumma kommentarer.

Tom är en rolig bekantskap. Han berättar på ett underhållande sätt om sin familj, sin släkt och sina klasskompisar. Boken utspelar sig i Britannien så lärarna tituleras Fru, Fröken eller Magister och efternamn.

Toms syster är aldrig glad utan alltid lika sur och butter. Förutom när hon lyckas lura Tom!

Toms mamma städar, städar, städar, sorterar ut och säljer saker som hon inte tycker familjen behöver längre. 

Toms farmor säger åt farfar att han inte får äta något onyttigt.

Även om det är mamman som styr och ställer där hemma så försöker hon upprätthålla den manliga auktoriteten genom att när ett barn ska tillrättavisas så säger alltid mamman åt pappan att göra det. Och när storasyster Delia verkar ha hemligheter på sitt rum säger mamman “Rör inget. Jag hämtar pappa. Han får kolla vad som pågår därinne.”

Det är också pappan som kör familjens bil.

Städning är något Tom undviker till varje pris. Pappan är likadan, han sparar och samlar och vill aldrig göra sig av med något.

Pappan och Tom har olika hemlisar ihop som de inte får avslöja för mamman. Till exempel att det inte är grannens katt som förstört mammans rabatter, utan pappan själv med vattenslangen. Och att Tom har råkat sälja mammans gamla och enormt värdefulla brosch för ett pund. Pappan är lättsam och impulsiv, t.ex. föreslår han att han och Tom ska tävla med hoppbollar.

Farfar och Tom har också hemligheter för farmor när de i smyg går och äter pommes frites.

Men farmor gör också lite tokiga saker, hon bakar stenhårda kakor med salt och färgar popcornen blå.

Storasyster är ett ständigt objekt för Toms vassa penna. På illustrationerna har Delia alltid solglasögon och en sur min, och ja, det är roligt.

Tom gör allt han kan för att irritera sin syster. Ställa en väckarklocka utanför hennes dörr, låta gökuret han köpt säga koko om och om igen vid väggen in mot hennes rum. Med mera.

Både Tom och Delia är ganska egoistiska. Det är roligt när Tom och hans syster gör allt de kan för att den andra inte ska kunna äta de godaste frukostflingorna. Det händer aldrig att syskonen har några varmare känslor för varandra, de är och förblir konkurrenter. 

Boken är rolig. Det går inte alltid så bra för Tom och han hamnar i tokiga situationer. Som till exempel när Tom använder skolväskan som han glömt att han lagt alla frukostflingpaket i för att storasyster Delia inte ska kunna ta de där hemma, till att sitta högre upp på sin stol när de ser på film och magistern sitter lite i vägen…

Vänner att dö för (Spökjägare del 2) av Martin Jern

Holly, 12 år, är spökjägare. Precis som sin pappa. Det betyder att det är hennes uppgift att jaga bort spökena från den hemsökta avfolkningsorten Vilaholm.

Man kan säga att Holly är en motvillig hjälte. Hon vill inte vara spökjägare. Den härskande på “Andra sidan”, Katarina Friedländer, har hotat henne till livet om hon stannar kvar i staden. Holly är rädd. Samtidigt känner hon sitt ansvar. Hon vet att hon är den enda som kan göra något, och hon vill skydda sina vänner, Alva, Tommy och Oliver, genom att försöka klara av det ensam. Men utan modiga Alva och skräckfilmsälskande antispökvapen-kunniga Tommy och Oliver, så går det helt enkelt inte. Ensam är inte stark, bara vilse.

Alva är modig, (“Hon var inte rädd för nåt”), och hon är ofta arg eller irriterad. Hennes ilska beror ibland på att andra säger elaka saker till henne. Alva är aldrig rädd för att tala med vuxna och hon kommer direkt till sina vänners undsättning.

Tommy och Oliver beskrivs av Holly som “weirdos”. Nördar är ett ord som passar på dem. De är långt ifrån den hegemoniska manligheten, men deras kunskaper är livsviktiga i kampen mot spökena. Tillsammans har de fyra vännerna startat en grupp som kallar sig Spökjägare. 

Två andra tjejer är centrala i berättelsen; Alice och Doris, de är mobbarna som aldrig missar en chans att vara elaka.

Boken handlar också mycket om att vara kär. Holly tycker att Joakim är “råsnygg”. Men gillar han henne, eller var brevet med hjärtat bara ett skämt? Och den nya grannen, Vlad, är också attraktiv. Han kysser henne och tar henne med på en romantisk flygtur där de svävande i luften ser solen gå upp.

Hollys pappa är ständigt närvarande i boken. Han har varit inlagd på sjukhus länge nu och Holly tänker ofta på honom. Läkarna talar om “bipolär” eller “schizofren”, men de kan inte ställa någon riktig diagnos.

Holly är lite blyg och orolig av sig. Hon är livrädd för spöken. Hennes lillebror Elvir är om möjligt ännu räddare. Holly bryr sig inte om yta eller att vara cool. Hon har starka moraliska känslor och känner ansvar för andra. Holly bryr sig om andra, är empatisk och förstående, men möts sällan av samma känslor. Hon kan vara defaitistisk och vilja ge upp utan kamp.

Men Holly är inte alltid blyg och tyst. När polisen tror att hon är skyldig till mordförsök blir hon arg och säger att polisen inte får förhöra minderåriga utan att ansvariga vuxna är närvarande. När mobbaren Doris ber Holly om hjälp är Holly ganska dryg mot henne.

Och som spökjägare måste Holly använda allt sitt mod för att överleva. Hon måste kasta sig ut genom ett fönster till ett träd utanför. Hon måste slåss med zombies. Hoppa ner i vatten utan botten. Ensam klara sig i de dödas skog.

Holly övervinner sin oro och rädsla. Hon säger till den pessimistiska rösten i huvudet som säger “tänk om…”; “TYST DUMMA RÖST!”. Hon skriker åt de viskande rösterna i skogen på Andra sidan “håll käften!” Men utan vänner hade Holly trots allt inte överlevt.

Efter sitt äventyr på Andra sidan är Holly förändrad. Hon har blivit tryggare, säkrare som person. “Jag är inte rädd”, säger hon innan hon går till attack mot vampyren Sigismund.

Några av karaktärerna i boken är könsmässigt traditionella:

Katarina Friedländer är till utseende och beteende den klassiska onda häxan med krokig näsa och bruna tänder. Hon är ren ondska och har all makt över Andra sidan där de odöda finns.

Vampyren Sigismund är en klassisk “han” som övertalar och förför. Han vill komma in till Holly genom fönstret. Holly blir paralyserad av skräck; “Jag vågade inte röra mig. Inte nån del av mig. Inte munnen heller, så jag kunde inte ens skrika. Kunde inte säga nej.” Här blir mannen i fönstret lik en våldtäktsman och Holly klarar sig genom att hon till slut lyckas säga “Nej!”.

“Jätten” Gustav, som tjänar Katarina, fångar Holly, låser hennes armar bakom hennes rygg och lyfter henne från marken, “han höll mig i ett järngrepp”. 

Andra karaktärer har drag som är normbrytande:

Polisen med “stort rött hår” avviker till utseendet lite från den traditionella bilden av poliser i barnböcker.

Faster Ingrid, som Holly och Elvir bor med, är lastbilschaufför.

Ljusklotets mysterium (Spökkameran del 2) av Tobias Söderlund

Det här är en bok med en riktig äventyrshjälte. En person som aldrig tvekar att göra svåra, farliga eller extremt obehagliga saker för att rädda andra människor.

Spökböcker för “mellanåldern” har ganska ofta en tjej i huvudrollen. Ofta har hon en lite speciell övernaturlig känslighet, och spöken tar därför kontakt med henne.

Så är det inte i den här boken, utan huvudpersonen har råkat köpa en “spökkamera”, dvs. en filmkamera som gör att spöken blir synliga på displayen. Huvudpersonen Vanessa har ett stort intresse för övernaturliga saker och besöker gärna platser där det sägs spöka.

Men i den här delen i serien börjar hon definitivt ångra att hon har den speciella kameran. För det blir farligt, riktigt farligt, för henne, hennes pappa och hennes vänner och deras familj… Samtidigt hade ingen av de klarat sig om det inte hade varit för filmkameran och Vanessas hjältemod. Och Vanessas Youtube-kanal får fler visningar än hon någonsin hade trott varit möjligt...

I del ett i serien blev Vanessa bästa vän med Abbe och Martin, och i slutet av den boken blev hon och Abbe tillsammans. Att vara nykär och att vara extremt svartsjuk är två teman i Ljusklotets mysterium. Även på det här området är huvudpersonen inte passiv, utan aktiv. Det var Vanessa som frågade om de skulle vara ihop, det är Vanessa som lägger sin hand på Abbes och vill pussas.

Karaktären Vanessa kännetecknas av ett sorts självklart agerande. Hon är inte rädd eller ängslig av sig, men samtidigt inte okänslig. Det finns ofta ingen tvekan i hennes handlingar, något som känns mycket normkreativt och nyskapande. Ofta handlar Vanessa själv, utan att be om hjälp, och utan att ens fundera över om hon skulle be någon annan göra det. Hon går själv, hon går före killarna, hon pressar tillbaka tårar, vägrar gråta, (tills det ibland bara inte går att hålla emot längre). Rädslan går ibland över i ilska, adrenalinet pumpar och hon skriker till spöket; “Vad gör du? Försöker du döda mig eller?”. 

I trängda lägen försöker Vanessa tänka lugnt och logiskt, samtidigt som Abbe får panik och rusar iväg. När läget blir helt desperat har hon förmågan att stänga av alla känslor och bara gå på övertygelse och beslutsamhet.

Men Vanessa kan också trösta andra, och mer än en gång drar hon in någon som behöver det i en kram.

Vanessa tänker, planerar, bestämmer, agerar. “Vad är planen?”, frågar Abbe. “Okej, vad är planen?”, frågar Cedric vid ett annat tillfälle. 

Det är också Vanessa som besitter kunskap genom att det är hon som har kameran.

Men hon lyssnar även på andras idéer och har inga problem att samarbeta (förutom när svartsjukan river i henne).

Vanessas språkbruk känns inte heller traditionellt feminint, återigen något i boken som är normkreativt.

En några år äldre kille, Cedric, är till stor hjälp i det här farliga äventyret. Han har kunskap om folktro, han har moped, material de kan använda, och ofta mycket bra idéer.

Huvudpersonen Vanessa får stå ut med väldigt mycket i den här boken, hon gör illa sig på olika sätt och blöder ur händer, huvud och knän. Hennes fötter domnar bort av köld. Hon utsätter sig många gånger för extrem fara. Hon är stark, bestämd och samtidigt lugn.

Och det är väldigt, väldigt spännande och riktigt riktigt hemskt.

Man får hoppas att känsliga läsare inte väljer den här boken...

Bara David. av Lina Stoltz

“Bara David” handlar om hur det kan vara för ett barn när föräldrarna bestämmer sig för att bli ett familjehem.

Ida är 11 år och enda barnet i familjen. Tills David kommer och ska bo hos dem. David är 15 år. 

Karaktärerna i boken är mycket trovärdiga, och alla beskrivningar av vardagslivet hemma och i skolan känns som tagna ur verkligheten.

Boken ger en relativt traditionell bild av kön. Både David och Ida har könsmässigt ganska traditionella intressen, utseende och kläder.

I början av boken är David i huvudsak en “tonårskille” som ska komma och bo hos dem. De andra familjemedlemmarna har mer eller mindre könsstereotypa förväntningar på hur han ska vara. Men ju mer vi lär känna David i boken, ju mer människa, och ju mindre kön blir han. 

Det som David och Ida har gemensamt är ett intresse för musik. David kan spela gitarr, och Ida vill lära sig för hon skriver låtar tillsammans med en kompis.

David är egentligen en bra person, men omständigheterna i hans liv har gjort att det mesta strular.

När han blir beskylld för att nästan ha orsakat en eldsvåda så säger han inte att det är Ida som har tjuvrökt, trots att han vet att det är så. 

Ida måste välja mellan att framstå som klanderlös, eller säga sanningen så att David får bo kvar hos dem…

Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter

Illustrationer Ester Eriksson

Boken berättas av Humlan själv. Det pronomen som används om Humlan är “jag”. Ingenstans i boken står det om Humlan som "hon", men på förlagets hemsida så beskrivs Humlan som “hon”.

På bilderna har Humlan hår ner till axlarna. Hennes f.d. bästis är en “hon”. Vanten som är en “han”, blir kär i Humlan. Humlan är elva år och går i 5an.

Handlingen centreras kring två problem i Humlans liv. När Humlan kommer tillbaka till skolan efter att ha haft vattkoppor i två veckor så har bästisen Nour börjat vara med klassens “hästtjejer” istället och ignorerar Humlan. Och så mår Humlans faster Fanny inte bra. Hon blir inlagd på Vuxenpsykiatrin och där blir hon ännu sämre. När hon blir utskriven ligger hon bara i sängen hemma och öppnar inte när Humlan knackar på dörren.

Det är i mycket en svart bok, med mycket dråplig galghumor. 

Hästtjejerna har t.ex. hästhuvuden på illustrationerna och ser verkligen otroligt roliga ut. De inte bara springer omkring och leker att de är hästar, de gnäggar när de pratar med  bibliotekarien. Bibliotekarien är en extremt blyg person som en gång kissade på golvet i biblioteket, “oklart varför”. Humlan har en lista på “Saker farfar har berättat att man kan dö av”, en mycket rolig lista proppfull med igenkänning. M.m.

Det handlar mycket om vad som är rätt och fel att göra. Boken börjar med att Humlan ritar ett porträtt av sig själv som mullvad, och läraren säger att det är fel, så gör man inte självporträtt. När de vuxna i Humlans släkt träffas pratar de om sånt de inte tycker om; sjukdomar, kriser i livet och jordens undergång. Medan faster Fanny som är konstnär, fantasifull och kreativ, uppfattas som konstig.

Humlan, som både tycker om sin faster, och att rita och teckna, hälsar på Fanny på sjukhuset, och undrar hur någon kan bli frisk i en sådan miljö.

När Humlan blir utan kompis i klassen så är det bara Vanten som vill vara med Humlan. Han skriver att han är kär i Humlan. Men Humlan tycker att han är en extremt blek person som är rädd för nästan allt, som är allergisk och allmänt mesig. 

Vanten porträtteras som den typ av manlighet, “mesen”, som kan sägas vara längst ner i manlighetshierarkin. Humlan vill inte ha något med honom att göra.

När Nour och Humlan brukade leka gjorde de en massa roliga saker som andra skulle uppfatta som barnsliga eller konstiga. 

Humlan blir inte glad igen förrän Nour vågar erkänna att hon inte har så roligt tillsammans med hästtjejerna och att hon saknat Humlan. “Hästtjejerna är som en sekt”, säger hon, “Jag blev hjärntvättad”.

En tragisk, rolig, annorlunda bok, med hemskt roliga illustrationer och med ett mycket lyckligt slut.

Vi skulle varit lejon. av Line Baugstø

Originaltext på norska

Det här är en bok om en klass med en total könsuppdelning. Bland de med snippa är rätt utseende och rätt kroppsformer extremt viktigt. Könsgränserna vaktas med patrullerande polis. 

Den som har långt hår i den här världen blir en tjej. Att ha kort hår är att vara en kille. Att ha "tjejkläder" är det samma som att vara en tjej. 

De med snippa har behå när de går i 7:an och en del av dem som inte har tillräckligt stora bröst stoppar silikoninlägg i behån.

Vad som är för tjejer och vad som är för killar när det gäller intressen, hobby m.m. är uppdelat och reglerat. Det är bara de riktigt modiga som vågar gå över gränsen och säga att de tycker något annat.

Boken berättas av Malin. Malin älskar lejon och önskar att hon själv vågade ryta till ibland, men istället känner hon sig som en mus som inte säger ett pip.

Malin älskar att trumma på allt, men inte ens inför sig själv vågar hon säga att hon skulle kunna lära sig spela trummor och kanske spela i det band som klasskompisen, modiga Amina, säger att hon vill starta. 

Malin oroar sig också över att bli sedd som en kille. Hon har låtit håret växa och börjat sminka sig så att ingen ska kunna reta henne och säga att hon ser ut som en kille. Det är också bara killar som tar trumlektioner, och om Malin började spela skulle Ebba, Sarah och Yasmin säga att hon var en kille.

Bokens fokus ligger i mycket på relationen mellan tjejerna i klassen 7A. Ebba, Malins bästis från förskolan upp till fyran, har nyligen börjat tycka att Malin inte duger som kompis. Ebba vill vara med dom populära, coola tjejerna istället. Sarah är den som bestämmer, som alla lyssnar på, beundrar och ser upp till. Amina är den enda som vågar säga emot Sarah. Yasmin hör också till de som är högst upp i hierarkin. Hon är rektorns favorit och får ta emot nya elever till klassen. Tjejerna i klassen har en egen chattgrupp som heter “Tjejerna i 7A äger”.

Kropparnas utseende är något som ett stort fokus för tjejerna. Alla i klassen verkar ha börjat med behå, utom Malin. Hon är rädd för att bli retad för det. Malin jämför storleken på bröst hos tjejerna och skäms för att hon själv är “platt som en pannkaka”. Yasmin har silikoninlägg i sin behå.

Killarna är på andra sidan stängslet. Det är två olika grupper, killarna och tjejerna, och de verkar ha mycket lite med varandra att göra, om inte lärarna sätter ihop de för grupparbeten.

Nu har en ny elev börjat i klassen; Leona. Malin skulle vilja lära känna henne, men det är Yasmin som fått uppdraget att ta hand om henne. 

Alla är nyfikna på och vill prata med Leona, men hon är mycket blyg. På gymnastiken byter hon om inuti ett sorts tält av ett lakan som hon har runt halsen. De tuffa tjejerna börjar genast retas. Amina däremot säger att det skulle vara jättebra att ha ett sånt på stranden.

En tid senare tycker Sarah att det räcker; “Varför är du så nojig?” säger hon och rycker bort Leonas ombytningslakan. Leona kryper ihop och håller händerna över sina trosor. Sarah rycker i Leonas trosor så att alla får en skymt av hennes könsorgan. Alla blir arga och upprörda. En kille i tjejernas omklädningsrum! Som har sett de andra i behå och trosor!

Efter det här försvinner Leona från skolan. Malin skäms för att hon inte vågade stötta Leona när hon blev så elakt behandlad. Samtidigt känner hon sig lurad. 

Efter ett par dagar kommer rektorn och skolsyster och pratar med klassen. Skolsyster berättar och förklarar om transpersoner som föds som ett visst kön, men känner sig som ett annat. “Den som har snopp är pojke och den som har en snippa är flicka” när de föds, men det här är bara två av de olika kön som finns, säger hon. Rektorn berättar att när Leona, som först hette Elias, förstod att hon egentligen var en flicka så lät hon håret växa och började klä sig som en flicka.

Leona kommer tillbaka, men de populära tjejerna vill inte ha något med henne att göra.

Då tvingar Malin sig själv att bli ett lejon till slut och inte längre vika sig för de som bestämmer. 

Amina, som varit borta från skolan i två veckor, kommer tillbaka och går rakt fram till Leona och Malin som sitter för sig själva på skolgården och börjar prata om bandet de ska starta tillsammans. Emil kommer fram och säger att han vill vara med. 

Fokus i klassen flyttas från könsorgan till musik, förutom för de coola tjejerna som fortfarande är hemskt upprörda och avståndstagande.

I väntan på mitt ovanliga liv av Pär Sahlin

Boken handlar om mobbning, vänskap, syskonskap, kärlek och en hund.

Huvudperson är Silas, 13 år. Han är vad man kan kalla en underdog. Han blir dagligen misshandlad av klass”kamraten” Viggo, hans enda vänner är ett äldre par som driver en spel- och tobaksaffär i närheten där han bor, hans mamma jobbar mycket, hans pappa som är arbetslös lägger all sin tid på att träna Silas lillasyskon Zico i fotboll. I familjen är det Silas som står för all matlagning.

Silas är en sympatisk person. Han är snäll, tålmodig, humoristisk, men ganska uppgiven. Livet är som det är och det är inte mycket han kan göra. Han lever under konstant skräck att träffa på Viggo eller hans pappa efter skolan. Men på något sätt vill han lära känna Narin, hon som springer så fort så hon flyger fram och som bor på elfte våningen i samma hus som Silas.

Lillasyskonet Zico är en intressant karaktär. Hon är enormt skicklig i sin sport, och hon spenderar all sin tid hemma med att träna fotboll. I början av boken pratar Silas och Zico knappt med varandra.

Viggo verkar också i början vara en helt endimensionell brutal mobbare. Senare förstår vi att han själv blir brutalt mobbad av sin pappa.

Silas vänskap med det äldre paret som har Gunkes Tobak & Spel är mycket fint skildrat. Silas skäms lite för att de är hans enda vänner, samtidigt beskriver han hur bra han mår när han får vara med dem i butiken, och när han går på sin dagliga promenad med deras hund Tubbe.

Silas är könsmässigt en traditionell kille som är kär i en vacker, och som det tycks, oåtkomlig, tjej. 

Zico är en mer normbrytande karaktär. Hon är självsäker och trygg, nästan lite dryg. I mitten av boken börjar Silas och Zico prata mer med varandra och Zico berättar att hon är kär i någon som heter Vera.

Det är framför allt i andra hälften av boken som saker börjar hända och alla karaktärerna börjar förändras. Det är kul.

Det blir också dramatiskt när Tubbe ska avlivas. Något som Silas absolut inte kan gå med på.

Tick tack av Ewa Christina Johansson

Ewa Christina Johansson kombinerar mycket skicklig karaktärisering med obrutet spännande spökhistorier där handlingen aldrig är förutsägbar. Handlingen i den här boken kretsar kring en gammal klocka.

Huvudperson i boken är Ottilia, kallad Tilly.

Andra centrala karaktärer är Tillys trogna vän Vera, Tillys bror Albin, som är några år äldre än henne, Tillys mamma, och Regina Aurora som tidigare råkat ut för klockans förbannelse. Hon uppfattas av andra som en förvirrad gammal tant, men Tilly inser att hon bara är besatt av att få slut på klockans onda makt.

Tillys mamma och storebror är relativt könstraditionella. 

Tilly själv passar in i kategorin kvinnliga hjältar.

Tillys mamma beskrivs av Tilly som en “hönsmamma’” som ständigt ängslar sig över Tilly. 

Hennes bror Albin har spindelfobi och är rädd för höjder. Han är lite dryg och retsam mot sin lillasyster. 

Tillys bästa vän, Vera, är pålitlig, nyfiken, engagerad och omtänksam. Hon är lika modig som Tilly. 

Tilly själv är självständig, nyfiken, lojal, omtänksam, modig och beslutsam.

I början av boken gör klockan att Tilly faller och stukar foten. Så i resten av boken måste hon utföra allt detektivarbete med en fot som knappt går att stöda på. Något som hon gör utan att klaga. 

Bortförda (Imperiets arvingar del 1) av Oskar Källner

Illustrationer Karl Johnsson

Bortförda är första delen i science fiction-serien Imperiets arvingar. Det är en bok med mycket dramatik, spänning och action. Men det är också en bok om omsorg och kärlek. Illustrationerna i färg i serietidningsstil är mycket välgjorda. 

Ur genussynpunkt är boken bra och genomtänkt.  Den rastlösa, lätt uppbrusande, ivriga tjejen och den mer försiktige, intellektuelle, eftertänksamma killen är en vanlig form av karaktärisering i barnböcker, men det finns också många exempel på normkreativitet och karaktärerna är mycket mer människor (eller i det här fallet; rymdvarelser) än stereotyper. Muskler och styrka verkar dock vara förbehållet de manliga karaktärerna.

Bokens huvudpersoner är syskonen Alice och Elias. Alice är lite äldre än Elias.

De beskrivs som nära syskon, som har olika karaktärsdrag:

Alice är hetlevrad. Hon blir lätt arg. Hon vill gärna agera och tycker inte om att vänta. Hon tar snabba beslut, och hittar snabba lösningar. Alice tycker om fart och fläkt. Hon tycker att det är kul att ljuga och lura lärare. Alice är mycket intresserad av spindlar och andra insekter och har varit med i fältbiologerna. Hon kan skogen där de vandrat med föräldrarna utan och innan. Hon är också intresserad av fäktning.

Elias är mer introvert. Han “känner på sig” saker. Han är ofta mer tveksam och lite långsammare. Han tycker om att lösa mysterier och hitta lösningar. Elias är fascinerad av teknologi och fysik, speciellt rymden. Vid ett tillfälle är det Elias förslag på vad de ska göra som räddar livet på hela besättningen.

Syskonen är både rädda och modiga. Båda är kärleksfulla och omtänksamma. 

Alice verkar stå närmare sin pappa, Elias sin mamma.

Det är ofta Alice som tar hand om, leder eller försvarar sin bror. Elias i sin tur får ibland förklara fysiska fenomen för Alice.

Andra karaktärer:

Pappa Adam. Pappan är liksom Alice, mycket hetlevrad. Han brusar lätt upp och kan bli farligt arg. Han beskrivs som “stor, arg och mullrande”. På illlustrationerna är han tre gånger så bred som mamman, lång och mycket muskulös. Men han är också kärleksfull, han älskar sin fru och sina barn.

Mamma Tien/Parishi. Mamman är en central karaktär även om hon bara omnämns i boken. Hon har sagt till alla att hon kommit till Sverige från Vietnam, men Alice och Elias får så småningom veta att hon varit kapten för en besättning prisjägare på ett rymdskepp och att hon inte är en människa, utan en alonais. Nu är hon tillfångatagen av de fientliga kraoerna. 

Brock, är nu kapten på rymdskeppet istället för Parishi. Han är en stor ödla med taggar. Brock är en mycket stark, omtänksam och klok ledare.

Syndra, är andreofficer på rymdskeppet. Hon är en alonier med blå hud, rött hår, spetsiga öron, och hennes ena arm är av metall. 

Farei, är en två meter lång fågel. Hon är en av de bästa piloterna och älskar att styra rymdskeppet i strid. Då blir hon ett med rymdskeppet och “snurrar” och “dansar” med det så att fienden blir förvillad. Farei blir dock skadad och ligger medvetslös och ser “ynklig” ut. Sedan ber hon kaptenen om ursäkt för att hon inte såg den kamouflerade minan som de körde in i.

Fänrikshjärta av Malin Roca Ahlgren

Illustrationer av Mattias Andersson

Saga är en person som noterar alla små förändringar i sin omgivning, inklusive andra personers skiftande stämningslägen. Det här gör att det lätt blir för många intryck och Saga blir trött och måste vila för att orka med skoldagarna.

Den här boken handlar specifikt om högkänslighet. Det är vanskligt att göra en genusanalys av boken eftersom högkänslighet i relation till genus är ett forskningsområde i sig. 

Boken vill belysa det faktum att det finns barn som har det så här, för att ge de möjlighet till identifikation i skönlitterär text, och för att öka omgivningens förståelse. Författaren vill säga att högkänslighet är en speciell begåvning som behöver bemötas med förståelse och respekt. 

Ett exempel på omgivningens oförståelse är Sagas pappa som säger åt henne att “Du är överkänslig, du ska inte ta åt dig så mycket.” 

Högkänslighet hos flickor kan sägas innehålla exempel på traditionell femininitet. I skolan är Saga tystlåten, försiktig, undfallande, osäker, orolig, självmedveten, otrygg. Men det beror i hög grad på att hennes omgivning inte förstår henne och bemöter henne på fel sätt. 

Man kan också säga att skolmiljön som högljudd och livlig normaliseras. Det vanliga är att barn klarar av sådan miljö, men att det finns undantag, och dessa barn måste behandlas utifrån vad de behöver för att må bra. Det vill säga att de får gå undan till en tyst miljö när de behöver det. 

Bokens illustrationer är överlag könsstereotypiska. De flesta “hon” har långt och svallande hår. Alla “han” har mycket kort hår. 

Blixtbarn av David Renklint

Boken är en berättelse om Eli, 11 år, vars föräldrar dött när blixten slog ner i deras hus. Eli överlevde, men hennes högra hand brändes bort. Det är Eli som är jag-berättaren.

I och med att berättelsen utvecklas förstår Eli att det som hände den natten har en långt större innebörd än hon kunnat ana. Hon är något mer än ett föräldralöst barn, hon är den som måste rädda världen.

Det här är en mycket välskriven bok. Och ett enda långt äventyr där läsaren aldrig kan gissa sig till vad som ska hända härnäst.

Kön är helt centralt för berättelsen, det är dess kärna. Enligt mytologin existerade först två gudaväsen sida vid sida, de var varandras älskare och varandras föräldrar; Mittra, hon, och Vittra, han. Mittra var urmodern och skaparguden som skapade människorna. Hon var värme, ljus, liv och kärlek. Vittra stod för det motsatta: mörker, kyla och död. 

Men människorna tröttnade på Vittra och dyrkade till slut bara Mittra. Vittra blev galen av mänsklig svartsjuka och han stal solen från Mittra. Mittra och världen fångades i is. Men Vittra kunde inte kontrollera elden, den for iväg och slog ner som ett blixtnedslag i ett sovande barn.

De goda karaktärerna i boken är i huvudsak kvinnor, de onda är i huvudsak män. 

Elis faster, Glispa, är en stark och modig äventyrare som gör allt för Eli. Dagda är Glispas älskare och bästa vän. Hon är en extremt tuff, men demokratisk, ledare för en grupp människor som blivit förskjutna. Nåjd är en shaman. Shamanister är kvinnor med en medfödd kraft, de har kontakt med gudaväsen. Nåjd är gammal men hennes kropp är enormt uthållig, snabb och stark.

Herr Mann är den elaka föreståndaren för barnhemmet som Eli först kommer till. Han njuter av sin makt och utnyttjar den. Nordulvarna som Eli senare måste resa till, är alla män som bytt sin mänsklighet mot styrka, de offrar delar av sin kropp till urmodern i sin längtan till henne. Nordulvarna arbetar åt Kimärerna i norr som strävar efter att ta kontroll över världen. 

I grunden kan man säga att boken handlar om ett manligt övertagande av det kvinnliga, i det kvinnligas namn. Ett övertagande som inneburit lidande, hat och död för alla människor. Det finns en polarisering mellan manligt - kvinnligt där det manliga är det mörka, kalla, döda och det kvinnliga det ljusa, varma, levande. Men som i ett yinyang förhållande måste båda finnas och vara i balans. Balansen är rubbad och det är Elis uppgift att återställa den. 

Huvudpersonen Eli, eller Beiwe som hon också heter, är inte alls könsmässigt traditionell eller könsstereotyp. Hon är en människa som kan vara rädd och orädd, stark och svag. Hon upplevs mer som en person än som ett kön, trots att människorna i hennes omgivning oftast kallar henne "flickan".

Athena - Hur svårt kan det vara?! av Elin Ek

Athena, som går i 6:an, är huvudperson, hjälte och detektiv. 

Hon säger att hon har en vishetsgudinna i sig, och ibland även en krigsgudinna (när hon blir arg). Athena kallar sig själv klimataktivist och feminist.

Hennes familj består av mamma, pappa, storebror Rossi, lillebror Gustav och bebislillebror Atlas som kallas Grisen.

Athena och hennes vänner Aicha, Ronja, Love och Yousef har en klubb som heter Rädda Jorden Klubben. 

Boken innehåller en mycket stark kritik av dominerande maskulinitet.

När det gäller Athenas familj och vänner ger boken ibland en traditionell bild av kön: Rossi spelar fotboll, Gustav sysselsätter sig med practical jokes, mamma torkar upp efter Athena, Gustav och Rossi “väller in” när det är matdags. Men den ger också många exempel på det icke-könsstereotypa; pappan gråter ofta i boken, mamma är mentalt stark och orädd, Ronja är superintresserad av sport, Aicha “kom cyklande i racerfart och sladdade till utanför porten”, Love och Yousef gråter när en fågelunge blir tagen av en katt, pappan kramar och pussar barnen ofta och pratar bebisspråk med Grisen: “Hej, mina älskade ungar, hej Atlasgubben, min lille prins, hur har du haft det idag utan pappa, jag haj längtat så eftej dej, ja det haj jag, ja det haj jag.”

Men framför allt så är Athena mycket orädd när det gäller att prata i offentliga sammanhang. 

Boken handlar i huvudsak om relationen vuxna och barn. Den visar på en mängd situationer där vuxna missbrukar den makt de har över barn. Men Athena accepterar inte att vuxna inte lyssnar. När de går för långt säger hon ifrån, högt och tydligt. Ibland vänder hon på relationen så att det är hon som lär de okunniga vuxna något de behöver känna till.

I “Hur svårt kan det vara?” handlar det om hur vuxna med makt kör över barnen när det gäller deras skolgård och de hundraåriga lindarna som alla älskar att klättra i.

Peter från företaget “Trädverket” (som tar hand om analys av sjuka träd, trädfällning och utformning av skolgårdar), är en nidbild av respektlöshet maskerad till omsorg.

Peter talar om medbestämmande, inflytande och demokratiska processer, men det är just bara tal. I själva verket handlar allt om pengar. Rolf Jönsson från kommunens fastighetsbolag är den stora skurken. Utan Athenas inspelade samtal mellan honom och Peter så hade han inte haft några problem med att köra över rektorn, föräldrarna och alla barnen i skolan för att kunna bygga en större idrottsanläggning som kunde hyras ut till elitklubbar som “ger en helt annan inkomst än från ungdomslagen som är där idag”.

Peter ger även uttryck för sexism, knappt maskerat under oro för barnfetma:

“Barnfetma är inget att leka med. Börja spela lite bandy, tjejer, så ska ni se att killarna kommer att springa efter er.”

Athena är den enda av barnen på mötet som inte sitter tyst:

“Hörru, gubbslem, du är kanske van vid att du får göra  vad du vill, men här på Lindskolan tar vi ingen skit och vi kommer inte att ge oss, lita på det!”

Ett annat tema i boken är Rädda Jorden Klubbens arbete för att väcka folks medvetenhet om hur många vilda fåglar som blir dödade av katter.

Barnen jobbar hårt för denna fråga, samtidigt som de äter grillade kycklingspett.

Labyrinten vid vägens ände av Daniel Edfeldt

Detta är del två i en fantasyberättelse om Will som råkat ut för en trafikolycka och ligger på sjukhus. 

Boken har religiösa grundtoner, då Wills själ är på resa i en värld mellan världarna, där han måste ta sig till Livets Träd för att kunna fortsätta leva i det verkliga livet.

Äventyret började i del ett och får sin upplösning i del två.

Will färdas tillsammans med sin beskyddare, Sam. Och med Charlie som har sin beskyddare, Jinx, med sig.

Det är många svårigheter som vännerna måste klara sig igenom. Värst är det för Charlie som sakta håller på att förlora krafterna och bli osynlig, dvs. hennes kropp är på väg att dö i det verkliga livet. Sista delen av boken handlar mycket om Wills kamp för att rädda henne.

Under äventyren blir de tillfångatagna av Kapten Stormduva. Hon är inte en könsstereotyp karaktär. Tidigare var hon kapten i drottningens flotta och lämnade sin man och dotter hemma när hon var borta på uppdrag. Stormduva har kort vitt hår och en blå mekar-overall på sig. Hon är enormt tuff och har ett spökdjur som kan hypnotisera de som hon tar tillfånga för att sälja vidare som slavar. Stormduva kallar Charlie för “flicka lilla”, och Charlie som är en tuff karaktär kallar Stormduva för “senila pensionärs-pirat”.

Charlie har blivit hård och tuff på grund av att hon levt med en alkoholiserad mamma. I boken är hon ofta arg, ilsken och irriterad.

I labyrinten som de måste ta sig igenom för att komma till Livets Träd blir Charlie och hennes beskyddare tillfångatagna. Will måste välja att fortsätta själv och rädda sitt eget liv, eller att försöka hitta Charlie och kanske aldrig komma tillbaka till sin familj. Som den ädla hjälte han är så väljer han att rädda flickan.

En central historia i boken är när Charlies mamma som sitter på sjukhuset plötsligt ber till Gud. Då uppenbarar sig en valkyria , Sigrun, som är hennes beskyddare. Sigrun är “en själ som gått vidare”. Sigrun kommer till Charlies mamma för att mamman har fått tillbaka sin tro.

Will och Sam kämpar tappert mot en här av gnomer, men blir tillfångatagna och inlåsta. Charlie, som har blivit gnomkungens dotters leksak, lyckas fly och låsa upp deras cell. Sedan börjar ett slagsmål (som inte är helt realistiskt eftersom gnomerna har pistoler och de andra bara svärd). Will och Charlie mördar till höger och vänster. 

När det ser som mörkast ut kommer valkyrian Sigrun på sin bevingade häst.

Några karaktärer i den här boken är inte könsstereotypa. Stormduva är inte traditionellt kvinnlig. Charlie är inte heller traditionellt feminin, förutom i sin roll som kvinnligt offer som måste räddas av hjälten. Men sedan räddar hon i sin tur hjälten. Varefter det är hans tur att rädda henne tillbaka till livet...

Min supersmarta mobil (Junos vlogg del 2) av Linda Skugge

Serien om Junos vlogg består av dagboksliknande texter varvat med orden från Junos inlägg på Youtube och kommentarerna därifrån.

Under läsningen av boken växer listan på saker och situationer som Juno tycker är obehagliga:

Tuffa tjejgäng

Andras mammor och pappor

Att sova över hos andra

Disco

Att delas in i grupper av lärare

Att gå på toaletten någon annanstans än hemma

Att behöva smaka på sådant man inte redan testat

Djur, “eftersom man inte kan prata med dom”

Gräs (p.g.a fästingar)

Det är bra med en bok som lyfter fram en person som inte är bekväm med det som socialt anses vara självklart roligt. Men listan blir kanske lite väl lång till slut.

Boken ger en ganska traditionell bild av kön med den osäkra tjejen, hennes modigare kompis, och det tuffa tjejgänget som mobbar andra.

När hon filmar sig själv med mobiltelefonen vågar Juno ibland säga saker som hon inte vågar annars. Och det inspirerar hennes följare att själva vara modiga. 

Till exempel lägger en kille upp en vlogg där han berättar att det är bara på nätet som han kan vara sig själv och hitta vänner. 

“I de vloggar jag spelar in är det jag som bestämmer och ingen avbryter eller är elak. Jag får uttrycka mig precis som jag vill, ha vilka kläder jag vill, och får säga exakt vad jag vill.” “Tack vare mobilen kan jag prata med folk som gillar mig för den jag är. En blyg kille som älskar att rita och sy kläder.” 

Han visar upp en fotsid svart kjol och en silverskjorta.

Internet blir alltså ett medium där könsnormer kan överskridas utan att man direkt behöver möta omgivningens stereotypiska tänkande, och där man lättare kan hitta vänner.

Ett levande vapen (Kung Pow del 3) av Ola Lindholm

Illustrationer Johan Lindqvist

Bokens hjältar: Sam, Mästare Ju, Aisha

Bokens skurkar: Papegojan, hans män, tre Sikider 

På bokomslaget ser vi det gigantiskt stora muskelknippet till skurk “Papegojan”, Sam och Mästare Ju i förgrunden. Längre bak, och mindre, ser vi Aisha i sin rullstol, och tre sikider (kvinnliga yrkesmördare) med blodiga knivar och kläder som visar så mycket av deras ben, höfter och bröst som möjligt.

Precis som i del ett och två så beskrivs Aisha som “en av världens bästa hackare”. “Sam tyckte att hon var den coolaste människan på jorden.”

Och i den här delen så får Aisha göra en hel del viktiga inbrytanden i datorssystem. Till skillnad från del ett där hon inte gjorde mycket mer än att säga “vad sa du?” och missförstå Sams meddelanden. Men till skillnad från del två där Aisha fick resa iväg för att hjälpa Sam och Mästare Ju, trots sitt funktionshinder, så stannar hon i del tre hela tiden framför sin dator. Medan Sam och Mästaren utför hjältedåd efter hjältedåd, det ena mer mirakulöst än det andra. 

Madame P, chefen för deras organisation har nästan ingen del alls i den här boken, mer än att ge de andra deras uppdrag.

Livia är en 11-årig flicka som hamnar mitt i ett gisslandrama där hennes pappa, Brasiliens rikaste man, hålls fången av “den värsta mördaren på planeten”. Livia håller sig gömd utan mat och vatten i tre dagar, räddar livet på sig själv genom att krypa genom ventilationsrören till ett ställe där hon kan få vatten, blir skjuten i benet, blir nästan strypt, blir kastad över kanten på ett tusen meter högt hus och till slut räddad av Sam.

Livia är modig, men man kan knappast kalla henne en hjälte, hon är mer ett kvinnligt offer som skurken gör vad han vill med. “Han lyfte upp henne i luften som en liten docka.(s.99)”, “den lilla flickan hängde hjälplöst utanför kanten”(s.117). 

De riktiga hjältarna, är som vanligt i böckerna om Kung Pow, Sam och framför allt Mästare Ju. Mästare Ju är, som han själv säger, perfekt. Det finns inget som han inte klarar av. Han är också fullständigt medveten om detta och skryter om det.

Mästare Ju är en rolig karaktär, det är han som står för bokens humor, med sin besatthet av spel på sin mobil och ständiga jakt efter ställen där han kan ladda den. 

Ju har inga skrupler med att döda. Det har däremot Sam som vet att deras uppgift är att fånga skurkarna, inte döda dem. Sam är den ädla hjälten, hjälten med ett varmt hjärta. Han är enormt skicklig, men samtidigt mycket mänsklig. Ett genomgående tema i böckerna är Mästarens perfektionism som driver på Sam genom att kalla honom värdelös, oavsett vad han gör.

Det är mycket våld i böckerna om Kung Pow. Många “stora vältränade män med iskalla blickar” och automatvapen. Skurkarna i böckerna är helt hänsynslösa, känslolösa personer som njuter av att mörda. 

I den här delen finns tre kvinnliga yrkesmördare med som kallas sikider. Deras vapen är långa knivar och de rör sig så mjukt och ljudlöst att Mästare Ju blir helt hänförd av deras skicklighet när de håller på att ta livet av Sam. Sam klarar en del själv “Sikiderna var inte beredda på hur stark Sam var… De hängde som två trasdockor i hans handleder.” Men självklart är de ingen match alls för Mästaren, trots att ingen mästare tidigare har besegrat en sikid.

Hitta Tjina! av Moni Nilsson

Huvudpersoner: Saga, Svante, Tjina/Laleh. 

De är bästa vänner och går i 5:an. Det är Saga som är jag-berättaren.

Det här är en deckarhistoria (med mycket humor) om spelmissbruk och kriminella gäng. Saga är bokens hjälte, Svante är också modig men kanske inte lika modig som Saga. Saga drivs hela tiden av att hon vill hitta sin vän Tjina. Både Saga och Svante är nervösa, rädda och gråter i boken. Sagas farfar är central i berättelsen. Han är inte en traditionell farfar, och utan honom hade de inte klarat att sätta fast det farliga kriminella gänget, och hitta Tjina. 

Men det är Saga som planerar hur de ska göra. Det är hon som är den drivande, och hjärnan i boken.

Svante är en relativt könstraditionell person. Han hatar när Saga och Tjina vill fläta hans hår eller måla hans naglar, han älskar mat, han gillar att se på barnförbjudna filmer med sin pappa. Men han är långt ifrån den hegemoniska manligheten. Han gör många udda och ovanliga saker. Saga och Tjina känns mer icke-traditionella. De har båda stort mod, är mycket handlingskraftiga och bra på att tänka ut och planera. Samtidigt är alla tre “vanliga” barn som är rädda, nervösa, glada och fnissiga.

Frej upprepar sig av Guy Bass

Illustrationer Steve May

Originalets titel Noah Scape Can’t Stop Repeating Himself

Boken ger en traditionell bild av kön med en intressant twist som gör den normbrytande.

Frej är en traditionell kille. Hans hår är egentligen inte så kort, men det står rakt upp hela tiden. Enligt texten har han krulligt hår “som såg rufsigt ut hur mycket man än borstade det”.

Frejs absolut största intresse är dinosaurier (en dinosaurienörd), och det är egentligen det enda han vill lära sig om i skolan. Fröken håller inte med. Frej är ensam om att ha dinosaurier som enda intresse, så han har länge önskat sig att “alla kunde vara mer som jag”. När han slutar önska sig det och istället bestämmer att det ska bli så, så börjar något hända.

När kopia efter kopia dyker upp så blir den könsstereotypa bilden flerdubblad, fyrdubblad, kvadruplad. Och det könsstereotypa blir till en komedi på sig själv. Det blir roligt.

När Frej till slut tröttnar på att alla är lika han själv, så inser han att variation, olikheter, är positivt. 

De vuxna karaktärerna i boken är alla könsstereotypa kvinnor: reportern Ann Knorre, Fröken Fia, mattanten fröken Matilda. Alla har långt hår och klänning eller kjol. Alla flickor på skolan har långt hår och kjol, alla pojkar kort hår och byxor.

Alaska av Anna Woltz

Originalspråk: nederländska

En mycket välskriven och mycket gripande bok.

I boken Alaska står hunden med samma namn i centrum. Kapitlen berättas omväxlande av Parker och Sven. De går i samma klass i 7:an. Parker fick Alaska som hundvalp men var tvungen att skiljas från hunden när en av lillebröderna blev allergisk. Sven är Alaskas nya ägare. Alaska har nu blivit tränad till assistanshund.

När vi lär känna Sven i boken är han en dryg, otrevlig översittartyp. För ett år sedan hade han drömt om en karriär som elitsimmare, nu har han plötsligt blivit “den där med epilepsi”. När han börjar i en ny skola gör han allt för att de andra ska få ett bra första intryck av honom, men istället får han ett anfall.

Parker har precis var med om att butiken, som familjen äger, har blivit rånad och pappan skjuten i axeln när han försökte trycka på larmknappen. Många timmar varje dag sitter Parker och tittar på människors skor för att försöka få syn på en av rånarnas skor som är det enda hon minns tydligt av händelsen. Hon saknar sin hund enormt mycket och får till sin förvåning se hur Alaska kommer till skolan och möter Sven. Och hur han inte ägnar hunden en enda blick.

När eleverna ska presentera sig på franskalektionen och säga två saker som är sanna och en som är påhittad så säger Parker att hon kan gläfsa Bjällerklang. 

“Gläfsa Bjällerklang?! ropar Sven högre än alla andra.”, “Men gör det då! ropar han.”,  “Du törs inte! ropar Sven.” 

Parker tänker att “Det finns tusen saker jag inte törs. Men det här törs jag. Jag sätter hakan i vädret, för det gjorde alltid Alaska och jag. Och så sätter jag igång.”

Sven tänker “Seriöst. Folk i den här stan är mer rubbade än jag trodde.”

Boken ger en bild av Sven som en könsstereotypisk kille som vill vara cool, populär och självsäker. Sven har också en könsstereotypisk bild av att män är de naturliga ledarna. 

Parker säger att “Av de som sitter i fängelse är nittiotvå procent män” och “Jag kan inte fatta varför alla tycker att det är helt normalt att män håller på och mördar och rånar och spränger bomber.” Sven svarar att “Hundra procent av alla premiärministrar här i landet är män. Det var män som uppfann datorn och flygplanen. Män som upptäckte gravitationen och kom på hur evolutionen fungerar. Det är vi som har styrt världen i tusentals år - ja, och då händer det att vi också gör fel ibland.”

Parker är en mer “rund” karaktär. Hon är både stark och svag, tuff och känslig. Hon försöker hjälpa sig själv, sina bröder som har ADHD och sin pappa som efter rånet bara sitter hemma vid datorn och tittar på övervakningskameran från butiken där mamman fortsätter att jobba. 

Hennes kärlek till hunden Alaska är så stark att hon ger sig av mitt i natten till Svens hem för att försöka kidnappa hunden. Det är början på en vänskap mellan Sven och Parker som är bokens enormt fängslande och känslomässigt starka fokus.

Framför allt är det Svens känslomässiga förändring som är gripande. I början av boken är han bara hård och arg, han måste leva med en sjukdom som är extremt förnedrande för honom när han får ett anfall och förlorar medvetandet, och sedan vaknar upp utan att veta var han är eller vad som hänt.

Man förstår att före sjukdomen så var han en framgångsrik, populär, traditionell kille. 

Men med Alaskas och Parkers hjälp så blir han mer “hel” och mer mänsklig. 

Familjen av Cecilia Lidbeck

Människorna förstör jorden. Dödar varandra. Dödar djuren. Förstör klimatet. Förstör haven och luften. 

Var det då inte bättre förr? Före den industriella revolutionen. När vi gjorde allt för hand. 

Små gårdar, med en patriark som leder, barn och vuxna som vet sin plats och gör vad de ska för allas bästa. Så som det var “förr”. Är inte det bättre?

Frågan lyfts i Cecilia Lidbecks bok “Familjen” som berättas av Ella-Lill (12 år) som vuxit upp på Gården och inte vet något annat liv än det de lever där. Som har fått lära sig att alla utanför stängslet är förlorade och att Kollapsen är nära.

Familjen lever med traditionella könsvärderingar där Far är den som bestämmer hur det ska vara. Kvinnorna och flickorna har kvinnosysslor, männen och pojkarna manssysslor.

Ella-Lill är fullständigt övertygad om att det hon lär sig är sant och rätt. När hon möter någon från världen utanför brinner hon av iver att försöka rädda "Pojken" och få honom att komma och leva med Familjen.

En bok som ger en traditionell bild av kön, även om boken kanske i grunden är ett ifrågasättande av könsnormer.

Dödens tivoli av Camilla Lagerqvist

En riktigt spännande bok som utspelar sig under en natt i skogarna omkring ett övergivet tivoli. Det händer hela tiden obehagliga, läskiga, konstiga och spöklika saker.

Bokens huvudpersoner är Nour (jagberättaren) och Fabian.

De följer båda med sina storasyskon till ett ställe som sägs vara hemsökt. Plötsligt är de ensamma kvar, utan någon möjlighet att ta sig hem igen.

Nours mamma har flytt ifrån kriget när Nour och hennes syster var små. Och när Nour är rädd hör hon ibland sin mammas röst inom sig; “Har man bott i ett land där man vaknade av att bomber detonerade är det inte mycket som skrämmer en.”

Fabian har vid ett tillfälle retat Nour i skolan för att hennes tänder sitter omlott i munnen. Nour kan inte glömma det.

Men nu är det bara de två, och den ena obehagliga saken efter den andra inträffar. 

Ur genussynpunkt är det intressant att se hur de bara är två barn, inte en tjej och en kille, när rädslan griper tag i dem. 

Båda är lika rädda, men Fabian har en större tendens att vilja springa därifrån, även när någon annan behöver deras hjälp. 

Denna tredje person som barnen möter, Emma, är mycket modig. 

En utmärkt bok för alla som vill bli skrämda. Med mycket bra karaktärsskildringar och bra genusperspektiv.

Hon vet allt om oss av Kajsa Gordan

Boken handlar om Corinne, Ella, Tanja, Noah och Amir som går i 7:an. Fem ungdomar som alla har olika svårigheter som de jobbar med, men som alla har det gemensamt att de inte vill att omvärlden ska känna till hur de har det eller hur de känner. 

Ella skäms för att de har så dåligt med pengar hemma. Tanja har vid flera tillfällen fått sin kroppsliga integritet kränkt. Noah har alltid haft lätt för sig i skolan men har nu fått så mycket frånvaro så han inte klarar av att gå dit alls. Corinne har bytt skola för att hon inte vill vara “hon vars mamma dött”. Amir är nog den som inte har några allvarligare problem.

Könsmässigt är alla fem traditionella tjejer respektive killar. Och heterosexualitet är genomgående i boken. 

Men barnen är ändå mer lika än olika genom att de alla försöker dölja något, och inte pratar med andra om sina känslor. 

Inte förrän Corinne tar plats i skolkuratorns stol i den övergivna skolbyggnaden och frågar “Okej, vem vill börja?”

När de har “rumstid” hos Corinne berättar de om sina tankar och känslor. Corinne själv pratar in på kuratorns kassettbandspelare när hon är ensam i rummet. Och då är det fem människor vi lär känna.

Den vars känslor och tankar vi får veta minst om, Amirs, blir den som framstår som mest traditionell ur könssynpunkt. 

Festen - en Signe Holm-deckare av Petter Lidbeck

Boken börjar med att Signe ligger på garagetaket och filmar gästerna på Elsas föräldrars fest. Filmen visar sig bli användbar i förståelsen av det drama som sedan utspelar sig.

Författaren fångar läsarens nyfikenhet direkt med Elsas kusin Signe från Stockholm; “hon  säger inte mycket och skrattar nästan aldrig”.

Signe fattar sig ofta mycket kort och direkt. Hon använder sig aldrig av sociala smörjmedel och verkar därför ganska oartig. Hennes föräldrar har skilt sig och mamman ligger på sjukhus så Elsa försöker att vara så snäll hon kan mot Signe.

Men det visar sig att Signe är den enda som förstår vad det var som hände den där natten efter festen.

En spännande, välskriven och lättläst bok. Och en klurig deckare.

Elsa, 11 år, är snäll, ordentlig och omtänksam. När mamman blir arg mår hon väldigt dåligt och vill att de ska bli vänner igen fort. 

Elsas mamma är mycket auktoritär. Framför allt för att hon vill skydda barnen från sånt som hon inte tycker att de ska höra eller veta om.

Mamman blir arg och skäller, hon ställer krav och ultimatum, hon säger åt Elsa och Signe vad de får och inte får göra. När barnen inte gör som hon vill så sliter hon tag i dem och drar dem med sig. Hennes ilska uttrycks ibland som galenskap; “hon såg galen ut” (s.38)

Men Signe lyssnar inte på auktoriteter. Hon går sin egen väg, rakt fram.

Elsa tror att Signe är galen, men inser efter ett tag att Signe har en enorm slutledningsförmåga, och när hon verkar konstig så är det för att hon tänker.

Elsas pappa är inte lika auktoritär som mamman. Han behandlar barnen mer som jämlikar. Han lagar ofta mat. När olyckan sker gråter pappan förtvivlat, precis som mamman.

Elsa och hennes mamma är könsmässigt traditionella karaktärer. 

Elsas pappa är en mer könsnormsbrytande karaktär. 

Signe är könsmässigt icke-traditionell med sitt raka, lite abrupta, orädda sätt.

Förstafemman del 3 - Fult spel - av Nike Bengtzelius & Christian Axelsson

Illustrationer Agnes Oldefors

"Fult spel" är en mycket välskriven bok som har två författare.

Serien handlar om ishockeylaget Yggdrasil, och i den här tredje delen är huvudpersonen lagkaptenen Lukas, 12 år.

Boken inleds med att Lukas håller på att packa för att åka iväg på cupspel. Hemma hos mamma är det stökigt och stojigt och halvsyskonen leker med hans hockeyutrustning.

Sedan utspelar sig större delen av boken på Vintercupen där de spelar flera matcher varje dag.

Det mest utmärkande för den här boken är alla olika känslor som huvudperson har. Lukas funderar mycket över livet hemma hos mamma och pappa (som är skilda), över varför han inte har någon riktig kompis i laget fast han försöker vara en bra vän med alla, och över hur de ska tackla alla utmaningar i matcherna.

Det är mycket känslor hela tiden: oro, osäkerhet, tveksamhet, hopp, glädje, trygghet, otrygghet, ilska, irritation, nervositet, beslutsamhet, inför allt som händer både i och utanför rinken.

I Yggdrasil spelar bara killar, förutom Tove som är målvakt. Tove särbehandlas inte, förutom att hon inte är med i killarnas omklädningsrum när tränaren pratar med laget, vilket måste vara en nackdel för en lagmedlem. Det är mycket peptalk, och nyheter som förmedlas i just omklädningsrummet, och då är Tove utesluten.

Tove är en stark och skicklig målvakt. Utanför isen är hon också stark och bestämd. Vid ett tillfälle ger sig tre killar från ett motståndarlag sig på Tove och Oliver. “Ge fan i det där”, säger hon. Sedan kliver hon fram “och ger den blonda killen en knuff, men han får grepp om hennes handled och sliter henne ur balans.” “Tove sliter sig loss och verkar beredd att hoppa på dem alla tre helt själv.” Sedan kommer två vuxna och bråket tar slut. På illustrationen förvrängs det här; för när de vuxna som syns på illustrationen kommer så håller inte den blonda killen i Tove längre. Men på illustrationen gör han det. Det här ger ett intryck av fyra killar som slåss och Tove som är fasthållen.

Tjugofyra av karaktärerna i boken verkar vara killar eller män (en del benämns som “han”, de andra har traditionella killnamn), tre stycken benämns som “hon” (Lukas mamma, pappans nya tjej Linda, och Tove). 

På bilderna har flertalet killar kort hår, några har halvlångt hår, Tove har långt hår och ett litet hårspänne som könsmarkör.

Boken består av en mycket bra blandning av Lukas privata tankar, hans känslor och av de spännande matchbeskrivningarna.

Lukas är en “rund” karaktär, en person som har alla typer av känslor och som reflekterar kring dem.

Beskrivningarna av livet före, under och efter matcherna visar också tydligt hur många känslor som spelarna upplever, och ibland måste kontrollera för att kunna spela bra. Det är ofta specifika känslor och tankar som gör hur bra eller dålig en spelare är. Positiva känslor och tankar ger bra spel, och tvärtom.

Förutom målvakten Tove, är det bara killar som spelar, och alla tränare är män. Killarna och männen ger ibland uttryck för traditionell manlighet i form av en tuff jargong. Men jargongen kan också kopplas till själva sporten. 

Boken visar på hur många olika känslor som sporten innehåller, och hur viktigt vänskap,  förståelse och positivt tänkande är.

Sammanfattningsvis en riktigt välskriven, psykologiskt intressant, dramatisk och spännande bok.

Morris Mohlin är levande måltavla av Maria Frensborg

Illustrationer Kalle Landegren

Morris Mohlin är tretton, snart fjorton år. I boken berättar han om sitt liv, hur det är att vara olyckligt kär i Mirre, och om att bli hotad av skolans mobbare och inte våga berätta om det för någon.

Morris har håret rakat på sidorna och kortklippt uppe på huvudet.

Livet i skolan handlar mycket om att eleverna driver med varandra.

Vid lunchen retas/skojar klasskompisen Grace med Morris genom att först säga till Fatou att hon ska akta sig för honom, och sedan låtsas att hon inte sett honom sitta vid samma bord; “Oj, Morris, där är du. Jag sa just till Fatou att Morris är en nice guy som du måste träffa.”

Det visar sig att Fatou känner Mirre och hon berättar att Mirre precis blivit ihop med en snygg kille. Sedan säger hon att hon såklart driver med honom. 

Skolans mobbare “Kringlan” som har “sjukt stora biceps” använder våld för att hota Morris. Han pressar upp Morris mot hans skåp och väser “Dödar dig om du golar. Och din mamma.” 

Efter matten möter han Kringlan utanför klassrummet;  “Kringlan tar tag i min tröja och pressar upp mig mot väggen”.

Kropp och kön

Det är ganska mycket fokus på kropp och kön i boken:

Johar brukar kalla Morris för Eksem-mannen och Trögpung.

Morris talar om sig själv som en hormonstinn tonåring som vill hångla upp Mirre. Och som en asfinnig målbrottstönt.

Hela vägen hem från Mirre där hennes pappa avslöjat honom genom att se hans cykel, upprepar Morris ramsan; “Skit, fuck, piss, skit, fuck, piss.”

Kringlan är en karaktär som gör allt han kan för att störa skolans ordning. Eftersom sångträningen till lucia görs på lektionstid så ansluter sig Kringlan och hans polare. Om chokladbollarna som musikläraren utlovat säger han “När ska vi käka blatteballarna, då?” När läraren säger att hans uttalande är rasistiskt säger Kringlan att de inte har någon humor. Sedan går han ut och skriver könsord på skolväggen med en chokladboll.

På luciamorgonen i aulan ska Morris läsa en vers, men halvvägs blir det fel

“Vår mor gör fint med ljus och duk,

Och jag tar fram min stora...eh…”

Kringlan ropar ut ordet som rimmar, och Johar håller på att skratta ihjäl sig.

Pappa håller på och lagar mat och Morris är utanför och leker (självuppoffrande) med käpphästar med lillasyster Elsa. När pappa frågar hur många oxjärpar han vill ha skriker han högt så att pappa ska höra: “Jag vill ha sex!”, och precis då går såklart Mirre förbi.

Morris får en julklapp av grannen Erna som ser ut som en virkad ljusrosa penis. Det visar sig vara ett hjärtbokmärke.

Vänskap

Vänskapen mellan Morris och Johar handlar mycket om att reta varandra (det är mest Johar som retar Morris), att vara ironisk, att vara skadeglad, att slåss på skoj, att låtsas bli upprörd, att tävla.

När de spelar Super Hexagon efter skolan säger Morris: ”Okej, loser! Redo att bli ägd?” När den ena misslyckas skrattar den andra rått. Johar sparkar till papperskorgen och säger “Fuck me to pieces!”

Johar säger att han tror att Morris kommer att bli ihop med Fatou och han lägger armen runt Morris hals “i ett ganska tajt strypgrepp.”

När Morris får sin julklapp av Johar, en burk med specialtryffel gnyr Morris ironiskt “Mnåååh” och nyper honom i kinden. “Gulledej!” 

Vid ett annat tillfälle säger Johar: “Morris, du är ett vandrande skämt!” 

“Läget var desperat”, muttrar jag och spottar i en papperskorg. 

Könsnormsbrytande

Boken innehåller mycket lite som utmanar de traditionella könsrollerna.

På luciadagen kommer pappa in med saffransbullar, glitter i håret och sjunger för Morris.

Morris tycker att tärnor är mycket grymmare än stjärngossar i luciatåget. “Med eld och glitter, istället för dumstrut”. (Men han gör ingenting för att få byta.)

Hemsökt - En natt på spökhotellet av Steve Brezenoff

Originalets titel: Phobia - Dolls of doom

Jasmine, hennes bror Jason, mamma och pappa, ska åka på sitt årliga besök på ett pensionat. När de kommer dit visar det sig att sviten inte är tillgänglig och istället får de rum på ett annat, avlägset liggande gammalt pensionat. 

Där får Jasmine ett rum som är fullt med dockor. Den gamle mannen i receptionen kallar Jasmine för “unga dam” och säger att han är “så glad att ha en liten flicka boende här

som kanske uppskattar vår lilla samling”. Han säger också åt henne att inte leka med dockorna.

Jasmine blir upprörd för hon är tretton år och ingen “liten flicka”. Det är något konstigt med dockorna också, och efter en natt i rummet vill inte Jasmine sova där längre. Hon ber sin bror att byta rum med henne. “Aldrig i livet. Det är alldeles för tjejigt för mig.” säger han. Jasmine svarar “Var inte löjlig. Det är helt omodernt att tänka så.” Men Jason vägrar.

Då ber hon sin mamma att byta rum med henne. “Va? Varför skulle vi göra det? Vårt har ett badrum”, svarar mamman.

När familjen är ute på vandring i området överraskas de av ett oväder. De tar sin tillflykt till en övergiven stuga. När Jasmine kikar in i ett förråd hittar hon ytterligare en docka. Vid det här laget har dockorna gjort henne så uppskrämd så hon rusar ut ur stugan, halkar rakt igenom ett trasigt staket och nerför ett stup.

Bokens karaktärer är relativt könsstereotypa. 

Storebror Jason gör femtio armhävningar varje kväll, tänker mycket på mat, tycker att dockor är tjejiga och retar sin syster för att hon oroar sig i onödan.

Mamman försöker få Jasmine att äta mer, hon säger åt Jasmine att inte gå för långt, talar om för Jasmine när det är dags att gå och lägga sig, förmanar Jasmine när hon tycker att hon sagt något olämpligt “så säger man inte!”, och säger till när hon tycker att Jasmine beter sig ohyfsat: “Jasmine, älskling. Sluta! Du ställer till en scen.” Men det är mamman som kör bil.

Pappan står för trygghet och ledarskap. Han kommer ofta med hurtiga tillrop; “Nu sätter vi fart!”, “Då kliver vi på!”, “Upp och hoppa”, “Okej, nu försöker vi lugna ner oss”. 

Det är efter pappa Jasmine skriker när hon blir rädd, och det är han som tröstar henne; “pappa höll mig tätt intill sig”, “När han la armarna om mig kom tårarna”. Pappan bär Jasmine i säng. Pappan förstår att de elektriska apparater de hittar i den övergivna stugan är en kommunikationsradio. När mamman kör bil löser pappan korsord.

Det är tjejen i berättelsen som blir skrämd ett flertal gånger, och som råkar illa ut.

Kanske kan man säga att pappan är den "rundaste" karaktären i boken genom att han visar både trygghet/säkerhet och omsorg/närhet.

Woodwalkers del 2 - Farlig vänskap - av Katja Brandis

Originalets titel Woodwalkers Gefährliche Freundschaft

Boken utspelar sig i USA, på skolan Clearwater High

Woodwalkers är varelser som kan leva som både djur och människor. Varje woodwalker, eller “vandrare”, är ett specifikt djur.

Huvudpersonen i serien är Carag, som är en puma. Han har tidigare levt enbart som puma tillsammans med sina föräldrar och sitt syskon, men bestämt att han vill leva som människa istället. 

Livet som människa i den fosterfamilj som tagit hand om honom, är svårt för Carag. Men det blir bättre när han får komma till internatskolan Clearwater High, där bara ungdomar som är vandrare går. 

Del två i serien handlar om livet på skolan. Av de elever och lärare som nämns i boken så är 15 stycken “han” och 13 stycken “hon”. 

Av de femton handjuren så är tio stycken större djur; två pumor, fem vargar, en prärievarg, en bisonoxe och en älg. Av de tolv hondjuren så är tre stycken större djur; en varg, en grizzlybjörn och en vapiti (stort hjortdjur). Carags syster, som är en puma, figurerar också i berättelsen.

Det är fler “han” än “hon” i boken, och av handjuren är alltså tio stycken större djur, jämfört med tre bland hondjuren.

Karaktären Carag är en traditionellt manlig karaktär. Att visa sig stark och modig är centralt. 

Att alla karaktärer är djur innebär också att heterosexualitet tycks bli den enda möjliga kärleksrelationen. Carag själv är kär i hjorthjuret Lou, som han beskriver som mycket graciös. 

De vandrare som är växtätare som djur äter bara vegetariskt när de är i sin människoform och de som är köttätare äter både kött och vegetabilier som människor.

Bokens handlingsfokus ligger på Carags relation till hans före detta mentor Andrew Milling, som också är en puma. Millings fru och barn har blivit dödade av jägare och Milling har därför planer på att “utrota” människorna. Carag är den enda som vet om detta. 

Men mycket av boken handlar också om livet på skolan och de olika uppdrag som eleverna får för att lära sig att anpassa sig till människornas sätt att leva. 

Carags bästa vänner är en ekorre (hon) och en bisonoxe (han). Ekorren Holly är livlig, busig, modig, och liten. När Carag får nog av av hennes bus så fångar han henne under tassen och säger att hon måste be om ursäkt innan han släpper henne. 

Boken är i mycket en berättelse om ett internat i USA, där det tuffa (varg)gänget trakasserar andra. Omkring nyår delar lärarna ut smällare till eleverna för att de ska vänja sig vid ljudet. En av vargarna kastar då en smällare i huvudet på Carag. “Lägg av” fräste jag åt dem och grämde mig genast över hur rädd jag lät”. “Oj då, kissen är visst nervös i kväll”, säger Jeffrey, varggängets ledare.

Carag vill också försvara hjortdjuret Lou som han är kär i, eftersom hon är ett bytesdjur. “Då skulle de få med mig och mina klor att göra!”, tänker han.

Carag vet hur stark och snabb han är, även som människa. “Jag hade kunnat mosa mobilen i handen”. Det som gör Carag ledsen är att hans föräldrar inte vill träffa honom sedan han valde att leva som människa. När han får veta att de inte har ändrat ståndpunkt gråter han “Jag lät tårarna rinna”. 

Carags karaktär är ett uttryck för den ideala mannen, som är stark och modig, men har kontakt med sina känslor. Och som använder sin styrka och intelligens till att hjälpa andra. Att vara en god ledare är också viktigt för denna typ av manlighet och i slutet av boken blir Carag ledare i sökandet efter ett kidnappat barn. Carag talar om för alla (inklusive sin lärare) vad de ska göra “Det var jag som förde befälet”.

Även om den här berättelsen handlar om magi och förvandlingar så är den samtidigt mycket traditionell i sin syn på kön. 

Rivalitet mellan handjuren skapar slagsmål, där hondjuren tittar på eller är i vägen.

När Carags fosterbror tror att Carag tycker om hans flickvän säger han “Våga inte snacka med min tjej en gång till, din kackerlacka, fattar du?” Och innan han slår till Carag säger han till henne “Ta det lugnt sötnos. Jag fixar det här.”

Jeffrey, ledaren för de elever som är vargar, är exempel på den typ av manlighet som Carag förkastar. Jeffrey skryter, är fräck, självisk och oärlig.

Det finns exempel i boken där hondjuren är starka och/eller modiga, men det är framför allt handjuren och killarna som står för dessa traditionellt manliga egenskaper. 

Straff! av Jake Maddox (pseud.)

(originalets titel: Soccer Shootout)

Illustrationer Sean Tiffany

En bok uteslutande om fotboll med bara killar i rollerna.

Huvudperson är Berk, som är målvakt i Titanerna. Hans bästa vän heter Peter.

En ny kille, Ryan, kommer till stan, och han är också målvakt. 

Berk och Ryan måste tävla om samma position. Tränaren Davis väljer Ryan, och Berk får bli mittback istället. 

Trots rivaliteten försöker Berk hjälpa Ryan att bli en ännu bättre målvakt.

När Berk först får höra talas om den nya killen låtsas han vara mer säker än han känner sig.

Den nya killen är lång och vältränad, och har ett enormt självförtroende. Han säger till Berk att han kommer att märka om laget spelar bra eller inte när det är dags för uttagningarna: “Då får vi se om nån av er kan göra mål på mig.”

Berks vän, Peter, är en mycket duktig fotbollsspelare som också har gott självförtroende. Vid en träningsmatch säger han till Berk; “Var inte orolig. Jag gör mål på honom och sen är målvaktsjobbet ditt.”

När tränaren väljer Ryan framför Berk, har Berk svårt att hålla tårarna borta: “Det var länge sedan han hade gråtit för något som hade med sport att göra, men nu kändes det som om tårarna var nära.”

Ryan säger till Berk att han beklagar att uttagningarna inte gick som Berk hade hoppats. Efteråt säger Berk till Peter “Vad är det med den där killen egentligen? Ena stunden spelar han cool, och i nästa stund låtsas han vara jätteschysst”. Peter säger då att “Han försöker bara smöra för dig. För han vet att du ska säkra upp för honom hela den här säsongen.”

Inför en helt avgörande match vill tränaren ta bort Ryan och låta Berk vara målvakt. Berk tittar på Ryan som sakta går därifrån med nedböjt huvud. Sedan får han en idé: han vill hjälpa Ryan att bli riktigt bra som målvakt så att de kan vinna den avgörande matchen. 

Vilket de gör genom att Ryan gör allt rätt och stoppar den avgörande straffen. “Du lyckades!” säger Berk. “Nej, det var vi tillsammans som lyckades” säger Ryan. 

Den här boken visar på olika sidor av sporten fotboll.

Att vara självsäker, att låtsas vara självsäker, att vara orolig för tränarens beslut, att verkligen göra sitt yttersta för att bli bättre och att prestera när det gäller, att vara en riktig lagkamrat, att hjälpa och stötta varandra och att tillsammans se till att man segrar.

Berk visar i boken att han är en riktigt bra vän och medspelare. Trots att Ryan tagit hans plats, och trots att Ryan varit dryg mot honom.

Det framgår inte vilken ålder killarna är. Men på en del av illustrationerna så har de kroppar som vuxna människor. Alla har kort hår.

Den här boken kan sägas vara könsmässigt traditionell genom killarnas attityder och sätt att prata med varandra. Självförtroende och självsäkerhet är centrala egenskaper. 

Samtidigt är många av känslorna och handlingarna i boken typiska för själva sporten, med oro, önskan att förbättra sin förmåga, kamratskap, att stötta varandra med mera.

Dagbok för alla superschyssta - Rowley Jeffersons Loggbok av Jeff Kinney

Karaktärer i boken:

Rowley, Greg, Rowleys pappa och mamma, Rowleys farfar, Gregs mamma och pappa, Gregs storebror, Gregs lillebror, Tevin, Tevins mamma, ett gäng tonårskillar i skogen, Mrs Monroe, fröken Beck, bibliotekarien, en gubbe på biblioteket, vikarien Mr Hardy, några tonårskillar på skolgården, påhittade superhjältar (varav nio “han”, två “hon”). 

Totalt ca. 25 “han” och 8 “hon”. 

Greg och Rowley är två kompisar som bland annat:

Leker vikingar och ninjor.

Bygger en fästning i skogen.

Berättar skräckhistorier för varandra.

Är på biblioteket där de flera gånger blir tillsagda av bibliotekarien för att de väsnas för mycket.

Försöker rapa alfabetet efter att ha druckit en massa läsk.

Ritar skämtteckningar av varandra.

Slår varandra med varsin kudde.

Greg och Rowley är ganska olika som personer. 

Greg är en gränslös, dryg och fräck person.

Han blir så arg när han spelar ett tv-spel att han kastar sönder spelkonsolen mot väggen.

Han busringer. Han kastar ägg på Rowleys pappas bil. 

Han skryter mycket och säger att han dejtar en supermodell, att han en gång kastade en frisbee runt hela jorden och att det är han som kommit på att göra “vågen”. 

Han slår Rowley med en bok. 

Han blir rädd och överger Rowley som har skadat sig. 

Han vill gärna skrämma Rowley. 

Han jagar Rowley med en snigel som Rowley tycker är obehaglig. 

Han får Rowley att göra olika tjänster åt honom (sånt han själv tycker är tråkigt), och som ersättning får Rowley diplom som Greg ritat. 

Han försöker ofta lura Rowley. 

Han blåser papperskulor i huvudet på Rowley i klassrummet. 

Han retar Rowley för att han gillar matteläraren, och för att han är duktig i skolan.

Han knyter ihop (vad han tror är) Rowleys skosnören. 

Han kallar Rowley för fegis och börjar kackla som en kyckling. 

Han kallar Rowley för bebis när han inte vill smita ut tillsammans med Greg på natten. 

Han slår ihop en bok i Rowleys ansikte.

Trots detta så tycker Rowley jättemycket om Greg för att han är rolig och får honom att skratta.

Rowley är ordentlig, snäll, försiktig och lite rädd av sig. Han har lätt för sig i skolan och gör sina läxor. Han är ganska godtrogen och blir därför lätt lurad av Greg.

Rowley har köpt ett halsband med ett tvådelat hjärta som det står “bästa vänner” på. Men Greg vägrar ha den på sig för “sånt är för tjejer”. 

Rowley säger att han och Greg “leker” men Greg gillar inte att han använder det ordet. 

Rowley har en gosekanin när han sover. 

Rowley bryr sig om att en myra, som klasskamraterna försöker döda, klarar sig.

När klassen har vikarie och alla bråkar och lever om, sitter Rowley still och försöker plugga.

När de får skäll för något de gjort så skäms Rowley (men inte Greg).

En gång hittar Greg och Rowley på varsin superhjälte. 

Gregs har olika superkrafter i varje finger som vapen mot fiender. 

Rowleys superhjälte heter “Schyssta killen” och hans superkraft är snällhet. Greg skrattar nästan ihjäl sig åt den här idén. Han säger att en superhjälte ska vara tuff, ha farliga vapen, tuffa kläder, svära och spöa skurkar. Men till slut utplånar “Schyssta killen” den “Intergalaktiska mannen” med hjälp av “största möjliga snällhet”.

Man skulle kunna säga att Rowley har en del traditionellt “feminina” drag och Greg är traditionellt “manlig”. Greg retar ofta Rowley, men Rowley skäms aldrig för hur han är, utan ser det mer som att han och Greg är olika. 

Det är också ofta Greg som det går dåligt för i boken.

Boken är skriven för att vara rolig och underhållande. Och det är den. Speciellt illustrationerna är roliga.

Den använder sig av traditionell kontra icke-traditionell manlighet för att skapa en mängd komiska situationer. Och det är den störige Greg som oftast råkar illa ut.

Läsarens sympati ligger hos Rowley.

De dödas resa av Lena Arro

Lena Arro har skrivit en bok med en huvudperson som inte är könskategoriserad. 

Berättarjaget går en natt ner till hamnen och ser i dimman en gammal man sitta vid kajkanten. Mannen ber om hjälp att ta upp sin pipa som han tappat i ekan nedanför.

När berättarjaget kliver i båten och börjar leta, hoppar mannen plötsligt ner själv och börjar ro iväg. Berättarjaget blir tvungen att utföra ett antal uppdrag åt mannen, som levde för flera hundra år sedan.

Alla i boken utom huvudpersonen är könskategoriserade. Det är i huvudsak män. Tio "han" beskrivs i berättelsen, och fem "hon". Tre kvinnor gråter, en annan är mördad och bunden till händer och fötter.

Om huvudpersonen får vi inte veta så mycket. Hen har precis gjort slut med någon som heter Yord. Den gamle mannen i båten beskriver huvudpersonen som “vek”. 

På omslagsbilden ser vi de båda i båten, men berättarjaget är tecknat utan några tydliga könsmarkörer.

I förlagets beskrivning av boken omnämns berättarjaget bara som “en tonåring”. I bibliotekstjänsts omdöme beskrivs huvudpersonen också som “en yngre tonåring”. 

De sista barnen på jorden - del tre “Mardrömskungen” av Max Brallier

Böckerna om Jack som lever efter monsterapokalypsen då nästan alla människor förintats eller blivit till zombier - handlar om manlighet.

Det är också böcker med mycket våld och mycket slem, spyor, ruttnande zombier, och sopor.

Det är Jack som är i centrum: Jacks tankar och känslor och handlingar. De andra barnen; Quint, Dirk och June, finns med som exempel på det som inte är hegemonisk manlighet. 

Den manlighet som Jack står för handlar om att vara modig trots att man är rädd, att älska äventyr, att älska att ha kul, att bry sig om sina vänner, att uppoffra sig för sina vänner, att rädda världen, att kunna stå ensam ibland, och att samla sina vänner när det behövs. Det handlar om att inte visa känslor, att vara smart, men framför allt att ha mod och beslutsamhet.

Quint är lite kortare än Jack (den hegemoniska mannen är inte kortväxt). Han är en “vetenskapsman”. Manlig i sin intellektuella kapacitet, men på många andra sätt “omanlig”.

Han klarar inte av press på samma sätt som Jack gör. Jack kallar honom “Bangar-Quint” för att han viker sig under press. Han är känsligare än de andra på en del sätt. På nöjesfältet säger han att han mår illa av Mad Whirl. “Allt gör dig illamående” säger Dirk. Quint är också oftast räddast av de fyra. Men han kan aldrig tala om eller visa känslor. När Jack frågar hur Quint mår så börjar han prata om något annat.

Dirk är symbolen för fysisk manlighet, Quints motsats. Han är stor och extremt stark. Han klarar av allt fysiskt, men han är inte intellektuell och verkar inte heller ha några känslor. Han tänker mycket på mat, och han älskar att slåss. Dirk har ett enormt självförtroende. Han är också bra på att bygga saker och Jack tar ofta hjälp av honom när de ska göra något som är stort och tungt.

June står för “det andra könet” i berättelsen. Hon är inte feg och svag, tvärtom så gillar hon äventyr och är modig. Men hon får står för de känslomässiga uttrycken när det gäller kärlek, fysisk närhet och sorg. June är den enda som kramas och den enda som gråter.

June får även vara objektet för Jacks heterosexualitet. Detta uttrycks framför allt av illustratören, inte i själva texten. När de fyra sitter i en soffa säger Jack “Hördu June, synd att den här soffan inte är för två.”

June klantar till det vid ett par tillfällen, vilket gör att Jack med en hjälteinsats måste rädda situationen. Exempelvis tappar hon bort radion som är så otroligt viktig för henne. Och då ger sig Jack in i strid med monstren för att få den tillbaka. Vid ett annat tillfälle gör Junes höga jubel att de blir hörda och hamnar i fara.

Förutom June finns det mycket få kvinnliga karaktärer i boken. Skaelka är ett litet monster som älskar att halshugga. I övrigt är nästan alla monster manliga. 

Boken centrerar som sagt kring Jack. Han är huvudperson och det är hans dilemman och känslor som driver handlingen. Jack är föräldralös och i den här delen i serien får de höra radioutsändningar av andra människor som klarat sig. Quint och June blir eld och lågor för kanske har deras föräldrar klarat sig. Dirk har inga känslor alls. Men Jack blir extremt rädd för att bli ensam igen och förlora sina vänner. 

Det är Jack som hamnar i de farligaste situationerna. Han ser sig själv som beskyddaren av deras värld. “Det är mitt jobb att se till att mina kompisar är trygga. Mitt jobb att skapa en zombiefri värld åt dem.” Jack kallar sig själv “Beskyddare av vänner, försvarare av vår sfär och mästare, skapare och förvaltare av allt som är sjukt kul!” Jack har ett vapen som han gett ett namn: “Skäraren från Louisville”. Han har ganska många svagheter, som han erkänner, men när det gäller så är han den modiga hjälten som gör allt för andra. Jack har komplex för att hans röst är svag och nasal. Men i slutet av boken måste han gasta och vråla med en enormt stark röst för att leda alla monster i kampen. 

Jack döljer alltid sina känslor och framstår istället som att allt är helt ok. Han ger sig gärna av ensam för att klara av något. Samtidigt känner han till sina begränsningar. 

När Jack möter det ondaste monstret av de alla, Rezzoch, “förgöraren av världar” så säger monstret till honom: “Jag var imponerad av dig. Du är en modig pojke. En stark pojke. Du har ett mäktigt inre.” Jack får alltså full pott av manlighet från den mäktigaste och ondaste. Men Jack står emot och svär att han ska krossa ondskan. “Ingen muckar med Moder jord när jag ser på”, säger han.

När Jack räddat världen från undergång slänger June armarna om honom och kramar honom hårt. Dirk och Jack fistbumpar. Quint bara ler.

När den sista radioutsändningen som de väntat på och kämpat för att få höra uteblir, så börjar June gråta. “I månskenet ser jag hur June sväljer sin sorg. Hennes axlar darrar och hon torkar sig i ögonen.”

Vem kan rädda Artemis? (Stallgänget på Tuva) av Lena Furberg

En mycket fin skildring av Jonas som är en i stallgänget på Tuva. Hans häst Artemis får oförklarliga kolikanfall. Jonas kärlek till sin häst är mycket fint beskriven. Men när det värsta som kan hända händer försvinner Jonas från stallet.

Första delen av boken där Jonas känslor när hästen blir sjuk beskrivs är normbrytande. Den andra delen då Jonas är frånvarande från stallet känns mer könsstereotypisk.

Game over (Kung Pow 2) av Ola Lindholm

Illustrationer Johan Lindqvist

I den här delen av Kung Pow så får en tjej nästan chansen att agera hjälte precis som Mästare Ju (137 år), hans lärling Sam (12 år), och flygarässet Kapten Bonaparte.

Boken börjar med att en spelprogrammerare konstruerat det perfekta spelprogrammet “Wasabee” som ska göra att han kan segra över alla. Tyvärr tolkar spelprogrammet ordet “besegra” som att alla motståndare ska utplånas. Och i testspelet blir spelprogrammeraren själv datorns motståndare och dödas.

Det är Aisha, 15 år, “kanske det främsta datageniet i världen”, som först upptäcker att 107 gamers över hela världen verkar ha blivit mördade. Aisha skickar Ju och Sam till en spelmässa för att ta reda på vem spelaren Wasabee är. Där håller de på att bli dödade. Genom sin skicklighet klarar de sig och räddar livet på alla i spelhallen.

Allt urartar snabbt och Mästare Ju och Sam sätts på uppdraget att stoppa spelets huvuddator som finns i Sydkoreas huvudstad.

Ju och Sam är hela tiden jagade av det livsfarliga spelprogrammet och som alltid använder de sina kampsportfärdigheter för att klara alla omöjligt svåra situationer.

Aisha konstruerar ett datorvirus som Ju och Sam måste sätta in i datorn där spelet konstruerades. De får hjälp av Kapten Bonaparte som “varit nära att dö hjältedöden fler gånger än ni kan räkna” att flyga till Sydkorea. 

Under äventyret tillsammans med Ju och Sam förbereder sig kaptenen på att dö hjältedöden flera gånger, vilket blir mycket roligt.

På grund av Mästare Jus spelmani, han kunde inte låta bli att starta sin mobil under flygresan, vilket gör att Wasabee kan lokalisera dem,  störtar planet, och de överlever med nöd och näppe. (Jus spelmani som jag tyckte var lite fånigt/jobbigt i första boken, blir trovärdigt och roligt i den här boken)

Aisha däremot tror att de har dött. Hon pratar med datorprogrammet Wasabee som meddelar henne att “pojke och liten gubbe besegrade”. När Wasabee frågar om Aisha är en motståndare svarar hon att nej, de är medspelare och att de ska hjälpas åt med Level 3. (Level 3 innebär att kärnkraftsvapen utlöses som sedan kommer att starta ett kärnvapenkrig och slutet för hela världen.)

Här börjar boken bli riktigt intressant, för Aisha beslutar sig för att själv resa till Seoul och sätta in virusprogrammet i datorn. Eftersom hon inte är Wasabees motståndare så är detta fullt möjligt att genomföra.

Men Aisha får aldrig chansen att bli bokens hjälte. Hon är och förbli datageniet som bistår Sam och Ju, som är de riktiga hjältarna. Sam och Ju fortsätter sin farofyllda resa mot Seuol och kämpar mot gränsvakter, kulsprutor, stridsvagnar, minor och gigantiska robotar.

När det ser helt mörkt ut blir de räddade av Aisha som kastar in en handgranat i roboten som håller på att döda dem. “Typiskt att det ska behövas en tjej i rullstol för att rädda er från att bli köttfärs, sa Aisha och blinkade mot Sam”. Det är osäkert hur detta citat ska tolkas. Är det typiskt att det är en person i rullstol som måste rädda dem, eller är det typiskt att det är en tjej och att hon sitter i rullstol? 

Att skapa virusprogrammet, att klura ut datorns lösenord, och att rädda livet på Ju och Sam en gång, är Aishas insatser i boken. Samtidigt utför Mästare Ju och Sam stordåd efter stordåd och klarar av attack efter attack och räddar omväxlande livet på varandra och kapten Bonaparte. 

Så mönstret upprepar sig från bok nummer ett i serien: Det är killarna som är hjältar och tjejerna som är medhjälpare.

Kung Pow - Dödens dal av Ola Lindholm

De fyra huvudpersonerna som bekämpar ondskan i den här boken är:

Sam, 12 år, lärling till Mästare Ju, mästaren i Kung Pow

Mästare Ju, 137 år

Aisha, 15 år, datahacker och uppfinnare

Lucky Mbete, elidsoldat, arbetar för Ugandas hemliga polis

Aisha, som är rullstolsbunden, stannar hemma vid kontrollstationen och har ständig telefonkontakt med Sam. 

Det är Sam, Mästare Ju och Lucky som kämpar fysiskt mot fienden.

Mästare Ju är mästare på kampsport. Han klarar av alla situationer och är aldrig orolig eller stressad. Han säger att han tycker om att döda.

Sam är inte lika duktig som sin mästare, men han har hunnit lära sig mycket.

Lucky är “bara” en elitsoldat. Hon har inga av de extra fysiska kunskaper och förmågor som Sam och Ju har.

Kanske har författaren velat ha med en stark, modig och skicklig kvinna i berättelsen. 

Men eftersom Ju och Sam är så överlägsna på alla sätt, så blir Lucky istället ett tecken på att kvinnor inte kan vara lika skickliga som män.

Några exempel:

• Sam slår ensam ner fem rånare på en bank i inledningen av berättelsen.
• Han hoppar från drönaren som de färdas med utan fallskärm på 150 meters höjd. 
• Han hoppar upp på en elefants rygg från marken. 
• Han hoppar mellan träden i djungeln. 
• Han är extremt pricksäker.  
• Han kan gröpa ur en trädstam med en sten eller med händerna till en kanot
• Han paddlar extremt snabbt. 
• Han slungar upp Lucky i ett träd med en hand. 
• Han rider på en elefant utan att skumpa. 
• Han och Ju kan ta hand om en armé av krigargorillor. 
• Han utmanar superskurken Wilden, på duell: “du ska få ångra det du gjort mot människor och djur. Du och jag, Wilden. Du och jag.”

Mästare Ju säger om sig själv “Jag är den dödligaste man du någonsin kommer att träffa.”

• Han är en mästare i kampsporten och det finns inte en situation han inte klarar av.
• Han kan göra en kanot av en trädstam med sina bara händer.
• Han paddlar extremt fort.
• Han älskar att slåss och tycker om att döda.
• Han tämjer elefanter så att de lyder och gör allt han vill.
• Han blir till en virvelvind genom att snurra mycket fort och slår ut hundratals krigargorillor.

När Sam och Mästare Ju kommer till Uganda tas de emot av Lucky som ska vara deras vägvisare.

• Det första som händer är att Mästare Ju räddar Lucky från tre skogselefanter.
• När Sam och Ju gör en kanot av en trädstam med bara händerna, kan Lucky endast göra två åror av tjocka grenar som hon skalar av kvistarna på.
• När Sam och Ju paddlar kanoten i rekordfart så får Lucky bara sitta i mitten och göra ingenting.
• När de ska utmanövrera tre vakter hinner Lucky inte ens “höja sina armar innan Sam och Mästare Ju besegrat de tre vakterna".
• När de håller på att bli uppätna av utsvultna lejon så lockar Lucky lejonen att jaga henne. Sam fäller Lucky med en sten. Sedan hjälper han henne på benen och säger “Vi tar hand om det här nu. Lås in dig i lejonhuset så länge. Det är tomt där nu.”
• Det visar sig att det inte är tomt i lejonhuset utan Lucky springer ut, jagad av en noshörning med maskingevär på ryggen. Sam räddar Lucky genom att slunga upp henne i ett träd.
• Lucky kan inte rida på elefanten på samma sätt som Sam och Ju. Hon studsar så hon inte kan prata. “Hon studsade upp och ner och höll bara fast sig i den lilla hårtussen på elefantens huvud.”
• I slutstriden när de nått presidentpalatset, ställer sig de tre elefanterna som de ridit på “i en skyddande ring runt presidenten och Lucky.  Sam och Mästare Ju stod utanför elefantringen, vända mot gorillorna.”
• Det är bara Sam och Ju som kämpar mot gorillorna och den elaka mannen Wilden.

Till slut är det dock Lucky som får stopp på Wilden genom att attackera honom, ta hans magiska stav som kontrollerar gorillorna, och förstöra den.

Den här boken handlar om att vara skicklig i strid, kunna slå ner motståndare, kunna klara sig mot vilda djur, kunna springa fort, hoppa högt, paddla snabbt, klättra fort m.m.

På alla dessa punkter är Lucky underlägsen Sam, 12 år, och Mästare Ju.

Förutom att vara fysiskt underlägsen pojken och den äldre mannen på alla sätt, så får kvinnan i den här berättelsen även stå för det moderliga, omhändertagande, omtänksamma, genom att hon ömmar mycket för gorillorna.

Så även om författarens intention varit att få med starka och smarta kvinnor i sin berättelse, så blir slutresultatet könsstereotypt där kvinnan måste räddas, skyddas och ofta bara får titta på när männen agerar.

Kyrkogårdsön av Linda H. Axelsson

Den här boken handlar mycket om förälskelse, och både förälskelsen och de oförklarliga händelserna på Kyrkogårdsön är mycket fint beskrivna och det är lätt att leva sig in i texten.

Kärlekshistorien är klassiskt heterosexuell, men det är slående hur väl författaren beskriver huvudpersonens känslor. Alla de sätt som hon skäms, känner sig osäker, känner sig dum, och samtidigt vill framstå som säker och snygg när hon tror eller vet att den andra personen observerar henne är mycket väl beskrivet, och som läsare känner en lätt igen sig. Den huvudpersonen blir kär i beskrivs också mycket fint.

Miljön där de möts bidrar mycket till att skapa en speciell atmosfär. Båda två är med sina föräldrar på varsin segelbåt i samma vik i sjön Vättern. Vattnet, klipporna, skogen på ön, känslan av utsatthet när hemska eller underliga saker händer när huvudpersonen är ensam gör att det skapas en speciell känsla i boken.

Ur genusperspektiv är det en klassisk heterosexuell berättelse. Men i grunden handlar det om två människor som är mycket lika i sin mänsklighet.

Det enda i boken som skaver lite är att ett troll har en central roll. Troll? Liksom lite svårt att tro på som läsare. 

Eldens sommar av Karin Stigsdotter Gustafsson är en spänningsbok med en mycket bra gestaltning av genus.

Berättelsens jag gestaltas bland annat så här (saxat ur texten):
" När jag hade slukat mackan
Jag hivade in det sista i gapet

Jag torkade av mig med handen

Jag flinade mot Mogge “Handen är bästa servetten”

Jag snodde ihop en svans av mitt långa bruna hår

Vi slängde cyklarna i en skramlande hög

Vi satte full fart mot trampolinen

Jag härmar en zombie

Åh, vad gott! smaskade jag

Jag tycker inte om spindlar

På kvällen körde vi fotboll ute på gatan

Det gjorde ont, men vadå? Iväg med bollen bara

Vi halkade på gruset på asfalten och skrapade händer och knän

Jag har noll bollsinne

Jag kände mig fri

Va? pep jag hjälplöst

Jag känner ofta på mig saker

Jag gillar att köpa skämtgrejer

En skolkamrat, Debbie, tycker mer om smink

"Varför ville hon dra in mig i sin värld med sina klibbiga fingrar?

Låt mig leka och ha kul med Mante och Mogge"

Jag går ifrån henne

"

Huvudpersonen är en s.k. rund karaktär. Hen har (kulturellt klassificerade) maskulina och feminina egenskaper och intressen. Hen slukar maten, smaskar när hen äter, torkar sig med handen, slänger sin cykel, hoppar från trampolinen, spelar fotboll, struntar i att det gör ont när hen ramlar, är inte intresserad av smink utan skämtgrejer. Samtidigt har hen långt hår, är rädd för spindlar, känner på sig saker, blir rädd ibland. 

I början av boken beskrivs allt detta utan att huvudpersonen har några problem alls med att vara sig själv, vilket känns enormt befriande.

Huvudpersonen, som kallas Kakan, har ett storasyskon som heter Mante. Mante är också en rund karaktär.

Så här beskrivs Mante, 12 år:

Mante satt och täljde på en träbit. Har fingrar fulla av plåster.

Mante stack kniven i hylsan och sa "Ska vi dra till badberget?"

Se dig för! ropade hon argt (till en bil)

Stämjärn är bra att öppna lådor med säger Malte

Mante slår i stämjärnen i lådan

Mante har kortbyxor

Hon kastade luggen ur ögonen, spottade en stråle mellan framtänderna och slängde iväg en sten i sjön. Stenen studsade sex gånger.

Mante gör det avgörande målet när de spelar fotboll.

Mante har kort hår

Mante slåss aldrig. Bråkar aldrig. Vänder bara ryggen till.

Mantes röst darrade

Tjejer har respekt för henne och killar är rädda för henne för att hon klår upp dem då och då

Både Mante och Kakan är icke-könsstereotypiska karaktärer. 

Kakans bästa kompis är Mogge. Mogge blir ibland retad av traktens mobbare för att hen "leker med tjejer". Det är inte konfliktfritt att bryta mot könsnormerna, framför allt för barn med snopp.

Boken ger uttryck för frihet; att vara, leka, känna, utan att bry sig om könsnormer.

Jag kan även känna att boken påminner mig om 1970-talet (även om inga tidsmarkörer ges).

Handlingen utspelar sig en sommar då skogen brinner. Min enda reservation mot boken är att författaren aldrig nämner klimatförändringar. När barnen löst gåtan och återbördat juvelen de hittat till den ursprungliga ägarens grav, så slutar skogen att brinna.