Kapitelböcker 6-9 år (juli-dec)

Nu börjar vi skolan! av Katja Tydén

Illustrationer Ingrid Flygare

“Nu börjar vi skolan!” handlar om barn som börjar i förskoleklass. Om deras tankar och känslor kring den nya miljön.

Alla som är “hon” har långt hår. Alla som är “han” har kortklippt hår.

Några som är “hon” säger ganska bestämt vad de tycker och tänker, ofta på ett mästrande sätt:

“Du kan gå nu” säger Livi till sin pappa när han vill hänga kvar lite längre i skolan.

När Morgan säger att han nästan kissar på sig, säger Livi “Fy, vad äckligt!”(s.95).

När de gör viskleken säger Livi “Det hörde jag! Då var det Kajsa-Lo som hörde fel.”(s.105)

Miranda säger till Stian “Jag tänker inte stå bredvid dig i alla fall.” (s.97)

När Nora ser en lus säger hon “Fy, fad äckligt”(s.107)

Agnes pratar om Kajsa-Lo i tredje person, “Jag sa ju det. Jag sa ju att det var löss.” “Hon har bara inte förstått att det var löss, förklarar Agnes.”

Några som är “han” pratar på ett lite “coolt” och/eller självsäkert sätt:

När Axel ser en lus säger han “Coolt ju”(s.107)

“Men tjena, bena, banan” är Axels favorituttryck.(s.123)

“Då behöver jag aldrig mer tvätta håret” säger Axel glatt när han får veta att löss trivs i rent hår.

När Stian fått en bula i huvudet säger han “Äh, det gör inget att det syns. Är bara en bula ju. Sånt som händer.”(s.97)

På morgonsamlingen när fröken håller föredrag talar Stian rätt ut, utan att räcka upp handen.

Pablo tänker för sig själv “Han som har lärt sig nya tricks som han vill visa Kalle och kompisarna. Ingen i klassen är så bra på fotboll som han.”(s.119)

När Nora missar bollen fräser Pablo “varför höll du för ögonen när Axel sköt, är du rädd för bollen, eller?” (Fritidspedagogen säger ingenting, men som straff så snor Nora Pablos älskade ryggsäck med hans älskade gosebjörn i med sig hem).

Några som är han är mindre självsäkra:

Morgan säger “Men jag är inte så bra på fotboll”

Åke säger “Inte jag heller” (s.121)

Några som är hon är osäkra

Ester vill inte bli lämnad själv i skolan, hon vill att pappa ska följa med in och klänger sig fast på hans ben.

Kajsa-Lo är nervös, och när hon ska säga sitt namn blir det alldeles torrt i munnen.

Det är oftast de som är “hon” som gråter

Ester “börjar nästan gråta”.

Ester börjar gråta när hennes medhavda banan är mosig.

Ester gråter när hon har ont i magen.

“Tårarna forsar nerför kinderna” på Miranda.

När Stian börjar gråta för att de andra är arga på honom så torkar han argt bort tårarna (s.89).

“Pablo känner gråten komma.” “Såja, tröstar farfar.”(s.132)

Åke vill bli vän med Kajsa-Lo för att hon har en fin skrattgrop, men vet inte hur han ska göra. Till slut går han fram till henne och frågar “Ska vi leka”, Men Kajsa-Lo bara fnissar “och springer till tjejerna”. Åkes mamma pushar honom att fortsätta försöka. Så han skriver en lapp där Kajsa-Lo ska kryssa i JA eller NEJ om hon vill vara kompis med honom.

De vuxna i boken använder ibland ett könsmässigt traditionellt tilltal: 

Stians mamma säger “Kom nu, Tarzan. Dags att göra en skolpojke av dig”(s.11)

Fröken Marianne säger om fotografen Göran “Han brukar vilja bestämma var vi ska stå.”(s.84)

Idrottsläraren Kalle säger “Tjena klass FA”

Fotografen säger till Stian “Bra jobbat idag, grabben” (s.95)

Fotografen Göran säger “Tjejer, ni fyra kan stå där.”(s.93) Han utgår därmed från att de är tjejer, utan att känna dem.

Bilden av skolvärlden som ges är traditionell:

Läraren Marianne läser upp alla regler som gäller i skolan.

Barnen ska bland annat ställa upp sig på led och gå “lugnt och fint”. 

De vuxna bestämmer hur mycket och vad barnen får äta. 

Alla ska smaka på maten gjord på djur. 

De som arbetar i skolbespisningen kallas “mattanter”. 

Det mest normkreativa i boken är att alla barn uppmanas sitta ner på toaletten när de kissar.

Fritidspedagogen Klas är en fantastiskt inkännande och respektfull pedagog som ser till att löss inte blir något skamfullt.

Ninjafarmor (Ninja kid 3) av Anh Do

Illustrationer Jeremy Ley

Den här boken är lättläst, lättillgänglig, underhållande, fartfylld, fantasifull, lättsam och ganska genomgående könsstereotypisk.

Större delen av handlingen utspelar sig på skolans idrottstävlingar där “hon”or och “han”ar tävlar separat. Vår hjälte kämpar med sin vilja att använda sina ninjakrafter och imponera på den duktiga idrottaren Sara, eller hålla sin ninjaidentitet dold.

Men så råkar farmor, som är uppfinnare, bestråla Nelson och sig själv så att de byter krafter med varandra. Farmor blir en skicklig ninja, och Nelson blir gammal och svag. Ett flertal gånger upprepar han att han blivit som en gammal tant.

Farmor blir Ninjafarmor, men Nelson säger att han har fått “rörelseförmåga som en gammal tant”” och “jag var ett barn fångat i en gammal tants kropp!”

Farmor säger inte att hon blivit som en ung kille med ninjakrafter, men Nelson säger att han blivit svag som en gammal tant.

Könskategorierna framhäver med andra ord den svaga, orkeslösa tanten, och den virila, starka, skickliga killen.

När farmor har fått Nelsons ninjakrafter så är hon ändå inte en lika skicklig ninja som Nelson själv. Det är först när Nelson är tillbaka som ninja som den onde skurken (“han”) kan bekämpas och jagas på flykten.

Vi får inte veta varför tjejerna tävlar för sig och killarna för sig.

Nelson är förtjust i Sara som har långt blont hår och är mycket snäll. Ett normkreativt drag i boken är att Sara har glasögon (något som kan hänga samman med att hon beskrivs som “supersmart”). Kenny gillar Saras kompis Tiffany. När Kenny är H-killen får han en stor kram och en puss på kinden av Tiffany, “Kenny blev blodröd i ansiktet”.

På bilden på sid sju ser vi Nelsons mamma i klänning och blommig blus komma springande efter honom, ropandes “Glöm inte din näsduk!” Nelson kommenterar att han fortfarande är lite av en nörd, även när han är Ninjakillen. 

Humorn i boken handlar bland annat om att: Farmor blir en superskicklig ninja (som är med och assisterar vid tävlingarna), bästa kompisen och kusinen Kenny vill hela tiden äta, Kenny kommer vanligtvis sist i alla tävlingar, men nu är det Nelson som stapplar in sist av alla, eller inte ens klarar av att hoppa upp på höjdhoppsmattan, borgmästaren fuskar så att hans sonm Charles, vinner alla tävlingar som han deltar i, vid prisutdelningen försöker borgmästaren få igång en hejaramsa för sin son, men publiken bara stirrar på honom, när skurken tagit tillfånga de fyra guldmedaljörerna och de räddas av Ninjakillen, så vågar inte den stöddiga mobbaren Charles hoppa ut ur buren. Till slut hoppar han och skriker samtidigt “Jag vill till maaaamma!”

Det är en genusmässigt traditionell berättelse om den lite nördiga killen, “en spinkig, klumpig nörd”, som inte är fysiskt stark eller atletisk, inte snygg och inte populär bland tjejerna. Alltså inte når upp till den hegemoniska maskuliniteten. Men som har en hemlig identitet som hjälte med superkrafter då han blir beundrad av alla. Och hans sidekick, den töntiga killen som kommer sist i alla idrottstävlingar, som bara vill äta, men som är mycket lojal mot sin vän och som också kan göra hjältedåd tillsammans med Ninjakillen. 

Och ingen av dem får avslöja sina hemliga identiteter.

Hundäventyret (Djurdeckarna) av Mari Bister

Illustrationer Kristian Hägglund

En bok om djurs rättigheter till ett bra liv. Med stor text och många illustrationer.

Karaktärerna i boken är 

Joakim, Jakob, Isak, Lennart, Gunnar

Emma, Milla, Li

Joakim och Jacob rusar ut ur affären när de hör sin kompis Isak ropa där utanför. Isaks hund är borta. Jacob lägger armen om Isak och säger; “Vi fixar det här, kompis”.

Strax därefter träffar Joakim och Jacob Emma, vars hund också försvunnit.

Sedan ringer Milla till Joakim och säger att hennes hund är borta.

Jakob har en idé och Jacob, Joakim och Milla springer mot skogen, där de hittar den misstänkta bilen med hundarna i, framför det hus där Millas hunds förra ägare bodde. En ägare som misskötte hunden.

Det blir mycket dramatiskt när bilen kör iväg med hundarna igen. Men Joakim har kontakt med polisen Li som blockerar vägen och barnen kan rädda hundarna ur den varma bilen och ge dem vatten.

Joakim och Jacob gör hela tiden allt de kan, dels för att trösta och stötta de olyckliga hundägarna Isak, Emma och Milla, dels för att hitta de försvunna hundarna.

Jacob har även ett miljötänk när han plockar upp en plastpåse som ligger och skräpar för att “slänga den i återvinningen senare”.

Det är Joakim, Jacob och Milla som tar upp jakten. De tänker, resonerar och kommer med förslag på vad de ska göra. 

Vid ett tillfälle stoppar Jacob Milla genom att hugga tag i hennes arm när hon vill rusa fram till bilen som står parkerad framför huset. 

Jacob förklarar för Milla vem Gunnar är. Milla förklarar för Jacob att hundar inte klarar sig i hög värme utan vatten.

När polisen har stoppat hundtjuven säger Joakim till Milla “Hämta ut Hektor. Vi tar de andra två.”

Det är Jacob och Joakim som förhör Gunnar. Polisen Li och Milla står tysta under tiden.

Sedan förklarar Jacob hur han räknade ut att det kunde vara Gunnar som var förbrytaren.

Barnen som blir av med sina hundar blir mycket ledsna och olyckliga. Isak “torkar bort en tår”, Emma gråter inte, hon springer till polisen och anmäler att hunden försvunnit, men sedan vet hon inte vad hon ska göra, Milla “torkar bort en tår” och senare när bilen kör iväg faller hon ner på knä med tårarna rinnande och ser ett liv utan sin hund framför sig.

På illustrationerna har Joakim, Jacob och Isak kortklippt hår (med lång lugg). Emma, Milla och Li har långt hår.

Det är framför allt Jacob och Joakim som står för förnuft, logiskt tänkande, handling och problemlösning. Milla har kunskap om hundar. Milla agerar mer känslomässigt, en gång handlar hon i affekt utan att tänka, två gånger gråter hon, men några gånger är det hon som talar om för de andra vad de ska göra.

En bok som ger en delvis traditionell bild av kön, med de två smarta “killarna” som tar hand om situationen, resonerar logiskt, ser till att gärningsmannen blir stoppad, förhör gärningsmannen och löser problemet. 

Men boken har även flera inslag av karaktärer som är “hon” och som är handlingskraftiga, kunniga och logiskt tänkande. Det är de karaktärer som är “hon” som står för de starka känslorna (av oro, frustration, sorg och tårar) i boken. En normbrytande karaktär är Lennart som sitter på sin balkong och stickar strumpor.

Stölden (Saga-sagor) av Josefine Sundström

Illustrationer Emma Göthner

I “Stölden” får det idylliska området där Saga bor, “gladhusen”, problem med att någon välter soptunnorna och drar ut bananskal, toarullar och blöjor på marken. Och så försvinner Samirs ena fotbollssko.

Saga, som försöker sitta i lugn och ro och teckna, blir tvungen att ta reda på vad som händer, trots att “[t]juvar är det värsta hon vet”(s.25)

Saga är ett försiktigt barn, när hon går ut vågar hon inte gå långt “för tänk om tjuven också är ute”(s.27) Men det är hon som får syn på räven när den välter soptunnorna igen och börjar tugga på ett gammalt kycklingben. Hon ser också hur räven springer in i Samirs hus och tar den andra fotbollsskon. Sen ser hon hur räven springer mot hennes eget hus och in i busken vid trappen där hon tidigare sett en svans när hon satt och ritade. När räven sprungit vidare in i skogen så vågar Saga krypa in i busken. “Där finns ett hål. Saga sticker in handen.”(s.33) Hon kommer ut igen med Samirs, ganska jordiga, fotbollsskor och Samir blir överlycklig och kramar om skorna. 

Saga är orolig, försiktig, men sedan modig och handlingskraftig. Hon känner också empati och oro för räven när den springer över bilvägen.

Sam blir olycklig när hans skor försvinner, och mycket lycklig när Saga hittar dem åt honom.

Sams och Sagas respektive intressen är könstraditionella; spela fotboll respektive sitta och rita, men i övrigt ger inte deras beteenden en traditionell bild av kön.

Av övriga karaktärer i boken så står ett litet barn och håller “en kvinna” i byxbenet, och “en mamma” håller sin bebis i famnen, en person med långt hår i hästsvans går med en barnvagn. “En farbror” med cykel är dubbelt så bred över axlarna som kvinnorna. Alla “hon” har långt hår, alla “han” har kortklippt hår.

Vi måste rädda julen! av  Ellen Karlsson

Illustrationer Cecilia Heikkilä

En “adventsbok” med 24 kapitel

“Vi måste rädda julen!” är en bok som ger en mycket traditionell bild av julen, men inte en traditionell bild av kön. 

Huvudpersonerna, Sam (jagberättare) och Esme, blir vänner i början av december när de går i förskoleklass. De är ganska olika som personer. Sam är noggrann, lite försiktig, mycket eftertänksam, lite blyg och ganska orolig av sig. Han tycker inte om att stå i centrum för andras uppmärksamhet. Sam är känslosam och han läser även noga av andras känslor.

Esme är livlig, påhittig, orädd, positiv, entusiastisk. Innan de blir bästa vänner så tänker Sam att ingen nog känner Esme så bra egentligen, “[h]on är med alla, men samtidigt inte med nån särskild”. 

Esme säger att hon alltid kan se om någon ljuger. Det är på detta sätt som de blir vänner, då Esme lyckas få Sam att berätta varför han kommer till klassrummet före alla andra. Han har råkat riva av nr 24 i almanackan, bara för att vara säker på att ingen annan i klassen ska dra den lappen, någon som inte inser allvaret i att ha hand om just detta datum. För läraren har råkat säga att om den lappen försvinner, ja då blir det ingen jul.

Sam tar detta på fullaste allvar, och det gör också Esme som lovar att hjälpa till på alla sätt för att det ska kunna bli jul, även då Sam råkat tappa bort lappen.

Esme har massor med idéer och planer och Sam är så tacksam för att han inte är ensam med sin hemska hemlighet. 

Förutom att var iderik och optimistisk, så är Esme bra på fotboll. Och hon har ingenting alls emot när andra tittar på henne. Hon lyckas ofta få andra att skratta. När klassen har morgonsamling vet Sam att man inte får prata utan att räcka upp handen, men det gör Esme ofta. Esme pratar med vuxna, fixar saker, pratar bestämt (på ett entusiasmerande sätt) och är en riktigt bra vän. 

Sam har en mycket nära relation med sin pappa. De delar också ett stort intresse för allt som hör julen till. Pappa bakar lussebullar, Sam och pappa gör ett pepparkakshus, Sam och pappa går och köper gran på deras traditionella “grandag”. Pappa är en känslomänniska som lätt börjar gråta, oftast av glädje, eller om något är mycket vackert. När de båda lyssnar på treornas lussetåg så tycker Sam det är “så vackert att jag nästan inte kan andas” och pappa har tårar på kinderna. Pappa är också mycket varm och kärleksfull och säger saker som “min älskade lillunge” och “min fina unge” till Sam. Pappa är även en ordningsmänniska; “Jag har ju sagt åt dig och mamma att ni måste tömma alla fickor innan ni lägger kläderna i tvättkorgen.”, säger han. När mamma kör bilen till flygplatsen för att hämta Sams syster, så sitter Sam och pappa i baksätet och sjunger julsånger.

Esme bor med sin mamma som inte tycker om rött, glitter, barr eller plast(gran). Hon är väldigt lång och har klackskor. Det är oklart om Esme har större rörelsefrihet än vad Sam har för att mamman tycker att det är okej, eller för att Esme är så talför och lyckas få göra det hon vill. Sam är ofta rädd att göra något som han inte får för sina föräldrar. “Ja, ja, säger Esme. Jag fattar inte varför dina föräldrar är så himla rädda för allt!” (s.87)

Boken handlar som sagt mycket om jultraditioner. Men luciatåget är inte könstraditionellt avbildat. Hårlängd och stjärngossestrutar, luciakrona, tärnljus och röda sidenband runt magen blandas på ett normkreativt sätt. 

Könskategorier används för att tala om andra vuxna som mamma, pappa, syster, morbror, farmor etc. Men Sam och Esme benämns inte som kön utan i huvudsak som barn. När Esme går armkrok med Sam glömmer han allt jobbigt och känner att "Jag är bara ett helt vanligt barn som går armkrok med sin kompis."(s.33) På illustrationerna är Sam och Esme  könstraditionellt avbildade; Sam har kortklippt hår, Esme har långt hår.

På skolan äter de spagetti och grönsaksbullar, men Sam och Esme talar om julbord och klassisk julmat med sill, lutfisk och pressylta.

Vidunder på Arlanda (Legenden om Jack del 3) av Martin Olczak

Illustrationer Anna  Sandler

I “Vidunder på Arlanda” sitter jagberättaren Jack tillsammans med trollungen Nåni, vätten Rurik och moster Betty, i en bil på väg till järngruvan i Kiruna där hans lillasyskon Ebba hålls fången av trollens ledare Bergadrottningen.

Jack är berättelsens hjälte, men han delar hjälteegenskaper med framför allt Betty, Nåni och sin mamma. Alla fyra har antingen speciella kunskaper eller färdigheter, och/eller är kluriga och smarta i sin strävan att hjälpa andra.

Moster Betty kör bil i rasande fart, tvärbromsar på en trasig bro, kan tjuvstarta motorcyklar med ett hårspänne, är inte rädd för gigantiska vidunder utan kan prata med dem.

Nåni verkar till en början enbart vara en gnällig, jobbig trollunge som fäst sig vid Jack, men hon visar sig vara lojal, trogen, smart och stå vid sitt ord. 

Jacks mamma är trollkunnig, kan prata med älvor, visar vägen till det uråldriga Arlanda (där drakar landar), och det är hon som kör bil med pappan bredvid.

Jack själv bär både Nåni och Rurik i sin ryggsäck när de inte får synas av människorna (trots att Nåni är ungefär hälften så stor som Jack), han kan en trollformel som gör att de förvandla sig och försöka lura trollen, och till sist är det Jack som räddar alla de andra genom att offra sin egen säkerhet, så att de andra kan fortsätta sin resa mot Kiruna.

Jacks pappa gör inte så mycket mer än att ge Jack goda råd som han egentligen inte behöver. “Jack! Det finns inga säkerhetsbälten! Det gäller att hålla i sig” skriker pappan.

“Jag vet! ropade jag lyckligt.” (s.101)

Jack visar en mängd olika känslor; kärlek, saknad, ilska, sorg, glädje. 

Han längtar efter sitt lillasyskon “Min älskade Ebba. Åh vad jag saknade henne.” (s.10), när Betty tvärbromsar på den trasiga bron är Jack “skräckslagen”, när huggormar börjar kräla fram är han så rädd att han inte får ur sig ett ljud, flera gånger är han arg och irriterad på Nåni, flera gånger ger han upp, han försöker låta modig och lugn när han egentligen är rädd, han blir rasande och skriker åt trollen när de blir fångade i en bur, vid två tillfällen gråter han “Då hade jag gråtit så mycket att ögonen sved och det gjorde ont i hela kroppen” (s.59), “Jag gömde ansiktet i händerna och grät så att munkjackan blev alldeles blöt.”(s.64), han tröstar Nåni, kramar hennes hand och säger att allt kommer att bli bra trots att han själv inte tror på det, när de kommer ut på motorvägen “ blev jag så glad att jag höjde nävarna i luften. JAAA!” (s.75).

Betty är oftast den som tar hand om de andra och leder dem, men när Jack uttalar trollformeln så blir han själv stor och vuxen och Betty blir gammal, liten och svag och måste stödja sig på hans arm (s.40).

Jack blir titulerad som “pojke” av andra väsen, vätten Rurik kallar honom “människopojke”, en älva kallar honom “trollkunniga pojke”.

Vi får inte möta Bergadrottningen i den här boken, bara gigantiskt stora troll som är “han”, den stora gripen är också en “han”, en liten älva är “hon”.

Fotbollsstjärnor och fotbollsföräldrar (Fotbollstvillingarna) av Måns Gahrton

Illustrationer Kristian Eskild Jensen

Fotbollstvillingarna är Kim och Konrad. De spelar i varsitt lag, tjejlaget och killaget. 

Kim tränar fyra gånger i veckan, en gång med killarna, två gånger med tjejlaget, samt målvaktsträningen

I den här boken börjar en ny kille i killaget, Anton, som har en mycket fotbollsengagerad pappa. På första träningen tar Anton fel på Kim och Konrad. Illustrationen visar Kim och Konrad med samma hårfärg, men Kims hår når ner till axlarna, Konrads är kortare.

Alla i killaget har kortklippt hår, alla i tjejlaget har långt hår.

Konrads och Kims mamma är också mycket engagerad i barnens fotbollsintresse. Hon är “den av alla föräldrar som oftast kommer och tittar på lagets matcher”. Hon kör barnen till bortamatcher i en ny(?) och fin bil.

Tränaren Anders är huvudet längre än tränaren Jenny. Till en början låter de Antons pappa få hjälpa till på träningen, men sedan försöker de få stopp på honom. Under matcherna skriker pappan direktiv till Anton på planen. Kim och Konrad vet inte hur de ska få honom att sluta. Men deras mamma har en idé. På nästa match ställer hon sig och skriker och skäller på Konrad från sidan av planen. När tränarna och domaren säger åt henne att sluta så säger hon “Jag är tyst om alla föräldrar är det.” Efter detta skärper sig Antons pappa.

Kim är en mycket skicklig målvakt som sällan släpper in mål. Vid ett tillfälle ropar hennes mamma att hon inte ska ta några risker utan bara boxa bort bollen. Men Kim fångar istället bollen i ett säkert grepp.

Kim försöker också stötta en medspelare, Amanda, vars föräldrar inte har något intresse alls för de matcher som Amanda spelar. När mamman säger “Tänker ni bara på fotboll, tjejer?” så svarar Kim henne “Tänker ni aldrig på fotboll? Ni kommer ju aldrig på matcherna!” Men vid nästa match står de och hejar på Amanda.

Boken har flera helsidesbilder i färg på tjej- och killlagets matcher. Sex av dessa bilder är från killarnas matcher, två är från tjejernas.

Precis som Kerstin av Helena Hedlund

Illustrationer Katarina Strömgård

Det här är en mycket fin bok som på ett inkännande sätt berör viktiga teman som social status och social anpassning.

Kerstin är 8 år och hennes bästa vän heter Gunnar. Gunnar och Kerstin har enormt roligt tillsammans och skrattar mycket. Men den coolaste tjejen i klassen, Li, som de andra tjejerna ser upp till, frågar Kerstin om hon är kär i Gunnar. Nej, svarar Kerstin. “Men varför ser det ut så då?” “Varför är du med honom varje dag, hela tiden?” (s.54)

Efter det här så börjar Kerstin undvika Gunnar i skolan. Kerstin börjar även fundera över sin känslighet, att hon börjar gråta så lätt, och hon önskar att hon kunde vara lika okänslig som Li. Gunnar blir dock inte stött över Kerstins undvikande beteende, utan kommer springande efter Kerstin när skolan är slut.

Kerstin är en ganska osäker person, som både vill och inte vill vara som de andra tjejerna (som inte är bästa vän med någon kille). Men när Lis mamma bjuder hem Kerstin till Lis tjejträff och pyjamasparty så vill Kerstin inte gå dit. Kerstins mamma säger att “bara bjuda en kille...att bara bjuda Gunnar och alla tjejerna...nej, det blir konstigt.” “Varför då? frågar Kerstin” (s.66)

På festen känner sig Kerstin konstig och utanför, och hon vantrivs i sin nya, dyra, rosaglittriga pyjamas som mamma köpt och tyckt att hon var så fin i. “Jag vill ju bara inte att du ska se fattig och trasig ut” hade mamma sagt (s.108). För hemma hos Li är allting nytt, stort och dyrt. Det slutar med att Kerstin rymmer ensam därifrån och försöker gå hem själv i den kalla snöiga natten.

Kerstin reflekterar också över att killar, som ju också kan bli kära i varandra, får leka och ha kul tillsammans “Gunnar sitter vid fönstret bredvid Sam. Kerstin ser att de skrattar och pratar över pysslet, ändå är det ingen som frågar om de är kära i varann. Killar får visst skratta hur mycket som helst tillsammans.” (s.89)

Gunnar är en väldigt trevlig karaktär. Han har inte några tveksamheter kring vem han är eller varför han är som han är. Gunnar är varmhjärtad, fantasifull, impulsiv, filosoferande, generös och förstående. När hans mammas nya kille, “Skinn-Mats”, kastar en snöboll på honom och “Den träffar på kinden och det syns att det gör lite ont.” så viskar Gunnar till Kerstin “Han ska alltid leka så där vilt” (s.)

Skinn-Mats har ett ganska könsstereotypt tänkande. Till Kerstin säger han “Tjena, Kerstin, läget med en sån här liten tjej idag?” (s.23), och han kallar Kerstin för “Gunnars flickvän” (s.71). 

Kerstins mamma och pappa tänker också ganska mycket i termer av kön. Bebisen i mammas mage kallar de “han” respektive “hon”. Mamma tror att Kerstin kommer att få en lillebror, pappa tror att det blir en lillasyster. Själv säger Kerstin “Varför säger ni inte bara bebisen?” (s.7) 

Men det är Lis mamma, Pam, som är den karaktär som står för de mest könstraditionella värderingarna. “Det är något visst ändå när det bara är tjejer!” (s.82) säger hon om den stundande festen. 

Kerstin slits hela tiden mellan sin längtan att få ha roligt och leka med Gunnar, och att anpassa sig till omgivningens förväntningar på att killar och tjejer leker för sig. Hon brottas också mycket med sina känslor och längtar efter att vara mer känslolös och inte börja gråta så lätt.

Även om boken problematiserar traditionella könsvärderingar, så har den ett tydligt fokus på kön. Kerstin älskar traditioner och tycker inte att tomten kan ha nagellack eller fläta i nacken.  I församlingshemmet tycker hon att det luktar “gammal tant” (s.13) När pappa sätter upp ljusslingan i syrenen frågar mamma Kerstin “Ska du komma in och hjälpa mig att pynta?” (s.10) På julfesten är det “mormödrar, fastrar och mostrar och gubbar och gummor” (s.114) Och när Kerstins syskon föds beskrivs hon så här: “Hon heter Miranda och är liten som en docka.” (s.171)

En bok om traditioner, om att tro på tomten och på gud, om social anpassning och om motstånd mot sociala normer. En mycket fin skildring om hur det är att vara avvikande fast en bara vill må bra och ha kul med sin bästa vän.

Alla “han” i boken har kortklippt hår, alla “hon” långt hår, förutom Kerstins mamma som har relativt kort hår.

Överallt och ingenstans av Oskar Kroon

Illustrationer Joanna Hellgren

Oskar Kroon har ett sätt att skriva som på något sätt känns hypnotiserande.

Kroon skriver från ett barnperspektiv, men skapar samtidigt mycket igenkänning för den vuxne läsaren. 

Om “Vänta på vind” var en ljus och varm bok på en skärgårdsö där livet följde en lugn, ständigt upprepande rutin, så är “Överallt och ingenstans” en mörk bok som fokuserar på huvudpersonen Sillens tankar kring döden. Den handlar om faktisk död, om sorg, orättfärdig anklagelse och osämja mellan bästa vänner.

Men det är också en bok som är proppfull med humor när Sillen mycket sakligt berättar om sitt vardagsliv med pappa, mamma, farmor, farmors granne Börje, lillasyskonet Birger och bästa vännen Nikolaj. De olika karaktärerna är komiska i sin fascination för olika saker. Sillen älskar tävlingsresultat och sporttabeller. Hon följer noga Örkelljungas vollybollklubb i tidningen och på radion. Sillen är en ganska lugn person, men emellanåt blir hon riktigt arg och avreagerar sig genom att skrika och kasta saker.

Nikolaj är mycket intresserad av kvantfysik. När Sillen och Nikolaj träffas sitter de och skriver tidningar om sina specialintressen. Eller så leker de att de färdas ner i djuphavsgravar i en av de första ubåtarna. Nikolaj har stor fantasi och beskriver vad de ser under vattnet. I skolan är de också alltid tillsammans. Nikolaj svär i nästan varje mening och Sillen härmar gärna hans sätt att uttrycka sig (något som upprör hennes föräldrar).

Sillens pappa får panik av kladd och stök. Han älskar att dammsuga. Pappans mest älskade plats är farmors hus ute på en ö.

Mamman har inte samma behov av ett fläckfritt hem. Hon arbetar aktivt för ett demokratiskt samhälle och går i demonstrationer.

Sillens lillasyskon Birger, som är tre år, har talsvårigheter och är rädd för i stort sett allt. En stor del av familjens tillvaro handlar om att trösta och ta hand om Birgers panik, tårar och ilska. 

Farmor sitter mest inne i sin stuga. När de kommer på besök berättar hon konstiga saker som att råttorna som bor i väggarna är hennes döda syskon.

Men trots allt så är Sillen nöjd med sitt liv. Tills dess att saker händer som vänder upp och ner på allting. Farmor dör och pappa bryter sakta ihop. Och Sillens hemliga mapp med sporttidningar försvinner. Hon är övertygad om att det måste vara Nikolaj som tagit den för att sälja dem, och hon anklagar Nikolaj för att vara en tjuv.

Som läsare vet man var Sillen måste ha glömt sin mapp, vilket känns ganska frustrerande eftersom det dröjer mycket länge innan hon själv inser det. Nikolaj tål inte att bli kallad för tjuv, och Sillen blir enormt ensam utan sin bästa vän. 

Ur genussynpunkt är Sillen en normbrytande karaktär. Hennes utagerande ilska är inte könsstereotyp. Inte heller hennes ointresse för traditionellt feminina saker (som alla luktsuddgummin som hon fått), eller hennes stora intresse för sportresultattabeller. Sillens språkbruk med olika svärord är inte heller könsstereotypt.

Nikolaj är mer könstraditionell i sitt intresse för naturvetenskap. Men han är inte rädd för att vara annorlunda. T.ex. genom att vara bästis med en tjej (något som han dock aldrig blir retad för), eller att kräva att få ha en svart stjärngossestrut på lucia. När Nikolaj tvärsäkert talar om för Sillen hur allt förhåller sig så kallar pappan honom för “killgissare” och säger till Sillen att “såna ska man passa sig för”(s.38)

Pappans renlighetsiver och mammans mer avslappnade inställning till städning är också normkreativa.

De uttrycksfulla illustrationerna ger en traditionell bild av kön. Pappa har kortklippt hår och är längre än mamma, som har långt hår. Nikolaj har kortklippt hår, Sillen har långt hår.

Sillen ger en mycket fin beskrivning av vänskapen mellan henne och Nikolaj:

“Det är konstigt, för även om dom håller på med helt olika saker, så är allt mycket roligare när Nikolaj är där. Det är som att dom hela tiden måste vara nära varandra, i samma rum helst. Det är lättare att gå när han är bredvid. Lättare att äta när han sitter mittemot.”(s.20)

Isabell - vara som man vill av Lin Hallberg

Illustrationer Karin Åström Bengtsson

Isabell är en helt underbar häst. I Nisses liv står Isabell för trygghet, äventyr, magi, kärlek och lycka. Isabell är Nisses bästa vän. 

Nisse har kort/lite halvlångt hår, rosa huvjacka, blå jeans och röda stövlar med vita prickar.

I skolan spelar “killarna” fotboll och “tjejerna” hoppar hage på rasterna.

Nisse, som är duktig på fotboll “får vara med” ibland. Tills Nisse missar bollen och Lukas skriker “Vi kan inte ha tjejer med i laget”(s.10).

Nisse tycker att det ser roligt ut att hoppa hage, men vågar inte be om att få vara med.

I klassrummet är en av “killarna”, Kevin, snäll mot Nisse och de hjälps åt på matten. Men när “killarna” på rasten retar Nisse för sina, som de säger, “tjejstövlar”, så är Kevin med. De retar även Nisse för “Isabella”. Nisse får gå hem utan någonting på fötterna. 

Kevin kommer springande med Nisses stövlar och frågar om de ska leka hemma hos Nisse. Nisse kan inte säga nej.

Kevin är mycket intresserad av Nisses häst, men först leker de med utklädningskläderna. De är riddare med varsin käpphäst. Sedan klär de ut sig till prins (Kevin) och prinsessa (Nisse).

Kevin får följa med på en ridtur om han sitter bakom Nisse. Kevin tycker att prinsen bör sitta längst fram, men det får han inte.

När de rider är Kevin först rädd. “Du behöver inte vara rädd”, säger Nisse.

De rider ut i den magiska skogen. Sedan spelar de kunglig fotboll med Isabell.

Hemma igen vill Kevin prova “den vackra sidenklänningen” och tiaran. “Nästa gång är jag prinsessa och sitter längst fram”, säger han(s.38).

“Vad roligt att pojkarna blivit vänner”, säger Nisses pappa till Kevins mamma.

Dagen efter frågar fröken varför Nisse är så glad. Nisse berättar om gårdagen och nämner att först var Nisse och sedan Kevin prinsessa. Kevin blir arg och förnekar det. “Jag kan inte hjälpa att Nisse gillar tjejgrejer”, säger han.

Fröken tycker inte att det är fel att gilla “tjejgrejer”. Klasskamraten Klara säger att hon tycker att Nisses rosa tröja är fin.

Hemma skäller Nisse på sin pappa. “Killar ska inte ha rosa tröjor, prickiga stövlar och prinsesskläder” säger Nisse (s.46).

Nisse går för att prata med Isabell. Isabell förstår och säger att Kevin är rädd för att inte vara som de andra “killarna”. 

Isabell är en häst som ofta blir utstött av andra hästar. Det är alltid någon “som tycker att hon ser konstig ut”.

På kvällen gråter Nisse i pappas famn. “Finns det inte någon annan i klassen som du kan vara med” undrar pappa. 

På rasten nästa dag sitter Nisse ensam på en gunga. Då kommer Klara fram, “Ska vi gunga ihop?” frågar hon.

Sedan spelar de fotboll tillsammans och hoppar hage med “tjejerna”.

Klara följer med Nisse hem, och hon älskar också att vara med Isabell.

Kevin vill fortfarande vara vän med Nisse. Men när Nisse säger att Klara också är med och spelar fotboll så säger Kevin, Joakim och Lukas “Inga tjejer i laget.” Nisse tvingas välja, och säger till slut “Jag spelar bara om Klara är med” och går därifrån.

Den här boken visar vilka murar som könskategoriseringen (uppdelningen av barn i “tjejer” och “killar”), bygger upp för barn

Reglerna för vad som hör till vilken kategori är benhårda, men hårdast är de för “killarna”. Det är de som retas och utesluter för att kunna hålla kategorin “kille” ren och intakt.

“Tjejerna” (som också tillhör den “lägre” kategorin i hierarkin manligt/kvinnligt) har lättare att vara gränsöverskridare.

Boken är sorgligt sann, men också enormt varm och kärleksfull.

Den slutar också extremt lyckligt med att Isabell får en riktig hästvän som tycker om henne, ponnyn Pontus.

Boken balanserar mellan två diskurser; identitetsdiskursen om rätten att vara “sig själv”, dvs. ett barn med snopp som tycker om både fotboll och klänningar, och diskursen om att ge alla barn alla möjligheter och inte könskoda varken aktiviteter eller kläder.

Jag tycker att boken väger över mot den senare diskursen. Både Nisse och Klara är barn som inte vill begränsas, utan som vill leva hela den mänskliga paletten av färger, kläder, lekar och intressen.

Måndagsmonstret av Linn Bursell

Illustrationer Elin Fahlstedt

Boken handlar om Pappa och Dalia och deras relation. De har precis flyttat och Dalia, som är fem år, har börjat på en ny förskola. Det är svårt att vara ny och eftersom Dalia tänker mycket på monster så ser hon ett monster utanför fönstret på måndagen som först hindrar dem från att ta sig till jobb och förskola. Men pappa kommer på hur de ska göra, eftersom Måndagsmonstret är rädd för kråkor. Dalia lånar pappas svarta jacka och tar på sig en näbb gjord av en glasstrut. Sedan sitter hon på pappas axlar och manar på honom när han känner sig rädd och vill gå hem igen. 

På tisdagen är det Tisdagsmonstret som ringlat in hela huset i trassel. Dalia och pappa måste hämta knivar och hjälmar för att våga sig ut. När pappa är rädd säger Dalia “Är du en riddare eller inte?”, (vilket låter snarlikt det gamla maskulinitetstestet “Är du en man eller en mus?) När de kommer upp på taket föreslår Dalia att de ska klättra ner via trasslet. “Du är ju helt galen”, säger pappa då. Men när solen kommer fram och smälter trasslet så måste de kasta sig in genom ett fönster (också Dalias förslag). 

På torsdag är pappa inte alls som vanligt. Han häver ur sig den ena tråkiga vuxenheten efter den andra. Han har “ingen lust med dumheter och fantasier”, “Du är fem år, du vet att det inte finns troll, nu får det vara nog” och “Var inte näsvis, du ska göra som jag säger". Dalia tänker att “Han kanske bara behöver äta något” (s.39) Men sedan upptäcker hon att Torsdagstrollet bosatt sig i pappas öra, och hon lyckas spola ut det med duschslangen. Sen är pappa som vanligt igen.

På fredagen kämpar Dalia och grannen Rosario tillsammans mot Fredagsfaran och Dalia kommer på hur de ska lura den.

En fin bok om fantasi och en pappa och ett barn som leker tillsammans och på det sättet tacklar vardagens problem. 

Pappa är ofta rädd och Dalia är ofta modig, initiativrik, handlingskraftig och stark.

Dalia känner även sympati med monstren.

Utseendemässigt så är pappa klädd i huvudsak i traditionellt maskulina färger som svart, mörkblått och mörkgrönt, medan Dalia har kläder i gult, orange, rött och lila.

Pappa har kort hår och skägg, Dalia har långt hår i tofs (med en röd hårsnodd som hon även tycks sova med, bild s.62)

Vardagshjältarna och Trollkarlen Tyst av Elaine Eksvärd

Illustrationer Emily Ryan

Boken handlar om tre syskon, Maya, som är äldst, lillebror Max, och den minsta, Monique, som går på förskolan.

Maya blir retad av tre tjejer på skolan, men hon säger ingenting, varken till dem eller till någon annan. Max ser när Maya blir retad, men han vågar inte säga åt de större tjejerna.

Monique ser att Maya är ledsen, men när hon ska försöka berätta det för sin mamma, så lyssnar inte mamman. 

När Maya själv försöker berätta för föräldrarna så avbryter mamman henne och börjar tjata om att hon måste äta upp maten. 

Till slut är alla tre syskonen arga på sina föräldrar, och önskar att de bara försvann. 

Trollkarlen Tyst hör deras önskan. 

När barnen letar efter sina föräldrar kommer de till en såpbubblevägg i skogsbrynet. När de går igenom den kommer de till Trollkarlen Tysts rike. Trollkarlen, “han”, tycker inte om att människor talar om känslor, han vill tysta ner allt sånt prat.

Inne i riket förvandlas de; Maya får en clowndräkt med en stor harlequin-balettkjol, Max får en tigerdräkt som är alldeles för stor men som krymper och passar perfekt när han klarat av sitt uppdrag, Monique får en sorts hjälm som gör att hon kan tala utan att använda tecken.

I Trollkarlens rike ställs barnen inför varsin prövning, och får tre nycklar som går till Trollkarlens slott där föräldrarna hålls fångna.

Monique vågar säga ifrån till en gigantisk Slemklump som tagit mammans telefon. 

Max vågar säga ifrån till ett gäng fåglar som trakasserar en katt.

Maya vågar stå i centrum, och tillsammans med Max gör hon en cirkusshow som återigen räddar katten som nu blivit uppäten av en stor orm.

De tre syskonen har en inbördes rangordning där Maya känner att hon har ansvaret för de andra för att hon är äldst. Men till slut är det deras gemensamma ansträngningar som är nyckeln till att de lyckas. 

Monique har hängselbyxor och tröja och långt hår. Hon är mycket rättfram och orädd. 

Maya har rosa kjol, ljusblå blus och långt hår. Maya känner stort ansvar för sina syskon. Hon är ofta rädd, men tvingar sig själv att övervinna rädslan. “Kom, viskade Maya och tog Moniques hand.” Maya hjälper Max och Monique när de kliver i en båt. “Kvickt tog Maya sina syskon i händerna och började springa.” “Hon tecknade åt Max och Monique att följa med”. “Sedan tog hon täten och började beslutsamt att kliva upp för trappstegen” 

Maya gråter två gånger.

Max har gråblå byxor, mörkgrön/mörkblå jacka och kort hår. Max kastar boll. Sedan springer han till klätternätet. Max bygger med lego. 

Max säger vid ett par tillfällen att han är rädd. En gång är han så arg att tårarna rinner. 

Typiskt på en tisdag av Emelie Andrén

Illustrationer Veronica Ljunglöf

I den andra boken om vännerna Vilma och Hugo kan ett planerat campande tillsammans med Vilmas storebror Alex inte bli av.

Men Hugos morfar ser till så att Vilma och Hugo får campa själva. De kan inte tro sin lycka, tills de ligger ensamma i tältet i mörkret och hör konstiga ljud.

Båda barnen blir rädda flera gånger. Båda visar att de kan vara modiga.

Vilma kastar t.ex. en sko mot tältduken när något rör sig där utanför. När hon inser att det är en katt skrattar hon och säger “Schas! Ge dig iväg, knaskatt!”

När Hugo lyckats somna väcker Vilma honom; “Hugo! Det är något där ute.” “Hon låter livrädd nu.” “Det finns säkert en naturlig förklaring” viskar Hugo lugnande. 

Sedan säger han “Vilma. Vi måste kolla vad det är som låter”. Vilma skakar på huvudet. Till slut säger hon okej, men hon vill att Hugo går först.

Det är Hugo som först inser vad det är de ser och hör där ute; “Viskande förklarar jag för Vilma hur allt hänger ihop”.

Det är bara Hugo som har en mobiltelefon, och han vill inte oroa Vilma med att berätta att de inte har någon täckning.

På en illustration där de sätter upp tältet tillsammans med morfar så håller Hugo på att slå ner en tältpinne i marken med en klubba, medan Vilma bara står och håller i ett av rören som håller tältet uppe.

Vilma har långt hår, Hugo har lång lugg men i övrigt kort hår.

En bok som ger en något mer traditionell bild av kön än del ett i serien.

Annie - flickan från havet av David Almond

Illustrationer Beatrice Alemagna

En berättelse om att vara annorlunda och utanför. Att kallas för “knäpp” och “konstig” av sina jämnåriga. Om att sakta hitta sin egen identitet och känna glädje, frihet och stolthet i att vara på sitt eget unika sätt.

Annie bor vid havet, och känner en stark tillhörighet till det. 

Annies mamma är en fri själ som älskar berättelser och som säljer prydnadssaker som hon skapat av material från stranden. 

Hon berättar en historia om en havsvarelse som hon träffat och förälskat sig i innan Annie föddes.

När hon berättar kommer en annan man förbi. Han blir också betagen av Annies mamma. Men snart reser han vidare.

Ytterligare en man är med i boken, en mycket insiktsfull doktor som uppmuntrar Annie att vara sig själv och bara må bra.

På illustrationerna är alla män mycket storväxta, jämfört med Annies mamma som är liten, men har enormt långt lockigt rött hår.

Havsmannen har långt lockigt hår, vandraren har kort hår, och doktorn har långt hår i en hästsvans. 

Annie har också långt, grönaktigt hår, som påminner om sjögräs.

Mammans osvikliga kärlek och tilltro till Annie är en röd tråd genom boken.

Viggo och kärlekskaoset av Lisa Bjärbo

Illustrationer Johanna Magoria

En känslofull och rolig bok.

Tredje boken om Viggo som snart ska börja i tvåan.

Serien om Viggo handlar mycket om känslor. I den här delen känner Viggo lycka, stolthet, kärlek, längtan, oro, osäkerhet, svartsjuka, rädsla och panik.

Hundvalpen som Viggo, och hans vän Malte, längtat så vansinnigt mycket efter, bor nu hemma hos Viggo. Hunden fyller Viggo med starka känslor. När han tittar på Kira “känns det nästan som om hjärtat ska sprängas inne i Viggo”(s.15). Och när hunden sliter sig och rusar iväg blir han så rädd att något ska hända henne att han börjar gråta. 

Viggo börjar känna snarlika känslor för Roya som går i hans klass.

Bilden som ges av Roya är inte en könsstereotypisk bild. Roya är en mycket stark, trygg och snäll person. Hon är en mästare på att hoppa bomben från bryggan, hon tar hand om sin lilla nyfödda lillebror, hon är mycket bra på bangolf, hon gillar att spela Minecraft, och hon blir en hjälte när hon fångar kopplet till den fritt springande valpen.

Viggo oroar sig och funderar och undrar och tänker och känner. Men det är Roya som helt enkelt ger honom en lapp där det står “Får jag chans på dig?” när Viggo bjuder hem Malte och Roya på sitt födelsedags-lan.

Malte, Viggo och Viggos lillebror Nils är lite mer könstraditionella.

Viggo gillar dataspel, matte, parkour, att leka krig med pappa och Nils, att klättra i träd.

Malte gillar också dataspel, och fotboll. Och så älskar han hundar. 

Malte tycker om att uttrycka sig lite tufft. Men när han märker att Viggo är intresserad av Roya så blir han svartsjuk, rädd och orolig att han ska förlora Viggo som vän; “ofta tycker Viggo att det känns som att Malte är så himla stor. Men nu ser han liten ut. Liten och ömtålig.”(s.132)

Viggos och Maltes kärleksfulla inställning till valpen Kira, och beskrivningarna av Viggos känslor är normkreativa. 

Det finns en ganska tydlig uppdelning i boken mellan killar och tjejer, män och kvinnor, en uppdelning som bryts av att alla känner i stort sett samma känslor.

Både mamma, pappa, Viggo, Malte och Nils blir oroliga, rädda, skräckslagna, lättade, lyckliga, kramiga, bussugna m.m. Roya beskrivs hela tiden som lugn, trygg och glad, men när något hotar hennes lillebror blir hon rasande arg.

Både pappa och hans nya kärlek, Hanna, kan vara stöddiga och självsäkra (halvt på skoj). 

Viggo har aldrig tidigare tänkt så mycket på Roya, och aldrig velat leka med henne. Men nu vill han bjuda hem henne (och Malte) på sin födelsedag. Han tänker att “[h]an vill vara med båda. Fast kanske på lite olika sätt?"(s.115) 

Men när de väl sitter och spelar tillsammans så är de bara tre barn som har kul tillsammans och har samma intresse.

På illustrationerna är alla utom Roya relativt könsstereotypt avbildade. Roya har kort hår (något som är ganska ovanligt för tjejer i barnboksillustrationer).

Mamma talar om sin parfym som “tantparfym”. När Viggo gjort sig fin och tagit av mammas parfym för att lukta gott säger mamma  “Nu luktar du som en hel hög med tanter som ska iväg på fest.”, “Du får helt enkelt lukta som en grupp festtanter på ditt lan!”(s.156)

  

Främmande vuxna benämns i boken som “gubbe” och “tant”.

Alla relationer är hetero.

Hotell Gyllene Knorren del 19 “Rymdmonstren anfaller” av Måns Gahrton och Johan Unenge

Illustrationer Johan Unenge

En lättläst, charmig och trevlig bok.

Roger och Ritva har hotellet Gyllene Orren. Deras barn heter Isadora (som är tolv år) och Ingo. Ingos bästa vän är en minigris som heter Pyret.

Roger och Ritva har drag av karaktärer från en svensk pilsnerfilm, med en snäll, men lite dum man, och en bestämd, och ofta arg, kvinna. 

Ritva tänker att Roger “kunde ju inte rå för att han var både svensk och man. Men ibland tyckte hon ändå att han var lite väl trögtänkt.”(s.23) “Hon brukade tänka att hans hjärna var inställd på slow motion.”(s.28)

Ritva sätter en armbåge i magen på Roger när hon vill få honom tyst (s.22). Vid ett annat tillfälle sätter hon en vass klack “rakt ner i Rogers fot” för att hindra honom från att förstöra hennes planer.

Rogers största intresse är dammsugare. I sin ungdom var han uppfinnare, senare blev han dammsugarförsäljare. 

Ritva är mycket stolt över sitt finländska ursprung. Hon har lätt för att bli arg, men lugnar sig genom att räkna på finska. Hon driver hotellet, är bra på allt man kan göra på en båt, duktig i armbrytning och snabbtänkt. Hon är stark, och bär utan problem 50-kilossäckar med potatis. “Ritva gillade att bära tungt, det var bra träning för armmusklerna, brukade hon säga.”(s.19)

Ritva och Roger kämpar hårt för att få kunder till sitt lilla hotell, något som innebär att de måste ljuga och luras. Isadora och Ingo dras också in i affärerna. Ingo tycker inte alls att man ska ljuga, men Isadora utnyttjar situationen för utpressning, när föräldrarna säger åt barnen att de måste tälta ensamma långt ifrån huset.

Ingo är lite av en hjälte i boken, trots att det är hans minigris som orsakar många problem. Ingo kan helt själv sätta upp ett tält. Han vågar gå ensam genom skogen på natten, trots att han är så liten. Han blir aldrig rädd, utan gör bara det han måste göra utan tanke på några faror. “Jag måste göra det, mumlade Ingo. Ingen kommer hjälpa mej, det är mitt problem och ska nåt bli gjort får jag göra det själv.”(s.86)

På illustrationerna har alla “han” kort hår, och alla “hon” långt hår. Ritva har snäv kjol och högklackade skor på alla bilder (även när hon bär säckar på 50 kilo).

En bok som bygger på en gammal svensk tradition av antihjälten och hans starka/arga fru. Men boken är mycket charmig och trevlig och alla karaktärer är sympatiska på sitt sätt.

Kristallrosen (Snösystrarna del 2) av Astrid Foss

Illustrationer Monique Dong

Boken är skriven i en klassisk sagotradition (á la Törnrosa) där prinsessorna bor i ett slott med tjänstefolk, pigor som “stoppar strumpor”, kökspojkar som eldar i spisen, privatläraren “madam Olga” som ska lära de tre prinsessorna att bete sig som unga damer och kocken som är “en stor rund dam”.

Berättelsens kärna är striden mellan två systrar. Den goda systern, Freja, är gift med den goda mannen, Magnus. De är kung och drottning i Nordavien. Hon har eldrött hår, hans hår får vi inte veta något om. Den andra systern är den onda systern, Veronika, “Skugghäxan”.

Skugghäxan vill ta makten över landet genom att ta sin systers magiska krafter och lägga beslag på de tre ljuskloten som skapar landet magiska ljus. 

I del ett blev Freja och Magnus tillfångatagna. Allt hopp vilar nu på de tre systrarna. Ska de klara av att hitta de tre kloten som Freja placerat på olika platser i landet, utan att bli dödade av Skugghäxan?

På illustrationen av de två systrarna har de båda långt böljande hår som når nästan ner till marken. Skugghäxan har mörkt hår och drottningen har ljust hår.

På en annan bild sitter Freja nedanför Magnus, hon tittar oroligt upp på honom och han tittar vänligt ner på henne och håller sin ena hand i hennes och den andra handen om hennes rygg. “Åh, Magnus”, säger Freja, “Tror du att flickorna kommer att kunna hitta kloten och återställa Ljuset?”. Magnus kramar hennes axel, kysser hennes panna, och intygar henne att allt kommer att gå bra.

Beskrivningarna i boken betonar återkommande det vackra, sköna, gnistrande, glimmande. Några exempel: glittra, kristallklart, honungsblond, chokladbrunt hår, en doft som pirrar och gnistrar, snöflingor som virvlar och dansar, Ida doftar rosor, Hanna doftar färskt gräs och frisk luft, systrarnas ponnyhästar är söta och snälla. 

De tre systrarna, som oftast benämns som “flickorna”, är tre olika typer; de har olika hårfärg, olika temperament och olika magiska gåvor. Ida, som är blond, står för försiktighet och förnuft. Hon är ofta rädd och orolig och de andra systrarna får lugna henne.

Hanna har halvlångt rött hår, hon står för iver som lätt går över i obetänksamhet. Hon är orädd och älskar fart och äventyr. De andra systrarna får ibland hindra henne från att rusa iväg utan att tänka igenom saker först. Magda, som är mörkhårig, tycker om djur, hon kan även förvandla sig själv till ett djur som hon ser, och hon är “bra på att lösa problem”.

Hanna “drog händerna genom sitt spretiga röda hår”. “Det kliade i Hanna av otålighet” (s.13) “Hanna satt aldrig still - hon ville alltid pröva nya saker och vara med om äventyr!”(s.15) Hanna avbryter sin mamma, “Tyst, Hanna!” säger Ida. Hanna tycker att böcker är tråkiga. Men hon är snabb att agera när en lavin är på väg att begrava dem. Då använder hon sin magi till att hålla ett skyddande isblock över systrarna. Hanna koncentrerar sig och anstränger sig, men det är inte musklerna hon använder, utan magi. Vid ett tillfälle gör Hannas lekfullhet att hon halkar ner i en avgrundsdjup spricka, men hon lyckas vrida sig runt i luften och grabba tag i kanten. Det blir Ida, som kan rita fram ett verkligt rep, som sedan räddar både Magda och Hanna. När de ska ta sig hem till slottet igen är det bara Hanna som orkar springa, så de får ta hjälp av isbjörnen Oskar. 

Ida är eftertänksam och “lite blyg”. Hon tycker om att läsa och att teckna. Ida är den som vet och har läst saker. Vid flera tillfällen “piper” Ida av rädsla. Men när Oskar håller på att träffas av en gren som kommer susande genom luften, så är det Ida som kastar sig framför och räddar honom. Sedan håller hon själv på att ramla ur släden, men Magda räddar henne.

Nästan alla karaktärer i boken är “hon”. Förutom prinsessornas tama isbjörn Oskar, som är “han” och liten, mjuk, vit och söt. Men han kan vid behov använda sin magi och bli en stor och stark isbjörn som springer snabbt, hoppar långt, och kan bära barnen på sin rygg. Oskar benämns ofta som “pojken”. 

Illustrationerna rimmar ibland ganska dåligt med texten vad gäller systrarnas utseende. I texten verkar de vara normalkraftiga barn med rejäla vinterkläder, på illustrationerna är deras armar och ben pinnsmala och deras kläder tunna. “Vinterstövlarna med remmar” är på bild långa eleganta stövlar som ser omöjliga ut att använda på strapatsrika äventyr.

Maryam och mormorsmålet av Minoo Shams

Illustrationer Katarina Strömgård

En mycket välskriven, kärleksfull och gripande bok av debutanten Minoo Shams, och med fantastiskt uttrycksfulla och normkreativa bilder av Katarina Strömgård.

Boken handlar om Maryam som bor med sin mamma, pappa och bror i sin mormors hus i Iran. Maryam har en mycket nära och varm relation till sin mormor, och när familjen flyr till Sverige och mormor stannar kvar, blir Maryam djupt olycklig.

Hon vägrar att säga ett enda ord på svenska. Men i skolan får hon genast en mycket god vän i Ida som säger “Hej Maryam, jag heter Ida. Vill du leka med mig?” Maryam pratar bara persiska med Ida, som successivt lär sig att förstå det språket. 

Det är karaktären Ida som är den normbrytande i boken. Ida har kort hår och kläder som inte är stereotypiskt feminina, hon är trygg, orädd, psykiskt stark och mycket empatisk. Ida försvarar Maryam i alla lägen. När Maryam får en elak lapp i skolan går Ida fram till Jessika och Emilia, “sätter händerna i sidorna och tittar argt på dem.”(s.58) När Ida hör sin pappas kusin prata illa om flyktingar går hon fram till honom och säger “-Du måste gå nu. Jag vill inte ha någon som inte tycker om flyktingar här. Gå!”(s.85) Efteråt frågar hon sin morbror varför alla var tysta när den andra sa så dumma saker. 

På illustrationerna är Maryams familj mycket könstraditionella, alla “hon” har mycket långt hår, alla “han” mycket kort hår, Maryam har klänning på alla bilder, mamman lagar mat och städar, pappan håller en beskyddande arm om mamman på alla bilder där han är med.

Men Ida, Idas mamma och ambulanspersonalen (“hon”)  har alla mycket kort hår. Läkaren är inte könskategoriserad i texten och inte könsstereotypiskt avbildad.

Sammantaget en mycket fin bok som blandar könsstereotypa och normkreativa drag. Maryam visar också på en styrka och en bestämdhet (grundad i kärleken till mormodern) som inte ger vika för social påtryckning.

Livets hårda skola (Lisbet och Sambakungen) av Emma Karinsdotter

Illustrationer Agnes Jakobsson

Om någon bok i utgivningen 2020 är normbrytande och normkreativ, så är det “Livets hårda skola”. 

Lisbets farmor, som heter Sambakungen, låter inte några normer bestämma över vad hon kan och inte kan göra. Hon styrs inte av genusnormer, eller vuxen-barn-normer, eller sociala-normalitets-normer. Hon kräver helt enkelt att få göra vad hon vill och det hon i stunden känner för. Men ibland kan det leda till egoism och en okänslighet för andras känslor, och då tycker inte Lisbet att det är lika roligt längre.

Men för det mesta älskar hon och accepterar allt som Sambakungen, och hennes vänner, gör. I den här boken skapas en tydlig konflikt, som ger boken ett fokus som ger driv och kärna. Lisbet ska nämligen börja skolan, och då blir farmor plötsligt ganska ensam. Det här säger hon aldrig rakt ut, men läsaren förstår att det är det som är problemet. Sambakungens vänner kommer förbi ytterst sällan, och utan Lisbet vet farmor inte riktigt vad hon ska göra av all tid på dagarna. Hon är också genuint rädd för att Lisbet ska förändras och bli “vuxen”. Och för att göra saken värre för farmor så älskar Lisbet skolan och sin nya lärare.

Men stannar farmor hemma och skaffar sig nya vänner och nya hobbies, som en “normal” farmor? Nej, självklart inte.

Ett annat känslomässigt gripande tema i boken är Lisbets föräldrar som bor på Bahamas och verkligen visar att de inte bryr sig ett dugg om hur Lisbet har det. Men farmors kärlek är större än allt annat och gör att Lisbet ändå kan må bra.

Sambakungens frihetsuttryck ställs mot Lisbets lärare, som älskar sitt yrke, men som vill utöva det utan inblandning från utomstående: “Därhemma får du göra vad du vill, sa Majlis och tog ett hotfullt steg närmare farmor. Men i min klass, på min skola, är det JAG som bestämmer. Jag!” Kanske är egentligen läraren lika mycket ego som Sambakungen, med skillnaden att lärarens vilja är socialt sanktionerad?

Icke-traditionellt genus i boken:

Lisbets farmor ser sig själv som kung, och har en kungakrona på huvudet

Sambakungen är f.d. hemlig agent

Lisbets vän Hanin har mycket kort hår. På de flesta illustrationerna har hon ett litet hårspänne, men i slutet av boken är hon utan feminina könsmarkörer.

Lisbet ritar sig själv som kapten på en båt.

Sambakungen har ett enormt självförtroende och låter sig aldrig hindras av föreställningar om vad som är passande, lämpligt, normalt, eller kvinnligt. Hon blir också upprörd om någon försöker pressa in henne i ett för trångt fack, t.ex. som en klassfarmor som bakar bullar.

Lisbet och Hanin leker vilda äventyrslekar på skolgården.

Sambakungen klär ut sig till trollkarl i långt skägg och klänning.

Sambakungen sjunger i ett punkband

Sambakungen kallar sina biceps för “mina två raringar”

Sambakungen älskar att bryta arm

Sambakungen lär Lisbet äventyrsvrål och tigersmyg

Sambakungen lär Lisbet och Majlis hur man äter Äschsoppa och Pangkakor, som är ett sätt att verkligen få ur sig all aggression, berätta hur en känner sig och sedan äta fredspipor och säga snälla saker om varandra.

Boken bryter också med att äta djur och djurprodukter-normen. Lisbet dricker inte kalvmjölk och äter inte djur och på skolan verkar det serveras endast djurvänlig mat. Men vad farmors geléhallon som hon lever på är gjorda av, får vi inte veta.

Illustrationerna är fantastiska och följer texten perfekt, samtidigt som de tillför boken så mycket mer. 

Detektivmysteriet av Martin Widmark

Illustrationer Helena Willis

Lasse och Maja är två mycket samspelta detektiver. De tänker ofta likadant. “Det kan betyda…, börjar Maja. - ...att tjuven är kvar därinne, fortsätter Lasse.” “Jag tänker på en sak”, säger Maja. “Jag tror jag vet vad du tänker på”, säger Lasse. 

Båda två cyklar i full fart till guldbutiken, bromsar in på Kyrkogatan och tränger sig fram genom folkhopen.

Maja och Lasse är båda lika generösa med att berömma varandra “Smart, Lasse!”, säger Maja vid ett tillfälle. “Maja, smart!”, säger Lasse, vid ett annat.

De är båda bra på att observera, upptäcka och dra slutsatser. 

Båda två agerar och instruerar. “Berätta det inte för någon” säger Maja till Barbro på museet. “Kom. Vi sticker till kontoret. Vi måste gå igenom vad vi vet!”, säger Lasse. “Nu! viskar Maja och sätter iväg”. “Jag tror vi måste undersöka brottsplatsen lite noggrannare”, säger Lasse. 

Båda två ställer frågor till de inblandade på guldbutiken, livsmedelsaffären, caféet, och båda pratar med polismästaren. 

På illustrationerna liknar Maja och Lasse varandra mycket. De är klädda i jeans och tröja. Den enda skillnaden är Majas långa hår.

Övriga karaktärer är omväxlande könsstereotypa och normbrytande.

De normbrytande: 

Ronny Hazelwood säger om polismästaren: “Vad modig han är. Jag skulle aldrig ha vågat.” Leopold som jobbar på caféet gråter flera gånger efter att caféägaren Dino satts i fängelse. Detektiven Torkel Nööt har varit kär i Dino.

Ett klurigt, roligt och lättläst mysterie med underbart livfulla illustrationer.

Ada löser ett bråk av Malin Clausson

Illustrationer Cissi Welin

En bok med en normbrytande huvudkaraktär.

Den tredje delen i serien om Ada handlar om att bli arg, så arg att en bara måste göra något för att få ut ilskan ur kroppen. Det handlar också om bråk som en gör med siffror.

Ada går andra terminen i ettan. Hon älskar att springa, hjula, stå på händer, sparkcykla, allt med fart som ger “fritt-känsla”. Hon är snabb och ivrig och när det är rast springer hon ut först av alla för att se om hon kan slå sitt rekord på 23 sekunder i handstående. Men Sigrid  står bakom Ada när hon sparkar upp benen och Ada råkar sparka till henne på hakan.

Sigrids kompis Livia blir arg och säger “Du måste ju se dig för!” så Ada hinner inte säga förlåt innan hon istället blir arg på Livia och knuffar till henne. Sen springer hon gråtande därifrån. In på skoltoaletten där hon uttrycker sin känsla för hur orättvist allt är genom att skriva det på väggen (med tunna bokstäver som går att sudda bort).

En annan dag försöker hon hjälpa sin kompis Hilda på matteprovet och får en utskällning av läraren. “Inget fusk här!” säger han högt och tittar argt på Ada. På rasten efteråt är Hilda arg på Ada och säger att hon inte bad henne att fuska. Ada tappar tålamodet igen och skriker “Ni är ju...idioter!”, knuffar till Hilda och springer in på toaletten och gråter igen.

Nu är Adas föräldrar upprörda också. Dom har fått samtal och brev om att Ada bråkar och fuskar. Ada får gå till kuratorn som ger henne några råd om vad hon ska göra när hon blir arg. Dels ska hon räkna till tio, dels ska hon säga STOPP högt när hon tycker någon är dum, och berätta hur hon känner sig istället för att låsa in sig.

När Livia och Sigrid står i matkön och tjafsar om matteprovet så vill inte Ada lyssna. “Hon vill inte höra talas om det där hemska matteprovet! Åh, hon skulle kunna knuffa till dem så att hela matkön föll omkull.” Men nu räknar hon istället till tio, och ilskan lugnar sig.

Adas förkärlek för fart och frihetskänsla, samt hennes ilska och utagerande ger en icke-traditionell bild av kön. Hennes sätt att stänga in sig på toaletten och gråta är kanske mer könstraditionell?

Andra personer i boken som uttrycker ilska är matteläraren “Micke är arg på henne”, Hilda “Hon är arg på Ada”, pappa “Han är riktigt arg.”, granngubben “Vad är det för oväsen här i huset? fräser gubben”. Det vill säga det är två tjejer och tre män som uttrycker ilska i boken.

Adas storebror Anton ger också en traditionell bild av kön när han kommer in i köket när mamman steker pannkakor. Han tar en nygräddad pannkaka och äter den direkt med fingrarna. Ada blir arg och säger att det är orättvist. Mamma säger “Skrik inte!” till Ada, och “Det där var inte okej Anton!” Men “Anton bara ler och går in till sig.”

Illustrationerna ger en relativt traditionell bild av kön där alla “han” har kort hår och de flesta “hon” långt hår. Förutom Hilda som har kort hår och storasyster Alva som också har ganska kort hår.

Vårt lilla landslag och stora klubben av Mats Wänblad

Illustrationer Maria Andersson Keusseyan

Vårt lilla landslag är en unik bokserie om samarbete och demokratiska värderingar, med fantastiska illustrationer och med ett genomtänkt genusperspektiv.

I den här delen i serien blir alla fotbollsintresserade inbjudna till Storvikens SK:s fotbollsdag.

Jusse berättar vad en fotbollsdag är.

“-Man sorteras efter ålder, till exempel, sa han. Sedan tjejerna hit och killarna dit. Så blir det lite provspelningar för att de ska se hur bra alla är och sedan delar de in lagen efter det.”

Klassisk fotboll, alltså. 

Men bokserien Vårt lilla landslag, är inte en klassisk serie om fotboll, utan en normbrytande serie.

“Det är ju jättedumt! sa Emi högt.

Emi var så arg att hon sparkade av sig stövlarna i kapprummet. Hon slet av sig jackan och kastade den ovanpå stövlarna.

-(d)e skulle bara våga sortera mig!”.

Emi, Frida, Lara, Ficke, Timo, Hassan och William är Lilla Landslaget. De kommer till fotbollsdagen i sina gula matchtröjor. Ordförande i Storvikens SK informerar alla om att de ska försöka med en ny modell för laguppdelningen, (istället för den traditionella hierarkiska och könssegregerade modellen).

Så Lilla Landslaget kan fortsätta spela tillsammans.

De tränar på att “vägga”, och Frida, som inte är bekväm med uppmärksamhet, är bäst av de alla på att snabbt få bollen vidare till nästa person.

Efter träningen träffar Emi Jusse, det självsäkra barnet som tidigare spelat i ett annat av gårdslagen. Han är inte glad för han hamnade inte i laget med de bästa spelarna så som han hade planerat. Nu har han inget lag alls. Emi förstår precis vad det är Jussi egentligen vill så hon säger “Du kanske kan spela med oss? Men jag måste fråga de andra först, förstås.”

Emi säger till sig själv “Då har man ställt till det igen då. Bara för att jag inte kan tänka innan jag pratar.” Att vara obetänksam och handla spontant är något som oftare tillskrivs tjejer i böcker för 6-9 åringar. Men egentligen är det ju inte obetänksamhet som Emi ger uttryck för, utan empati. 

När Emi frågar de andra om Jusse skulle kunna få vara med i deras lag så är Ficke, Hassan och Timo tveksamma. De vet ju vilken självcentrerad spelare Jusse är. Emi säger “Jag tycker att alla som vill ska få vara med. Vi är ett sånt lag.” Och Frida, som för det mest är “tyst som en blyg liten mus”, säger att Jusse ska vara med i deras lag för att de är ett lag som inte utesluter andra eller säger att andra inte passar in. 

När laget ska spela match är Jusse nervös. Han vet att hans storebror Kenny, som är så duktig på fotboll, kommer att titta på. Emi är smart och säger åt Jusse att alla experter tjatar om hur viktigt passningsspelet är. Jusse nickar imponerat och i matchen har han en helt annan spelstil än tidigare. Förutom att han inte tycker att han själv behöver byta av någon gång. Inte förrän Kenny skriker från publiksidan “Jusse! Byt! Nu!”

Boken innehåller bara en könsstereotypi, och det är när ordförande i Storvikens SK ska ställa sig på en stol för att synas av alla som samlats på fotbollsdagen. En man i blå träningsoverall kommer med stolen och en mikrofon. “Mannen ställde stolen framför kvinnan och hjälpte henne upp på den.” 

Troligtvis får hon hjälp upp på grund av att hon har en snäv kjol och högklackade skor på sig. Men bilden av kvinnan som får hjälp av mannen att ta sig upp på en stol, är ändå könsstereotyp.

Författaren ger en ganska kritisk bild av fotbollsspelande barns föräldrar. De beter sig själviskt och buffligt och tycker att bara deras eget barn är viktigt. På match är föräldrarna ännu jobbigare; “Bu! ropade de grönas föräldrar från sidan. Det där var inget! Hon filmade!”

En lättläst, rolig, engagerande, demokratisk och empatisk bok med livfulla och normkreativa illustrationer.

Musse & Helium del 4: I Duvjägarnas klor. av Camilla Brinck

Mössen Musse och Helium är, tillsammans med katten Sigge, på en farofylld resa mot platsen där deras föräldrar har gömt Guldosten. Den behöver de för att rädda Djurriket från att hamna i klorna på de elaka Duvjägarna.

Omkring åtta karaktärer i boken är “han”, jämfört med fyra “hon”.

Musse är den äldre i syskonparet. Han är också den mest drivande av de två, den som går först, den som agerar.

Musse skrek åt Sigge och Helium att hålla i sig.

Musse tackar hundarna och säger att de kan flyga hem nu.

Musse får ett infall och rycker åt sig en stjärtfjäder från en av Duvjägarna.

Musse gick först i ledet.

Musse höjde tassen i en gest som betydde “tyst”

Musse undersöker blomman. Efter en stund kände sig även Sigge och Helium modiga nog att ta sig en närmare titt.  Musse testar att prata med blomman

Nästan bara Musse som pratar med varelsen som kallas Sjusovaren

Musse säger till Helium: “Ja, men sluta babbla nu”

“Innan de andra fick en chans att protestera, klev Musse fram till den blinkande gula knappen och tryckte till.” (s.161)

De tillfällen då Helium är den som är agerar och leder är mycket färre.

Helium däremot, nickade och visade att hon var redo (att gå in i vattenfallet).

Helium föreslår att Musse ska trycka på en viss knapp.

Helium tog sig en närmare titt på nätet. Sedan säger hon åt de andra att hålla i sig.

Musse är också den som spelar pajas eller på andra sätt gör så att de andra skrattar åt honom.

Musse fick alla att börja skratta.

Ett djur bajsar på Musses huvud och lugg. Sigge och Helium skrattar och skrattar.

Musse blev så mallig av berömmet att han släppte en brakare.

Musse hittar på en flytvästramsa som de andra tycker är rolig.

En bajskorv följer efter Musse och de andra skrattar gott åt detta.

Musse är också den som känner mest obehag inför olika saker.

Han kan inte sova på marken, det är för kallt och hårt

Han oroar sig mycket för hur hans lugg ser ut

Att lukta illa var bland det värsta han kunde tänka sig.

Han gillar verkligen inte andras fötter

Han vill inte få vatten i öronen

Han gillar inte remmen på flytvästen som sitter mellan benen.

Helium har inga liknande hang-ups, däremot så blir hon rädd eller orolig dubbelt så ofta som Musse:

Helium fumlade efter sin brors tass

Helium började nästan gråta och sa att hon inte visste om hon skulle klara det här.

Sedan sprang hon blixtsnabbt fram till Musse och tryckte sig tätt intill honom.

Helium är så rädd så hon stammar.

Sigge är försvunnen, sa Helium oroligt.

Helium tog ett stadigt grepp om Musses svans.

Helium undrade oroligt vad de skulle göra nu.

V-v-vad tänker du göra med oss? stammade Helium.

Jag är så rädd, sa hon snyftande.

Även om Helium är lillasyster så stöttar hon ofta sin storebror. Hon är också förstående och har oftast överseende mot hans brister.

Helium stöttar Musse.

Helium vet att Musse “kan vara lite väl ivrig ibland”

Helium tog tag om båda hans tassar och spände blicken i honom; Musse, vi kommer att fixa detta

Helium lugnar Musse.

Om Helium oftare visar oro och rädsla, så är ilska och bestämdhet något som enbart Musse uttrycker av de två.

Musse blir ofta arg, och/eller uttrycker sig bestämt och argt. 

“Jag kände mig så arg”

Musse säger bestämt att “vi kan inte låta Duvjägarna jaga bort oss från platser där de har gjort dumma saker. Då skulle de redan vara vinnare i detta onödiga och dumma krig. Det här är vårt kungarike och här ska de elaka inte få styra oss med sitt onda spel”.(s.87)

När de möter en stor, lurvig varelse ovanligt lång hals talar Musse genast kaxigt med den.

När varelsen kallar Musse för fluffboll en gång för mycket skriker han “Jag är inte någon fluffboll!”

Vid ett annat tillfälle skriker Musse upprört “Kommer NOG hinna gömma oss?”

Åh, har de där skruttfåglarna inget bättre för sig än att följa efter oss?, säger Musse.

Musse skrek “ÅH NEJ, EN PRUTTDUVJÄGARE!”

“Vet du vad?” säger Musse kaxigt till en Duvjägare,  “Vad den där busken döljer för hemligheter kan du fortsätta att undra”.

“SLÄPP HENNE, DIN DUMMA SKRUTTFÅGEL!” skriker Musse.

Helium är den intelligentare av de två och förklarar ofta saker för Musse

Hon förklarar för Musse att det inte är ordet trollformel som man ska säga högt, vilket han tror.

Helium säger att det handlar inte om tur utan om att den som söker svar, finner svar.

Helium får ofta förklara för Musse att talesätt är uttryck som inte ska tolkas bokstavligt.

Vid ett par tillfällen är Musse chevaleresk gentemot Helium

Egentligen var han livrädd men ville inte att de andra skulle känna det, allra minst Helium som redan var rejält uppskakad

Du först, syrran, sa han och bugade sig lite på skoj när hon gick förbi.

Helium är ibland uppfostrande gentemot Musse

Helium blängde på Musse.

Helium gav Musse en blick som genast fick honom på andra tankar.

Musse fick ytterligare ett nyp av Helium som tyckte det var onödigt att vara kaxig nu.

Ur genussynpunkt är det Musses benägenhet att agera, leda, bli arg och tala bestämt som är den tydligaste könsstereotypiska skillnaden mellan de två. Detta samt att Helium är den som dubbelt så ofta blir rädd och orolig.

När Sigge varit försvunnen och kommer tillbaka säger Musse “Förstår du inte hur oroliga vi har varit?”. Sigge retar då Musse och säger “Nämen, är det Musse-Mamma jag pratar med nu, eller?”, “du låter helt klart som en mamma”. Helium tycker att ordet Musse-Mamma är så kul så hon säger det högt flera gånger. Musse blir missnöjd. 

Bokens illustrationer är relativt könsstereotypa. 

På en bild av Musse och Helium ser vi Musse i jacka och byxor stående med armarna beskyddande runt Helium som sitter på marken i lila klänning.

På en annan bild ser vi mössens pappa och mamma. Den ena musen har byxor och rock och ett svärd över axeln och kroppsspråket samt ansiktsuttrycket utstrålar mod. Den andra musen har klänning, kappa och hatt med ädelsten på och blickar vänt mot betraktaren.

Spökhästen (Spöksystrar del 10) av Mårten Melin

Illustrationer Hanna Granlund

En magisk och gripande berättelse om sorg, samt om att vara levande eller död.

Bokens karaktärer: 

Maj, Nila, Ramona, Mynta, Kvinnan i stallet och hästen Pinto, fem “hon”, en “han”. Alla hon har långt hår.

Nila vaknar av att hon hör en häst som gnäggar. I skolan sitter Ramona, som brukar se så glad ut, och bara stirrar i marken. Hennes klasskompis berättar att Ramonas älsklingshäst har dött. 

På natten kommer spöket Maj till Nila och tar henne med till hästen som Nila hörde gnägga. Det är spökhästen Pinto som kommit tillbaka eftersom han aldrig fick ta farväl av Ramona.

En mycket fin och gripande berättelse med mycket uttrycksfulla illustrationer. 

Författaren leker med temat levande/död där Maj aldrig behöver vara rädd, för hon är ju redan död. Medan Nila ofta är rädd, rädd för att slå ihjäl sig om hon gungar för högt, rädd för den jättestora hästen, rädd för att ramla av när de rider.

Spöket Maj är framåt, initiativrik, “modig”, snäll och omtänksam.

Ramonas sorg är påtaglig, hennes ilska inför tjejerna som kommer och säger att de sett hästen, och sedan hennes lycka när hon får träffa sin favorithäst en sista gång.

Som en sjöjungfru (Magiska familjen del 4) av Sophie Kinsella

Illustrationer Marta Kissi

(first published in Great Britain as “Mermaid Magic”)

Boken består av fyra separata berättelser. Ella är jagberättaren och mamman är ofta huvudperson.

Alla tjejer i Ellas släkt blir feer när de blir stora. Killar är bara killar.

Ellas mamma är en snäll och lite busig mammafe, som inte alltid har trollandet undet kontroll… Mammans syster Jo däremot, har vunnit massor av fe-priser.

Centrala aspekter i boken är godis, kakor, cupcakes, bakelser, glass, pyssel, glitter, glans, en värsta ovän, enhörningar, sjöjungfrur, tävling om bästa skolprojekt, tävling om vems mamma som bakar godast kakor, tävling om vem som slår in vackrast paket, tävling om vem som gör störst och vackrast lerkruka. Men också empati med djur, miljöomsorg och vikten av att samarbeta, inte tävla.

I ett äventyr hjälper mamman en strandad val. Hon trollar så att hon kan tala med valen, sedan flyger hon och Ella till ett par sjöjungfrur som ska hjälpa valen att hitta sin mamma igen. Under tiden drar Ellas pappa igång ett städprojekt på stranden så att all plast och trasigt glas tas om hand.

I nästa äventyr följer moster Jo med till Vetenskapsmässan där hon försöker hjälpa Ella att bräcka sin “inte bästis” Zoe. Men Jo blir uppläxad av forskarfen Mai som säger att när någon säger något dumt är det bäst att inte försöka ge igen utan bara säga “Ursäkta, men jag har inte tid att lyssna på er just nu”.

I nästa berättelse fyller moster Jo år och mammafen vill göra ett speciellt paket till henne eftersom allt Jo gör är speciellt. Pappan påminner mamman om att “livet inte är en tävling”. Sedan går hela släkten på keramikkurs men de tre feerna (mamma, moster, mormor) blir missnöjda med sitt resultat och tar till trolleri för att förbättra det. Något som resulterar i katastrof när de försöker bräcka varandra. Pappan ropar “Det är ingen tävling!”, och Ella får dem att samarbeta istället för att tävla.

I den sista berättelsen går klassen på konstgalleri och mammafen följer med. Vid utställningen får barnen låna fe-vingar och älvhatt och hela klassen vill klä ut sig. Alla skrattar åt Tom som tar på sig både fe-vingar och älvhatt. När klassen får i uppdrag att måla av varsin tavla väljer Tom den kusliga skogen, och Ella och Lenka väljer sjöjungfrur. När larmet börjar tjuta för att en tavla stulits så börjar Tom öva på sina kung fu-sparkar; “När vi hittar tjuven ska jag göra kung fu på honom, sa han sammanbitet”.(s134) Mammafen stoppar tjuven genom att låta rulltrappan som hon flyr nerför rulla åt andra hållet. Mammafen tog tag i kvinnans arm kvinnan säger “Du är väldigt stark”. “Jag tränar på gym” svarar mammafen.

Den mest välbalanserade personen i boken är pappan. Han har en undanskymd roll, men han står för balans, förnuft, sans och omsorg.

Mammafen, moster Jo och mormor står för humor och action, men också impulsivitet och självhävdelse.

Den enda pojken som beskrivs beter sig könsstereotypt; han skojar till det när han klär ut sig i feminina attribut, han uttrycker en förkärlek för läskiga, inte feminina saker, och han är skicklig i kampsport.

Bokens illustrationer är genomgående könsstereotypa. 

Edward Rubikons mysterier: Mörkrets bok av Aleksander Kirkwood Brown

Illustrationer Andreas Iversen

Edward och Kasper bor i Grimsrud. En plats där monster och odjur finns, men inte syns. Det är Edwards jobb att hålla dem borta.

Edward Rubikon ser sig själv som annorlunda. “Jag är en Rubikon. Jag hör hemma i skuggorna, där jag kan kämpa mot onda krafter.”(s.113)

Edward har 1700-talsaktiga kläder och frisyr, samt likblek hy (kanske är han ett spöke egentligen?)

Boken växlar mellan text med svartvita bilder, och sidor med seriebilder i färg. Det är lättläst, fartfyllt, lite spännande och humoristiskt.

Boken ger en traditionell bild av kön och använder sig av många stereotyper; den ensamme hjälten, de mobbade killarna som gör stordåd, den hårda, fåfänga rektorn, den illaluktande, nördiga antikvarien, den jobbiga, skvallriga, pluggiga tjejen. Långt hår på en man misstänkliggörs "Min mamma har sagt att man aldrig ska lita på en vuxen man med hästsvans."(s.57)

Bokens centrala personer är Edward, Kasper, rektorn, vaktmästaren, antikvarien och Nadira.  Det vill säga fem “han” och en “hon”. 

Edward är den ensamme Hjälten. Men han har en vän som hjälper honom; Kasper. Kasper är inte modig, inte sportig, har astma och är inte populär. Både Edward och Kasper blir retade i skolan av de coola killarna. Vad de andra inte vet är att Edward och Kasper vid flera tillfällen räddat staden från en säker undergång.

Kasper har könstraditionella kläder och frisyr (bruna byxor, gymnastikskor, blå jacka, kort hår).

I den här delen i serien förpestas Edwards liv av “alla lärares gullegris”(s.16), Nadira, som skvallrar på honom och gör att han återigen måste gå och tala med rektorn. Rektorn, en man i kostym, slips, kort hår, mustasch och glasögon, är trött på att det alltid verkar vara Edward som orsakar alla problem på skolan. Rektorn har också Nadira som favorit, “Varför kan du inte vara mer som Nadira? Hon är en trevlig flicka.”(s.20-21) Rektorn talar samlat och kyligt, sedan får han ett gigantiskt utbrott och skäller ut Edward.

Underliga saker börjar hända på skolan och Edward vill ta reda på vad det här. Kasper är tveksam och rädd, “Du menar väl inte att vi ska krypa in?”(s.31)

När Nadira upptäcker vad Edward och Kasper håller på och undersöka, kräver hon att få vara med, annars ska hon skvallra för rektorn. Nadira har långt hår i två flätor, höga stövlar och en jacka som liknar en klänning. Hon berättar att hon är mycket ensam för deras familj har flyttat så ofta.

Nadira visar sig snart vara oumbärlig för deckarjobbet. “Den tjejen är full av överraskningar, det måste jag erkänna.”(s.63) tänker Edward.

Men det är Edward som inser hur allt hänger samman. Han förklarar och Kasper förtydligar för Nadira. Nadira tycker att de ska ringa polisen, de är ju bara barn. Vid ett annat tillfälle håller Nadira nyfiket på att öppna en urna och i sista sekunden hinner Edward stoppa henne. En annan gång när Nadira uttrycker tveksamhet säger Edward “Chilla!”(s.75)

Men det är Nadira som räddar Edward, Kasper och en antikvarie från den andra dimensionen där de verkar vara hopplöst fast. 

Sammanfattningsvis är det Edward som är den intelligentaste, modigaste, smartaste och mest handlingskraftiga av de tre. Det är t.ex. han som skjuter monster med solkanonen. Och det är han som vill offra sig och ensam ta rektorns straff för att skolan blivit nedsmutsad inför utbildningsministerns besök, (en kvinna i kostym och högklackade skor som “marscherar in”). Men då visar Kasper och Nadira hur bra vänner de är.

Nina i ettan av Emi Gunér

Illustrationer Loka Kanarp

Nina är sju år och bor med sin mamma, pappa och storasyster.

Bilden som tecknas av Nina är på många sätt en könstraditionell bild;

Nina älskar nya kläder. När läraren säger åt barnen att rita vad de tänker på när de hör ordet finskor så ritar Nina “ett par superfina röda klackskor med rosetter”(s.25). 

Pappa har lovat att köpa en flamencoklänning åt henne ifrån Spanien och hon “har längtat som en galning efter klänningen”(s.33). När hon tagit på sig den ställer hon sig och kollar i spegeln, “hon har aldrig känt sig så fin i hela sitt liv!”(s.37)

Nina har mycket långt hår. “Håret som alla jämt är så avundsjuka på, för det är så långt och så blankt och kan flätas i så tjocka, fina flätor.”(s.85) När hon är hos frisören får hon “två rosa slingor i håret och Nina får välja ut några extra fina hårspännen”(s.94).

Till jul är Ninas önskelista också ganska könstraditionell med örhängen, halsband, armband och parfym.

På andra sätt är bilden av Nina mindre könstraditionell. Nina blir lätt och ganska ofta arg. Hon blir “så arg så hon vill kasta träskor genom fönstret så det krasar och smäller”(s.13). Vid ett annat tillfälle känner Nina “ilskan i hela ansiktet”(s.40) En annan gång skulle Nina “vilja stampa riktigt hår på någonting, så hårt att det blir alldeles platt och förstört”(s.74).

Ninas ilska kan dock uppfattas mer som gullig än farlig. “Jag flyttar nu för mamma är för dum”(s.17) säger Nina och börjar packa sin ryggsäck.

Nina är också ett barn som ibland tycker mer om äventyr än traditionella feminina aktiviteter som att leka häst eller att göra pärlplattor. “Nina skulle vilja göra något helt nytt. Något spännande, kanske till och med något förbjudet!”(s.84) 

Så hon klipper av sig håret.

Ninas mamma använder sig ofta av könskategorisering när hon talar till och om barnen: “Dukar ni tjejer?”, “Jag kan kolla tjejerna”. Om det nya syskon som ska födas säger hon “Ni kommer att få en liten bror eller syster i vår”.

På illustrationerna har de som är “hon” långt eller relativt kort hår. De som har kort hår har ganska ofta någon könsmarkör, som hårband eller hårspänne. 

Ninas vän Jim har hår som nästan går ner i nacken, men också slips. 

Den enda “han” med långt hår är klassens nya lärare, Matteo.

Spökpokalen (Mystiska skolan) av Katarina Genar

Illustrationer Alexander Jansson

“Spökpokalen” är en bok med ett feministiskt budskap. 

Huvudperson och jagberättare i boken är Greta, hon älskar att springa och att tävla. Hon tävlar gärna med den lite äldre Sally och drömmer om att en dag springa snabbare än henne.

Gretas vänner på skolan heter Malte och Teo. Teo är mycket rädd för spöken, Malte och Greta är inte lika rädda. Mystiska saker börjar hända, en pokal med namnet Fredrik Flod på ligger ofta omkullvält i skolans pokalsamling från gångna tiders skoltävlingar, en keps dyker upp och försvinner framför ögonen på Greta, steg av någon som springer hörs…

Greta berättar för läsaren att för hundra år sedan “var det väldigt annorlunda”. Flickorna hade klänning och långa flätor, killarna hade byxor och kort hår. 

Om man använder sig av illustrationer i barnböcker år 2020 som en jämförelse, så har nog inte så mycket hänt egentligen vad gäller kläder och hår. Flickor har fortfarande klänning och långt hår, killar har fortfarande byxor och kort hår. Skillnaden är framför allt att flickor kan ha byxor utan att bli kallade för killar. Flickor kan också ha kort hår, men i barnböckernas värld hör det till undantagen.

Greta, Malte och Teo inser att namnen på alla pokalerna i skolans samling är killnamn. Sally berättar att “förr i tiden var det bara killarna som fick tävla”. Greta blir så arg när hon hör det att hon inte får fram ett ljud. 

Vaktmästaren berättar också att han inte fick dansa balett när han var liten för det var bara för flickor enligt hans pappa.

Greta och Malte tar sig ner i källaren till skolans arkiv för att ta reda på mer om Fredrik Flod vars namn står på pokalen som välter. Det visar sig att barnet som vann egentligen hette Fredrika, men ändrade sitt namn för att få tävla. Fredrika dyker upp som ett spöke, tar av sig sin keps och visar sina långa flätor. “Är du en tjej?” säger Malte. 

Greta är bokens hjälte. Det är hon som träffar spöket först, som förstår hur allt hänger ihop och som vet vad de måste göra för att förändra historien.

På dom fantastiskt vackra illustrationerna av Alexander Jansson har Greta och Sally långt hår, Malte och Teo har kort hår. 

Mystiskt på en måndag av Emelie Andrén

Illustrationer Veronica Ljunglöf

Boken handlar om kompisarna Vilma och Hugo som får höra av Vilmas storebror Alex att det bor vampyrer i ödehuset som de går förbi på väg till skolan varje dag.

Vilma försöker först säga emot, det finns inga vampyrer, inte i verkligheten. Men både hon och Hugo blir ändå uppskrämda. Och nyfikna. De kan inte låta bli att gå dit och kika lite, på dagtid då vampyrerna sover...

Inne i ödehuset hittar de inget mystiskt, men så plötsligt hörs ett jämrande ljud!

När Hugo kommer hem kastar han sig i mammas famn och kramar henne hårt. Sen kommer han på att han glömt sin ryggsäck i huset, och han inser att han måste förklara för mamma vad som hänt för utan henne vågar han inte gå dit igen. 

Hugo och mamma letar i ödehuset men hittar inte ryggsäcken. Det visar sig att Alex har gått dit och hämtat den efter att Vilma berättat att de glömt den där. “-Du är bäst!” säger Hugo till Vilma när han får tillbaka sin ryggsäck, och ger henne en riktigt stor kram.

Vilma och Hugo berättar för Alex om ljuden de hörde. Alex säger att de måste gå dit och kolla vad det är. Tillsammans öppnar de dörren till rummet där ljuden kommer ifrån, och där ligger en katt med tre ungar. Medan de väntar på att veterinären ska komma och undersöka katterna myser de med kattungarna. Hugo tycker att den grå “är den sötaste katt jag någonsin sett”. 

Allting slutar lyckligt med att Vilma, Alex och Hugo får ta hand om varsin kattunge.

Vilma och Hugo är inte könsstereotypa karaktärer. Både Jagberättaren Hugo och Vilma är varmhjärtade, kärleksfulla och empatiska personer som har lätt för att uttrycka ömhet och glädje. Vilma är lite mer livlig och lite mer bestämd jämfört med Hugo.

Illustrationerna är könsmässigt mer traditionella. Alla “han” har kort hår, alla “hon” har långt hår. Mamman har klänning medan barnen har byxor och tröja. Mamman benämns bara som “mamma”, inte med egennamn.

Vinnaren (Vi i gänget) av Sofie Borg

Det här är en ganska kort men engagerande berättelse om vänskap, avundsjuka och ånger.

Saga och Emma är bästa vänner. Emma är duktig på att springa och när det är tävling brukar hon alltid komma “först av tjejerna”. 

När Saga råkar se Emma träna in i det sista inför Sommarspringet, och Emma förnekar att hon just har tränat, så ledsnar Saga. “Jag vill vinna”, tänker hon och byter deras nummerlappar inför tävlingen. 

Sedan drabbas hon av skuldkänslor. 

Kan hon verkligen lura sin bästa vän på det här sättet? Varför kan hon inte som Emma säga att “det handlar om att ha kul”, eller som Oskar “En väns framgång är allas framgång”?

Saga gör ett riktigt bra lopp och springer snabbare än både Emma, Oskar och Samir.

Boken får dock ett lite abrupt slut och inledningens dilemma där Emma ljuger för Saga, får ingen förklaring alls.

Lite osannolikt är det också att Emma inte tycker att det är konstigt att hon vinner tävlingen trots att hon föll och skadade sig.

Boken ger en normkreativ bild av kön.

Emmas och Sagas vänner Oskar och Samir är inte stereotypt manliga. De kan visa både svaghet och omsorg utan problem. Samir klagar över att han alltid kommer bland de sista på springtävlingar. “Du är bra på annat, säger Oskar och lägger armen om sin vän.” Oskar är frikostig med att berömma och peppa andra på ett ärligt och fint sätt.

Sam och Sigge på skattjakt av Lin Hallberg

Illustrationer Margareta Nordqvist

En bok om ponnyhästarna Sam och Sigge och deras ryttare Eric och Simon som är syskon.

Ramberättelsen är att Eric och Simon ber sin mamma berätta om deras egna äventyr med hästarna, och mamman berättar om den dagen då de gav sig ut på skattjakt.

Eric och Simon hittar en skattkarta på vinden i huset de bor i och de rider genast iväg för att söka efter skatten. Det blir ett riktigt äventyr där de får hjälp av ett par i en stuga, Sigge skadar sig och de rider vilse. Men mamma har sagt att hästar alltid hittar hem, och det gör de!

En riktigt fin berättelse som är både trevlig, spännande, gripande och har ett oväntat och roligt slut.

Eric och Simon har könsmässigt traditionella utseenden. Men deras beteende är inte specifikt könstereotypt. De beter sig mer som barn än som kön. Eric är det äldre av syskonen och är trygg och omhändertagande gentemot Simon.

Det mest normbrytande i boken är dock att mamman har kort hår och blå kläder, dvs. stereotypt manliga tecken för kön. Av de böcker jag läst under 2020 är det nog den enda bilden på en kvinna med kort hår och blå tröja, blå byxor och blå strumpor.

Illustrationerna är otroligt fina. De är känslofulla och naturen och hästarna avbildas mycket levande.

Guldringens gåta (Emil Wern detektiv) av Anna Jansson

Illustrationer Mimmi Tollerup

Karaktärer i boken:

Huvudpersonen Emil Wern, lillasyster Linda, mamma Maria, hunden Molly, vännerna Alva, Sokrates och Ubbe. Sokrates är teknikintresserad och har precis fått en drönare. Vid ett tillfälle kör han den rakt in i föräldrarnas växthus, vilket gör att han får husarrest och bara kan prata med sina vänner digitalt.

Alva får stort utrymme på bilden på bokens framsida, men i berättelsen har hon bara en liten biroll.

På illustrationerna har de som är “hon” ögonfransar, och de som är “han” inga ögonfransar.

Vid ett par tillfällen benämns Emils mamma bara som Maria, inte mamma.

Mamma Maria är polis och i den här boken berättar hon för Emil och Linda om ett ouppklarat fall; en forntida guldring, “Havorringen”, värd 10 miljoner kronor, som stals från museet i Visby på 1980-talet (en sann historia).

Emil och de andra har en detektivbyrå tillsammans. Emil är ledaren. Det är framför allt han som instruerar de andra, som har kunskap, som förklarar saker för de andra, berättar saker, observerar saker eller ställer intervjufrågor.

Emil gör något av detta femtiofem gånger. Alva sju gånger, Ubbe sju gånger, Sokrates två gånger, mamma Maria fem gånger. Linda, som är yngre och mer okunnig än de andra, säger en gång att hon ska gå in i ett hus och kolla vad som händer, men hon stoppas av Emil som istället själv går in.

I kung Kaans klor (Jolly Anne del 2) av Mårten Melin

Illustrationer Johanna  Kristiansson

Ett underbart normkreativt piratäventyr med monster, drakar, svärdfäktning och sjöjungfrur.

Jolly Anne är pirat på kapten Mary Sweets piratskepp. Mary lär Anne fäktas med svärd. Plötsligt dyker ett gigantiskt monster upp i havet bredvid skeppet. Som tur är stoppas monstret av en sjöjungfru. Hon behöver hjälp för hennes son, Llyr, har blivit fångad av kung Kaans soldater. 

Anne ber kapten Mary att de ska försöka rädda Llyr. Mary vägrar först, “Det är för farligt!”, men hon övertygas enkelt när piraten Bonnie nämner att kungen har ofantliga skatter i sin skattkammare.

Mary har en plan för hur de ska kunna ta sig in på slottet på Kaans ö. Eftersom kung Kaan är ett barn, precis som Anne, så köper hon likadana kläder till Anne. Alla på ön tror att det är kungen som kommer och Anne anstränger sig för att vara så arg och otrevlig som möjligt.

“Jaså, här sitter ni och slöar, säger jag så ilsket jag kan” till några soldater.

Marys plan lyckas men den riktiga kungen har ett äss i ärmen, en drake som förstenar människor med sin eld…

Det är spännande hela tiden. Men aldrig för läskigt. Det finns en grundläggande humanism i boken där alla egentligen vill alla andra väl, även kung Kaan när han fråntagits sin drake och sin makt att förtrycka andra.

Besättningen på Marys skepp Äventyret är alla kärleksfulla bakom den tuffa masken. 

Boken använder flitigt könskategoriseringar, men den springer också lite kort och tvärs över könsgränserna. Anne, Mary och Bonnie är tuffa och modiga pirater (med hjärtat på rätta stället). Alla tre har mycket långt hår. Llyr ("han") är en sjöjungfru (med halvlångt hår). Kaans soldater har både kort och långt hår.

Boken, som är på 109 sidor, har mycket stor text och många fina illustrationer.

Fantastiska F räddar en vän. av Cecilia Lidbeck

Illustrationer Lina Schnaufer

En kort kapitelbok med enormt fina och uttrycksfulla bilder med en huvudperson som är superhjälte.

Huvudpersonen heter Freddy och har långt hår i en knut på huvudet, gulrödrandiga byxor, röda glasögon, röda stövlar och mörkblå jacka.

Freddys kompisar heter Elias och Millan. Freddys mormor har en hund, Max, som barnen rastar. Max har på sig en rosa spetskjol och en gul scarf runt halsen.

En dag möter de en pojke (Aron) som sitter och gråter i parken. Han har gula byxor med röda hjärtan, grå jacka och rosa halsduk. Några andra barn har tagit hans mössa. 

Freddy säger att han ska följa med dem och äta bullar. På bageriet jobbar Freddys pappa. Han har långt skägg i en fläta med en liten grön rosett.

Aron berättar för de andra att han blir retad nästan varje dag. Millan och Elias säger att han ska säga till dem om det händer igen så ska de hjälpa honom.

Nästa dag låtsas mobbarna (med långa blonda Ibbe som ledare) vilja bli vän med Freddy och de andra, men kastar istället en snöboll rakt i ansiktet på Aron.

Millan blir arg och säger ifrån till Ibbe. Han bara skrattar åt henne. 

Freddy och Millan går och hämtar en lärare som pratar länge med mobbargänget.

Sedan är allt bra ett tag.

Tills en dag då Aron är ute och åker skridskor ensam på dammen när mobbargänget kommer förbi. Plötsligt brister isen och Aron och de andra sitter på ett litet isflak. 

Sån tur att Freddy går förbi med Max. Hon byter om så fort hon kan till Fantastiska F och sedan flyger hon iväg. Mobbarna sitter och storgråter samtidigt som Aron försöker paddla med en pinne. Fantastiska F skjuter på och Aron styr med pinnen och tar isflaket in till land.

“Du är värd ett pris, tycker jag, säger Fantastiska F till Aron. Ska vi ta en flygtur?” “Bara om de också får följa med, säger Aron.”