Kapitelböcker 6-9 år (jan-juli)

En duktig hund äter kakan. av Meg Rosoff

Illustrationer Grace Easton & David Shephard

En bok som ger en mycket traditionell bild av kön.

Hos familjen Peachy har de förstått att det inte bara är mamman som kan laga mat. Ava, Ollie och Betty lagar nu också mat till hela familjen. Pappan är den enda som bara äter mat, inte lagar den. “Jag gillar inte att laga mat” säger pappan. 

Men när han, som blivit bortskämd med hembakt bröd, plötsligt en dag får köpt rostbröd så blir han upprörd. “Det här är gift” säger han. “Varför bakar du inte brödet själv?” undrar nioåriga Betty som annars har bakat åt familjen. “Det kanske jag ska göra” svarar pappan.

Och sedan drar ett riktigt bakningselände igång. Pappan bakar hela dagen och ingen får störa. När klockan är halv åtta på kvällen försöker ett av barnen smyga in i köket för att hämta lite kex, men då skriker pappan “UT HÄRIFRÅN!” Till slut får de smaka på brödet som han bakat. Det är stenhårt och extremt svårätet. Men pappan är omåttligt stolt över sig själv “Jag tror jag har funnit mitt kall. Från och med nu får ni barn laga maten men det blir jag som står för all bakning.” säger han.

Pappan bakar och bakar, varje helg, men allting blir oätligt. Det blir den stackars hunden McTavish som får äta upp alla misslyckade kakor. Han blir rundare och rundare. Till slut klarar han inte att äta mer av de misslyckade experimenten, och då blir pappan upprörd. “Jag sliter och släpar vid en het spis bara för att mötas av förkastelse och förakt.”

Hunden känner ändå att det är hans jobb som räddningshund att klara familjen ur den här knipan de hamnat i genom pappans bakningsmani.

Pappan anmäler sig till stadens baktävling, och bestämmer sig för att göra ett pepparkakshus i form av slottet Versailles, som den förstklassiga bagare som han själv tycker att han är. Han kräver också att han får arbeta i lugn och ro “utan att störas av familjelivets larm”. Pappan är också fullkomligt övertygad om att det är han som kommer att ta hem priset på 500 pund.

Familjemedlemmarna tassar omkring på tå i veckor för pappans skull. De diskar i badkaret och äter bara smörgåsar till middag. Mamman säger “Det här är pappa Peacheys dröm och vi måste hjälpa honom att uppnå den.”

Men det blir bara katastrof av slottsdrömmarna. Trots det är hela familjen stöttande och uppmuntrande och ljuger och säger att de tror på pappan. Själv släpper han inte tron på att han är en vinnare. 

TIll slut är det bara hunden som kan se till så att det hela inte slutar i kaos för pappan. McTavish gör det på ett mycket finurligt sätt och pappans känslor blir inte sårade, han behöver inte bryta ihop för att han misslyckats eller faktiskt inte är bäst på att baka. 

Hela familjen håller i pappans självkänsla så att han får framstå precis så bra som han själv tycker att han är.

Allas vän (Paola Persson Peroni) av Emi Guner

Illustrationer Maja Säfström

Den här boken handlar om att vara tjej. Det vill säga den handlar om

• att ha en bästis, som en när som helst kan förlora och då är en helt ensam och skollivet går från att vara tryggt och roligt till att bli ett farligt minfält
• att dagligen vara i de populära tjejernas miljö, de som kan få en att känna sig värdelös eller fantastisk, beroende på hur de väljer att bemöta en
• att gå i en klass där allt en gör, vad en tycker om och hur en ser ut ständigt bedöms,  värderas och kommenteras

Klassens populäraste tjej heter Natalie. Hon kallar Paola för Pensionärs-Paola för att hon uttrycker sig mer vuxet och med fler ord än andra jämnåriga. 

Paola är en dagdrömmare som lätt fångas in i olika tankevärldar och fantasier inspirerade av bilder, ord eller händelser i det dagliga livet.

När Paola och Sally var bästisar brukade de “babbla så mycket att våra föräldrar kallar oss för tjattermajor, pratkvarnar och pladderstrutar”. Men nu har Natalie valt ut Sally som sin speciella vän och Paola och Sally får det svårt att överhuvudtaget prata med varandra.

Paola har en mamma som är lite av en renlighetsfanatiker. Paola gör oftast som mamman säger. När Paola är ledsen säger mamman “Gumman, du vet att du alltid kan prata med mig om det är något”. Det låter fint och förtroligt, men samtidigt vet Paola att mamman pratar med sina egna kompisar om hennes problem. Och mamman skriker ibland i telefonen till sin egen mamma att hon inte ska lägga sig i allting hela tiden.

Paola har en lillasyster, Dani, som ibland inte förstår Paola för att hon använder så svåra ord. “Mamma, nu håller Paola på så där med orden!” klagar hon då.

Och så har Paola en storebror, Mille, som är den manliga självsäkerheten personifierad.

Han charmar alla, han älskar att reta “Pallis”, han är van vid att andra gör som han vill. När Paola en gång vägrar säger han “Men åh! Varför måste just du vara min syrra?” När han inte vill ha något speciellt av henne, så låtsas han att han inte ser henne när de är i skolan.

När Paola letar efter sina hörlurar som hon behöver som ett “anti-serum mot alla jobbiga känslor” så har Mille tagit dem. “Mille, ge genast tillbaka hörlurarna till Paola!” sa mamma. “Nope!” sa Mille glatt och försvann ut genom dörren”. 

Populära Natalie är en tjej som vill ha full kontroll. Hon använder alla medel för att få andra att göra som hon vill och för att kunna känna sig bättre än alla andra. Paola kallar henne “irriterande perfekt”, men tycker också att hon har stil. Det finns nog inte en härskarteknik som Natalie inte är bekant med. T.ex. står hon precis framför Paola och pratar om henne med några andra tjejer; “Ville hon, eller?” frågade Olga. “Hon sa att hon inte vet. Men jag tror hon kommer göra det” svarade Natalie. Natalie planerar och bestämmer vilka av tjejerna som ska hänga tillsammans. Och de gör som hon säger, även om de ibland bara låtsas “så får Natalie som hon vill”.

När en av tjejerna skadas på gymnastiken får Natalie Paola att känna skuldkänslor trots att hon inte alls var inblandad. “Latifa ligger nog där i ambulansen och har jätteont och undrar varför du inte ville vara matvärd med henne.” säger Natalie. Paola springer in på toaletten och tittar sig själv i spegeln “Jag skämdes så mycket (...) Jag tittade på mig själv i spegeln. En tanig, lite rädd och ensam person tittade tillbaka. Så såg alltså en riktigt dålig människa ut. En som bara tänkte på sig själv (...).”

Paola är oftast klok och filosofisk. När hon sitter fast upp i ett träd för att de vuxna klantat till det så tänker hon att det inte är så synd om henne för “det fanns så många som haft det oändligt mycket värre”, Anne Frank till exempel.

Det är en ganska mörk bok, men med många humoristiska inslag och med underbart humoristiska bilder, som visar på hur tjejers liv blir när de alltid ska vara ett par som hänger ihop. Hur eländigt livet som solo då blir, och vilken terror tjejer som tar makten över andra tjejer utövar.

Som tur är har boken ett positivt slut.

En helt vanlig semester med familjen Jansson av Martin Widmark

Illustrationer Pelle Forshed

Familjen Jansson är Mamma, Pappa, Alvin 9 år och Kajsa 6 år

Deras grannar är familjen Yolmaz; Mamma, Pappa, Ali och Fatima

Boken skojar med mycket. Exempelvis med 

• hur det skulle vara om de vuxna var som barn kan vara ibland (dvs. bortskämda, krävande, gnälliga, gråter för att få som de vill, bråkar och tjafsar med varandra m.m.), 
• män som är galna i att klippa med gräsklippare,
• kvinnor som lusläser IKEA-katalogen,
• vuxna som tycker om att skryta med att de har nya och dyra saker (familjen Yolmaz har en splitterny husbil som de kör i till campingen, tyvärr har pappa Yolmaz inte koll på den digitala backningsfunktionen så han backar sönder en minigolfbana),
• en arg campingreceptionist,
• tyska turister som älskar svenska traditioner,
• andlighet,
• vadhållning som semesterattraktion (familjerna ordnar ett kobingo där besökarna får sätta pengar på i vilken ruta korna ska bajsa)

Karaktärerna är omväxlande könsmässigt traditionella och otraditionella.

Pappa Jansson har ett enormt maskin- och motorintresse. Mamma Jansson kan inte ens vika upp en karta.

När de kommer till en nerförsbacke med cyklarna tjuter pappa “Wow” och kastar sig nerför backen. Sedan gör han en sladdbroms på campingens tennisbana.

Båda papporna älskar att tävla.

Papporna tycker att det är lätt som en plätt att gifta sig. Mammorna tittar på varandra och himlar med ögonen. Det svåra är ju att hålla sams efter att en gift sig säger mamma Jansson.

Mot slutet av boken säger pappa Jansson att pappa Yolmaz är ett riktigt charmtroll och om han inte redan hade varit gift så hade han friat till honom.

Av de två barnen, Alvin och Kajsa, är det Kajsa som är påhittig och kommer med bra idéer och planer.

Alvin har mycket kort hår och shorts, Kajsa har långt hår och kjol. Ali har håret i en knut uppe på huvudet (kanske ska det vara en samuraj-frisyr men det liknar mera teskedsgummans) och shorts, Fatima har halvlångt hår och shorts.

Kajsa läser kartan när de ger sig iväg på cykelsemester.

De möter en motorcykelpolis som säger att Generalen är för tung vikt för släpkärran. Sen lyfter hon upp honom med en arm och inser att han nog inte väger mer än 40 kg.

På campingreceptionen jobbar en stentuff receptionist som njuter av att se andra kräla för henne.

Lantbrukaren som hyr ut marken till campingen är en bestämd kvinna med grön overall, stora stövlar och keps. Hon skrattar åt Generalens nya namn, rycker av honom lakanet som han har på sig, rullar in honom i det och lägger upp honom på en hylla.

Boken har tydliga likheter med fars/buskis. T.ex. med en bastant och bestämd äldre kvinna (receptionisten Greta som har illrött hår) som bestämmer att hon ska gifta sig och bär iväg med sin drömkarl, en mindre bestämd man som gör som hon säger (pappa Janssons farfar som kallar sig Generalen). Greta sluter Generalen i sin famn. “Länge håller hon honom där mellan brösten”.(s.68)

Eller “de konstiga tyskarna” som dansar nakna runt en midsommarstång med älghorn på huvudet och “ögonen röda av öl och korv”.

Ibland är mammornas och pappornas tjafs roligt. T.ex. när det ringer på dörren och de kastar sig ut från köket för att vara den som öppnar och “Mamma knuffar till pappa så han ramlar in bland skorna under hatthyllan.”

Det är kul att den skjutglada Generalen byter sida när han blir kär och kallar sig General Amour istället och slutar äta kött.

Men eftersom det ofta är så farslikt så blir det omöjligt att säga om det som skulle kunna vara normkreativt egentligen bara är en drift med det normbrytande...

Miris klimathjältar: Äventyret börjar av Kerstin Hennerdal

Illustrationer Anna Hennerdal

En bok om en skolklass med 17 barn, där några av eleverna börjar få besök av någon som kallar sig Miri.

Miri är jättegammal och behöver hjälp för hen har hög feber. Barnen förstår att Miri är vår planet och hela klassen börjar engagera sig för att lära sig mer om klimatförändringar för att på det sättet förstå på vilka sätt de kan hjälpa Miri.

Skolans värdegrund, STAR; Samarbete, Trygghet, Ansvar, Respekt syns i alla relationer i boken. Det är en sorts utopisk verklighet som barnen lever i där alla respekterar varandra, alla lyssnar på varandra, och ingen retar eller mobbar någon annan.

Barnens föräldrar kan vara utarbetade eller stressade av sina egna jobb, men de gör allt de kan för att visa sina barn respekt. Det är ganska ovanligt i barnböcker med vuxna som tror på vad barnen säger, utan att ifrågasätta eller anse att de själva har tolkningsföreträde. 

Men när det gäller genus är barnens verklighet relativt traditionell. Killarna jagar varandra eller “springer runt”, tjejerna övar danssteg. Några killar viker flygplan när de andra barnen ritar. När en fågel flyger in i klassrummet går läraren Thilda iväg för att hämta Bamse, vaktmästaren, så att han kan hjälpa dem.

Det finns dock en viss genusmedvetenhet när barnen tillsammans med läraren räknar upp superhjältar, dvs.”Någon som gör något bra för andra”, och upptäcker att alla namn de skrivit upp på tavlan är på manliga superhjältar. De kommer sedan på tre namn på kvinnliga superhjältar, varav en är Lisa från Handbok för superhjältar.

Det här är också en bok om klimatförändringar som lägger stort fokus på djurproduktionens effekt på klimatet. Barnen i boken väljer att först och främst koncentrera sig på att lära sig mer om hur de kan äta klimatsmart.

Tänk bara fotboll av Anette Eggert

Illustrationer Sofia Falkenhem

Adam spelar i ett lag med bara killar. Deras tränare heter Maja. Maja och Adam använder termen “killarna” om spelarna i laget.

Adam älskar fotboll. “Han vill bli bäst! Då måste man kämpa.”

När laget vinner älskar Adam känslan av att vinna. När de förlorar tänker han istället att han måste kämpa vidare, mot nästa match.

Boken inleds med orden “Adam är rädd.”

Adam är rädd för att sova borta när fotbollslaget ska åka på cup. Han beskriver det som något “hemskt”, något som han skäms så mycket för att han inte kan berätta för någon, varken för bästa kompisen Simon, eller för mamma. Han hatar att vara en fegis fast han är så stor. Han är rädd att Simon ska kalla honom för fegis om han berättar.

Adam frågar Simon om han är rädd för något, Simon svarar nej. Men han berättar att Zlatan är rädd för spindlar. Det visar sig senare att det egentligen är Simon som är rädd för spindlar. 

Det enda som får Adam att glömma hur rädd och ledsen han är, är att spela Playstation. När mamma säger att det är dags att sluta blir Adam arg och slänger kontrollen i golvet.

När lillebror Leon vill leka tappar Adam humöret igen och kastar en boll på honom som träffar hans näsa.

Nästa dag välter han ut sitt mjölkglas med flit när mamma, han och Leon sitter i köket. “Och jag ska inte åka på cup!” säger han och rusar in på sitt rum.

Mamma kommer in till honom och frågar “Vad är det, Adam?” och då kommer Adams tårar. “Jag vill inte sova borta, säger han. Inte utan dig.”

“Men lilla gubben” “Alla är rädda för något”, säger mamma och kramas. Hon föreslår att de ska ringa till Maja och fråga om Adam får sova inne hos henne på cupen.

“Maja gillar inte fegisar” säger Adam. “Vilken tur då, säger mamma. Att du är så modig, som vågar säga att du är rädd.”

Frågan är Adam hade fått sova med tränaren om tränaren varit en man? Om mamman ens kommit på tanken att fråga då?

Man kan tolka boken som att den handlar om den hegemoniska manligheten. Den tuffa, starka mannen som inte är rädd för något och som klarar av allt. 

Samtidigt består verkligheten av människor, människor som har känslor och som alla är rädda för något.

När Adam inte känner att han lever upp till den manliga normen blir han aggressiv, kastar och välter saker. Kanske gör han det på grund av att aggressivitet är ett accepterat manligt känslouttryck. Men eftersom han har en förstående mamma så kommer sanningen fram till slut och Adam får hjälp att hantera sin rädsla.

Rymdpiloterna och klonernas hämnd av Magnus Ljunggren

Illustrationer Johanna Kristiansson

Serien om rymdpiloterna är en färgstark, fartfylld och ofta normkreativ serie med underbara illustrationer.

Huvudpersoner är barnen Kim, Sam och Max. De bor alla tre på en rymdstation vars kapten heter Gringa (“hon”). Den ständiga bråkmakaren “rymdens onda klantskalle” Zenok, bor inte på rymdstationen men hans högsta önskan är att bli kapten där istället för Gringa, och han tar till alla medel för att nå sitt mål.

I den här delen i serien tar Zenok på sig en peruk med långt blont hår, och ett par röda glasögon med ögonfransliknande dekorationer, och plötsligt blir han en kvinna och kallar sig Nana Na. Rymdstationens lärare Mark V, som är en robot på hjul med fyra armar och en glaskula runt huvudet med en kam högst uppe, har blivit kär i Nana Na, något som ingår i Zenoks plan. Zenok försöker få Mark V att skicka ut de tre barnen som alltid brukar förstöra hans onda planer så att han kan kidnappa dem.

Nana Na/Zenok är riktigt otrevlig mot Mark V, men han är obotligt kär och gör allt hon säger åt honom att göra. 

Av de tre barnen är Kim “hon” och Sam och Max “han”. Kim har långt hår, Sam halvlångt och Max stubbat på sidorna och kort hår högst upp på huvudet. Max är lite yngre än de andra två. De har varsin rymdfarkost, killarnas har motorer på sidorna, tjejens har vingar.

I likhet med många andra spännings/äventyrs/deckarserier så är tjejen modig, ivrig och lite obetänksam, och killen, i det här fallet Sam, den förnuftiga och mer försiktiga, som tänker först och handlar sen.

Kim klättrar upp på en hylla när hon vill ta ner en glasburk som står högst upp. Både hon och en massa glasföremål ramlar ner. När alla glasburkar blivit lagade med en ny uppfinning börjar Kim klättra upp igen. “Klättra inte i hyllan igen” säger Sam då.

Kim är full av idéer och tycker om att chansa. Sam vill hellre ta det säkra för det osäkra.

När de tre barnen reser ut i rymden har Kim knyckt med sig en ny liten uppfinning. “Det är förbjudet att stjäla” säger Sam. Den lilla manicken gör att de klarar sig ut ur en fälla, men den gör också att de klonar sig själva.

Sam använder mer förnuftsbaserade hjälpmedel, han använder en allvetande kunskaps-app och ett zoomoskop.

Max är killen som älskar skjutvapen, men i den här serien är pistolen en sömnpistol som gör att den som träffas somnar in ett tag. Den är bra att ha när de tre barnen far ut i rymden på äventyr.

Vid ett tillfälle får Zenok tag i Kims farkost. “Men Kim reagerade snabbt. Hon backade sin gondol och knuffade till Förgöraren III” (Zenoks rymdfarkost). Samtidigt flyger den lilla kloningssmanicken iväg till Zenok, och barnen har nu ett mångdubbelt problem att lösa.

Tillbaka på rymdstationen försöker kapten Gringa hitta en lösning. Men uppfinningsroboten XzY lyckas inte uppfinna något användbart. “Det här går för långsamt” säger Kim. “Vi måste chansa”, säger Kims kopia. Den ena Kim åker ensam iväg för att stoppa Zenok och hennes kopia stannar kvar så ingen upptäcker att hon är borta. Kim lyckas ta nyckeln och låsa in Zenok och hans en miljon kloner. Tyvärr tänkte hon inte på att alla klonerna hade identiska nycklar på sig… Som tur är så är kopiorna inte så långvariga, och med ett plopp plopp plopp försvinner de alla en efter en. Zenok har dock fortfarande kvar kloningsapparaten och tänker verkställa en hemsk plan. Det är Kim som sätter stopp för den.

Det blir alltså Kims handlingsinriktade beteende som gör att alla klarar sig undan ett hemskt öde.

Lillis och sanna drömmen av Micaela Favilla

Illustrationer av författaren

En bok om rädsla, och om att övervinna rädsla.

Lillis sitter och väntar på sin vän Eva-Lena. Då kommer “öl-gubben” ut ur porten. Lillis gör allt för att inte titta på honom, hon är rädd för att han ska börja prata med henne. Eva-Lena och hennes pappa kommer. “Då sticker vi tjejer”, säger han. Pappan pratar artigt med öl-gubben. Lillis berättar för Eva-Lena att hennes storasyster Solda sagt att öl-gubben har ett monsterhuvud på sin lägenhetsdörr. 

På simhallen byter Lillis och Eva-Lena om på “tjejernas” och pappa på “killarnas”. Inne i simhallen möter de upp sin kompis Dano. Dano och Eva-Lena hoppar från trampolinen. Lillis bara tittar på, hon vågar inte hoppa, även fast hon gör ett försök och går ut på trampolinen. “Alltid ska Eva-Lena vara modigast” tänker Lillis. Dano föreslår att de hoppar tillsammans och håller handen, men Lillis går bara iväg till vattenrutschbanan istället.

När de går hem känner Lillis som “skoskav” i magen. Det kändes inte bra att inte våga hoppa. Så hon tränar hemma på att hoppa från ett bord.

Senare tänker Lillis att hon ska bevisa att Solda bara hittat på och att det inte alls finns något “monsterhuvud”. Hon går ut i trappuppgången själv och tar hissen upp till sjätte våningen. När hon öppnar hissdörren ser hon att det visst sitter ett hårigt monsterhuvud på öl-gubbens dörr! Hon blir livrädd och åker ner igen. Sen är hon både rädd, arg och ledsen samtidigt. Mamma och Solda tröstar henne och Solda säger “Vad modig du är”. Den kommentaren gör att Lillis plötsligt mår mycket bättre. 

Lillis berättar för sina vänner att hon sett monsterhuvudet, och när de går iväg för att också åka upp och titta på det, så kommer öl-gubben förbi. “Hej” säger Lillis utan att bli rädd. “Ja, fy fan!” säger öl-gubben och vinglar iväg.

Nästa gång i simhallen går Lillis till trampolinen. Nu vet hon att hon inte är feg, och så hoppar hon.

På illustrationerna har Lillis långt hår i två tofsar, Dano har mycket kort hår och Eva-Lena har kort hår. Eva-Lenas frisyr och kläder är normbrytande. I simhallen har Lillis och Eva-Lena baddräkter och Dano har badbyxor.

Bästisar ibland av Kajsa Gordon & Sofia Nordin

Illustrationer Matilda Salmén

Boken handlar om social acceptans, social status och vänskap.

Huvudpersonerna heter Herman och Anna-Klara. De är bästisar.

Herman är en person som är trygg i sig själv, han har ett stort djurintresse och kan mycket om djurs beteende och behov. Trots att de coola tjejerna i klassen tycker att han är konstig så bryr han sig inte, utan är bara sig själv, lugn och trygg. 

Anna-Klara däremot är ofta orolig i sociala situationer. Hon är rädd för att de andra tjejerna i klassen ska tycka att hon är annorlunda. När de coola tjejerna retar Herman säger hon inget. När de orättfärdigt anklagar honom säger hon inget. När det egentligen är Anna-Klaras eget fel att de andra, inklusive läraren, blir arga på honom, säger hon inget. Allt för att hon är rädd att de andra ska tycka att hon också är konstig, eller bli arga på henne. Kanske får hon inte komma på Kerstins kalas för att hon är bästis med Herman?! Tjejerna i klassen är riktigt otrevliga, de retar Herman, skrattar åt honom och talar illa om honom . Trots det så är det viktigaste för Anna-Klara vad de tycker om henne och att hon får vara med på kalaset.

Herman gillar vetenskap, forskning, kunskap och ogillar fysiska aktiviteter. Det här är en ganska vanlig manlig “typ”. Samtidigt är en kille som inte gillar fotboll lite annorlunda och omanligt. Herman är inte någon översittare som försöker få andra att verka dumma och okunniga genom att visa upp sin kunskap. Han är trygg i sig själv, han är en bra vän. Men han har ingen status, ingen manlighet som andra respekterar.

Hermans största intresse är djur. Han kan väldigt mycket om djurs beteende och behov. 

En dag har han med sig en månhornsbagge i en burk till skolan för att kunna se till att kobajset som den bor i hålls fuktigt hela dagen. Anna-Klara är först nyfiken, men när hon får höra att det är kobajs i burken blir hon livrädd för att de andra ska tycka det är äckligt; “alla lyssnar, prata om något annat”, säger hon. Herman tycker dock inte att det är något äckligt eller konstigt med insektens naturliga beteende, och kobajset luktar inte alls.

Anna-Klara vill bara “att han skulle prata om något annat, så att de andra slutade stirra och fnissa”. 

Anna-Klara är livrädd för att Kerstin, Sahar eller Sol ska tycka att hon är konstig för att hon är kompis med Herman. Hon tycker egentligen att Hermans djurintresse är spännande, men det är ännu viktigare för henne att tjejerna i klassen vill vara med henne. När Kerstin ska ha kalas tänker hon inte bjuda Herman. Anna-Klara som är rädd för att inte själv bli bjuden säger ingenting när de pratar om honom.

Herman är en riktigt bra kompis, och han förlåter Anna-Klara flera gånger trots att hon själv inte betett sig som en bra kompis alls.

Han visar henne sin nya drönare. De går ut på garagetaket för att kunna styra den bättre. Anna-Klara är väldigt rädd för att gå där eftersom det är högt upp, men Herman är lugn och säger “Titta inte ner. Titta på min rygg och ta små, små steg.” 

Fast han är tveksam till att låna ut sin dyra present så låter han Anna-Klara köra. Hon låter drönaren köra längre och längre bort och när Herman säger att hon ska vända den tillbaka så fortsätter hon ändå tills hon inte längre har kontroll över drönaren och den kraschar.

Herman blir inte arg på sin bästis. 

Sen vill Anna-Klara att Herman ska ta med drönaren till skolan. “Jag tror att Kerstin och Sol och Sahar skulle tycka att drönaren är jättecool...och då skulle de ju liksom tycka att du är det också…”, säger hon. Men Herman är trygg i sig själv och behöver inte social status; “Jag bryr mig inte”, säger han. Men för att vara snäll mot sin bästis tar han iallafall med sig den till skolan nästa dag. 

Tjejerna blir först arga för att Herman är på fotbollsplanen när det är tjejtorsdag och killförbud där, men sen blir de mycket riktigt imponerade av drönaren. Anna-Klara kör den för att visa hur cool den är, och sedan räcker hon fjärrkontrollen till Sahar utan att fråga Herman om det är okej. Sahar blir distraherad av coola Lotten i fyran och kör in drönaren i fotbollsmålet där den fastnar och går sönder. Herman springer iväg och hämtar en sax, klättrar upp på målet och klipper loss drönaren. Tjejerna fortsätter tjata om att det är tjejtorsdag och att han hindrar dem från att spela fotboll. Anna-Klara är orolig för nu kanske hon inte kommer att bli bjuden på kalaset när alla är arga på henne.

I klassrummet ljuger tjejerna och säger till läraren att Herman “var i vägen på fotbollsplanen så vi knappt kunde spela, och sen klippte han sönder målet”. Folke, en kille i klassen, blir arg och säger till Herman “Men är du dum, eller? Du kan ju inte förstöra målet bara för att du inte gillar fotboll.” 

Herman vill inte vara kvar utan går hem på lunchen.

Kerstin säger “Feg är han också. Gick bara hem när det blev jobbigt. Så himla knäpp. Jag ska absolut inte bjuda honom.”

Anna-Klara är bara tyst. Det är lättare så för ingen blir sur på henne om hon inte försvarar sin bästis. Samtidigt är hon medveten om att “vara tyst när någon säger elaka saker om ens bästa vän, det är nästan samma sak som att vara elak själv.”

Anna-Klara går hem till Herman och försöker urskuldra sig, men sen säger hon förlåt. Hon har med sig en inbjudan till Kerstins kalas, men Herman inser att Kerstins föräldrar har tvingat henne att bjuda honom. 

Innan hon går hem tar Anna-Klara Hermans insektsburk utan att fråga, för hon har kommit på hur hon ska kunna visa för de andra att Hermans djurintresse inte alls är konstigt. 

Efter Anna-Klaras föredrag inför klassen blir till och med Kerstin intresserad av Hermans djur.

Sedan är det då dags för kalas.

De leker kull i vardagsrummet men Herman vill inte vara med, han går för att titta på Kerstins storasyster Charlies sköldpadda istället.

Barnen springer runt i vardagsrummet och skriker och tjoar, har omkull möbler, välter chipsskålen och trampar in chips i mattan. Kerstins pappa bara tittar på och skakar på huvudet.

Sedan visar det sig att Charlies sköldpadda var där inne tillsammans med dem. Sköldpaddans skal är spräckt, och det är bara Herman som vet hur de kan rädda den. Alla blir tacksamma och imponerade av hans kunskaper.

När de går hem försöker Anna-Klara säga hur mycket hon tycker om sin bästis. Hon vill också säga att hon är ledsen för att hon gjort så mycket fel, men istället börjar hon prata om månhornsbaggen.

Den försvunna fotbollen (Skolvaktmästare Tores Detektivbyrå) av Christina Olséni & Micke Hansen

Illustrationer Katarina Vintrafors

Huvudpersoner: Tore E. Händig, Otto, 7 år, Klara, 9 år.

Skolvaktmästaren Tore beskrivs som lite slarvig och klantig. Som vaktmästare lagar han allting med silvertejp, när han ska klättra in genom ett fönster snubblar han på fönsterkarmen och ramlar in, när han ska sparka fotbollen skjuter han en tåfis som går rakt igenom rektorns ruta. Men han är en sympatisk person. Ture förlitar sig mycket på Klara och Otto för att lösa mysterier, men han är själv lika nyfiken och pigg på att göra detektivarbete.

Boken blandar könstereotypa och normkreativa karaktärer, med viss övervikt åt det stereotypa.

Könsstereotypt:

Rektorn - han, Mattanten - hon, Städerskan - hon, Träslöjdsläraren - han, Syslöjdsläraren - hon, Skolsyster - hon, Idrottsläraren - han, Bibliotekarien - hon.

Otto älskar fotboll. Klara brukar inte spela fotboll. Otto lär Klara spela fotboll. 

Arga städtanten tycker att “Barnen smutsar ner överallt hela tiden.”

Vaktmästare Tore är rädd för den sura städtanten Arja Moppinen som alltid är på dåligt humör. Hon är verkligen bilden av ett ilsket fruntimmer, helt utan självironi. Hennes motsats är skolans mattant som är rund och glad i rosa blus och läppstift och med “vackra, glittrande ögon”. Henne är Tore kär i.

Bibliotekarien vill alltid ha tyst på skolan. Hon tycker bara om lugna aktiviteter, fotboll är skrikigt och stökigt.

Skostorlek är en viktig del i berättelsen. Enligt Tore har de flesta män större skor än 39, vilket gör att de bör koncentrera sig på de kvinnliga misstänkta.

Normkreativt:

Matteläraren, en mycket lång kvinna med icke könsstereotypa kläder som samlar på fotbollsbilder. Hon är stark också; när Tore ska laga fotbollsmålet får han sitta på hennes axlar.

Otto dukar av och ställer in i diskmaskinen hemma.

Ottos mamma tycker att det är en bra idé att Otto önskar sig en stor hårig spindel som husdjur, pappa är livrädd för spindlar.

När hans signerade matchboll är försvunnen torkar idrottsläraren Stig bort en tår.

Klara är inte bra på att städa, men hon är bra på roliga och lite läskiga saker. Hon kan cyklar utan att hålla i styret, och klättra högt och dyka med huvudet före från trampolinen i badhuset.

Klara är bra på att resonera.

När Klara blir stor vill hon bli antingen detektiv eller bergsbestigare (Otto vill bli vaktmästare eller fotbollsproffs).

I matchen treorna mot lärarna blir Klara lagkapten för treorna.

Boken är en humordeckare. Ibland blir det som inte är könsstereotypt något som läsaren förväntas skratta åt. Det blir då inte normkreativt, utan skrattretande. Den rädda mannen är ett exempel på detta;

Ottos pappa är livrädd för spindlar. “Så fort han upptäckte en spindel i huset ropade han på  mamma.”

Tore är rädd för arga städtanten. Arja Moppinen är stereotypen för ett beskäftigt fruntimmer som ingen vågar säga emot och alla gör sitt bästa för att undvika. “Det var det fräckaste, röt Arja. Det var inte jag, pep Tore.”

Tore tycker att städtanten borde ha ett yrke där hon fick bestämma över andra, och föreställer sig henne som en trafikpolis i uniform med den blommiga gröna städklänningen ovanpå.

Illustrationerna är i huvudsak könsstereotypa. 

Klara har ett mycket långt svallande hår, Otto har kort hår. 

Kör hårt, Noa av Sofia Weiss

Illustrationer Hedvig Wallin

Noas mamma vill inte att Noa ska sitta och spela vid datorn så mycket. Hon försöker få honom att pröva på någon annan aktivitet. När de är i skogen och Noa tittar på när mamma plockar blåbär kommer ett gäng cyklande, “Noa räknar till sju - både killar och tjejer” (hur han nu kan veta vilket kön de har). Hans blick fastnar på “en tjej med långt hår”. “Hon har starka muskler på benen”. Noa tittar på sina egna ben, de ser ut som pinnar i jämförelse.

Noa tycker det ser kul ut att cykla i skogen, men han skulle inte våga prova, han är för rädd för att göra bort sig.

Tryggheten finns hemma vid datorn och de två kompisarna han spelar tillsammans med. Men Noa ska byta skola, och snart kanske han kommer att vara helt ensam, utan kompisar.

Mamma tar reda på mer information om cykelklubben. Noa både vill och vill inte pröva. Men testa en gång bara kan han ju göra.

Boken handlar om att pröva något nytt. Att egentligen inte våga, att tycka att det är jobbigt och pinsamt. Men om man får ett gott bemötande från andra som är positiva och uppmuntrande så kan man våga och upptäcka att man tycker att det är riktigt kul.

Noa är en lite tillbakadragen kille som inte vill utmärka sig, och framför allt inte göra bort sig. Han behöver en positiv miljö för att kunna växa och pröva nytt.

Tjejen med benmusklerna och det långa håret heter Soraya. Hon är modig, skicklig, glad och snäll. När de kommer till den riktigt långa, branta backen säger Soraya. “Yes, Trollbacken”, och lyfter en knuten näve i luften. Noa vågar inte cykla ner men tycker att det är pinsamt att leda cykeln, men går ändå ner med den till slut. Sedan vill han inte fortsätta med MTB (mountainbike). Inte förrän Soraya frågar om de ska öva tillsammans i backen nästa dan.

Ur genussynpunkt är Soraya bokens behållning. En mycket trevlig karaktär. Trygg, stark, generös, omtänksam och självständig.

Mysteriet med den skrämda ponnyn (Hästdetektiverna) av Catharina Hansson

Illustrationer Lena Furberg

Bokens jag-berättare är Noa. Andra karaktärer är Alex (Noas bästa vän), Love (Noas yngre syskon), Noas mamma och pappa, Juno (Noas kusin), Clara (Noas moster) och veterinären Linda. Noa bor på en hästgård som mamman sköter med hjälp från pappan som också har ett annat jobb. Sammanhållningen och omsorgen om hästarna är stor.

Det är många personer med i boken om den skrämda ponnyn, men fokus ligger på hästarna. Det är hästarna som kommer främst och alla är alltid beredda att göra sitt bästa för dem.

Till exempel så är Alex och Noa uppe klockan sex en lördagsmorgon för att ta hand om hästarna och ge dem sitt morgonhö. “Mysstunden”, som Noa kallar det.

Noa är en ansvarstagande person. När mamman plötsligt måste åka iväg tar Noa och Alex själva hand om alla ridelever. När en häst kommer tillbaka från skogen skadad tar Noa hand om den och lägger tryckförband på såren. Sedan väntar alla oroliga ridelever som blivit skrämda av hästens blödande sår som Noa och Alex måste lugna.

Alex är en intuitiv person som kan lugna hästar och förstå hur de känner. Hon är också en duktig ridskolevikarie.

Kusin Juno är också en lugn och trygg person som inte är rädd för nånting. Hon rider ut ensam i skogen (trots att de egentligen inte ska rida ensamma). Men när hon träffar på två lösa hundar faller hon av och hästen skenar iväg.

Moster Clara köper in unghästar, rider in, tränar och tävlar dem. Hon har ramlat av och skadat sig otaliga gånger. När hon tävlar i Belgien ramlar hon under hästen och bryter ett par revben, handleden och nyckelbenet, men någon dag senare har hon flugit hem och kommer till hästgården.

Noas mamma beskrivs av Noa själv som “min glada, handfasta och optimistiska mamma”.

Noas pappa jobbar utanför hästgården, men när mamman måste åka iväg säger hon “Och du får ta ledigt från jobbet och ta hand om mina ridlektioner.” Pappan nickar allvarligt och säger “Självklart”. 

Lillebror Love kan stå länge och rykta en häst. Noa tycker att han är “sjukt långsam” och “i sin egen lilla värld”. Men när Noa tycker att Love bara håller på och fipplar med sin mobil så har han i själva verket tagit reda på en mängd information som de inte hade klarat sig utan i sökandet efter mannen med de lössläppta hundarna.

Veterinären Linda beskrivs som “en klippa”. Hon ställer alltid upp och gör allt hon kan för hästarna.

Bland andra ryttare nämns Arvid som äger en häst i stallet, men rider en annan. Matthu, som tidigare ridit arabhästar i Syrien, och som nu rider och sköter om en häst i stallet.

Birgit Melcher och Malin Adelheim som är två lite äldre damer som har hästar i stallet och som är “bistra, barska och petiga” men också mycket noga med säkerheten.

Personer som låter sina hundar springa lösa i skogen när de är på promenad uppskattas definitivt inte av de som rider. I slutet av boken när de hittat hundarnas ägare så skäller pappan ut honom efter noter. 

En annan person som indirekt får sig en knäpp på näsan är Helen Frisk som har “ett enormt förråd av örter och naturmedel som hon alltid ska försöka pracka på oss”. När Noa ska lägga förband på den blödande hästen ställer sig Helen i vägen och erbjuder ett örtomslag till sänkt pris.

Både Noa, Alex och Love har namn som inte är bestämt könskodade. Alex benämns som “hon” och Love som “han” i boken, men Noa är hela tiden bara “jag”. I beskrivningar av boken på nätet benämns dock Noa och Alex som “tjejerna”.

Ger boken en traditionell bild av kön?

Flertalet av de hästintresserad är “hon”, men Matthu och Arvid är “han”. 

Många av de som är “hon” är trygga, förnuftiga, modiga, ansvarstagande, starka. Något som också krävs när man sköter om så stora och starka djur.

Det finns en tydlig laganda och en självklar omsorg om hästarna och om varandra.

Hästgalen (Ina Scot) av Anette Eggert 

Illustrationer Annika Lundholm Moberg

Hästgalen handlar om Ida som älskar hästar, alltid är i stallet och som tänker att “Om inte jag får börja rida snart dör jag”. 

Problemet är att hennes mamma är livrädd för hästar. Enligt henne är hästar livsfarliga och hon tillåter inte att Ida går på ridskola. Trots att Ida själv tjänat ihop till halva terminsavgiften som mamma sa var kravet för att hon skulle få börja.

Det är en ganska gullig historia om hur Ida inte ger upp sin dröm och istället lyckas lura med mamma på en prova-på-lektion för vuxna. 

Mamma är rädd och bestämd men hon saknar inte självironi och humor. 

Ida får också oväntad hjälp av tysta, lite surmulna storebror som annars bara sitter försjunken i en bok. Nour, Idas lojala och kluriga vän hjälper också till.

Mamma är verkligen livrädd för hästar, både före och efter sin ridlektion. Men efteråt är hon lycklig; “Det var det värsta jag varit med om men nu kan jag göra vad som helst, precis så känns det.”

En fin bok om en mamma som övervinner sin egen rädsla och därmed inte längre vill hindra sitt barn att göra det hon älskar.

Saga och Regnbåge (Enhörningsakademin) av Julie Sykes

Illustrationer Lucy Truman

Böckerna i serien utspelar sig på Enhörningsakademin, och varje del handlar om en av de nya eleverna.  När eleverna börjar så tilldelas de varsin enhörning som ska bli deras vän för livet. Enhörningarna har magiska krafter som kommer att visa sig efter ett tag. Tillsammans ska enhörning och elev lära sig att skydda ön som de lever på. Det är deras uppdrag.

De flesta vi hör talas om i boken är flickor. Men det finns även pojkar på akademin. De sover i skilda sovsalar och verkar leva sina liv ganska åtskilda annars också.

Den här delen i serien handlar om Saga. Hon har lämnat en mycket älskad, men gammal, ponnyhäst där hemma, och boken igenom så oroar hon sig för att hon ska glömma honom och bara tänka på sin nya enhörning.

Bland eleverna finns en “mallig” tjej, Valentina, som vill vara bättre än de andra och som talar om att hennes föräldrar är “högt uppsatta personer”. Saga låter inte Valentina trycka ner henne, utan säger ifrån

Där finns också Billy, som tycker att det är roligt att hämta grodor från skogen (där det är förbjudet för eleverna att vara) och lägga dem i flickornas ryktväskor.

Sagas bästa vän blir Alice. Alice är inte rädd för Billy utan säger ifrån på skarpen att man behandlar inte djur så som han har gjort.

I bokens första kapitel ges beskrivningar av akademin med sin trädgård, fontän, sjö, hus, och rum. Ord som glittrande, skimrande och glänsande används ofta. Allt är mycket vackert och, som sagt, glittrande, skimrande och glänsande med ädelstenar, vatten, torn och blommor i regnbågsfärger.

Lärarna är alla mer eller mindre stränga kvinnor med blomsternamn.

Innan flickorna träffar den lärare som är äldst och viktigast (fröken Gullviva, “en drottningliknande dam”) gör de sig presentabla. Saga “samlade ihop sitt långa hår och lät det falla ner över skuldrorna”. 

Enhörningarna är de enda i boken som inte är könsstereotypa. De kan vara “han” eller “hon”, men de är alla lika vackra och skimrande med långa manar och svansar i olika färger. De har olika utsmyckningar i form av stjärnor, regnbågar med mera. Enhörningarna tycker om att göras vackra och elevernas första lektion är “Hur ni flätar enhörningens man och svans”. Allt detta liknar mycket My little pony/unicorn. 

Sagas enhörning, Regnbåge “han”, är en livlig och kärleksfull häst. Både Saga och Regnbåge tycker om att galoppera riktigt snabbt. Alice häst Stjärna “hon”, är mer intuitiv, uppmärksam och orolig. Alice är en sann djurvän och en trogen kamrat som inte är rädd att säga ifrån om någon gör något dumt.

Men boken är inte bara glitter och skimmer, det är ett äventyr med också. Den livsviktiga sjön har börjat bli förgiftad. Alice säger till Saga “Tror du det är pojkarna som gjort något igen?” 

Saga upptäcker något mystiskt som händer, och tillsammans med Alice och enhörningarna så kommer de på hur de ska rena vattnet. Men någon gillrar en fälla åt dem och det är bara genom Regnbåges magiska krafter som de klarar sig tillbaka till skolan och kan lösa problemet med det förgiftade vattnet.

Saga är en handlingskraftig person. När konstiga saker händer så tvekar hon inte att jaga efter förövaren trots faran. Hennes vän Alice följer med utan att tveka. När de är nere i den djupa fallgropen och omringade av pytonormar så tar Saga “kontroll över sin rädsla”, men det är Regnbåge “han”, som räddar dem.

I början av boken innan mamman tar farväl av Saga säger hon “Kom ihåg bara att inte kasta dig in i något utan att tänka först.” Men i slutet är nog alla glada att hon gjorde det ändå.

Mysterieklubben och bankrånarna av Patrik Bergström

Illustrationer Filippo Vanzo

Mysterieklubben, med mottot “Modig och Klok”, består av Amanda och Carl.

I seriens första del hittade Amanda ett dolt rum i huset som de flyttat till. Det visar sig senare att det var grannen Holger och Carls farfar som startade klubben med det dolda rummet som högkvarter. 

Amanda och Carl hamnar ofta i riktigt farliga äventyr. Den här gången är det tjuvar som använder tunnlar under staden för att göra inbrott hos guldsmeden och banken. Amanda upptäcker av en slump en ingång till tunneln, och snart är de tjuvarna på spåren…

Boken berättas ur Amandas perspektiv. Därför får vi vid ett par tillfällen veta hur Amanda känner sig, men nästan ingenting om Carls känslor.

Ett vanligt könsuppdelande i nyare spänningsserier för barn är den modiga tjejen och den intellektuelle killen. Amanda och Carl är ett typiskt exempel på denna uppdelning, förutom att Carl är minst lika modig som Amanda. Men Amanda har inte alls lika mycket kunskap som Carl om naturvetenskapliga och tekniska saker.

Vid tjugotvå tillfällen talar Carl om för Amanda något som han har förstått eller vet. Till exempel så vet han om virket i trästöttorna i tunneln är friska eller inte genom att trycka fingret mot dem, han känner på väggen för att se om den är fuktig, han smakar lite på vattnet som rinner nerför väggen för att ta reda på om det är klorvatten från bassängen ovanför, när de kommer in i en stor grotta förklarar han att den är gjord av kalksten som har urholkats av regnvatten, han förklarar hur tjuvarna lyft upp golvet hos guldsmeden genom att använda en domkraft, han förklarar att tjuvarna borrar i berget för att placera sprängämnen där, han vet att om man täpper till avgasröret på en bil så kan inte bilen starta (något som blir användbart för att stoppa tjuvarna från att fly i sin bil) med mera.

Amanda i sin tur kommer bara med ett fåtal slutledningar. 

När det gäller att ta initiativ och ge den andre direktiv på vad de ska göra så är Amanda mer aktiv. Omkring femton gånger talar hon om vad de ska göra härnäst. Men Carl är långt ifrån passiv, cirka tio gånger är det Carl som säger åt Amanda vad de ska göra.

När det gäller att vara ivrig, spänningssökande och nyfiken så är det nästan bara Amanda som ger exempel på det. Hon vill alltid gå först, och tvekar inte att göra våghalsiga saker.

Mysterieklubben är en spännande serie. Både Carl och Amanda är modiga och smarta, men vid en närmare läsning upptäcker man att det gamla mönstret natur och kultur utgör bokens stomme. Amanda är mer “natur”, mer ivrig, mer göra utan att tänka så mycket. Carl är mer “kultur”, han är påläst och kunnig. Han är eftertänksam men samtidigt modig och handlingskraftig.

De vuxna i boken är Amandas mamma, som är orolig av sig. Amandas pappa, som på bilden har enorma armmuskler. Och Holger som har en lite annan inställning till barn och äventyr; “Barn klarar mycket mer än vuxna tror”, säger han.

Sök, Pyton! (Valpvarning del 3) av Anna Ehn & Mia Öström

Illustrationer Alex Howes

I många barnböcker längtar huvudpersonen efter en egen hund.

I den här serien längtar huvudpersonen efter en egen pytonorm, men får en hund av sin mamma för att mamman tycker att det blir bra med en kompis.

Hunden får heta Pyton, vilket är en rolig ordlek eftersom huvudpersonen både önskat sig en pyton, och tycker att hunden för det mest är pyton.

Bokens jag-berättare heter Anette. På bilderna har Anette relativt kort hår med en lång lockig lugg som står rakt ut. 

I “Sök, Pyton!” går jag-berättaren på valpkurs och Pyton ska lära sig “sök”. Det går bra så länge det handlar om att hitta korv…

Jag-berättarens mamma är en glad, energisk person som spelar curlingmatcher och säger “Tjingeling” när hon går. Pappan som är illustratör (?) har hamnat i en svacka och är deprimerad för att han har idétorka. Jag-berättaren har också en barnvakt (av okänd anledning) som heter Stella. 

Det är mycket humor i boken, framför allt är det hundvalpen som är rolig. 

Huvudpersonen har inte något könsstereotypiskt utseende och könskategoriord används sällan i boken. Mamman kallar huvudpersonen Anette en gång, men i övrigt används bara pronomenet “jag”. Ledaren för valpskolan är en flinthårig person som bara benämns som “gubben”. Grannen Marie har en “bjäbbig” liten hund med samma frisyr som sin matte.

Boken har många stereotypiska karaktärer, men den är inte speciellt könsstereotypisk. Jag-berättaren har inte någon könstypisk frisyr och inte något könstypiskt intresse (pytonormar).

Huvudpersonen upplevs mer som ett barn, än som ett kön.

Försvunna (Handbok för superhjältar del 5) av Elias & Agnes Våhlund

Handbok för superhjältar är en bokserie med ett uttalat genusperspektiv.

I de första tre böckerna kämpade Lisa ensam mot ett gäng mobbare och 

mot stadens skurkar. I den fjärde fick hon hjälp av en av mobbarna, Max.

Och i den femte boken blir även de andra två före detta mobbarna invigda i handbokens hemligheter. 

Lisa, “Röda masken”, är ensam tjej i gänget. Men kön är inget som är viktigt i den här boken. Barnen är vänner, varken mer eller mindre. Lisa är en mycket stark person som vet sitt värde; “Jag kan ju fånga dem i sömnen om jag vill.”, och som inte är rädd för att säga ifrån till vuxna.

Hon är en rättvis, klok och förstående ledare och superhjälte. Det finns inget i henne av att vilja framstå som bättre än de andra. Hon försöker aldrig kliva fram och vara främst, utan det är sida vid sida de kämpar. 

På bilderna är Lisa och Max omväxlande i förgrunden när de är ute som superhjältar på natten.

Max är mycket intresserad av syslöjd och Lisas mormor lär honom att sy på symaskin. Och det är inget annorlunda alls med hans intresse.

Lisa håller på att försöka lära Nick och Robert superkrafter, men det går inte alls bra för dem. Till slut tappar Nick tålamodet och beskyller Lisa för att hon inte lyckats lära dem något. Lisa som hela tiden varit tålmodig, tappar humöret och skäller tillbaka. Det blir Max som får stopp på bråket. 

När Nick upptäcker att han har en superkraft är det Roberts tur att ge upp. Men då visar Nick att han är en riktig vän genom att säga “Jag struntar i om du har superkrafter eller inte. Du är min vän och vänner lämnar inte vänner i nöd.”

Alla illustrationer i boken täcker sidorna med ett flöde av färger i harmoni och med uttrycksfulla miner och gester hos karaktärerna.

Heja Superstars! av Malin Stehn

Illustrationer Elin Jonsson

Heja Superstars! är andra boken om cheerleadingföreningen Västersund Superstar Cheer.

Boken berättas ur Gabriela, Gabbis, perspektiv.

Gabbi har fått en ny bästa vän i sin grupp, My. Men My är ny inom sporten och mycket nervös när de åker iväg för att tävla mot andra cheerleadinggrupper. Gabbi själv är bara förväntansfull och taggad.

Västersund Superstar Cheer har två coacher; Angelica och Jeff. Gabbi och My tävlar i mixade lag. I boken nämns fem tjejer och tre killar som är med och tävlar.

Könskategorier används av tränarna när de talar med barnen; “God morgon alla tjejer och killar”, “Sov gott, tjejer”.

Det som skiljer killarna från tjejerna på tävlingen är kläder, frisyr och smink. Tjejerna har långärmade tajta kortkorta klänningar, killarna har kortärmade tröjor och hellånga byxor. Tjejerna har håret uppsatt i en hög hästsvans med rosett. Håret i svansen lockas med locktång och sprayas med silverglitter. Alla tjejer blir också sminkade före tävlingen. 

Som coachen Angelica säger; Är det show ska det glittra och spraka.

Tjejerna behöver mycket tid för att göra sig i ordning före tävlingen.

Killarna tar bara på sig sina tävlingskläder.

I stunten, dvs. de moment i tävlingen då en deltagare lyfts upp av tre andra, så är det alltid tjejer som står längst upp. Killarna berättar senare att de brukar träna hemma och då växlar de position. 

Gabbis mamma är med lite grann i berättelsen. När Gabbi blir rädd på natten ringer hon till mamma som lugnar henne så hon kan sova. Och när Gabbi nästa dag inte svarar i telefon ringer mamma sju gånger. “Mamma var, typ, hysterisk” säger Gabbi. Men My berättar att hennes pappa är värre, han har ringt tio gånger sedan de åkte.

Vildhästen Izza av Jenny Wuori

Illustrationer Ester Conceicao

Boken “Vildhästen Izza” är en riktig hjälteberättelse.

Fölungen Kurro har försvunnit och hästarna Izza, Mac, Luke och Stella bestämmer sig för att hjälpa fölets mamma Tanja att leta.

När de förstår att Kurro tagit sig till en ö i floden, är det ingen förutom Izza som kan eller vill simma dit. Tanja är för gammal och svag, Mac, den största av dem, vänder bort blicken, Luke stirrar ner i sanden, Stella simmar inte lika bra som Izza. Så det blir Izza som går ner i det kraftigt forsande vattnet för att kämpa sig över till ön. 

Väl där råkar hon trampa på en av de vassa kristallerna på stranden och en flisa fastnar i hoven. 

Kurro är i för dåligt skick för att kunna simma tillbaka själv, så Izza sparkar av en stor bit bark som Kurro får flyta på. Med tänderna skjuter hon barkflotten med Kurro på framför sig över floden.

När Izza lyckats ta sig tillbaka över floden med Kurro så visar det sig att kristallbiten som hon fick in i hoven förändrar henne fullständigt och ger henne speciella krafter. 

När en grupp vargar anfaller är det Izza som försvarar flocken och jagar bort vargarna.

“I striden mot vargarna hade hon visat på en styrka, snabbhet och skicklighet som ingen i hjorden tidigare sett.”

En riktig hjälte alltså. Och en “hon”.

Vårt lilla landslag - Revanschen av Mats Wänblad

Illustrationer Maria Andersson Keusseyan

Det unika med serien om Vårt lilla landslag är att könskategorier inte används i texten.

Ingen benämns som flicka eller pojke, tjej eller kille, tant eller farbror.

Det här gör att det känns som om boken handlar om bara barn, även om orden han och hon används. 

Illustrationerna är också normkreativa, men det är mer regel än undantag att de som benämns “hon” också har långt hår och de som är “han” har kortklippt hår.

Den i serien som är mest könsstereotyp, Jussi, som är lite av en översittare, är också den som man skrattar åt. I den här delen försöker han gömma sig för att få höra vad det andra laget gör på sina träningar, men blir alltid avslöjad av någon i laget. 

Hans försök att vara cool genom att försöka prata engelska blir också något man fnissar åt som läsare.

Frida är en mycket blyg “hon”. Den blyga, tysta tjejen är lite av en könsstereotyp. I den här delen är hon på plats för att ta emot en pass varje gång Ficke går upp mot mål, men eftersom hon inte ropar något utan bara vinkar så är det en slump att Ficke får syn på henne. 

Lara älskar fotboll, hon är orädd och talför.

Ficke och Emi är bästa vänner (ordet bästisar verkar inte användas när det är en tjej och en kille som är bästa vänner). Ficke är snäll och modig. I den här delen får han nya fotbollsskor. Han får sådana skoskav av dem att han knappt kan spela. Men som en tyst hjälte säger han ingenting, utan plåstrar om sina fötter och spelar ändå fast det gör ont när han skjuter.

Emi är orädd, initiativrik, självsäker “Äh. Vem behöver träna? Inte jag.” Men när lagkamraterna förväntar sig att hon ska leda deras träning så tycker hon inte om att bestämma allt, utan att tycker att de kan hjälpas åt.

När laget håller på och tränar kommer ett gäng större barn i fotbollskläder och fäller elaka kommentarer. Emi känner sig dum men Ficke säger ifrån. Sedan dröjer sig ett av de större barnen kvar, Roya, och säger att hon kan hjälpa dem med träningen.

Barnen i serien om Vårt lilla landslag är varken duktiga eller kunniga i fotboll, men de är entusiastiska, solidariska och lär sig hela tiden.

En mycket bra serie! Rolig, sympatisk, normkritisk och normkreativ med härliga illustrationer.

Dubbeldeckarna och Fallet med skeppsvraket av Jørn Lier Horst

Illustrationer Hans Jørgen Sandnes

I den här delen av Dubbeldeckarna har Tilde och Viktor två olika, men parallella uppdrag, Tilde vill ta reda på vem som dumpat en massa gummistövlar i havsviken, och Viktor vill försöka hitta ett sjunket skepp. Tildes drivkraft är miljöhänsyn, Viktors äventyr och skattjakt. 

Andra karaktärer i boken är kaptenen på Kustbevakningen (“han”), styrman på fartyget (“hon”) fabriksägaren (“han”) och hans son, en matros (“han”), dykare (“han”).

Fem “han”, en “hon”. 

I den här delen av Dubbeldeckarna är det Viktor som är mest handlingskraftig, mest talför och har bäst slutledningsförmåga.

Viktor: 

Viktor tar fram sin fickkniv och sprättar upp en säck som Tilde försöker öppna.

Viktor lyfter upp en träskiva med båda händerna (Tilde bara ser på)

Viktor säger att han tänker ta reda på båtens namn.

Viktor läser på internet och förklarar för Tilde vad som står där

Viktor varnar Tilde; “Det kommer någon!” sa Viktor och drog med sig deras cyklar in i buskarna vid sidan om vägen. “Göm dig!”

Viktor förklarar hur de ska ta sig in på fabriksområdet; “Hur ska vi ta oss in?” frågade Tilde. “Vi ska inte in”, sa Viktor. “Vi ska ut i vattnet.”

När fabriksägaren frågar vad barnen sysslar med är det Viktor som svarar honom.

Det är Viktor som kommer på vem som har plundrat skeppet. Han förklarar för Tilde som inte förstår hur han menar.

Viktor säger till kaptenen att han ska ta en titt på stövlarna i skjulet.

Tilde:

När de spionerar på två misstänkta miljöbovar har Tilde en kikare.

“Vi simmar åt det hållet”, sa Tilde.

Tilde frågar kaptenen på Kustbevakningen om de kan anmäla en nedskräpning.

Boken börjar och slutar med att Viktor och Tilde är på stranden efter en storm. I början gör de olika fynd, i slutet av boken har de börjat städa på stranden; “Ingen kan städa allt, men alla kan städa lite”, säger Viktor.

Mulle på ridläger (Mulles dagbok) av Lena Furberg

Illustrationer Lena Furberg

För alla som någon gång suttit på en häst så är det här underbart rolig läsning eftersom det är hästen som ger sin bild av människorna, vad de vill och försöker göra med hästarna. 

För att Mulle är en härlig karaktär att lära känna, och för att han berättar allt på ett så roligt sätt.

Det är sommarlov och Mulles människa, Molly, har en överraskning till Mulle. Mulle hoppas såklart att det blir något ätbart, men det blir ett ridläger, eller snarare arbetsläger för hästar…

Så börjar det, och det blir bara värre. 

Det är en blandad skara hästar som samlas på lägret, från pyttesmå till jättestora. Och det är ju när allt kommer omkring hästarna som bestämmer.

Speciellt med en smart häst som Mulle i gänget, och Mollys kanin Tulpanöra som kan gräva gångar mellan boxarna och fixa nyckeln till havrerummet!

Ur genussynpunkt är bokens stora plus att Mulle kallar barnen för “människor”, dvs. de könas inte. Och alla ser lika tokiga ut på bilderna; Molly, Lovisa, Frida, Ida, Helga, Alvina, Klara, Hugo och Max. 

Det är hästarna, deras tankar, idéer och känslor som är i fokus. Människorna är de där lite småjobbiga typerna som sitter där uppe och försöker bestämma…

“Suck”, som Mulle säger, “Människor!”

Konstkuppen (Dillstaligan) av Jens Lapidus

Illustrationer Gustaf Lord

Det här är första boken om Dillstaligan.

Det börjar med Jonathan som mest av allt längtar efter en kompis. 

En ny “typ” börjar i hans klass, Zasha, som säger att “alla som är smarta brukar kalla mig för bara Z” och att “Bara så att alla vet, så är jag en av de sju smartaste personerna i världen.”

På illustrationen står Zasha framme vid tavlan där hen skrivit ZASHA med stora bokstäver. Hen har en mörkrosa T-shirt med en gul enhörning på och orangea byxor. Läraren som är lång och mörkhyad med långt lockigt hår, lila kavaj och orange tröja, står bredvid och ser mycket glad ut. I klassen sitter barn med olika längd och hudfärg, och ett barn har rullstol.

Humorn i texten, och humorn och mångfalden i illustrationerna gör boken till en riktig pärla. 

De två hjältarna, Jonathan och Zasha, är trevliga karaktärer. Framför allt är Zasha rolig. I den här boken är relationen dem emellan ibland riktigt fint beskriven.  T.ex. när Zasha är väldigt rädd för att klättra uppför ett rep så säger Jonathan; “Jag kan klättra bakom dig. Om det känns läskigt kan jag hjälpa dig.” När Zasha vill klättra ner “håller Jonathan sin hand mot Zashas rygg och säger “Allt är lugnt.”

I den här första boken är Bollan klassens mobbare. Hon kastar suddigum i nacken på Jonathan och Zasha, som kommer överens om att hon måste stoppas. De tänker att de ska gå hem till henne och stjäla hennes lager med suddgummin.

Jonathan uppfinner en krok-uppskjutare så att de kan klättra upp till hennes balkong. 

Riktigt roligt blir det när klassen ska gå på konstutställning på Jättemoderna Museet. Läraren är exalterad, för att inte tala om guiden Xavier som är ännu mer entusiastisk över den utställda gurkan. På illustrationerna ser vi en underbar bild av en kulturarbetare.

Han är en rolig illustration av överbeskyddande vuxna också när han säger att “Sen ska man fästa duken med en häftpistol. MEN det får bara en vuxen göra för häftpistolen är faaarlig.” 

När Bollan ser att Zasha sitter och ritar två personer som klättrar på ett rep som hänger i en krok på en balkong förstår hon att det var de som var inne och tog hennes sudd. Hon blir rasande och kastar upp Zashas skor på museets tak.

Med hjälp av Bollans kastteknik så lyckas de sedan stoppa två konsttjuvar.

Bollan blir inbjuden i Dillstaligan när hon kommer och kastar suddgummi på Zashas fönster samma kväll.

Ett annat tema i boken är fattigdom. Sofia som sitter och tigger utanför affären väcker både Zashas och Jonathans sympati och de bestämmer sig för att försöka få tag i mat till henne.

Sammantaget är Konstkuppen en riktigt bra bok. 

Det är lite synd att del två i serien visar att det är Zasha och Jonathan som fortsätter att utgöra ligans kärna, de som planerar och diskuterar. Bollan slutar mobba och blir till ett snällt och användbart bihang. 

Nelly Rapp och anden i flaskan av Martin Widmark

Illustrationer Christina Alvner

En rapp och rolig bok med en smart och modig tjej i huvudrollen.

Den tjugonde boken om Nelly Rapp har miljöförstöring som tema.

Olof Fagerlund kommer tillbaka som ande efter att, på 1800-talet, ha experimenterat med andra typer av bränslen istället för bensin, ett drivmedel som han tidigt förstod inte var bra för människor, djur eller växter. 

Fagerlund är olycklig för att han misslyckades med sin forskning.

Samtidigt ska Nelly och Valles fröken, Birgitta, gå i pension och som pensionär vill hon försöka hitta en lösning på bränsleproblemet i sitt laboratorium. 

Med gemensamma ansträngningar lyckas Nelly och Valle rädda flaskan som anden bor i, och ge den till Birgitta i avslutningspresent. Så att Birgitta och anden tillsammans ska kunna hitta en lösning.

Bokens huvudpersoner är Nelly Rapp och Valle. 

Deras utseende är relativt könssterotypt:

Nelly har mycket långt hår i en fläta,tröja och kjol.

Valle har kort hår, t-shirt och kortbyxor med fickor på benen.

Båda är monsteragenter. Men det är Nelly som är hjärnan i duon. Det är hon som planerar och genomför räddningen av flaskan, medan Valle distraherar fröken Birgitta.

Nelly och Valle samarbetar mycket bra. Båda är smarta och modiga. Ändå är det Nelly, som varit monsteragent längst, som har mest kunskap, slutledningsförmåga och initiativ.

Cirkusdeckarna och Kolmårdenmysteriet av Dan Höjer

Illustrationer Stina Lövkvist

Utseendemässigt är Katinka och Kaspar mycket lika. De har likadana kläder. Skillnaden är att Kaspar har kort hår och Katinka mycket långt hår i en hård fläta.

Syskonen är mycket jämspelta när det gäller att vara smarta, skickliga och påhittiga.

I och med att de är cirkusartister så är att klättra, hoppa m.m. inte svårt för dem.

I den här boken är Kaspar morgontrött, medan Katinka är ivrig att komma igång på morgnarna. 

I “Kolmårdenmysteriet” är det oftare Katinka som är den drivande kraften

“-Kom igen! ropar Katinka. Vi måste få ner henne innan det är för sent.”

“Jag känner mig verkligen redo för ett nytt äventyr”, säger Katinka.

“-Wow, nu händer det nåt. Häng med! ropar Katinka.”

“-Äsch, säger Katinka. Det är bara att köra järnet. Vila kan vi göra i graven.”

“-Kom, vi går, säger Katinka.”

“-Kom, vi går ut och spanar” säger Katinka.

Övriga karaktärer i boken är bland annat två kvinnor som beter sig misstänkt, och två män som är de riktiga skurkarna. Cirkusdirektören, djurparkschefen och polischefen är män. 

Illustrationerna ger ibland en lite annan bild än bokens text. 

På bokomslaget sitter Katinka framför Kaspar på tigerns rygg. Men i alla scener i boken där de rider på tigern så är det Kaspar som sitter främst och styr.

I slutet av boken när Katinka kastat ett nät över skurkarna och hon och Kaspar har knutit ihop det omkring dem, så kommer polischefen. På illustrationen ser vi Kaspar, polisen och de två skurkarna. Ingen Katinka. 

Det som gör att Kaspar och Katinka klarar av det här mysteriet är framför allt att Kaspar kan prata med sin tama tiger. Genom att göra olika sorters ljud så förklarar han för tigern vad han vill att den ska göra. Katinka har ingen sådan speciell förmåga.

Månen, varelsen och jag av Ylva Karlsson

Illustrationer Sofia Falkenhem

Den här boken handlar i allra högsta grad om kön/genus.

Den tydliggör hur komplicerat kön/genus-området är. 

Och hur komplicerat det lilla ordet “är” är.

Boken består av filmer som Månne, 8 år, gör. Hen kan inte lägga upp de på Youtube ännu för hen vet inte hur man gör, men hen vill berätta om sitt liv som en “hen”. Berätta att det finns de som inte är vare sig flicka eller pojke, utan hen, icke-binär. 

Månne har förstående föräldrar, som Månne bor varannan vecka hos. Och två mycket bra vänner, Rut och Jörgen. Mormor är också förstående, men mammas bror Henrik är det inte. 

Ett gäng äldre barn på skolan trakasserar Månne med jämna mellanrum, de kräver att hen berättar vilket könsorgan hen har. 

Många vuxna som Månne träffar könsbemöter barn och delar upp dom som “grabbar” och “tjejer”. 

Allt det här får Månne att sakta må sämre och sämre. Tills hen inte kan prata alls.

Månne är en fantasifull, glad, påhittig, varm person. Men omvärlden gör det svårt för hen att existera. 

Månne könar andra. Men dömer ingen. Hens kompis Jörgen ser sig själv som en kille, men han vill inte leka med bilbanor, trots att hans pappa tycker att det är sånt som killar gör. Jörgen älskar kläder, och melodifestivalen, och Barbie. 

Det som blir problematiskt i den här boken är att orden pojke och flicka används mycket ofta, utan att ges någon betydelse. Månne vet att de flesta andra uppfattar sig som pojkar eller flickor, men vad betyder orden för dem? Vad betyder orden flicka och pojke för Månne? Är det beteckningar på könsorgan, eller hårlängd eller kläder eller intressen?

När Månnes pianolärare, Lily, tror att Månne är en flicka så vågar inte Månne säga någonting. Efter ett tag ger hen upp och klär sig som en flicka när hen ska gå till Lily. Det vill säga hen tar på sig bara rosa kläder. 

Samtidigt säger Månne till kameran “Man kan väl ha vilka kläder man vill, som man tycker är sköna eller fina!”

Boken problematiserar kön, men befäster samtidigt orden flicka och pojke som stereotyper. 

Månnes egen identitet är fokus för berättelsen. Rätten att vara en hen. Rätten att respekteras som en hen. 

Men könsnormerna i sig problematiseras inte. Identitet blir viktigare än samhällets könsnormer, som ju begränsar oss alla.

Ett spöke i fara (Spöksystrar del 9) av Mårten Melin

Illustrationer Hanna Granlund

Boken börjar med att Nila rullar iväg till kyrkogården för att visa Maj sin nya skateboard.

Fritidsläraren Anna har lärt ut hur man åker och Nila hade tyckt det var så roligt så hon tjatade på sin mamma för att få en egen bräda.

Maj vill gärna pröva brädan och det visar sig att hon är väldigt duktig. 

En gammal man med käpp som kommer förbi ser bara brädan som åker fram och tillbaka. 

“- Det är ett spöke, eller hur?” säger han. Sedan säger han till Nila “-Du ska inte vara rädd, flicka lilla. Vänta bara ska du få se!”

Senare börjar konstiga saker hända med alla spökena på kyrkogården.

Nila får sällskap av klasskompisen Oliver dit och de upptäcker den gamle mannen och en yngre, muskulös, man. Den gamle mannen har en bok som heter “Så utplånar du spöken”. 

Nila och Oliver hämtar skolans rektor Sonja, som kan mycket om spöken. Sonja håller på att öva prickskytte när barnen söker upp henne i skolan. Sonja förstår att det är mycket bråttom. Hon kör dem “alldeles för fort” i sin bil. Innan Sonja går ner i gravvalvet där männen är, säger hon “-Stanna här, det här är för farligt för er.” “-Det struntar jag i”, säger Nila. “Maj är min spöksyster!”

Sonja oskadliggör boken och den gamle mannen blir så arg så han råkar kasta sönder en av bjälkarna som håller uppe taket i gravvalvet.

Alla klarar sig upp utom den gamle mannen. Men när han blir ett spöke så får han plötsligt tillbaka rörligheten i kroppen och vill väldigt gärna lära sig att åka skateboard.

Den yngre mannen, som är hans barnbarn, slutar gråta och kramar sin farfar.

Ur genussynpunkt är det här en bok där alla till utseendet är relativt traditionella. Männen och pojkarna har kort hår, flickorna och kvinnorna har långt hår.

Men i övrigt är inte boken könstraditionell. Nila, Maj och Sonja är alla handlingskraftiga, modiga och omtänksamma.

Oliver är snäll, hjälpsam och modig. Den gamle mannens barnbarn verkar först vara en tuff muskelbyggare, men det visar sig att han är hjälpsam och omtänksam.

Den gamle mannen är först ganska könsstereotyp. Han kallar Nila för “flicka lilla” och säger att hon inte ska vara rädd för han ska ta hand om det hemska. Men som spöke blir han annorlunda. Då blir han ödmjuk, snäll och glad.

Familjen Knyckertz och Ismans hemlighet av Anders Sparring

Illustrationer Per Gustavsson

En bok med karaktärer som har ett könstraditionellt utseende, men som är allt annat än könstypiska.

Familjen Knyckertz är mamma, pappa, storebror Ture, lillasyster (Krimin)Ellen och mormor Stulia (som sitter i finkan). De har en hund som heter Snuten.

Deras utseende är könstraditionellt: Mamma och Ellen har långt hår och kjol/klänning. Pappa och Ture har kort hår och byxor. 

Alla har svart- och vitrandig kläder och svarta masker. 

Ellen är den perfekta brottslingen. Hon är inte rädd för någonting, och hon älskar att göra brott. Hon älskar att ljuga, och stjäla och luras.  Hon är bra på att planera brott också. När diamanten som hon ska stjäla är borta blir hon så arg så hon kastar en tekanna i golvet. Storebror Ture är den udda i familjen, som inte är som de andra för att han alltid säger sanningen och inte vill vara olaglig. Ture är vän med polisen Paul Isman.

Det här är komedi, där det som vanligtvis uppfattas som rätt är fel, och tvärtom. Det är mycket lek med ord också: Hollie Tender t.ex. har en godisaffär, polisen heter Paul Isman...

Polisen som bor granne med Knyckertz, tror att det spökar hemma hos honom. Han är så rädd så han sover i trädgården. Mamma och pappa Knyckertz är också mer rädda än sina barn, det är barnen som är bokens hjältar.

När Isman försvinner vill Ture hitta honom för att han är hans vän, och Ellen för att han har diamanten som hon vill ha.

När de går ner i Ismans källare vid spöktimmen känner Ellen sig modig, speciellt som hon måste ta hand om sin livrädda storebror. 

Ellen öppnar alla låsta dörrar med sin dyrk. 

Och det visar sig att den riktiga vinnaren (och den riktiga skurken) i slutet av boken, är Ellen.

Vårt lilla landslag spelar VM av Mats Wänblad

Illustrationer Maria Andersson Keusseyan

Det här är en bok med ett självklart genusperspektiv. Mycket bra jobbat av både författare och illustratör. 

Boken är även roligt skriven, och illustrationerna är levande.

Karaktärer i laget från Sveagården:

Timo “han”, kort hår

William “han” kort hår

Hassan “han”, kort hår

Ficke “han”, kort hår

Emi “hon”, långt hår

Frida “hon”, långt hår

Lara “hon”, långt hår

Ficke och Emi är kompisar.

I den här boken har Milan (som äger affären Milans livs) startat en turnering mellan gårdarna i området. Sju spelare per gård.

Milan ger Ficke sju tröjor.

“-Vi är med. Ficke och jag fixar ett lag till på lördag”, säger Emi.

Ficke blir upprörd, han tycker att de ska prata om det först.

Emi hatar att förlora. Så när Jusse från en annan gård säger att de ska slå dem så tappar Emi lusten helt. 

Ficke säger däremot att de kommer att vara där. 

Bilden stämmer inte riktigt med texten, för på bilden står Emi med korslagda armar och tittar bestämt på Jusse. Hon ser inte ut som någon som tappat lusten helt.

På bilden är Emi mindre och kortare än Ficke och Jusse.

Emi och Ficke är båda omväxlande uppgivna och självsäkra.

Emi och Ficke pratar ungefär lika mycket, ingen av de tar över. Båda två kommer med idéer.

Hassan och William är alltid tillsammans.

(på bild: Hassan och William står på varsin balkong med rosa blommor)

När de spelar match hjälper de varandra hela tiden som backar.

Lara kommer förbi med en fotboll under armen och i shorts och lila t-shirt. 

Frida är en “person som man sällan tänker på eller ens lägger märke till”.

“-Jag gillar inte fotboll, sa Frida tyst. Hon tog tag i handtaget för att stänga dörren. Emi satte sin fot i öppningen.”

Ficke är smart och säger att alla kommer att se likadana ut i sina gula tröjor så ingen kommer att lägga märke till Frida. Då vill hon vara med.

Emi säger ofta “Det löser sig”, eller “Jag fixar det”. 

De tre lagen har tröjor i gult, rött respektive ljusblått.

Jusse är ledare för det röda laget. Det är han som yttrar sig hela tiden och som bestämmer.

Ficke reagerar med ilska på Jussis översittarstil.

Timo bor egentligen på en annan gård men får inte plats i deras lag. Därför säger Emi att han kan spela i Sveagårdens lag istället. Jussi opponerar sig högljutt och Milan, som är domare, är på väg att också säga emot. Men då säger Emi:

“Då så. Ta på dig tröjan, Timo. Du spelar med oss. Milan, sätt igång turneringen.”

“Ajaj, kapten!” säger Milan till Emi.

Frida vill inte vara mittfältare.” Att vara i mitten var inte hennes grej. -Då får du vara anfallare, sa Emi till Frida.”

Målvakterna får alla rosa kepsar.

Den längsta spelaren på planen är Katinka. Hon orkar springa nästan hur långt som helst.

Lara gör det första målet. Emi gör nästa mål. 

Till det andra lagets målvakt säger Milan. “Nästa gång tar du den. Det är jag säker på, så bra som du är.” Och sedan släpper hon inte in något mer mål.

Jussi har håret i en liten knut (som en samuraj?) mitt på huvudet. 

Sveagården ligger under med två mål. “Plötsligt hördes en röst ryta till med sådan kraft att alla ryckte till. Det var Fridas röst. -Kom igen nu, Sverige kämpar ända in i kaklet! vrålade hon. Det lät nästan som ett lejons rytande. Frida själv såg lika förvånad ut som alla andra. Hon som brukade vara så tyst och blyg.”

Alla lagen har samma poängställning i slutet av turneringen, och de diskuterar hur de ska komma fram till vem som vinner.

“Då ställde sig Emi upp och hyssjade. -Jag vet hur vi ska göra, sa hon sedan. Alla vann!”

Milans fru Klara kommer med glass som pris.

Flykten (Karma och Jonar del 2) av Zelda Falköga

Karma och Jonar är omkring 12 år (?). 

Hon har långt blont hår, han har kort mörkt hår. Han är klädd i blått, hon är klädd i rött. 

Det enda som inte är könsstereotypt i deras utseende är att Jonars hals och skulderblad syns, han bär även ett halsband, medan Karmas cape går högt upp i halsen och visar ingen hud alls.

Karma och Jonar bor i landet Glimeria som hotas av monster som är gjorda av sten. I del ett lärde Karma och Jonar känna varandra. Den här delen börjar med att Karmas lillasyster Hedda blir tillfångatagen av grusgnomer. 

Karma är en mycket modig person som ofta tänker positivt:

“-Håll dem på avstånd, skriker Karma. Det här klarar vi!”

“-Oroa dig inte, säger Karma. Vi ska minsann se till att hon blir fri!”

Men hon agerar ibland impulsivt och stoppas av Jonar, som är mer eftertänksam.

Karma är en mycket pricksäker skytt. 

Hon är ofta handlingskraftig. När de fångas av grusgnomer och stängs in i en grotta tappar hon inte modet utan söker igenom grottan efter en utväg. 

Jonars speciella förmåga är att kunna kommunicera med djur. 

Han grips ibland av en förlamande rädsla och förlorar lättare hoppet när det ser mörkt ut.

Det är Jonar som får idéer och som tänker ut hur de ska handla. 

När Karma kläms fast under ett träd får Jonar plötsligt en övermänsklig styrka och lyfter undan trädet.

Jonar hindrar Karma ibland när hon vill göra något som han uppfattar som förivrat, och föreslår något annat. Samtidigt gör han saker utan att fråga henne om råds först.

Jonar kan vara lika modig och handlingskraftig som Karma. 

När de kommer till ett gap mellan klipporna säger han “-Ta min hand.” Karma tar den och de hoppar samtidigt över.

Senare ropar han “Fort, Karma” och drar i hennes arm.” Vid ett annat tillfälle drar Jonar Karma de sista meterna så att de kommer ut ur en klyfta.

När de ska rädda sig upp på en häst så hoppar Jonar upp på den med sitt lilla djur i famnen. Karma griper tag i hans utsträckta hand och svingar sig upp bakom honom.

Jonar är beskyddande gentemot Karma:

“Jag lämnar dig inte ensam med de där odjuren.”

“Jonar släpper inte Karmas hand. Han vill inte, får inte förlora taget om henne.”

Karma är tröstande och stöttande:

När han gråter sätter hon sig på knä intill honom och lägger armen om hans axlar.

Karma är stark, skicklig, modig och omtänksam.

Jonar är mer känslosam, men också mer förnuftig och påhittig.

Det är oftare Jonar som planerar och som leder.

Karma är impulsiv och blir stoppad av Jonar när hon vill handla direkt.

Jonar har fler speciella förmågor. Hans förmåga att kommunicera med djur är central i berättelsen. Karmas prickskytte blir bara viktigt vid ett tillfälle.

Juvelkuppen (Dillstaligan) av Jens Lapidus

Illustrationer Gustaf Lord

Dillstaligan är Jonathan, Zasha och Bollan.

Det är Jonathan som är hjärnan i gruppen, som klurar ut hur de ska lösa problem och som uppfinner användbar teknisk utrustning.

Jonathan är en lugn och förnuftig person. I skolan tycker de flesta “att Jonathan och hans uppfinningar är töntiga”. Men i Dillstaligan får Jonathan chansen att använda sina uppfinningar och sin intelligens.

Utseendemässigt är Jonathan normativ, han avviker inte på något sätt vad gäller frisyr och kläder från könsnormerna.

Zasha är en lite mer livlig och nervös person. Hen har en stark hundfobi, men hen vägrar erkänna att hen är hundrädd. Vid ett tillfälle blir Zasha så rädd för en hund så hen börjar gråta.

Zasha är lite omdömeslös och inte lika intelligent som Jonathan, men hen tycker om att vara den som bestämmer och leder gruppen: “Nu behöver ni två bara sopa och dra hit några sköna fåtöljer. Jag kan tyvärr inte hjälpa till för jag måste se en jätteviktig video om hur man polerar topaser”.

Zashas pappa sitter i fängelse, något som ofta gör hen ledsen.

Bollan är lång, mycket kraftig och stark. Hon är “bäst i hela Dillsta på att kasta grejer”. Hon är en mer eller mindre tyst medlem i gruppen. Hon är sällan med och planerar, och kommer oftast inte med egna förslag. Bollan är snäll och tjänstvillig, hon får ofta lyfta eller bära Zasha. 

Bollan älskar mat. När de är och äter pizza har Jonathan med sig sin senaste uppfinning till henne; ett skydd så att man inte blir kladdig om hakan när man käkar pizza. “Jag älskar ju att äta pirra och godast är det när jag trycker in hela slicen i munnen på en gång”, säger Bollan. Boken igenom så har Bollan samma kläder, utomhus som inomhus; en blå träningsoverall. Bollan har långt rött, lockigt hår.

“Juvelkuppen” berättas ur Jonathans perspektiv, vi får veta vad han tänker och känner. Jonathan har ca. 80 repliker i boken. Zasha har ca. 100 repliker. Bollan har ca. 25 repliker, av vilka flertalet är korta frågor. 

Om man jämför Dillstaligan med De sista barnen på jorden, så är upplägget snarlikt; en smart kille som andra ser som en tönt, en cool kille som gärna leder andra och skryter om sig själv, och en stor kraftig kille som är väldigt stark, älskar mat och inte säger så mycket.

Skillnaden är att Bollan är lite snällare och mer omtänksam som karaktär, och att hennes styrka inte betonas fullt lika mycket. Samt  att en av karaktärerna i Dillstaligan inte könskategoriseras. 

Två karaktärer i boken är normkreativa när det gäller kläder och frisyr; Zasha och den rika killen Rick Flottén. Utomhus har Zasha på sig en leopardmönstrad jacka med luddig krage, under den har hen en vinröd huvjacka, hen har även vinröda vantar och vinröda skor. Inomhus har Zasha en röd tröja och röda strumpor med gula prickar, eller en gul tröja med stora röda blommor. Hen har ganska kort hår med en mycket lång lugg.

Den superdryga, skrytsamme och populäre Rick Flottén har långt blont hår och rosa skjorta. 

Det är mycket humor i boken och den förstärks verkligen av illustrationerna. 

Samtidigt ger illustrationerna samt karaktären Zasha boken en könsnormsbrytande dimension. 

Enhörningsprinsen (Den förtrollade ponnyön) av Zanna Davidson

Illustrationer Barbara Bongini

Originalets titel Fairy Ponies: Unicorn Prince

Den förtrollade ponnyön är en serie äventyrsböcker där Holly med hjälp av Puck, hennes vän i det magiska landet Ponnyön, måste agera hjälte.

Utseendemässigt verkar inte böckerna vara äventyrsböcker. Illustrationerna är mycket dekorativa med blomstergirlanger och vackra sagohästar med långa manar och eleganta vingar. Men i varje bok ställs Holly inför ett uppdrag som hon måste vara modig, skicklig och smart för att klara av.

De onda karaktärerna i boken är manliga. Det är Nattvinge och hans kumpaner Storm och Korpöga som hotar harmonin på Ponnyön.

I illustrationerna ritas alla han-hästar som kraftigare och lite större än hon-hästarna. 

Holly är en omtänksam, snäll person, som är mycket modig trots att hon är rädd.

Världens bästa tapir (Mango & Bambang 4) av Polly Faber

Illustrationer Clara Vulliamy

(originalets titel: Superstar Tapir)

Mango är ett barn i prydlig pagefrisyr, dubbelknäppt kofta med vit krage, randig kjol och knästrumpor.

Mangos bästa vän är en talande tapir som heter Bambang. Han är ganska lugn och försiktig, men också mycket modig.

Boken består av fyra små, ganska snälla, äventyr.

En dag får Bambang se en snökula och blir så nyfiken på snö att Mango beslutar sig för att skapa en leka-med-snö-dag åt honom mitt i sommaren.

De åker skrinda nerför backen tillsammans med George (som har kort lite spretigt hår, glasögon, shorts och tröja). När de åker nerför backen sitter George längst fram och styr, Bambang sitter längst bak och Mango ihopträngd i mitten.

Mangos pappa sitter ofta på sitt arbetsrum, “Väldigt upptagen” står det på en skylt på dörren. Men en dag bestämmer han sig för att ta en ledig eftermiddag och ta med Mango och Bambang på tivoli. 

Pappa är en mästare på att kasta prick med ringar, han koncentrerar sig så mycket på spelet att han inte märker att de andra går iväg. Mango upptäcker Agatha Gadd, f.d. granne, efterlyst för stöld och smuggling, som har klätt ut sig till mumie för att tjäna pengar på tivolit. Agatha blir så arg när Mango avslöjar henne så hon säger att hon ska få Mango att försvinna för alltid. Agatha bär iväg med Mango. “Hur vågar du!” ropar Mango, men “Agatha Gadd var alldeles för stark”. Pappa upptäcker till slut vad som händer och kastar ringarna i huvudet på Agatha. Bambang slår omkull och ställer sig på henne. Men Agatha sticker Bambang med en skorpionformad hårnål. 

Den tredje berättelsen handlar om den lösdrivande hunden Blixten som drömmer om att resa ut i rymden. En dag är Blixten försvunnen och Bambang blir orolig. Mango tror att hon måste vara högst uppe i det nybyggda huset som ser ut som en raket. Hon lyckas få en mäklare att tro att hon företräder en känd person, och de får åka upp i en hiss utanpå byggnaden för att titta på en lägenhet högst upp. Där hittar de Blixten, hopkrupen och huttrande. 

I den sista berättelsen är de bjudna på galapremiär. Mango har samma kläder som hon alltid har. Bambang klär sig fin i en hatt som ser ut som en tårta (han älskar hattar). Hedersgästen, Minty Verbena, är klädd i en lång, mycket åtsittande klänning. Hennes partner, Tuxedo, har kostym. De tittar på filmen där hjältinnans lilla tapir gör hjältedåd och där Minty Verbena blir räddad av Tuxedo.

“Vilken löjlig historia” säger Mango efteråt.

Berättelsen slutar med att Mango räddar den skrytsamma och fräcka tapiren Guntur när han ramlar ner med takkronan.

Sammanfattningsvis: Karaktärerna omkring Mango, Bambang och Blixten; som vännen George, den upptagna pappan, Agatha Gadd (klassisk elak-häxa-karaktär), den muskliga byggnadsarbetaren, mäklaren, divan Minty Verbena, Tuxedo m.fl. är ganska platta, stereotypa karaktärer. 

Mango har könstypiska kläder, men i övrigt är hon en “rund” karaktär; modig, bestämd, klok och kärleksfull.

Bambang och Blixten är inte heller könsstereotypiska karaktärer.

Schysst hörna, Linnéa! av Anja Gatu

Illustrationer Johanna Arpiainen

Det absolut bästa (tycker jag) med Olika förlags böcker om idrott, är att barnen inte spelar i könsuppdelade lag. 

Jag vet inte i vilken omfattning det förekommer inom barnidrotten, men hos Olika förlag är det regel, inte undantag.

Kön är inte alls centralt i berättelsen. Barnen är bandyspelare, och människor. 

På förstasidans lagbild av Ljusdals BK (bandy) ser vi ca. sex personer med långt hår, en person med kort rosa hår, några med riktigt kort hår, två med hårband. Fyra personer har långt hår i hästsvans; det är tränaren Irina (“hon”), huvudpersonen Linnéa (“hon”), hennes kompis Julia (“hon”), och målvakten Adana (“hon”). Andra spelare som nämns i boken är Luka (“han”) som har kort hår, Gabriel (“han”), Billie (“hen”). Tendensen kan kanske sägas vara att de som är "hon" har oftare långt hår, och de som är "han" har oftare kort.

Spelarna i motståndarlagen benämns som “hen”.

Ute på isen i sina bandyutrustningar, som illustratören gör lite runda och bulliga, ser alla spelare mycket lika ut (förutom de som har håret i hästsvans som syns utanför hjälmen).

Ur könssynpunkt är vaktmästaren på idrottsplatsen, Ali, en trevlig bekantskap. Ali har långt hår och rosa byxor. Och självklart är detta inte något annorlunda eller “konstigt”.

Som vanligt i böckerna inspirerade av idrottsstjärnors barndom, så är någon aspekt av livet utanför planen i fokus. I den här boken är det Linneás skilda föräldrar som bråkar så fort de träffas. Linnéa mår dåligt av det här, och en stor del av boken (kanske lite väl stor) handlar om hur hon får hjälp och slutligen får föräldrarna att förstå. Slutscenen där Linnéa skäller ut föräldrarna är bokens bästa.

Idrottsbeskrivningarna i boken är kanske lite tamare. Det handlar om hur laget tränar på hörnor och försöker omsätta kunskapen i en match mot Edsbyn.

Juno och kosläppet av Åsa Öhnell

Illustrationer Gabi Frödén

En riktigt rolig bok!

Bokens huvudkaraktärer är 

Juno ("hon")

Svea (lillasyster)

Mamma

Pappa

I illustrationerna har Svea halvlångt hår, mamma långt hår och pappa kort hår, de ser alla traditionellt feminina respektive maskulin ut.

Juno däremot har kort hår och ser inte traditionellt feminin ut.

Det här är den första karaktären i de barnböcker jag läst i år, som i illustrationerna inte har ett könsstereotypiskt utseende.

Juno tycker att Svea är lite småjobbig, men hennes iver och bus smittar av sig och gör Juno på gott humör.

Mamma berättar att när hon var liten bodde de på en bondgård och mamma brukade rida på en av korna, i brist på en egen häst.

Bonden på gården de åker till är en man med stort brunt skägg och buskiga ögonbryn.

Svea jagar hönorna och mamma och pappa jagar Svea. “Mamma ryter att Svea ska stanna GENAST!”

Inne hos kycklingarna tar mamma “ett stadigt tag om Sveas arm, så att hon ska hålla sig lugn”. Svea vill köpa en kyckling. “Pappa skakar på huvudet. - Nej, säger mamma med bestämd röst.”

När de väntar på att korna ska släppas ut sitter Svea på pappas axlar. “Det ser ut som om båda ska välta, men pappa är stark.”

Sen sliter sig Svea och försvinner. Efter ett tag ser Juno henne på andra sidan hagen. Svea hoppar upp på en kos rygg och griper tag om hornen. “Kon springer runt i hagen. Svea flyger omkring som en vante på kons rygg.” Kon försöker skaka av sig Svea, men Svea håller i. Till slut ger kon upp och Svea hoppar ner på marken. Publiken, som tror att det är en uppvisning, applåderar och ropar Bravo!

Bonden kommer springande och Svea springer iväg från bonden. Han hittar henne inte bland folkmassan. Och mamma och pappa som varit på toaletten vet inte vad som hänt.

Juno tänker att “Svea är en tokig lillasyster. En busig, modig lillasyster”. 

Dödskallar i domkyrkan av Martin Olczak

Illustrationer Anna Sandler

Andra delen i den fjärde serien om Jack.

Boken börjar med att Jack går med en barnvagn på landsvägen och letar efter ledtrådar.

Jack är relativt traditionellt manlig i sitt agerande. Förutom att han gråter två gånger när han tänker på att hans lillasyster, hans föräldrar och hans moster och vännen Rurik har blivit tillfångatagna. 

“Tårarna började rinna längs mina kinder när jag tänkte på det fasansfulla som hade hänt den morgonen.”

“Plötsligt kände jag hur tårarna rann längs mina kinder och droppade i gräset.”

Jack tycker synd om sig själv. Han är trött och hungrig och muttrar att “Jag kommer nog att dö av svält och myggbett.”

Jacks enda sällskap är den trollunge som trollen bytt hans lillasyster mot.

Trollungen, Nåni, är han direkt otrevlig mot:

“Du är INTE min lillasyster? Fattar du?”

“Jag blängde på henne och skrek så att det ekade i skogen.

Fattar du inte vad som har hänt?”

Jack somnar och när han vaknar klappar trollungen honom på kinden.

Hon säger att hon vaktat honom.

“Hörrudu...Nåni eller vad du heter. Jag är inte rädd, det ska du veta!”, säger Jack.

Sedan kommer de till en nedlagd bensinmack och Jack känner doften av tomtegröt. Bensinmacken bebos av tomtar, och de är väl bekanta med vem Jack är:

“Han är den modigaste människa som levt på hundratals år. Trollkunnig är han också. Han har flugit på drakar och besegrat häxor. Han är en hjälte!”

Trollgumman Hildemor, som verkar vara trollens ledare, bjuder Jack på mat

“Du är hungrig ser jag. Utmärkt! Då ska ni få äta så mycket ni orkar.”

Trollen visar Jack en rostig gammal bil som alla tillsammans kör iväg med. På vägen möter de moster Betty och Rurik som lyckats fly från trollen genom att Rurik hade sitt svärd med sig i säcken de blev fångade i.

Moster Betty är en mycket trygg, positiv och handlingskraftig karaktär:

“Ta och sov lite, Jack. Jag väcker dig när vi kommer fram”

“Vi kommer att hitta dem, Jack. Det är jag säker på.”

“Där tog Betty fram en bit ståltråd och började dyrka upp låset”

“Finns bara ett sätt att få veta, eller hur? Vi åker dit och letar! sa Betty.”

Betty berättar om Bergadrottningen som håller Jacks föräldrar fångna:

“Det finns många otäcka troll. Men inget är så fruktansvärt som Bergadrottningen. I tusen år har hon härskat över trollen. Hennes tänder är långa som svärd. Och hon kan sluka en björn i en enda tugga.”

Den enda som vet var Bergadrottningen bor någonstans är Carl von Linné.

Jack berättar att han lärt sig svart magi i smyg på nätterna fast mamma och pappa har förbjudit det. Med hjälp av denna magi väcker han von Linné i sin grav.

Men Linné vägrar blankt att tala om var Bergadrottningen bor.

“Då grep jag tag i hans mögliga rock och skrek så att det dånade mellan tegelväggarna.

-Du måste berätta! Du MÅSTE! Fattar du det?”, skriker Jack.

Mysteriet med skelettskeppet (Watson och detektivligan del 2) av Matilda Bredberg

Illustrationer Sandra Södergren

Detektivligan är fyra barn; Nadine (“hon”), Bonnie (“hon”), Samuel (“han”) och Nim (“hon”), samt Nims hund, Watson. Tillsammans utför de hjältedåd för att rädda Norddala, staden de bor i, från faror som dyker upp. Staden Norddala har en kvinnlig grundare, Amanda Nord.

I den här delen är det piratkapten Ying (“hon”) som hotar att utplåna hela Norddala. Barnen är de enda som vet vad som håller på att hända genom att de tidigare fått tag i en bok på biblioteket som heter “Förbannelser och andra fällor” där piratens magiska skepp beskrivs.

Det här är en bok med ett tydligt genusperspektiv och karaktärer som utmanar könsnormer. 

Ett annat fokus är funktionsvariation och mobbning. Boken börjar med att Nadine (som har rullstol) blir retad och börjar gråta. Bonnie, som är skolans tuffaste tjej, skrämmer bort mobbarna och säger till Nadine “Du är den coolaste jag vet”. 

Samuel har hand om boken de lånat. Det är alltid han som söker och läser i boken och tar reda på avgörande kunskap som de behöver för att kunna lösa problemen. Samuel är den som inser hur viktig boken är och som hindrar polischefen från att förstöra den. Det är ofta Samuel som förklarar saker för de andra. Samuel kan ibland vara lite gnälligare än de andra; “Här är ju ingenting, säger Samuel tjurigt”. “Jag har skoskav, muttrar Samuel”. När Bonnie försvinner får Samuel tårar i ögonen.

Polischefen heter Jeanette och har rosa hår, rosa ögonbryn, lila läppstift, örhänge,

svarta kläder och stora svarta skor (med stålhätta?).

Bonnie och Nim går för att leta efter ledtrådar vid hamnen. Där föreslår Nim att de ska leta var för sig. Strax därefter blir Bonnie fångad av piratkaptenen. “Släpp mig piratkärring” skriker hon men blir bunden med kedjor och får munkavle på sig. Piratkaptenen kräver att få boken och Nim ger den till henne, trots att Samuel skriker “Nej!”. 

Nu måste vi ha en plan, säger Nadine. Ja, hur stoppar vi henne? frågar Nim.

Samuel har svaret: Vi måste ha boken.

På Yings skelettskepp är alla pirater skelett. Av kläderna att döma (västar, byxor) skulle en säga att de var män. Men en pirat benämns som “hon” :“Förbi oss spatserar en pirat, hon märker oss inte”.

Det är ofta jag-berättaren, Nim, som säger vad de ska göra. När hon och Samuel blir tillfångatagna sitter han bara uppgivet. Nim känner gråten i halsen, men sedan börjar hon undersöka cellen de sitter i. Svaret kanske finns i boken, säger Samuel. De sitter både med boken framför sig men det är bara Samuel som läser och talar om för Nim vad som står där.

Nim och Samuel blir räddade av Bonnie som hittat en flyktväg. Sedan räddar Nadine de allihopa genom att säga åt dem att hoppa upp på hennes rullstol.

Samuel talar om att han läste att Yings magiska krafter sitter i hatten, och att man kan göra en brygd för att få in skeppet i flaskan igen. Nadine och Nim förstår inte hur de ska klara av det men Samuel säger “Vi måste försöka”. Nadine kommer på hur de ska få upp vatten från kajen och Bonnie minns var hon sett ett av Yings hårstrån sitta fast.

När de får syn på alla piraterna säger Samuel “Vi kommer aldrig att klara det” men Nim säger “Om vi tre distraherar dem medan Nadine häller brygden på skeppet har vi kanske en chans.”

Barnen är omväxlande håglösa och hoppfulla. Här finns ingen skillnad vad gäller kön.

När en av piraterna fångar Nim benämner piratkaptenen henne som “hen”:  “För ungen till mig, hen ska få gå på planka så fort vi kommit ut till havs”.

Sedan blir Samuel fångad. När polischefen Jeanette kommer springande skriker Ying: “Om du kommer närmare skär jag halsen av honom”. Men polischefen är snabb: “hon sparkar ner svärdet på marken och sätter handklovar på Ying”.

Sammanfattningsvis: mod, påhittighet, rädsla, håglöshet och hoppfullhet är lika fördelat mellan barnen. Förutom att det är jag-berättaren Nim som oftare kommer med förslag på vad de ska göra.

Den största skillnaden är annars att det i stort sett är bara Samuel som läser i den viktiga boken och tar reda på nödvändiga fakta. 

Centrala gestalter i boken, som piratkaptenen och polischefen, är starka kvinnor. Stadens grundare är en kvinna.

Boken är inte heteronormativ genom att Nim bor tillsammans med två mammor. 

Det här är en spännande bok, med mycket action och med intressanta karaktärer. Illustrationerna är många och fint gjorda.

Jorden största kalashatare av Ellen Greider

Illustrationer av författaren

Den här boken tar upp skillnaden mellan att vara ensam och att känna sig ensam.

Freja tycker om att leka med någon av sina två vänner, Elsa och Anton. Elsa och Freja leker att de är ekorrar som samlar mat till vintern, och de har en koja i skogen som pappa hjälper till att bygga på.

Men Freja tycker lika mycket om att vara ensam och tänka, eller låtsas att hon t.ex. är skeppsbruten. “Vissa saker kan man faktiskt bara göra för sig själv”, tänker hon.

Lärare och fritidspersonal kan inte förstå eller acceptera att Freja är nöjd med att vara ensam så ofta. I skolan jobbar de ofta i par, och alla har en bästis de vill vara med, förutom Freja. Då sätter fröken ihop Freja med två andra, och det blir sällan bra.

Den enda vuxna som förstår och respekterar Freja är hennes pappa. Freja bor tillsammans med sin pappa, inga andra vuxna eller syskon nämns i boken.

Freja tycker inte att barnen skriker, stojar och väsnas på fritids. Hon tycker inte om de lekar som personalen hittar på. Då försöker hon få vara själv, men de kommer genast och drar tillbaka henne. 

På kalas är det samma sak. Skrik och stök och hög musik. 

En dag kommer en ny elev till klassen. Han tycker om att sitta och teckna. 

Men sen ska han ha kalas och Freja är bjuden. 

Det är precis så stökigt som hon hade anat att det skulle bli, och efter ett tag måste hon gå undan och tänka en liten stund. Och då träffar hon…

Det här är en mycket sympatisk bok, med otroligt uttrycksfulla och roliga illustrationer. 

Kön är inte någon framträdande del i denna bok. 

Men hårlängd används som könsmarkör. Alla “hon” har långt hår, alla “han” kort hår. 

Barnens beteende i illustrationerna är inte könsstereotypt, utan de är barn som leker, busar, retas, bråkar, pratar. På fritids knuffar ett barn med långt hår i tofsar ett annat barn med kort hår, i ryggen. Ett annat barn med långt hår och tofsar skriker åt ett barn med kort hår som står på en stol att ta ner en sak från hyllan. 

Bland bästisparen i klassen finns ett par med ett korthårigt och en långhårigt barn, i blå respektive rosa tröja.

Det här är bok som inte befäster könsnormer, förutom när det gäller hårlängd.

Boken har ett mycket positivt och trevligt slut.

Hilda och gymnastikdräkten av Christina Lindström

Illustrationer Annika Lundholm Moberg

Den tredje boken om Hilda.

Hilda pratar direkt till läsaren och berättar vad som händer i hennes liv.

Hennes mamma är ensamstående med två barn och jobbar som frisör. De har ont om pengar och Hilda kan inte alltid få det som “alla andra har”. Mamma lider av migrän och då kan hon inte jobba på ett tag.

Hildas pappa bor i Norge med sin nya tjej. Han har det inte heller så bra ekonomiskt. 

När mamma ska bort på fest kommer pappa och sover över en natt. Han är genomgående positiv, uppmuntrande och en varm person.

Hilda har en storebror, Rasmus, som är ca. tio år. Tillsammans brukar de spela fotboll eller rocka rockring. För honom är det viktigt att vara tuff och inte visa när han blir ledsen. Han gillar coola grejer som skräckfilm, att dygna m.m.

Hildas bästis heter Bella. De gick på samma förskola och nu går de i samma klass. Bella är bra på att sjunga, bra på gymnastik, bra på att prata.

Henning är också Hildas bästa kompis. Genom att han föddes för tidigt och har för små lungor så är han ett ganska känsligt barn som inte klarar så mycket fysisk aktivitet. Han är mycket kortare än Hilda och Bella, har glasögon, är laktosintolerant, allergisk mot klor och blir stressad när folk blir sjuka. Hans dröm är att öppna ett café när han blir arton år.

Bella talar till Henning som en förälder. Hon förklarar snällt och tydligt, uppmuntrar och föreslår lekar som passar. Bella tycker om skräckfilmer, men hon vill inte att Henning ska se på sådana; “Bella la huvudet på sned. Hon rättade till Hennings hår lite. -Henning, du ska nog inte se den, sa hon”.

I den här boken har Bella börjat på gymnastik. När Hilda hör henne berätta säger hon att hon också vill börja där. “Får jag också följa med?” frågar Henning. Bella försöker förklara att det kan bli lite svårt för honom, men han vill vara med. Senare på gymnastiken gör Henning så gott han kan, men när han börjar låta konstigt ger Bella honom i uppgift ha hand om hennes vattenflaska istället. 

Hilda oroar sig över om mamma ska ha råd att betala för henne på gymnastiken. Och när hon ser att alla utom hon och Henning har speciella gymnastikdräkter, så oroar hon sig över att hennes mamma inte kommer att kunna köpa en likadan till henne. Hilda vill se ut som alla de andra, hon vill inte ha Rasmus gamla shorts på sig. En av tjejerna på gympan säger “Det är meningen att alla här ska ha gympadräkt”. Och om dagen då alla får ta märken på gymnastiken så säger Bella “Alla har flätor på märkesdagen”. Hilda är orolig över att någon ska reta henne. Hon är orolig för om hon kanske inte ens får vara med utan dräkt. Hon är orolig över att mamma inte ska kunna komma och titta. Hon är orolig över vem som ska kunna fläta hennes hår.

Senare när Hilda väl fått sin dräkt och det är dags att ta märken, får hon mycket beröm för hur snygg hon är i dräkten. 

Henning, som verkar vara den enda killen på gymnastiken, förväntas inte ha några flätor. Inför “märkesdagen” kammar Henning håret; “Han ville väl också se bra ut inför gympan.” 

Den här boken ger en relativt traditionell bild av kön. Hilda är en ganska orolig tjej som inte vill vara annorlunda och som vill se fin ut. Bella är mer självsäker och hon tar hand om Henning ungefär som en traditionell mamma. Henning är motsatsen till traditonell manlighet, han är kort, svag, känslig och nervös. Storebror Rasmus är traditionellt manlig.

Ingen karaktär utmanar egentligen några könsnormer. 

Bokens fokus ligger på ekonomi och vad det innebär att ha föräldrar som inte har råd att köpa det som “alla andra har”. 

Fokus ligger också på karaktären Henning som är annorlunda på alla sätt, men som accepteras för den han är.

Snygg brytning, Behrang! av Anja Gatu

Illustrationer Valentin Schönbeck

Historien är inspirerad av fotbollsstjärnan Behrang Safaris barndom.

Att boken har ett medvetet genusperspektiv märks på olika sätt. Signe, Behrangs pappa och tränaren Nina är karaktärer som är könsnormsbrytande. 

I boken spelar Behrang fotboll i ett blandat lag. Den största målskytten i laget är Signe.

Tränaren Nina vill att Behrang ska gå själv ibland och försöka göra mål istället för att passa till Signe. Men han vet att Signe blir arg om hon inte får passen.

Signe porträtteras som en ganska fräck och dryg person, som lite av en översittare. Hon prickkastar en tom plastflaska i huvudet på tränaren Murat. Och när de spelar fotboll ute på gården kommer Amir och frågar om han får vara med. Signe säger att det får han om de andra får skjuta ner en läskburk som hon ställer på hans huvud. Amir är rädd men säger ändå ja eftersom han vill vara med de andra. Behrang tycker att det blir så obehagligt så han springer hem.

Bokens mest centrala tema är hur Behrang lär sig att inte bara fly eller titta bort, utan att våga säga ifrån när någon annan gör något dumt.

Behrangs pappa är också en central figur. Han är omhändertagande och empatisk. Han tar hand om den lilla bebisen hemma. Lagar mat och byter blöjor. Och gör regelbundna utflykter tillsammans med Behrang, Emiliano, Leon och bebisen. Vid frukosten en morgon ger pappa Behrang en kram; “Mitt lilla barn, säger pappa mjukt. Har du sovit gott?”

Av de två tränarna är det Nina som märks mest i boken. Det är hon som peppar och instruerar spelarna. 

Förutom Behrang är det tre “han” i fotbollslaget Lunds SK som nämns i boken; Farshad, Omar och Sven. Tre “hon”; Ivana, Signe och Melina. Och en som benämns “hen”, Emi. 

På en bild av hela laget används hårband som könsmarkör. De flesta med hårband har långt hår. Signe har kort hår, men har ändå hårband.

I stallet med Sigge av Lin Hallberg

Illustrationer Margareta Nordqvist

Karaktärerna i boken är:

Elina, Mattis, Sara Li, Rosanna, Ester, Agnes

som är skötare till ponnyhästarna

Saga, Arya, Zara, Linnea, Tora, Harry, Linnea (Elinas lillasyskon)

som är de nya, yngre, rideleverna

Elinas mamma

Elinas pappa

Ingela (ägare av stallet och tränare)

Cattis (tränare i dressyr)

Eric och Simon, Ingelas söner

Som kollektiv benämns Elina, Mattis (“hon”), Sara Li, Rosanna, Ester och Agnes oftast som “skötarna” (nio gånger). En gång som “stallkompisarna”. Ett par gånger benämns de som kön; “tjejerna som har Brobystallet som sitt andra hem”, “Cattis hälsar på alla tjejerna”, 

“Elina och de andra tjejerna tjejgänget”, “det blir lätt tjafsigt mellan tjejerna”.

I skolan kallas de “hästtjejerna”.

I boken benämns de som tjejer sex gånger, och som skötare/stallkompisar tio gånger.

De yngre barnen, sex “hon” och en “han”, benämns som “småbarnen” två gånger, och “ett gäng med småtjejer” en gång (då är inte Harry med).

Eric är med ibland när det behövs hjälp, annars har han börjat med körträning istället.

Simon är bara med vid ett tillfälle och hjälper till. 

Ponnyridning på Brobygården är ett mycket könsuppdelat intresse (14 “hon”, 3 “han”). Trots detta läggs inte så mycket fokus på kön. Barnen som är hästarnas skötare benämns som “skötarna” nästan dubbelt så många gånger som de benämns som “tjejerna”.

Inget speciellt fokus läggs på att Harry, Eric och Simon är “han”.

Ett centralt tema i boken är oro och sorg. Agnes mormor ligger på sjukhus, och Agnes finner tröst i att ta hand om och prata med sin häst. Hos hästen kan hon gråta när hon behöver det.

På bilderna har huvudpersonen Elina halvlångt, lite rufsigt hår utan någon speciell frisyr. Agnes hår ser ungefär likadant ut. De andra skötarna har alla långt hår. Eric har kort hår. Av de yngre barnen har Harry kortast hår. Två av de andra har halvlångt, och två långt hår. Stallägaren Ingela har kort hår.

Heja jorden! av Jörn Spolander

Illustrationer Stina Wirsén

Heja jorden! är en bok om klimatförändringar. Den handlar om tre personer som bor på en planet mycket långt ifrån jorden. De har så bra teknisk utrustning att de kan observera livet på planeter så långt borta som jorden, i detalj.

De tre personerna är Jol, Lima och Lofar. En pärldykare finns också med i berättelsen. Och tre barn som bor på jorden.

Jol (“hon”), Lima (“hon”) och Lofar (“han”) har tre ögon, ett sitter i pannan. Lima har även tre bröst. Jol är elva år.

Lima är kort och rund, Lofar är lång och smal. Lima har ett stort hårburr i en toffs mitt på huvudet. Lofar är skallig och har skägg. 

Lima är som en mormor eller farmor för Jol. Vid ett tillfälle kastar sig Jol i Limas famn och blir kramad länge. Lofar är mer barsk. 

Lima är rymdforskare och hon lär känna Jol när Jol gömt sig i observatoriet efter ett öppet hus. Jol är mycket intresserad av rymden. När hon upptäcker att människorna släpper ut gaser i den känsliga atmosfären blir hon först förskräckt och sedan mycket orolig.

Lofar är också rymdforskare. För att utmana Jols tänkande så låtsas han vara klimatförnekare. Jol blir så upprörd och arg så hon släpper ut luften i framdäcket på hans cykel. Med påföljden att han cyklar omkull och bryter armen.

Jol kommer till sjukhuset och säger förlåt och Lofar förklarar att han ville få henne att slipa sina argument genom att låtsas förneka klimatförändringarna på jorden.

Boken är könsnormsbrytande genom att det är två “hon” som diskuterar klimatförändringar och rymdforskning.

Den är könsmässigt traditionell på så sätt att det är mest de som är “hon” som visar ömhet och närhet.

Monsterhamstern av Paul Harrison 

(originalets titel: Dr. Roach’s Monstrous Stories: Attack of the Giant Hamster)

Illustrationer Tom Knight

Det är Karl-Axel Kackerlacka (en kackerlacka i kostym) som berättar historien om Billy Phillips och hans hamster Herkules.

Billy tycker att hans hamster är lat och tråkig. När han ser ett reklaminslag på TV,  där en mansröst berättar om mellanmålet Supersnacks och en gammal tant börjar studsa runt på en hoppboll efter att ha ätit av det, så springer han genast och köper ett paket till sin hamster. 

Först händer ingenting. Men sedan börjar hamstern att växa. Och den slutar inte växa…

Karaktärerna i den här boken är nästan uteslutande “han”: 

Berättaren Karl-Axel, Billy Phillips, hamstern Herkules, TV-presentatören, Billys pappa, professorn, rörmokaren, polisen och generalen. Billys mamma, den gamla tanten på TV och kvinnan i kundtjänst är “hon”. (10 respektive 3 stycken)

Billy är först irriterad på sin hamster; “Du är en lurvig och lat liten lymmel”. 

“Lunchdags, din slöpåse!” säger han när han varit och köpt Supersnacks. 

Billys mamma är omhändertagande: “Hur har du haft det, raring” frågar hon. “Mår du inte bra, älskling?” frågar hon senare. 

Pappan rensar röret i toaletten och beklagar sig över att de måste ringa efter en rörmokare.

Det är mamman som upptäcker att grönsakerna i kylskåpet tagit slut. 

När professorn kommer drar Billy med honom upp på vinden där Herkules sitter. “Billy! Vad är det som pågår?” ropar hans pappa. När takpannorna börjar rasa ner ryter hans pappa “Billy, nu berättar du vad det är som pågår! Ögonblickligen!”

På grönsaksmarknaden tittar en skallig polis argt på Billy och säger att “Då har du ett och annat att förklara, grabben.”

Generalen som också ser ut att vara skallig och som hånler med en cigarr i mungipan säger att de har rätt att döda hamstern. 

Det här är en bok om en extraordinär händelse, med helt igenom könsstereotypa karaktärer. Männen är överlag mycket auktoritära. De få kvinnorna är hjälpsamma och omhändertagande. Alla “han” har kort hår (eller är skalliga), alla “hon” har långt hår.

Petras bilder - Här. Hand. Häller. av Torhild Elisabet Sandberg

Illustrationer av Emily Ryan

Petras bilder är en serie konstböcker för barn. Men den här delen i serien handlar minst lika mycket om auktoriteter som om konst. Om allas rätt att bli lyssnade på. Och om vad performancekonstnärer gjort för att få människor att reagera och börja fundera.

Petra är ett barn. Och hon blir behandlad, av sina föräldrar, av läraren och av rektorn, som någon som ska lyssna på andra, men som man inte nödvändigtvis själv måste lyssna på. 

Hemma får Petras lillebror all uppmärksamhet genom att skrika, tjata och göra som han själv vill. 

Men Petra har en vuxen som lyssnar, grannen Fredrika. Fredrikas passion är konst och Petra lyssnar intresserat när Fredrika berättar och visar böcker. 

I den här boken ser Petra ett inslag på TV med en grupp performancekonstnärer, och hon går genast till Fredrika för att fråga “Är det konst?”

Men hela historien börjar med ett fall från en klätterställning. Petra är väldigt bra på att klättra och gå armgång. Men klätterställningen är sliten och när hon tar i för att svinga sig förbi en trasig pinne så tappar hon taget och faller så olyckligt att hon bryter handleden.

Efter fallet är rektorn arg. “Ni måste vara försiktiga när ni klättrar” säger han när Petra sitter hos skolsköterskan. Och han är lika arg när han pratar med Petras pappa. Och pappa frågar “Men varför måste ni klättra så högt?” 

Petra känner sig missförstådd och felbehandlad. Ingen lyssnar på, eller förstår, eller litar på henne. Ingen utom Fredrika.

Så boken innehåller ett par olika teman. Förhållandet barn och vuxna är ett tema, förhållandet konstnärer och samhälle ett annat.

Och vad man ibland måste göra för att bli sedd och lyssnad på.

När Petra agerar blir alla först arga. Men efter ett tag börjar de tänka och tänka om.

Petra är ett livligt och engagerat barn. Men när hon inte får respekt så blir hon ofta tyst, rädd och blyg. I skolan har hon en riktig vän i Markus. Men Ida och Alejna som hon lekt med i klätterställningen börjar reta henne när hon, inspirerad av konstnärerna, försöker visa att hon är arg på klätterställningen, och hur fel det är att barnen får skulden när de gör illa sig.

Boken tydliggör barns maktlöshet och vuxnas makt och de missförstånd och problem som detta skapar. 

Lillebror som lärt sig att ta all plats och få all uppmärksamhet är också ett genusmässigt budskap i boken.

Karaktärer:

Petra, Fredrika, mamma Vanna, pappa David, lillebror Isak, Markus, Ida, Alejna, fröken (hon), rektorn (han), skolsköterskan (han)

Uppdrag: Havsodjuret av Cecilia Rihs

Ilustrationer: Silvy Strand

Det här är en bok som är mycket medveten om de traditionella föreställningarna om kön och som bidrar till en förändring av dem.

Huvudpersonen Lina är en äventyrerska. Hon är inte en flicka som är ute på äventyr tillsammans med en pojke. Hon är med sin farmor. Farmor är Hilda Hocki, äventyrsexpert och författare till boken “Hemliga boken för äventyrare”. Farmor har med andra ord mycket erfarenhet av äventyr, och hon har mycket gott självförtroende. Hon är snabb och stark. Hon tänker positivt och talar gärna om vad hon är bra på. Men hon kan inte simma…

Lina är ett vanligt barn. Hon älskar äventyr och spänning, men hon blir också ofta rädd och skrämd. Hon är modig när det behövs och hon ställer alltid upp och hjälper andra.

Den tredje i det här gänget är älvan Peppar. Hon är pigg, busig och modig. 

I den här boken figurerar också en jätte. En jätte som ser ut som en ö när hon ligger och sover. Och när hon vaknar brummar hon så det slår lock för öronen på de andra och drämmer näven i havet. 

Det finns också en drake med i boken. En drake som vaktar sina tre drakägg.

Hilda, Lina och Peppar hjälper släktingar till Peppar; Bark och Huttra med att undersöka ett havsodjur utanför deras hus i skärgården. Bark är huvudet kortare än Huttra och har hår ner till knäna. 

Trädtroll och blöttroll är också med i boken, men de könsklassificeras inte. 

I “Uppdrag Havsodjuret” är de som benämns som “hon” dels modiga äventyrare, och dels en jätte (som på bild inte har några feminina könsmarkörer som t.ex. långt hår). 

Författaren väljer också att låta bli att könskategorisera flera av de övriga karaktärerna.

Morrklo av Michael Rosen

Illustrationer: Nicola O’Byrne

Katten Morrklo är en stor och farlig “han”. De små mössen måste göra allt för att klara sig undan hans vassa klor och tänder.

Ja, mössen är så rädda för honom att han aldrig ens får en chans att fånga dem.

Så han funderar ut en lurig plan. 

Genom att få mössen att tro att han blivit snäll och slutat äta möss, så lyckas han lura dem och äter upp fjorton stycken. Till slut börjar dock mössen undra om de inte har blivit färre. Den smartaste av dem, en “hon”, säger att en katt slutar nog inte att jaga möss för all framtid. 

Och tillsammans lyckas de jaga katten ur huset.

Ur genussynpunkt en traditionell bok där den stora och farliga är en han.

Tuffa gänget del 6 - En utomjording anfaller av Aaron Blabey

Illustrationer: Aaron Blabey

Serien om Tuffa gänget är en humorserie och en äventyrsserie. I originalversionen heter Tuffa gänget “The bad guys”, och det är just ett gäng killar som den här serien handlar om. Killar i form av herr Varg, herr Orm, herr Haj och herr Piraya. Andra karaktärer är spindeln Beno (han). Agent Fox (hon) nämns bara i den här boken.

Tuffa gänget är fyra killar som vill vara hjältar. De är klädda i traditionell manlig klädsel; svart kostym, vit skjorta och slips. De är egentligen ganska rädda av sig, men de vill väldigt gärna vara hjältar.

I bokens inledning tackar en reporter med långt vackert hår “våra fräcka, modiga killar” för att de besegrat Doktor Rudolf Marmelad, och därmed räddat alla de djur som blivit förvandlade till zombier. Tack till grabbarna som räddade världen. Ni är så himla tuffa!, säger reportern.

Samtidigt är Tuffa gänget i knipa ute i rymden och grinar av rädsla. Det har visat sig att Marmelad är en gigantisk utomjording och de är fast på hans rymdstation på månen. 

Pirayan råkar i panik. Men den lilla spindeln Beno hittar en flyktkapsel som de kan åka iväg med. Just då blir Beno fångad av utomjordingen. Ormen vill åka iväg i alla fall men de andra blir upprörda och säger att de åker inte utan sin vän. Pirayan blir så upprörd så han glömmer att vara försiktig och blir fångad och bortförd av varelsen. 

Ormen är genomgående kritisk till att hitta andra lösningar än att överge de tillfångatagna vännerna och fly. Ormen har lärt sig att han inte är någon hjälte. Vargen är optimistisk och lösningsinriktad. Hajen klär ut sig till en utomjordisk dam med klänning och läppstift för att lura utomjordingen, men blir istället fångad av den. Vargen är nu livrädd, men fortfarande positiv till att de ska kunna hitta de andra. Precis när ormen tänker ge sig iväg ensam så blir vargen tillfångatagen. 

Vargen träffar de andra vännerna badande i utomjordingens snor. Utomjordingen har en mängd tentakler som alla slutar i rumpor. Precis när utomjordingen tänker äta upp vännerna så kommer ormen i en stor robot. Ormen visar sig vara en riktig hjälte som räddar sina vänner, och inte en feg svikare som bara vill rädda sitt eget skinn.

Men utomjordingen är inte besegrad, han kommer tillbaka. Då hoppar allihopa upp på Hajen som åker kana på utomjordingens dregel rakt in i en flyktkapsel som spindeln Beno programmerat i all hast. De färdas i ljusets hastighet tillbaka till jorden och 65 miljoner år tillbaka i tiden… 

Det centrala temat i boken är vänskap. Den som är uppfinningsrik, tar risker och räddar sina vänner, är en hjälte.

Karaktäristiskt för vännerna är också att de ofta skriker när de pratar. 

Det är mycket snor, dregel och rumpor i boken. 

Och mycket action och mycket känslor. 

Alla karaktärer i boken är “han”, förutom reportern i inledningen som uttrycker sig så beundrande för “vår tids största hjältar”. 

Samson, den vilda hingsten (Tillys hästliv del 4) av Pippa Funnell

Boken handlar om Tilly som har en empatisk förmåga att förstå hästar. I den här delen i får Tilly biljetter till en hästshow i London. Där får hon även möjlighet att vara med på en visning bakom scenen. Hon träffar där på en häst som mår dåligt, men Tilly lyckas lugna den och gör därmed att den vinner hopptävlingen.

Boken innehåller även annan dramatik med en älskad häst i stallet som blir sjuk, och Tilly som ramlar av sin häst när hon ska lära sig hoppa över hinder.

Karaktärer i boken:

Tilly, hennes ridlärare Angela, hennes kompis Mia, veterinären Brian, Tillys mamma, lillebror Adam, Mias mamma, guiden William, jockeyn Mark Slater, en hästskötare (“han”), ryttaren Jean-Paul, hästägaren Arthur Hampton. (5 “hon” och 7 “han”) 

Illustrationerna i boken är lite gammaldags och romantiska, men uttrycksfulla och visar tydligt på de olika karaktärernas känslor. Alla “hon” är mycket söta och har långt vackert hår.

Alla “han” har kort hår och är långa.

Den tydligaste könsuppdelningen i den här boken är att nästan alla karaktärer med pondus är män (veterinären, guiden, hästskötaren, ryttare, ägaren). De med mest pondus benämns med efternamn (jockeyn, ryttaren och hästägaren), medan Tillys och Mias mammor inte ens benämns med förnamn. 

Det är Tilly som är hjältinnan i boken. Hon har en fin förmåga att lyssna på hästar och förstå hur de känner. Och på detta sätt kan hon hjälpa dem.

En bok som ger en traditionell bild av kön

Dubbeldeckarna och Fallet med cirkusen

av Jørn Lier Horst. 

Illustrationer av Hans Jørgen Sandnes

I den inledande presentationen av bokens karaktärer så är sex stycken “han” och en är en “hon”. Viktor, Farfar Frans, Farbror Fred, Ola Frisvold, Johan Glomset, Åtto och Tilde.

Bland cirkusfolket är ca. elva stycken han, och sju stycken hon.

På bilden där cirkusfolket reser cirkustältet i stort sett bara män som arbetar.

På en bild av publiken har fjorton stycken kort hår (och ser ut att vara män), och fyra stycken har långt hår (och ser ut att vara kvinnor).

Sammanlagt trettioen manliga karaktärer och tolv stycken kvinnliga.

Tilde och Viktor är Dubbeldeckarna.

Viktor har kort hår och keps. Tilde har långt hår i hästsvans.

De är ungefär lika aktiva i detektivarbetet. Viktor kanske agerar mer, medan Tilde oftare drar slutsatser. Viktor fotograferar, ringer telefonsamtal och har en walkie-talkie. Tilde söker information på nätet.

När Tilde kommer på hur de ska kunna hitta tjuven så är det Viktor som förklarar för de andra vad “de” upptäckt. (Det här är något jag känner igen från andra deckarböcker för åldersgruppen. Det är oftare tjejen som kommer fram till slutledningarna, men det är killen som får äran för vad hon har tänkt ut.)

De två poliserna i boken är “en kort, satt man och en lång, smal kvinna”. Hon är huvudet längre än honom. Men det är han som ställer de flesta frågorna och det är han som antecknar. Senare i boken när polisen återigen kommer till brottsplatsen, så är det bara den manliga polisen som är med. 

Illustrationerna gör större skillnad mellan Tilde och Viktor än vad som beskrivs i texten. På en bild blundar Tilde och skrattar samtidigt som Viktor beslutsamt drar ner kepsen i pannan och ger sig av. Viktor ser oftare beslutsam ut på bilderna. På en bild ser Tilde livrädd ut samtidigt som Viktor ser mer förvånad ut än rädd. Farbror Fred som tar kommandot när de ska jaga tjuven ser ut som en riktig action-man med stora muskler och enormt kraftig haka.

Boken har en intressant knorr på slutet då cirkusdirektören får sparken och “Orädda Olga”, lindanserskan, blir ny cirkusdirektör.

Dubbeldeckarna och Fallet med cirkusen är en spännande bok med många färgglada illustrationer. En elefant spelar en central roll på cirkusen, en cirkus med “djur som trivs och har det bra”. I Sverige är elefanter numera förbjudna på cirkus, i och med att deras behov av naturligt beteende inte kan tillgodoses där. 

Rymdpiloterna och Svarta hålets fångar av Magnus Ljunggren och Johanna Kristiansson

Rymdpiloterna är ett gäng barn och vuxna, människor och andra rymdvarelser, som färdas i en rymdstation. Huvudpersonerna är dels barnen Sam, Max och Kim, och dels Kapten Gringa, läraren Mark, roboten XZY, Nova Foxtrot, en app som har all kunskap i hela världen, och Zenok “rymdens onda klantskalle, vill bli kapten på rymdstationen”. 

Kim har långt blått hår, stora glasögon, stora gröna byxor, Sam har halvlångt mörkbrunt hår, grön toppluva, höga bruna stövlar, långa gröna handskar, jeans, Max har rosa tuppkam, grön tröja, kortbyxor. Kim har en grön rymdfarkost, Sam en röd och Max en lila. Kapten Gringa har mycket långt blått hår i tofs, långa ögonfransar, röd mantel, gröna byxor, ett vapen i sitt bälte. Lärare Mark är en robot med mänskligt huvud i en glaskula med en röd kam på utsidan, kort mörkbrunt hår, en röd fluga runt halsen, en datorskärm på magen och ett hjul istället för fötter. Zenok har ett mycket stort rött, lockigt hår som står rakt upp, polisonger, lila mantel och röd tröja med ett Z på. 

Karaktärerna i boken är med andra ord inte så könsstereotypa. Förutom att alla som benämns som hon har långt hår, och alla som benämns som han har byxor (utom robotarna). Boken bryter med många normer och gör det med humor och glimt i ögat. När barnen är och handlar i en leksaksaffär så är det en annan expedit än den de är vana vid och Max frågar “-Var är den vanliga, hon med grönt hår och sju huvuden?”

Kim är äventyrslysten och modig, Sam är mer eftertänksam, Max är ivrig. I berättelsen blir Max utskrattad när han frågar om det finns rutiga och randig hål också förutom svarta. Han talar sedan om sig själv som dum och okunnig. 

Barnen bestämmer sig för att resa till det svarta hålet. Där upptäcker de tre regnbågsenhörningar som är fast där inne. Enhörningarna ser ut som stora versioner av my little pony, men när de kommer ut ur det svarta hålet förvandlas de till dödsmördare. De blir svarta, får gröna bepansringar, långa vassa tänder, och man och svans blir till eldslågor. “Leve undergången!” vrålar den största av dem. “-Vi måste lura bort dem! sa Kim. Klättra över till min gondol. Jag har en plan.”

Hemma på rymdstationen kommer Zenok och utmanar Kapten Gringa. Hon ryter åt honom; “När ska du förstå? Ingen vill ha dig som kapten!”.

På slutet blir Zenok så rädd att han kissar på sig. Och Max visar att han är smartare än en dator och räddar livet på alla andra.

“Det perfekta brottet”, den andra boken om Mac B. Kid Spy av Mac Barnett.

Bokens huvudkaraktärer är 

Mac B.

Drottningen av England

Holcroft Edward, en av drottningens högvakter

Freddie, en av drottningens corgi-hundar

Jerry Blood, en avlägsen släkting till Thomas Blood som 1671 stal kronjuvelerna

“Det perfekta brottet” är en mysteriebok där Mac B. måste lösa flera gåtor och hjälpa drottningen att få tillbaka sina kronjuveler som på ett oförklarligt sätt blir stulna.

Boken utspelar sig 1989, och beskrivs handla om författarens egen barndom. Berättelsen är full av hänvisningar till historiska personer och händelser och läsaren uppmanas hela tiden att googla om hen inte tror att det som skrivs är sant.

Humor är en viktig ingrediens i boken, (även om jag själv bara skrattade en gång).

Förutom drottningen, som har en central roll, så centrerar boken kring olika manliga karaktärer. I fokus står Mac B., hans tankar, känslor och handlingar. 

I inledningen är Mac B. i Kalifornien där han bor. Han har inte blivit bjuden till populäre Derek Lafoys födelsedagskalas. I skolan kallar Derek Mac för “Tönt-Mac”. Mac håller på att spela ett arkadspel och har chans att komma högst upp på high-scorelistan. Men han misslyckas och alla som hejat på vänder sig om och går iväg. 

Då ringer drottningen och Mac B. måste åka till England för att hjälpa henne med ett fall. Mac B. behandlas inte som ett barn i England, utan som en riktig spion. Han munhuggs ofta med drottningen om rätt sätt att uttrycka sig. 

Mac B. är en viktig person, någon som drottningen är säker på ska lösa mysteriet och fånga tjuven. Vilket han också gör trots att han utsätter sig för livsfara i form av en kobraorm och Holcrofts yxa. 

Boken innehåller en del våld, människor och djur som dödas i de historiska berättelserna. Författaren råder den som inte tål våld att istället läsa “en annan typ av berättelse, i vilken det bara händer trevliga saker, exempelvis Dagen då vår vikarie förändrade våra liv, eller Mormor, berätta om din medaljong. Det vill säga boken “Det perfekta brottet” är inte för töntar.

Sammanfattningsvis: En bok om en vanlig, inte så populär, kille som får bli hjälte. Som får leva farligt, som får respekt, som måste använda sitt intellekt för att klara ut ett mysterium, som har humor och är rolig. Det vill säga alla ingredienser för att skapa hegemonisk manlighet.

En bok som har en helt igenom traditionell syn på kön.

“Skelettängeln” är del sju i Johannes Pinters serie Monster Monster, med bilder av Lucas Svedberg.

Serien Monster Monster handlar om fem barn och deras bildlärare. Varje gång två av dem samtidigt drömmer en mardröm skapas ett monster genom den gamla filmprojektorn i skolans bildsal. Detta monster måste sedan barnen och deras lärare, Engelbrekt, bekämpa. Till sin hjälp har de varsin magisk förmåga.

Boken inleds med bilder och presentationer av barnen och den vuxna. 

Tove har långt hår i två stora tofsar, tröja med bild, uppvikta jeans.

Musse har tjockt blont hår, stora bylsiga kläder.

Charlie är längst av de alla, kort hår, glasögon, t-shirt med bild och långa jeans.

Johanna har långt blont hår med hårband, gigantiska glasögon och klänning.

Oliver har kort hår, randig t-shirt och bylsiga byxor med fickor på sidorna.

Engelbrekt har vitt hår och stor mustasch, rutig väst och hängselbyxor.

I den här boken framkallar Charlie och Engelbrekt en blandning av ett skelett och en ängel; en skelettängel, som flyger iväg med alla han kan hitta för att begrava dem i en nygrävd grav.

Barnen hjälper alla till i kampen mot skelettängeln.

Tove är lite av en arbetsledare. Det är henne Engelbrekt ringer till när han vill att barnen ska komma till skolan mitt i natten. Tove för barnens talan, hon ropar uppmuntrande ord till de andra och säger åt de andra att göra saker. Hon kan göra saker levande genom att först rita de och i den här boken uppfinner hon en vevspade som kan gräva mycket snabbt. “Hon hoppar ner i graven och placerar fötterna längs kanterna. -Lugn, nu kommer hjälpen säger Tove.”

Oliver hjälper till genom att tända mobilens lampa och lysa ner i graven. Han kommer på att göra en sorts astronauthjälm av de ballonger som är hans magi, och räddar på så sätt livet på “en tant” och hennes hund som begravs av skelettängeln. När skelettängeln är på väg att släppa ner ännu en person i graven från hög höjd så kommer han på att de alla ska sträcka ut armarna och tillsammans skapa en räddningsmadrass. 

Charlie är en av de som framkallat monstret genom sin mardröm om sin cancersjuka pappa som benrangel. Charlie hittar en tjock trädgren och börjar ilsket puckla på skelettängeln när den attackerar. Han får även en idé om att stoppa fallet för “tanten” som riskerar att slå ihjäl sig, genom att sätta igång sin dator och videokamera och låta fallet gå i slow motion.

Musse följer med Engelbrekts hund till en hundfarm för att släppa lös vakthundarna. Först är han livrädd, men “[s]edan klättrar han vigt som spindelmannen upp via lådorna till burens tak. På alla fyra kryper han bort tills han är ovanför burdörren. Då lägger han sig på mage. Med pinnen lyckas han pilla upp haspen som håller dörren låst.” Vakthundarna anfaller sedan skelettängeln. Senare kan han genom sin magiska färglåda måla hundarna lugna och snälla.

Johanna är en tyst person. I den första halvan av boken säger hon ingenting. När Tove grävt fram Engelbrekt hoppar Johanna ner i graven. Tillsammans får hon och Tove Engelbrekt på fötter. 

Johannas magiska förmåga är att när hon läser högt något som hon skrivit i sitt skrivblock så händer detta i verkligheten. Johanna får ägaren till hundgården att se en fågel istället för en skelettängel, och sedan att plötsligt känna sig trött så att han går hem igen med sin vakthund. Johanna fångar även upp Engelbrekts hund och räddar den. Och när skelettängeln anfaller får hon alla i gänget att samla ihop sig så att de blir svårare att attackera.

Den här boken innehåller en del stereotyper, som “tanten” med noppig kofta och virkad mössa, en “fullgubbe” med slipsen runt huvudet, och ägaren till hundgården “en bufflig, bred man i smutsiga snickarbyxor” som skriker när han pratar. 

Barnen är också könsmässigt traditionellt klädda. Men deras beteende är inte direkt könsstereotypiskt. Tove är handlingskraftig och talför. Johanna är kanske klassiskt feminint tystlåten, men hon är inte passiv eller någon som måste räddas av killarna. Varken Oliver, Musse eller Charlie är någon typisk hjälte. Även om Musse i den här historien får agera superhjälte när han klättrar, smyger, lägger sig på mage och lyckas öppna haspen till hundgården med en pinne, så är han i övrigt ganska passiv och lite butter.

Skelettängeln är en spännande och fantasifull bok med fina illustrationer. De fem barnen (3 killar, 2 tjejer) är alla med och kämpar mot monstret och allas insatser är värdefulla. Utseendemässigt har illustratören gjort barnen relativt könsstereotypa, men deras handlingar följer inte något tydligt könsmönster.

Eldskölden (Uppdrag i Athirion del 3) av Malin Wennerhult

Eldskölden är den tredje och sista delen i en äventyrs/fantasyserie om landet Athirion för barn i 6-9 års åldern.

Huvudpersoner i böckerna är tre bröder, och i de första två delarna blir de äldre bröderna, Ossian och Ville, hjältar i Athirion. I den tredje delen är det lillebror Arvids tur att äntligen få bli den hjälte han drömt om så länge. 

Eldskölden är en bok med genomgående traditionell syn på kön. Det är de tre bröderna som kämpar, utför bedrifter och når ära och berömmelse. Alla ledare i landet Athirion är av manligt kön. Förutom den onda kejsarinnan men hon tar ingen aktiv del i striderna i den här boken.

På sin färd i Athirion möter Arvid först ledaren för befrielserörelsen; Ragnvald. Han beskrivs som en stor och kraftig man. Alla lyssnar på honom när han talar till folket. Senare möter Arvid snötigern, som är ledar för de stora djuren som bor i Örnskogen. Snötigern har en kraftig stämma som dånar ut över alla djuren när han kungör vad De äldstes råd (som bara består av hannar) har beslutat. Senare möter Arvid ledaren för drakarna, Tiki, den största draken av dem alla i Drakarnas rike. Sist kommer den avgörande kampen mot kejsaren. Kejsarinnan har en mycket liten roll i striderna. Det är kejsaren som ger order till sina soldater. Och det är kejsaren som strider mot Arvid genom att skjuta blixtar mot honom genom sina händer.

Flickor och kvinnor i boken Eldskölden är ofta associerade med mat, hushåll och värme. Hos mormor och morfar som Arvid träffar i Gränslandet, är det mormor som lagar mat och kommer med svalkande dricka när morfar och Arvid spelat fotboll. 

När Arvid ger sig av på sin färd mot Örnskogen för att be de vilda djuren om hjälp i kampen mot ondskan som tagit över landet, så kommer han allra först till en jaktstuga uppe i De avlägsna bergen. Där bor två flickor i Arvids ålder (9 år) som tar hand om sin sjukliga, sängliggande pappa. Flickorna, som heter Anje-Li och Elly-Lo, ger sig av tillsammans med Arvid för att visa vägen till Örnskogen. Och på vägen är det flickorna som lagar mat, samtidigt som Arvid övar på att skjuta pil.

Senare i berättelsen, i Drakarnas rike, får Arvid mat av en “rund glad kvinna” i en liten stuga där hon bor med man och barn. 

Flickorna och kvinnorna i boken är också de som oftast gråter och är rädda. Anje-Li gråter när hon glider ner i en ravin. När hennes syster dragit upp henne är hon för rädd att försöka ta sig över ravinen. Så Arvid måste fortsätta ensam. Den runda kvinnan i stugan i Drakarnas rike, gråter förtvivlat när hennes man säger att han ska ge sig ut i striden. Anje-Li och Elly-Lo gråter när de kommer hem och inser att deras pappa gått iväg för att dö. “Ibland gjorde de hushållssysslor, men helt plötsligt kunde de börja gråta igen.” 

De allra mest centrala temana i berättelsen är manlighet och syskonavundsjuka. Arvid brinner av en längtan att få visa att han är lika modig som sina storebröder. Att han kan klara av sitt uppdrag helt själv. “Det pirrade i honom av spänning. Det var dags för honom att få sitt äventyr och också bli hjälte, som sina bröder.” Uppdraget, att hämta Eldskölden, kräver att han är stark, snabb, uthållig, envis och orädd. Och Arvid vill på alla sätt visa att han är värdig anförtroendet. 

Hos de vilda djuren i Örnskogen får han beröm av ledaren för att han visat vördnad, vägt sina ord, varit vänlig mot alla djur och samtidigt inte tvekat att utmana De äldstes råd och säga sanningen.

Traditionell manlighet är central hos alla ledargestalter i berättelsen. De är stora, starka, kraftiga, snabba och talar med stark stämma. Att ge sig in i striden för att nå ett högre mål är självklart. Pojkarna och männen får också bevis på sitt hjältemod. Exempelvis så blir två pojkar dubbade till riddare efter striderna, för att de visat stort mod och trofasthet.

Efter alla strider säger Arvid till sig själv att han “kände sig stolt över att stå bredvid sina bröder. Han hade visat att det gick att räkna med honom.”

Stolthet, ära, mod, rättrådighet är egenskaper som bara tillskrivs männen och pojkarna i den här boken. 

När Arvid kommer till Anje-Li och Elly-Lo i jaktstugan så är det första han tänker att “han hade ingen lust att släpa runt på två tjejer under sitt äventyr.” “Flickorna” (som de oftast benämns i boken) är tränade pilskyttar och kan bergstrakterna mycket väl. Men efter att Arvid gjort sitt hjältemodiga hopp över en ravin så råkar en av dem stå för nära kanten och glider ner. När hennes syster dragit upp henne är hon för rädd att fortsätta och Arvid går vidare ensam.

Pojkarna och männen och de manliga talande djuren är alla, utan undantag, stora, starka och modiga. Flickorna står framför allt för mat, kärlek och gråt. En del av dem deltar i kampen men de får inga utmärkelser, inga magiska vapen, ingen ära. De räddar inte livet på någon, och hindrar inte något hemskt som håller på att hända. De beskrivs aldrig som pojkarna och männen som stora, starka, snabba eller modiga och de är inte, så som männen eller de manliga talande djuren; ledare.

Snösystrarna (del 1) Tre magiska gåvor - av Astrid Foss

Omslaget påminner om filmen Frost. Bokens illustrationer är charmiga och attraktiva och följer berättelsen väl. På framsidan ser vi tre söta barn i långa caper, en i rosa (Ida, den oroliga, försiktiga systern), en i ljusblått (Hanna, den livliga, modig systern) och en i lila (Magda).

Boken handlar om dessa trillingar som bor i ett slott i ett land där deras mamma är det magiska ljusets väktare. Mamman har magiska krafter. Pappan har inte det “men han var en stark och modig man, en bra ledare för rikets soldater”.

Den värld barnen lever i är strikt klass- och könsuppdelad. Männen i berättelsen är soldater, eller väktare, kvinnorna är pigor och hovdamer på slottet. Men det är inte en “det var en gång”-berättelse i meningen att den utspelar sig någon gång förr i tiden.

Boken börjar med att mamman och pappan åker iväg i en släde. Pappa Magnus kör och mamma Frejas “röda hår strömmade ut bakom henne likt fladdrande lågor”. Släden dras av vargar som Magnus kallar för “pojkar”. När fara närmar sig drar Magnus sitt svärd och Freja “gjorde sin magi redo”. De stoppas av Frejas yngre syster Veronika, Skugghäxan, som blivit bannlyst av sin syster men som nu kommit tillbaka.

Hemma i slottet är flickorna först ovetande om att deras föräldrar blivit tillfångatagna och i början av boken får vi en känsla av det liv av lyx flickorna lever i. De blir ompysslade av hovdamer och uppfostrade av Madam Olga, deras privatlärare. Kläder spelar en stor roll. Nu när de ska fira sin 12-årsdag så kläs dom upp i vackra sidenklänningar och får blommor inflätade i sitt “silkeslena hår”.

Men festen avbryts när alla får veta att deras föräldrar är tillfångatagna av Skugghäxan. Kapten Vladimir ska organisera sökandet tillsammans med sina män. Madam Olga kramar flickorna och tårar av oro rinner över flickornas kinder.

Ensamma i sitt rum talar deras mamma till dem via en glaskula, och flickorna beslutar att det är deras plikt att stoppa Skugghäxan. De måste ge sig iväg själva säger Hanna, utan hjälp av några soldater. Deras tama isbjörn, Oskar, följer dock med, och hans förmåga att ändra storlek gör att de inte behöver gå till fots utan kan åka i en släde som Oskar drar. De kan inte ge sig ut i snön i sina sidenklänningar utan tar på sig de enda praktiska kläder de har: ridkläder. På bilderna dock har de långa caper som inte ser ut som ridkläder alls.

När trillingarna pratar med varandra är det alltid Ida som är orolig, rädd och försiktig och Hanna som försöker ge henne mod och styrka.

På deras 12-årsdag ska flickorna utveckla varsin magisk förmåga. Ida upptäcker sin först; hon kan göra det hon ritar levande. Något som blir mycket praktiskt när de måste lämna släden och kan gå med snöskor som Ida ritat.

Hannas magiska förmåga visar sig vara att kunna flytta på saker med blicken. Något som blir användbart när Skugghäxan fäller ett träd över slädens remmar så att isbjörnen Oskar inte kan ta sig upp igen.

I skogen möter de fågeltämjaren Gregor. Han är yngre än de men skäller ut dem för att de är ute ensamma: "Gregor tog ilsket till orda. “Vad i all världen gör ni här ute mitt i natten?”.
Flickornas respons är bedjande och vädjande.

En stor varg, kontrollerad av Skugghäxan, tar ett språng mot flickorna. “Hanna grabbade tag i sina systrar och ryckte undan dem.” Vargen slungar in Gregor i ett träd så att han svimmar av. Hanna lyckas sedan knuffa iväg vargen med sin magiska blick.

Både isbjörnen och Gregor är utslagna och flickorna lyckas klättra upp i ett träd. Man får en känsla av hur de kämpar: “Med bultande hjärtan och darrande benmuskler drog sig de tre systrarna upp i trädets lägsta grenar. Deras händer hade domnat av kylan och blev kladdiga av kåda.”

Uppe i trädet upptäcker Magda att hon kan förvandla sig till en fågel. Hon följer efter snöhöken som har det första magiska klotet där deras mamma placerat en del av det magiska ljuset.
Sedan lyckas de bryta Skugghäxans magi över vargen genom att skjuta tallkottar på den.

Oskar och Gregor vaknar upp igen och alla tar sig hem igen.

Så, boken börjar extremt könsstereotypt, och själva grunden för boken är könsstereotypi. Men i denna värld av starka, modiga män så måste flickorna klara av svåra saker. Till hjälp har dom sin magi, och Hannas positiva tänkande och äventyrslystnad.

Bokens illustrationer visar dock något lite annat än vad som uttrycks i texten. På bilderna ser flickorna extremt taniga ut. Deras armar är smala och deras händer mycket små. På alla bilder är de också extremt söta.

Jag får en känsla av att författaren både vill skapa en kontrast mellan lyxlivet på slottet och äventyret i skogen. Men samtidigt vill författaren att flickorna ska få ha både lyxen, tjänarna, dyra kläder och smycken, och äventyren och strapatserna.

När äventyret är slut väntar ett ombonat lyxliv igen, i en värld där manlig styrka och mod sköter om riket, och kvinnorna sköter om hushållet i form av pigor och hovdamer.

Det vill säga en könsstereotypisk värld och ett könsstereotypiskt liv som får ett avbrott med ett strapatsrikt äventyr där flickorna måste vara modiga och påhittiga för att klara sitt uppdrag.