Bilderböcker

Piraterna och förtrollningen av Sara Berg & Karin Frimodig

Illustrationer Maria Poll

Sedan den första boken om piraterna kom 2015 så har flera pirater som är "hon" dykt upp i barnböcker; Ester Tagg, Jolly Anne, Peggy Pirat.

Piraterna i den här serien är Tilde, Mia, Katinka, Helle, Olga, Samira och Ragnhild.

De har alla långt hår, utom Olga som är skallig. Tilde har träben, Katinka en krok istället för hand. Flera har några svarta eller gula tänder, mycket hår under armarna och en del har håriga ben. Deras hår är rent och välfriserat. Flertalet har randiga kläder i vitt och rött eller vitt och blått. Några har byxor, några har klänning. 

Piraterna är högljudda, glada, omtänksamma, modiga och kloka. Men när de kommer i närheten av sirenernas ö blir de alla förtrollade, förälskade och kastar sitt guld överbord. Alla utom Samira som legat och sovit under däck med strumpor i öronen för att få lugn och ro. Hon räddar de andra genom att stoppa ludd i deras öron. Men inte Ragnhild, som kastar sig i havet för att simma till sirenerna. Tilde fångar henne dock med ett lassokast.

Piraterna har traditionella “kvinnonamn”, men ordet “hon” används bara en gång i texten. 

Jag skulle säga att det som framför allt konstruerar piraterna som kön är deras hårlängd, tillsammans med deras namn. Kroppsmässigt är de alla olika; korta, tjocka, långa, smala. 

De tre sirenerna har också mycket långt hår i fantastiska frisyrer och pärlor runt halsen och i håret. 

Det är bra med illustrationer där kroppsbehåring inte är bortrakad. 

Den mest normbrytande i gänget är kanske Olga som är skallig, stor och kraftig och röker pipa.

Varför bråkar syrran? av Kristina Murray Brodin

Illustrationer Bettina Johansson

“Varför bråkar syrran?” är en bok om varför en kan vara arg, i samma serie som böckerna om pappa som gråter, mamma som är arg och brorsan som är rädd. I varje bok är det Alvdis och Hamsa som funderar kring vad som kan ha hänt, och när de själva har känt sig på liknande sätt.

De färgrika, vackra, uttrycksfulla och roliga illustrationerna är normkreativa och inspirerande:

En förskolepersonal med mustasch och kort hår har halsband. Hamsas storebror har rosa tröja, rosa byxor och rosa strumpor. Alvdis klär ut sig i konduktörsmössa och tigerbyxor, Hamsa i en rosa kattmask. Hamsas farfar tröstar och kramar Hamsa medan en person med klänning och långt hår står vid grillen. Ett barn på förskolan med kort hår har högklackade skor, liten fluffig handväska och barnvagn. Hamsas farbror har stor mage och stora “bröst”. Alvdis har superhjälte-cape och Hamsa har örhängen och matar en gosedjurskanin med nappflaska. Bland de som går i demonstrationståget för bättre skola, miljö, klimat m.m. har en person kostym, slips och halvlångt hår, en annan kort hår, stor fluffig vit jacka och handväska. Syrrans mormor har håriga ben och en tatuering med sjöjungfru och ett skepp, och personen bredvid henne har kort hår med flint, rosa linne, rosa kortbyxor, rosa strumpor och rosa handledsvärmare.

Alvdis och Hamsa ser att Leos syrra bråkar med sin mormor som kommer för att hämta henne på förskolan. De tänker på de gånger då de själva eller andra varit arga och bråkat;

Som t.ex. när Alvdis åt upp Hamsas macka (för att Sara åt upp hennes). När Hamsas storebror inte ville bjuda på sitt godis. När Alvdis skojbråkar med Hamsa. När Alvdis blev arg för att fröken sa att de skulle gå ut och hon inte hunnit få leka frisör. När Alvdis ville ha Hamsas teckning och bara tog den. När Hamsas farfar bråkar med honom för ingenting.

När Kim och Hamsa ville leka tvålek och Alvdis inte fick vara med. När Alvdis ramlade på Hamsa när hon tog på sig skorna. När Hamsas farbror tjatar om att han inte ska smutsa ner sig. När Hamsas pappa blir grinig för att han sovit dåligt. Alvdis mormor bara gosade med det nya barnbarnet. När Alvdis mamma blir jättearg för att det är orättvisor i samhället.

Ibland har bråket löst sig på en gång. Hamsas farfar tröstade honom när farfar bråkat utan anledning, Kim och Hamsa lät Alvdis vara med i leken. Alvdis hjälpte Hamsa upp och sa förlåt när hon råkat ramla på honom.

Bråket mellan mormor och “syrran” löser sig genom att syrran får ha på sig sina sandaler som hon vill (trots att det är höst). Syrran, Hamsa och Alvdis tar alla på sig sina stövlar på händerna istället och går ut på gården på alla fyra medan mormor lite uppgivet ser på. 

En härligt färgrik och variationsrik bok om känslor och känsloyttringar, rättvisa, empati och omsorg.

Megaztrålen (Jordens hjältar) av Peter Bergting

Illustrationer av författaren

Jordens hjältar är fyra barn och en hund.

Barnen är Kye, “hon”, med halvlångt hår, har en gigantiskt stor och superstark, röd robotrustning (lite som Iron man, men större), 

Mick, “han”, kort hår, som är “ganska liten” och tänker mycket på mat, grön superdräkt, 

Billi, “han”, kort hår, som kan prata med djur, gul superdräkt, 

Jael, “hon”, halvlångt hår, som kan kontrollera väder, hennes känslor syns alltid i form av ett litet moln eller en sol ovanför hennes huvud, svart superdräkt med kjol,

Skorpan, “han”, en smart hund.

(Med skurken, Zuperskurko, “han”, blir det fyra “han” och två “hon”.)

Ganska mycket fokus läggs på hur kort Mick är, något som kanske inte hänt om det varit en hon som varit kortast? 

När Mick talar om mat så suckar ofta tjejerna åt honom.

I den här delen i serien dyker Zuperskurko upp i en stor mekanisk bläckfisk som skjuter sönder barnens sandslott med en rosa stråle. Zuperskurko är en mycket liten person, kal på hjässan och lite lila hår på sidorna samt lila dräkt.

Boken har mycket fina illustrationer. 

Texten är, förutom pratbubblorna, skriven som om författaren är kommentator till händelserna och refererar till läsarna. T.ex. “Jordens hjältar byter om. De är redo! Tur är väl det, vi är ju halvvägs genom boken. Men är det redan för sent? Zuperskurko förstör allt han ser ju.”

Bokens normkreativa kraft är Kye, som är störst och starkast av dem alla. Kye är också ledaren när de avvärjer hotet och stoppar jättebläckfiskens framfart.

I övrigt bygger boken en hel del på könsstereotyper.

UppfinnarJohanna & Huttan av Ann-Christine Magnusson

Illustrationer Lovisa Lesse

Johanna är uppfinnare. Men idag vilar hon hjärnan. Tills bröderna Sten och Stanley börjar bråka och Stanley ber Johanna uppfinna ett husdjur till honom så han slipper vara ensam.

UppfinnarJohanna (långt hår i två snurror vid öronen, blå byxor och röd tröja) kan inte låta bli att börja fundera, meka och fixa, trots att hon behövde vila sig. Hon bygger en Hutta (en hund-tupp-katt-anka-gris). 

Stanley (med kort hår, bruna byxor och gul tröja) går ut och leker med sin nya vän (Huttan). Men Huttan har en väldig fart och Stanley får hjälp av ett annat barn (som åker rullstol och kan ta sig fram snabbare) att hinna ifatt Huttan. Det andra barnet heter Patrik (halvlångt hår, halsband, bruna byxor och gul tröja). När Huttan ramlar ner från ett träd går de hem och hjälps de åt att laga den.

En bok som blandar könsstereotypt (tjejer med långt hår och killar med kort hår) med det könsmässigt normkreativa (en tjej som är uppfinnare, en kille med halvlångt hår och halsband).

Trevliga, fartfyllda bilder och en rolig och inspirerande handling.

ApABC av Elvira Ashby

Illustrationer Micaela Favilla

En bok som dels har bilder på saker som börjar på samma bokstav, men även bokstävernas ljud som en del av berättelsen.

I illustrationerna rör vi oss runt i ett hus tillsammans med Ada som letar efter sin apa.

De läckra bilderna ger en fantastisk rumskänsla när vi ser husets rum från olika håll.

Boken ger en normkreativ bild av kön. 

Ada har långt hår i en tofs, och en vit och grårandig pyjamas på sig.

Mamma Anna har långt hår, grå byxor och orange tröja. På första bilden ligger hon på hallgolvet med fötterna på en bänk och bara slappnar av. På en annan bild står hon vid spisen.

Bror Bruno (med kort hår) har bara en blöja på sig. 

Evert har mycket kort hår, och en orange pyjamas med siffran 1 på framsidan.

Farmor har långt grått hår i en fläta, gråbruna byxor och en t-shirt med fiskar på. Hon håller på och pumpar luft i ett cykeldäck, dricker gurkvatten och vänder sedan cykeln upp och ner för att kontrollera att hjulet fungerar.

I hängmattan utanför huset ligger någon med ljusbruna hängselbyxor, vit tröja, långt blont hår i tofs, hörlurar, högklackade röda skor och cowboyhatt.

Pappa Lelle har kort hår, gröngrå byxor och vit pikétröja. Han håller på och dammsuger.

Moster My har halvlångt hår, gröna byxor och röd t-shirt. Hon sitter vid köksbordet och äter en macka. På nästa bild målar hon naglarna rosa.

Kusin Nicko har ganska kort hår och ett hellångt mörkblått nattlinne med halvmånar på. Nicko nattar sin nalle i en liten vagga på golvet.

Sune har stubbat hår, solglasögon, gröna stövlar, bruna byxor, vit skjorta och slips. Sune kommer med en sockerkaka på en bricka med en tillbringare saft.

Storasyster Sivan har ganska kort hår, röd-orange linne, gröna sportbyxor och träskor. Sivan spelar på en trumma och har en snok som husdjur.

På de sista bilderna klättrar Ada ut genom fönstret på andra våningen till äppelträdet utanför. Där kommer till sist apans ödmjuke vän örnen Örjan flygande med apan.

Livets ABC av Lisen Adbåge

Den här boken är en berättelse i bilder. I texten används nästan inga könskategorier alls utom “mamma” och “morsan” en gång. “Hon” och “han” används inte heller förutom en gång om jag-berättarens barn. I övrigt är det upp till läsaren att könskategorisera, eller att inte göra det.

Vuxna personer med kort hår har byxor. 

Vuxna personer med halvlångt eller långt hår har byxor eller kjol/klänning.

De flesta vuxna personer med långt eller halvlångt hår har bröst. Men inte alla. Fabbe t.ex. som jobbar på förskolan har långt hår men inga bröst. 

Vuxna personer med kort hår och byxor gullar med bebisen, vaggar bebisen i famnen, byter blöjor, går ut med barnvagn, sätter på haklapp, lagar mat, kommer med blommor, vattnar blommor, tvättar kläder, odlar växter, gråter, tröstar, har barn i knät vid matbordet m.m.

Vuxna personer med bröst och långt/halvlångt hår föder barn, kommer med blommor och bullar, sitter vid datorn, dukar, skär upp frukt, handlar mat, går med barnvagn, virkar, sover m.m.

När prinsessor går på äventyr av Per Gustavsson

Den stereotypa bilden av en prinsessa, vad är den?

Kanske att hon är söt, med näpen näsa, näpen mun, vit hy, långt blont lockigt hår, klänning i vitt eller rosa, inte för långväxt, slank och med en prinsesskrona?

Traditionellt kanske prinsessan kan sägas vara relativt passiv, försiktig, lydig och snäll.

Antalet prinsessor i boken varierar lite från bild till bild men om vi utgår från den första bilden så är de tretton stycken.

Alla utom en har prinsesskrona.

Alla är olika långa.

Alla har lite olika huvudform.

Elva stycken har halvlångt eller långt hår.

Tio stycken har kjol eller klänning.

Nio stycken har rosa, röda eller lila kläder.

Sju stycken är slanka.

Tre-fyra stycken har vit hy.

Det som varierar mest från stereotypen är alltså

Längd, hudfärg och huvudform

Det som varierar minst från stereotypen är (förutom den obligatoriska prinsesskronan)

Hårlängd och klädesplagg

Man skulle kunna säga att långt eller halvlångt hår och kjol eller klänning är det som överlag används som könsmarkörer i illustrationer av flickor/kvinnor. Och samma sak görs i denna bok. Det normbrytande vad gäller utseendet är framför allt längden och hudfärgen.

När det gäller prinsessornas handlingar så är de motsatsen till passiva, lydiga och försiktiga. De går raka vägen mot äventyren och farorna. Men de går tillsammans, inte som ensamma hjältar. De hjälper hela tiden varandra. De är starka och hugger ner träd. De är smarta och bygger en flotte. De är modiga sjö”män”. De är köttätare. De är bergsklättrare. De är cykelkonstruktörer och den stora gröna draken (som är “den” inte han eller hon) får en cykel på sin födelsedag.

Bojan och ambulansen av Johan Anderblad

Illustrationer Filippa Widlund

Serien om Bojan och hans mamma är i grunden normkreativ genom att mamman har erfarenhet av och kunskap om yrken som traditionellt utövats av män, och fordon som traditionellt körts av män.

Men i “Bojan och ambulansen” har det könstraditionella ändå smugit sig in i bokens illustrationer. 

På första uppslaget ser vi mamman sittande med ett skrämt uttryck i ansiktet och händerna utsträckta framför sig som i försvar, samtidigt som vi ser Bojan komma farande från andra sidan rummet. På bilden flyger han mot mamma med håret bakåt som om han rörde sig mycket fort. Allt hos Bojan visar på en ivrig framåtrörelse och allt hos mamma en förskräckt bakåtrörelse. Det vill säga en könsstereotyp bild. I texten sägs inget om att mamman är så förskräckt som hon ser ut på bilden, utan hon “håller upp händerna” och säger “Stopp! Du kommer att göra illa dig om du fortsätter så där.”

Bojans mamma berättar om hur det var att arbeta som ambulanssjuksköterska. Det vill säga i den här boken handlar det inte om ett yrkesfordon som mamman kört, utan som hon arbetat i som sjuksköterska. På en av bilderna ser vi mamman som lutar sig över en man som ligger nedbäddad inne i ambulansen. Han lutar huvudet bakåt och tittar rakt på mammans ansikte. Den här bilden är inte normkreativ, utan könssterotyp. 

Den del av boken som handlar om en ryttare som faller av sin häst och bryter benet har däremot både normkreativ text och illustrationer. På bilden ser vi mamman och en manlig ambulansförare sitta vid båren. Mannen håller den skadade ryttaren i handen medan Bojans mamma tar hand om skadan och talar om vad de ska göra.

Framtidsfabriken - Balkongfallet av Maria Norberg

Illustrationer av Ingrid Skåre

Det här är en bok om ett problemlösande och teknikintresserat barn som heter Karin.

Karin ska börja på sin nya skola som heter Framtidsfabriken.

På morgonen har mamma lagt fram superhjältekläder till henne; tröja och strumpor i regnbågens alla färger och randiga byxor. Karin sätter upp sitt långa hår i två runda tofsar på huvudet. “Nu klarar jag allt!” säger hon till sig själv i spegeln.

Karin jobbar med teknikprylar och gör egna uppfinningar. Just nu håller hon på med en sak till sin mamma med högtalare, mikrofon, lampor, kretskort och minneskort.

Mamma är omhändertagande och lite orolig och undrar om Karin äter ordentligt, har packat allt och om hon ska följa med henne till skolan. Karin säger att hon är faktiskt tio år! 

Men hon glömmer ändå skolväskan, som mamma får slänga ner från andra våningen. Karin slänger sig raklång i gräset för att fånga den, men missar. Hon tänker att hon måste lösa det här problemet med att hon alltid glömmer skolväskan. 

Karins vän Hugo, som har kort svart hår, grön tröja och blå byxor, har redan gått ett år i Framtidsfabriken och är helt kolugn när Karin har fjärilar i magen. Han visar vägen. 

Framme vid skåpen upptäcker Karin att den isolerade glasslådan som hon uppfunnit för att bjuda klassen på glass, har spruckit och glassen runnit ut. Hon börjar gråta, men Hugo säger att de kan springa hem på rasten och göra ny glass. 

Karins första skoluppgift blir att lösa ett vardagsproblem, och hon och Hugo konstruerar en hiss för hennes skolväska. Det är framför allt Karin som löser problemen. Sedan visar hon Hugo hur hon skapar en frys genom att hälla salt på is när de ska göra ny glass.

På kvällen hemma gör Karin klar apparaten som mamma ska få, och som känner av var mammas grejer, som t.ex. mobilladdaren, är någonstans. 

Mamman i boken är ganska könsstereotypisk i sitt ompysslande av Karin. 

Karin däremot är en “rund karaktär” som har hela paletten av mänsklighet i sig. Hon är en problemlösare och tekniskt mycket skicklig.

Hugo är genusmässigt relativt traditionell. Han är lugn och trygg, han skrattar gärna åt Karin men hjälper henne direkt när han känner att hon behöver det. Men han tar aldrig över, utan Karin och han jobbar tillsammans. Och det är Karin som har de tekniska lösningarna på problemen. 

Utomjordingar i aulan av Sara Almroth

Illustratörer Braulio Gutiérrez och Victoria Sarria

Bokens huvudperson är Meja som, när hon får veta att klassen ska sätta upp en pjäs om rymden, börjar fundera över om man kan åka rymdraket med elrulle (elrullstol). 

Alla barnen i klassen pratar om vad de vill spela i pjäsen. När Meja säger att hon vill vara astronaut opponerar sig Elsa. Hon tror inte att elrullen ryms på scenen, och dessutom ska väl en astronaut vara stark? Meja blir arg och ledsen och säger till Elsa “Vad vet du om det!?” 

Meja får stöd och hjälp av alla andra omkring sig; pappan, läraren, assistenten, och de andra barnen i klassen. När läraren frågar vad barnen vill vara i pjäsen säger Meja blixtsnabbt “Jag vill vara astronauten!” 

Meja berättar för sin vän Noor att hon tyckte det var tråkigt att Elsa sa det hon sa. “Äh, strunta i det!, säger Noor, För här kommer häftigaste astronauten Meja!”

Pjäsen, och Mejas rymdraketselrulle, blir en succé. Efteråt kommer Elsa fram till Meja och ber om ursäkt. Meja säger att hon trodde att Elsa ville göra henne ledsen. Elsa blir förvånad och säger “Göra en av de tuffaste jag känner ledsen!?”

På bilderna har Meja halvlångt rött hår, tröja och byxor. Elsa har långt blont hår i en fläta, byxor och kort klänning, Noor har kort hår med lång lugg, lång T-shirt, röda byxor och röda sandaletter. Noor är en livlig och entusiastisk person. Meja, Elsa och Noor benämns som “hon”. 

Det här är en bok som ifrågasätter normer kring personer i rullstol. Elsa ifrågasätter inte att Meja är en tjej som vill vara astronaut, utan om hon är tillräckligt stark. 

På bilderna utmanas delvis normen om att flickor har långt hår genom att Noor har kort hår. Noor är också livlig, entusiastisk, stöttande och har stort självförtroende. Det finns en självklarhet i Noors beteende. 

Meja är också en stark person, som trots att hon blivit ledsen av Elsas kommentar, ändå ropar ut att hon vill vara astronauten när läraren frågar.

“Ledsen” en bilderbok med text av Lotta Olsson och bild av Emma Adbåge

Boken utspelar sig på förskolan där en person med kort hår just vinkar av ett barn med gula snickarbyxor och långt svart hår med en tofs mitt på huvudet.
Förskolepersonalen som bär barnet har ljusbruna byxor, beige tröja, roströda tofflor, kort hår, örhängen och rosa läppar. Alla är glada och vinkar.

På nästa bild sitter de och äter. Två vuxna och fem barn. Den andra förskolepersonalen har kort ljusbrunt hår, skägg och glasögon, grå tjocktröja med en tunnare vitröd-randig tröja under och mörkbruna byxor. Av barnen har en inget hår alls (en bebis), en har kort hår, en halvlångt, en axellångt och en har långt hår.
På nästa uppslag dukar de av och barnen börjar var och en leka med olika saker.
Huvudpersonen bygger med klossar och har en grön dinosaurie bredvid. Barnet med kort hår leker med en bondgård. 
I vänstra hörnet av bilden ser vi hur en hand sträcks ut efter den gröna dinosaurien. Och på nästa bild upptäcker huvudpersonen att den är borta, och ser hur barnet med halvlångt hår, svart kjol och rosa strumpbyxor, håller på och ska bädda ner dinosaurien i en docksäng. 
Huvudpersonen blir mer och mer förtvivlad och till sist skriker hen “DEN VAR FAKTISKT MIN!”. Sen kommer tårarna. De andra barnen tittar lite oroat på. 
Förskolepersonalen med skägg kommer direkt och tar upp den gråtande i famnen. Håller om tills barnet kan prata igen och förklara. Barnet med kjol börjar ta upp dinosaurien ur docksängen igen. Barnet med långt hår och gulvit-randig tröja klappar det gråtande barnet på ryggen. Alla samlas i soffan där det gråtande barnet får sitta i knät på förskolepersonalen med skägg. “Skönt att gråta mer. Skönt att alla ser.” 
På sista bilden sitter alla samlade i soffan och ingen är ledsen. Barnet med kjolen räcker över dinosaurien.

Den här boken berättas med bilderna. Texten är små rimmade kommentarer.  Bilderna är otroligt uttrycksfulla och naturliga. 

Ur genussynpunkt då?
Det är förskolepersonalen med skägg som tar hand om det gråtande barnet, som ger tröst genom att ha barnet i sin famn. Det gråtande barnet har långt hår och tofs, men orden han eller hon används aldrig i texten. Barnet som bäddar ner dinosaurien i docksängen har kjol och halvlångt hår.

Hur den här boken könskodas hänger mycket ihop med den som läser boken. Eftersom inte personerna är könskategoriserade så är det upp till läsaren att själv göra, eller låta bli att göra, detta. 
Genusmedvetenheten är tydlig hos författare och illustratör genom att det är en förskolepersonal med skägg som tar hand om barnet. I övrigt kan boken läsas som två flickor som vill ha samma leksaksdjur. Och den ena flickan börjar storgråta. Men den som vill kan även läsa boken som att den handlar om två pojkar, eller helt enkelt om två barn.